Hål i huvet – ett nytt liv

När jag nu varit hos läkaren i Perpignan och fått reda på att allt är som det skall vågar jag skriva den här texten om hur det varit under månader innan jag fick hjälp.

Jag blev tröttare och tröttare och kunde inte förstå varför. Vitaminbrist, deprimerad, ålder, fel blodtrycksmedicin, hjärtproblem, blodsjukdom, fel på inre organ, sömnapné osv. Läkarna provade med allt tänkbart och analysprotokollen från labben blev fler och fler. Visst - jag var deprimerad, men hade inga som helst orsak till det förutom att jag mådde risigt. Jag hade huvudvärk, somnade så fort jag satte mig ned, all fysisk kondition försvann, hade inget initiativ, ville inte umgås med folk, hade balansproblem, domningar i armarna och slasade mig fram som en gammal gubbe och hade ingen aptit. Jag var jättetrist, avskydde mig själv och min fru hade det jättetråkigt. Inte ens blogga orkade jag.

Jag fick remiss till alla upptänkliga specialister som kan förekomma. Slutligen skickade vår fantastiska husläkare mig till skallröntgen. När läkaren meddelade att jag hade ett jättestort hematom (15x3 cm) mellan hjärnan och skallbenet kände jag mig lättad – min fru blev förfärad. Själv hade jag väntat mig tumör, hon hade väntat sig att det var OK.

Det blev snabb remiss till neurokirurgen i Perpignan för operation. Efter ytterligare studier fann man att det var ett väldigt gammalt hematom och skulle bli jobbigt att gräva ut så jag skulle nog ändå sövas, vilket jag var tacksam för även om jag är väldigt intresserad av hantverk. Dom behöll mig en vecka. Som minne har jag ett långt ärr som de hade satt ihop med höftklamrar så det såg ut som ett blixtlås i huvet. Som gammal träslöjdare är jag djupt imponerad av kirurgens hantverksskicklighet. Nu bara några veckor efter operationen kan man knappt se ärret fast jag inte har mycket maskerande hår. Vistelsen i Perpignan var intressant och det har jag berättat om tidigare.

Hur kunde det nu bli så här? Hematomet var minst sex månader gammalt kunde man se och resonera sig fram till. Delar av blodet hade kalcifierats och förenat sig med skallbenet. Konsistensen påminde om ost sa läkaren. Jag tror det var ännu äldre än sex månader. Frågan var naturligtvis om jag slagit i huvudet någon gång. Som alla tunnhåriga slår jag i skallen överallt – vi har ju inga känselspröt. Det är skåpdörrar, takbjälkar, luckan till bagageutrymmen när man packar, grenar som hänger ned, men aldrig hårt och aldrig något man minns efter att man svurit en stund.

Saken är den att jag under år har tagit en mikrodos av barnalbyl för att motverka blodpropp. Det skall ju vara nyttigt säger läkarna. Min neurokirurg säger att det troligen är orsaken. Det räcker med mycket små slag när man tar sådan behandling för att blödningar skall uppstå. 

Jag kan erinra mig en nedflygning till Toulouse sex månader sedan då jag fick en fullständigt vidrig huvudvärk under tio minuter – man menar att det troligen var debuten för blödningen – kanske hade jag slagit mig lätt innan flygningen. Skrämmande nog har jag flugit med detta hematom ett antal gånger sedan dess – det hade kunnat gå riktigt illa. Vi hade också planerat en flygresa samma vecka jag opererades. 

Nu mår jag emellertid helt fantastiskt. Jag är intensiv, närmast euforisk, trivs med livet, äter som en häst, jobbar som en slav, pratar som en kvarn och är allmänt påfrestande. Det känns som jag fått livet tillbaka och våra vänner välkomnar mitt gamla jag. Dom såg förändringen av mig som person, men har varit hänsynsfulla nog att inte säga något. Visserligen får jag inte köra bil än, men med en så superb förare som min fru är det bara att njuta. Så måste jag ständig bära mössa. Mitt ärr får inte solas. Jag måste dessutom dricka litervis med vatten så hjärnan återtar sin volym. Enda lilla problemet är att jag drömmer hela nätterna – inte mardrömmar, men underliga saker som dyker upp från förr och jag sover sällan längre än till sex. Dessutom har min hjärna kommit in i ett andra liv och aktiverats på de mest omöjliga områden sedan den fick plats att sträcka ut sig. Det berättar jag om inom kort.

En knepig sak är att jag gått ned i vikt under sjukdomen och jag kan försäkra er om att det inte behövdes. Jag har berättat om det för några dagar sedan.