Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 20 juni 2009

Klokhet vinner i längden så "Sitt still i båten"

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat mig åt att försöka lära av kloka människor som undersökt sakernas tillstånd lite mer omsorgsfullt och därför ofta har haft åsikter tvärt det som anses vara gängse sanningar. Jag har sedan i mitt yrke som konsult, forskare och lärare försökt förmedla dessa framsynta tankar till elever på högskolan och till chefer i svenska företag.

Per G. Gyllenhammar ansåg i motsats till de flesta företagare att även industriarbete kunde vara meningsfull, lärande och utvecklande. Min gode vän John Worthington, grundare till konsultfirman DEGW i London visste redan tidigt att framgång får man i kunskapsföretag genom att dela med sig till kollegor av sin kunskap, men att det också krävde att man alltid var före alla andra i sitt tänkande. Det fanns redan tidigt enstaka företag som insåg att man måste göra gott för anställda, samhället och mänskligheten för att överleva i längden. Jag har mött småföretagare som trots sin egen ringa utbilding insett att en del av vinsten måste gå till att stödja utbildning och forskning på universitet och högskolor.

Dessa goda krafter har alltid varit för få och det motsatta har alltid ansetts som ekonomiskt nödvändigt, verklighetsförankrat och bevis på sunt ekonomiskt tänkande. De som satsat på långsiktig vinst och haft som mål att deras företag skall göra nytta har häcklats av kvartalsekonomins företrädare. Dom som startat skolor för barn och kvinnor i utvecklingsländer som Rebook i stället för att exploatera deras arbetskraft utan att ge något i utbyte har setts som romantiska idealister. Dom som förstått att man kan exportera svensk arbetsmiljö och demokratitänkande i arbetslivet när man flyttar tillverkningen utomlands har setts som självgoda drömmare, medan dom som anpassat sig till landets sämre arbetsklimat har gjort det till en dygd.

Det var därför en oerhört imponerande upplevelse att höra Ingvar Kamprad som sommarpratare. Underligt nog har jag funnit att många av de foretagare som haft en osviklig fingertopskänsla för vad som är rätt och rimligt saknar formell ekonomisk utbildning. Även om jag själv sitter i glashuset och är utbildad långt över vad som skulle behövas för att fungera i samhället måste jag tillstå att det ofta är ett hinder för sunt, verklighetsförankrat tänkande. Med hög utbilding kommer förutom en mängd nyttig kunskap ofta ett helt paket av uppfattningar om vad som är rätt och riktigt och ovanpå detta får man en hord av vänner som inte förmår tänka på annat sätt än alla de andra, för då är man inte seriös. För att skoja med mitt eget yrke så brukar jag säga att det krävs en arkitekt för att utforma en bra miljö, men det krävs också en arkitekt för att göra det riktigt eländigt dåligt.

Ingvar Kamprat insåg redan på sextiotalet att man inte kan arbeta långsiktigt om man har en hord aktieägare som flåsar en i nacken och kräver avkastning inom nästa kvartal. Han insåg också att det knappast var lönt att hela tiden skydda sig och processa med alla som härmade efter vad man gjorde. Då var det bättre att hela tiden ligga före så idéerna var gammalmodiga redan då de hade kopierats. Han insåg långt innan alla andra att kunderna måste tycka att företaget gjorde nytta om man skulle kunna överleva i längden. Jag var i Montpellier härom dagen för att bunkra midsommarmat. IKEA bjuder alla barn på ekoframställd lunch för 20 kronor och hela summan går oavkortat till UNICEF. Till JUl köper man en julgran för 10 kronor och får tillbaka hela slanten om man lämnar tillbaka granen till återvinning.

IKEA-varuhusen över hela världen är ett mönster av renhet och smak. Var hittar man de senaste innovationerna i smått och stort om inte på IKEA? På toaletterna finns handfat, urinoarer och toastolar i barnhöjd och naturligtvis har man intallerat Dysans Airblade som är den enda handtork på marknaden som faktiskt torkar händerna.

