google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: februari 2011 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

måndag 28 februari 2011

Är det viktigare vem som säger saker än vad dom säger?

Det är mycket intressant att inse hur viktigt det är att veta vem som säger saker snarare än vad en person säger. Det här illustreras kanske tydligast i programmet Ring P1 med Pia Sjögren. Hon har en ganska tydlig besserwisserattityd till de flesta som kritiserar det bestående och etablerade och påpekar gärna att hon har läst på just detta och således vet bättre.

I dag, på morgonen, ringde en man med spansk accent som dessutom var ganska upprörd. Han försökte säga att vi svenskar inte skulle förhäva oss och tro att vi hade lösningar på allt för resten av Europa. Speciellt vår alkoholkultur hade irriterat honom, där vi inte förmår skilja på alkohol som måltidsdryck och alkohol som berusningsmedel. Han framför ett antal påståenden, som att det bara är i de nordiska länderna där nykterhetsrörelser har ansetts behövas, att i Medelhavsländerna inte föräldrarna anser sig behöva predika nykterhet för sina barn eftersom det inte är ett problem och ett antal andra fakta som vi som bor i Medelhavsområdet känner väl igen. Givetvis betonar Pia Sjögren den svenska "sanningen" att det är bara Sverige som vet hur man handskas med alkohol och refererar till sin svenska statistik att 15-åringar i Spanien dricker mer alkohol än svenska. Problemet är bara att det är skillnad i att dricka alkohol i form av ett halvt glas vin blandat med vatten till måltiden och att dra i sig hela veckoransonen på fredagkvällen och somna i ett dike. Dessutom hör man ofta från fransmän att dom inte dricker alkohol - bara vin till maten. Alkohol för sydlänningar är nämligen starksprit, inte måltidsdryck. De enda onyktra personer jag sett sedan jag flyttade till Frankrike är icke fransmän och definitivt inte ungdomar.

Nu till denne "tokige spanjor" som inte visste vad han talade om, vilket tydligt framgick av Pia Sjögrens respons. Jag råkar känna denne José Ramirez. Han är en av de mest intressanta filosofer och samhällsforskare jag känner till i Sverige. Jag har haft förmånen att samarbeta med honom i flera sammanhang och han har opponerat på mina doktoranders arbeten. Han har dessutom under en tid av sitt liv varit aktiv kommunpoitiker, han har skrivit ett stort antal intressanta filosofiska- och vetenskapsteoretiska böcker och är aktiv på nätet i retorik- och filosofifrågor. Han har emellertid ett problem. Han är mycket sydländsk i sin framtoning och hetsar lätt upp sig långt utöver vad som i Sverige anses passande, speciellt om han möter okunniga och fåniga argument där det är uppenbart att hans opponent inte är påläst eller har tänkt igenom sina argument. Visst, han är kontroversiell, både för sin framtoning och sin totala avsaknad av politisk korrekthet, vilket båda är dödssynder i Sverige i allmänhet och i akademia i synnerhet.

Det får mig att fundera en del över hur svenskar bemöter osvenska individer. Många av dom som ringer till Ring P1 är invandrare och behärskar således inte svenska språket lika perfekt som en Arvika- eller Ystadsbo. Givetvis stämplas dom då som lite knepiga, säkerligen okunniga och dessutom politiskt inkorrekta. Troligen är flertalet av dom både kloka, högutbildade, erfarna och/eller intelligenta personer, även om dom hetsar upp sig på ett osvenskt sätt.

lördag 26 februari 2011

Nya byråkratiska regler - samt Sverige i världen

Fänrik Fjun - en stor ledare
I dessa tider av oro i världen kan vi som är tillräckligt gamla inte låta bli att minnas Sverige som det var för några decennier sedan - på den tiden när vi var ett land med civilkurrage. Det är nu 25 år sedan Olof Palme mördades och med hans död påbörjades en resa där Sverige blir mer och mer anonymt och blev mindre och mindre förknippat med humanism och rättvisa och mer och mer förknippat med pragmatism och egennytta i det internationella arbetet.
Olof Palme var en person som väckte starka känslor åt båda hållen och i historien ljus har mycket av hans gärning omvärderats både av dom som älskade och dom som hatade honom. Oavsett vad man tyckte om honom så var han ändå respekterad, av ett flertal internationellt, som en person med principer och engagemang.

Idag står sällan Sverige i främsta ledet i det internationella arbetet. Idag representeras Sverige i världen av ett barnbarn till Olof Palmes granne från barndomen - en man som knappast väcker några starka känslor, än mindre respekt. Jag kan inte låta bli, att med ett visst överseende flin, tänka på Fänrik Fjun i serien om Knasen, om nu någon minns den. Han hade också mycket höga tankar om sig själv som en respekterad officer och ledare.

På hemmafronten - Frankrike - har min fru tappat sin plånbok, vilket visade sig vara ett stort besvär. Man skall inte bara ha nya Carte Vitale och betalkort, registreringsbevis för bilen och en massa andra handlingar. Hon måste också ha nytt körkort och jag med eftersom jag just den dagen inte hade min plånbok med mig utan hade lagt körkortet i hennes. Då får vi reda på att de nya reglerna från förra året gör att man bara får ha körkort i det land man är bosatt i Europa, vilket gör att svenska myndigheten inte får förnya våra kort. Vi måste således skaffa franska körkort. Det franska körkortet är en hopvikt pappbit med foto som inte på något sätt uppfyller kraven för legitimation. Vidare visar det sig att vi inte kan få något svenskt ID-kort eftersom vi är skrivna i Frankrike och inte heller något franskt eftersom vi inte är franska medborgare. Det blir att släpa med sig det otympliga passet var man än är i fortsättningen.

Den goda är att de mesta sakerna kan beställas hos borgmästaren utan det som har att göra med sjukförsäkring förstås som man får fixa på ett speciellt ställe. En annan nyhet är att polismyndigheten - Gendarmeriet - inte längre tar emot anmälningar om förkomna saker om det inte är brott inblandat, utom just registreringsbeviset för bilen. Man får således intyga på heder och samvete att man har förlorat något. Egentligen är det ju logiskt eftersom det är ju bara ens ord som gällde även när man tidigare anmälde saker förkomna hos polismyndigheten.

onsdag 23 februari 2011

Stänger dom av SVT-Play nu för oss utvandrade?

Vårkänslor på vårt fönsterkarm

Sveriges Radios vd Eva Hamilton vill att alla som ser på TV eller lyssnar på radio över Internet skall betala licens och kulturministern har tillsatt en utredning i ärendet. Man undrar då hur det går för oss som lyssnar på Sveriges Radio utomlands via webben eller utnyttjar det magra utbudet på SVT Play - skall vi bli avstängda om vi inte betalar svensk TV-licens? Den tid kanske snart är förbi när vi kan se På Spåret eller Antikrundan via Internet i Frankrike.

Vi betalar dock TV-licens i Frankrike. Den ligger inbakad i kommunalskatten och man får på heder och samvete tala om huruvida man har TV eller ej. För närvarande är den svenska TV-avgiften 2076 kronor, vilket med franska mått mätt är astronomiskt eftersom våra sammanlagda kommunala skatter och avgifter i Frankrike inklusive fastighetsavgift och all service uppgår till ca 10 000 kronor per år.

Kanske borde man göra som med körkort, socialförsäkring, sjukförsäkring och en massa annat som är harmoniserat inom EU. Detta