Riktigt upphetsad blev Ingvar Kamprad när han talade om det djupt oetiska i att köra bil på etanol och på så sätt ta maten ur munnen på barn i tredje världen. Skall det vara så svårt att inse hur tokigt det är för våra vanliga politiker och representanter för katastrofindustrin? Han aviserade att IKEA snart kommer att satsa stort på miljöprodukter. När vi inom kort kan köpa vindsnurror och solpaneler för egnahem på IKEA kommer priserna för installationerna inte att ligga på 100 000 som nu utan troligen på en tiondel. Då kan man tala om insats för miljön. Genom sådana initiativ får han naturligvis mängder av fiender som återspeglas i de återkommande planterade skandalreportagen om honom.

Det är klart han får fiender. Hur skall alla egoistiska klippare i industrin kunna försvara sin girighet med att deras bonus behövs för att dom skall känna sig motiverade, när sveriges mest framgångsrike företagare lever precis tvärtom? Hur skall man kunna försvara kvartalekonomin när sveriges mest framgångsrika företag gärna tar en kortsiktig förlust om man kan vinna på det i det långa loppet? Hur falskt klingar inte den påstådda nödvändigheten av att betala och ta mutor när man hör att IKEA förlorat 1.5 miljarder i Ryssland på att inte betala mutor men ändå expanderar och nu har ett varuhus i varje stad på över en miljon innevånare? Hur skall man försvara sina exklusiva affärsidéer när världen största lågprisvaruhus är den mest attraktiva arbetsplatsen för toppeleverna från världens designskolor idag?

Jag tycker att vi lever i en underbar tid just nu. Många av de händelser som inträffat på sistone visar att moral, sunt förnuft, socialt engagemang och långsiktigt tänkande lönar sig. Många proffstyckare på modet sätter också upp sådan listor om hur vi skall ta oss ur krisen, men nog känns det lite platt när vi vet att enstaka personer som Ingvar Kamprad och ett flertal personer jag mött under åren har insett detta för länge sedan bara genom att tänka självständigt och stå med fötterna på jorden.

Jag har lärt mig genom åren att det klokaste är att "sitta stilla i båten" och försöka tänka ett varv till innan man springer än åt det ena än åt det andra hållet. Efter att ha arbetat i Hong Kong under två utbrott av "dödliga pandemier" har jag mer och mer insett att det, liksom inom forskningen, finns ett intresse hos olika grupper att skrika högt för att attrahera pengar till sin verksamhet. Därför är det så skönt när kloka återhållsamma människor med sunda värderingar visar sig ha rätt i det långa loppet.

onsdag 17 juni 2009

Födelsedagsresa till Marocko

Vi har firat ena av vännernas födelsedag igen. Det återkommer med jämna mellanrum av någon anledning. Den här gången var det den äldsta av damerna som fyllde 75 år och ville därför ta med oss alla till Casablanca för att fira. Våra tre vänner är alla födda i Casablanca av franska föräldrar som levde och arbetade där. Vid marocanernas frigörelse på 60-talet tvingades de tre unga kvinnorna fly hals över huvud med vad dom kunde få med sig i en kappsäck. Väl "hemma" i Frankrike mötes dom av en än värre förföljelse eftersom alla av franskt ursprung som bott i Marocko, oavsett samhällställning och sysselsättning, enligt tidens politiskt korrekta åsikt, var att betrakta som imperialister och skulle därmed trakaseras på alla upptänkliga sätt som led i "kampen".

Dom kunde inte hyra ett rum, en lägenhet eller få ett arbete, varför två av väninnorna beslutade att stötta varandra och bygga upp ett nytt liv så gott det gick. Den tredje yngre väninnan anslöt något senare och sedan dess har de byggt upp meningsfulla liv och lönande affärsverksamheter tillsammans. Första gången de vågade återvända var för 5 år sedan på 70-årsdagen. Nu ville dom visa oss sina hemkvarter och där dom som unga roade sig i den stad som de kallade sin.

Genom vännernas guidning fick vi uppleva ett något annorlunda Casablanca än det som charterturisterna och golfspelarna upplever, något som i alla stycken inte var helt angenämt men lärorikt. Eller - som födelsedagsbarnet sade: "Förra gången jag var här förlorade jag nostalgin, den här gången förlorade jag längtan att återvända och bo här."

Första intrycket för mig som enda man i sällskapet var lite smålustigt. På flygplatsen fann jag att jag kommit till ett land fullt av kopior av Anna Book. Då menar jag inte bara att de unga kvinnorna faktiskt rent utseendemässigt var lika Anna Book - vilket många var - utan också att dom bar sina generösa former med samma självklara exibitionistiska stolthet som Anna gör. Vi - inte bara jag - kunde senare konstatera att den av damerna i vårt sällskap som, i Europa, ständigt kämpar en hopplös kamp mot sina yppiga former - eller som Mme Ramotswe skulle sagt "var byggd på ett för en kvinna naturligt sätt" - var den enda i sällskapet som fick uppskattande blickar av den manliga delen av Casablancas befolkning. Att hon dessutom krönte sitt genrösa utseende med blont hår och blå ögon gjorde inte effekten mindre. Tänk så relativt det kan vara med vad som är eftertraktansvärt.


Vi hade hyrt en bil! Det var en sorglig historia! Vi fick en Nissan som tydligen lottats ut i Casablancas senaste rallycrosstävling. Det fanns inte en kvadratdecimeter på bilen som inte var repig eller bucklig. Dessutom var alla däck blankslitna. Vi insåg snart att det var det normala tillståndet för många bilar i Marocko eftersom trafiken var absolut och bokstavligt talat mördande.

Födelsedagsbarnet skulle köra bilen med mig som andreförare om hon av någon anledning blev trött eller opasslig. Jag är glad att jag slapp köra men jag hade varit ännu gladare om jag sluppit åka med i bilen.

Gatorna i Casablanka har oftast två filer i båda riktningarna. I dessa två filer trängs tre parallella köer av bilar. Fillinjerna är mest till för att den skicklige föraren skall kunna räkna hur många gånger han kan korsa dom per hundra meter utan att ge tecken. För att ge extra spänning åt eländet har gatukontoret fyllt på ny asfalt under åren så de flesta gatubrunnar numera ligger minst 10 cm under gatunivån - dom måste man väja för! På de nyanlagda gatorna har man därför lagt gatubrunnarna mer än 5 cm över gatans nivå och det är kanske ännu värre att köra på. Om ni nu tänker er en snabbt rörlig ström av zigzaggande bilar i tre filer som rör sig framåt relativt fort. Samtidigt rör sig en ström av hundratals fotgängare efter hela gatans längd tvärs trafiken utan att så mycket som snegla åt bilarna. För att göra det extra spännande kommer det en hord av mopeder och skotrar bakifrån som kör slalom mellan bilar och fotgängare. Hur någon lyckas köra om i den här miljön är obegripligt, men det kan dom. Tricket är att dom smyger upp bakom från högersidan - när dom är i jämnhöjd med framdörren girrar dom åt vänster och trycker ut den bil dom vill köra om. Eftersom den bilen inte kan klara sig ur det genom att bromsa och dra sig bakåt finns bara ett ställe att fly om han inte vill ha en ramponerad framdörr - in i mötande trafik genom en kort men resolut vänstergir. Då smiter den omkörande om som en blixt. Nu skall man vara rättvis - dom flesta kör faktiskt på höger sida om vägen, några kör till och med om på vänster sida och det förekommer att man använder blinkers. Däremot stannar man aldrig för en fotgängare ens på övergångställe.

Hur vi klarade oss utan olyckor är obegripligt - jag var livrädd, men vår chaufför var dödsföraktande. Hon pekade ut sevärdheter med en hand och pratade med den andra samtidigt som hon lyckades manövrera bilen tuta villt, skratta, gestikulera och hålla låda med ett outtröttligt gott humör. Hon hade reaktioner som en japansk kampsportmästare och dödsförakt som en kamikazepilot. Det var nog mer än en muslims traditionalist i trafikkön som fick sin världsbild och kvinnosyn ifrågasatt genom vår framfart.

Det var emellertid nära vi fick liv på vårt samvete några gånger. Vilken hederlig människa stannar inte för att släppa fram en mor med tre barn vid handen och ett på armen? Sådana stopp resulterade i en orkan av tutanden och alla annan trafik rundade oss under motsvarighet till kötteder - eller vad dom nu använder i muslimska länder. Det var nära att den lilla familjen blev manglad av dom som körde om och det hade nog varit vårt fel om man skall vara ärlig.

Casablanca var en gång en av världens vackraste Art Deco städer, om inte den vackraste. Det finns fantastiska arkitekturböcker från den tiden som visar hur underbart vacker det var. Det mesta har rivit sedan fransmänen lämnat landet och de få byggnader som finns kvar är i uselt skick. I stället har man byggt upp fruktansvärda råa betongkomplex där man måste ha tagit hjälp av ett gäng östtyska arkitekter förstärkta med svenska företrädere för den på sextiotalet förekommande brutalistiska arkitekturstilen. Det enda man kan säga är att det är fult och dessutom skitigt.

Casablanca är en skitig stad, utom där turisterna förväntas gå. Nu finns det heller inga soptunnor eller papperskorgar så därför slängs allt - och då menar jag allt - på gatan eller i parker. Men å andra sidan vad skall man med papperskorgar till om folk ändå slänger allt på gatorna och lika bra är det eftersom det ju kostar att tömma dom också. Man har hört talas om hur folk bor på soptippar, men i Marocko - utanför turistområdena - växer det omedelbart upp en sophög runt varje plats där det bor människor.

Kontrasterna mellan rika och fattiga är hiskelig. De hemskaste bosättningarna skall man inte se som turist för dom ligger innanför höga murar, men där bor människor bokstavligt talat i skjul av samma typ som man finner i de fattigaste delarna av Afrika och Asien. Hundra meter från lyxvillorna och hotellen vid Casablancas strandpromenad ligger ett sådant område alldeles vid atlantstranden. Här finns emellertid varken havsutsikt eller frisk luft på grund av gyttret innanför de höga hurarna. Lyxvillorna intill har emellertid en strålande utsikt - dock ej mot de fattigas boningar.

Maten i Marocko är mycket god, både på de bra restaurangerna och på de enklaste ställen efter landsvägen. Vi har provat båda varianterna. De mest utsökta grillpett serverades i ett litet skjul efter vägen till Rabat. Där hängde fårkropparna i taket och man fick beställa hur stor bit man ville ha, den marinerades och grillades och serverades i den enkla lokalen. Det smakade gudomligt. För alla oss fem kostade måltiden 170 kronor och vi var stoppmätta. Genrös dricks till såväl servitören som kocken tyckte vi var på sin plats så givetvis en slant till den alltid förekommande "parkeringsvakten" för att vi stannat utanför.

Marocko har också alldeles utsökt vin, fastän man är ett muslimskt land. Framför allt de röda vinerna kan tävla med vilka viner som helst i Europa och nya världen i kvalitet. Det är urspungligen fransmännen som startat vinodlingen och druvorna man använder är i princip desamma som i Languedoc-Roussillon. Jag vill påstå att man i princip kan beställa vilket vin man vill på menyn och få ett bra vin. Vi blev aldrig missbelåtna och vi provade flera i olika prisklasser.

Vi hade lagt ihop våra mat- och bensinpengar i en kassa som födelsedagsbarnet administrerade med järnhand. De 2000 kronor per person räckte gott och väl hela veckan och då besökte vi ändå lyxrestauranger som Al Mounia, Basmane och La Terraza. Eftersom flygbiljetten med Jet4You från Marseilles kostade mindre än tusenlappen per person blev det ganska rimligt kostnadsmässigt.


Nu är vi åter hemma i Frankrike och skall planera för midsommarfirande - det får bli en resa till IKEA i morgon för att köpa lite utencilier. Avslutningsvis vill jag återgälda en hälsning från en barndomsvän till min mor - Sven Nilsson - som jag också minns väl från min barndom. Han, hans syster och bror men framför allt föräldrarna Karin och Martin var viktiga personer under min barndom. Min mor berättade att han läser mina bloggar och uppskattade dom vilket jag tycker är oerhört roligt. Att jag berättar detta har emellertid en poäng. Det visar att även pensionärer som nått den aktningsvärda åldern av 85+ behärskar den nya tekniken och deltar i blogosfären. Nu skall man i ärlighetens namn säga att Sven har att brås på när det gäller att inte känna sig främmande för utmaningar. En liten historia:

Jag bodde på sent sextiotal hos min morbror som var granne till Martin Nilsson. Brand utbröt i husets källare och jag höll på att dö av rökförgiftning. Brandkåren kom med rökdykare och en prioriterad sak var att stänga av oljeflödet till den havererade pannan som orsakat branden. Rökdykaren i full utrustning vände halvvägs ned i källartrappan helt skräckslagen av det som mötte honom. Martin, då ca 75 år gammal konstaterade på bred värmländska: "Dä begriper di fell att en lutter stänge tå ölja te panna", varefter han doppade sin filhatt i vattentunnan på knuten, höll den för munnen och gick ned och stängde av oljan. Den unge atletiske rökdykaren såg något generad ut. Det finns många dugliga och kompetenta äldre medborgare.

Nu är det dags att avsluta dagens skrivande . Klockan är 10 på kvällen och vi har ätit middag på terassen - marockanska grillspett, ost, vin och färsk frukt, havannacigarr och gammal Calvados. Det är fortfarande 25 grader och dagens värmedis drar som älvdans i skira rökmolm över byn. Himlen över Montagne Noir är rosenröd.

tisdag 2 juni 2009

Bilverkstäder i Sverige och Frankrike - låt bilverkstaden betala semestern

Vi bestämde oss för att ta bilen till Sverige den här gången. Vi såg fram emot att åka upp genom Europa och i Sverige med vår cabriolet i solskenet. Lyckligtvis var vädret i Sverige precis så bra som vi hade hoppats, men ändå blev det inte som vi hade önskat. Vi hade köpt små resväskor som gick att passa in under "gardinen" i vårt bagageutrymme. Vår bil är nämligen en sådan där som fäller ihop taket i bagageutrymmet på och då måste man packa på ett speciellt sätt. Första gången vi öppnade och sedan stängde taket hördes en smäll och till vår förfäran fann vi att tröskeln till bagageluckan hade lossnat under vilket vissa mekanismer för att fälla taket ligger. Någon av våra väskor hade kommit emot och mekanismen hade hakat fast på något sätt. Snabb resa till Peugeot i Västra Frölunda i Göteborg gav beskedet att vi inte kunde öppna taket på bilen utan en omfattande reparation. Kostnaden skulle bli 3500 kronor. Två delar måste troligen bytas - en övre och en nedre del, den övre fanns i lager, men den andra måste, om även den var trasig, beställas från Frankrike. Man gav oss förtur för att demontera mekanismen och fann att båda delarna var söndriga. Om man bara bytte ena delen och senare den andra skulle priset skjuta ytterligare i höjden. Alternativet vara att inte byta något, utan vänta till dess vi kom hem till Frankrike och byta det där. Vi fick emellertid absolut inte öppna taket eftersom det kunde förstöra ytterligare delar av mekanismen sa man. Vi valde att reparera i Frankrike och Peugeot i Sverige tog inte betalt för undersökningen eftersom bilen fortfarande inte var två år gammal. Visst var det trist eftersom vädret var fantastiskt och vi sett fram emot att använda vår bil och färdas genom i det svenska vårlandskapet.

Hemma igen i Frankrike åkte vi till vår lokala Peugeot-verkstad. Kundmottagaren öppnade käckt taket och sa att det fixar vi lätt. Vi frågade om pris, men ha ville demontera innan han kunde ge besked. Beskedet blev att en del som kostar 35 Euro måste bytas och arbetstiden för detta är ungefär 15 minuter, vilket gav en totalsumma på 42 Euro för hela kalaset. Det är tydligen inte bara skillnad i arbetskostnad som gör att det blir så oändligt mycket dyrare på en svensk verkstad jämfört med en fransk. Samtidigt gjorde vi vår 4000 milaservice som kostade 2 200 kronor inklusive oljor och andra förbrukningsartiklar som behövdes. Jag kollade för skojs skull vad man tog för motsvarande service i Sverige och fann att det skulle ha gått på 4500 kronor om det bara var en enkel underhållsservice vi behövde. Besparingen vi gjorde genom att åka hem till Frankrike och fixa vår bil och servicen var således 3500+4500-2200=5800 kronor. Mitt råd är således för dom i Sverige som äger en Peugeot eller Citroën att spara service och småreparationer till sommaren, ta en bilsemester till Frankrike med hela familjen och få hela bränslekostnaden för semestern betald av det man tjänar på att välja en fransk verkstad. När man ändå är här kan man köpa nya sommardäck också vilket ger ytterligare några kronor i sparade pengar. Att få tid på en fransk verkstad är oftast inget problem, det får man inom några dagar.

Kan någon över huvud taget förklara för mig varför sak efter sak är så mycket billigare att få utfört i Frankrike?. Dessutom är man ofta lika skickliga och gör ett väl så bra, om inte bättre jobb här nere jämfört med Sverige.
Gadgeten innehöll ett fel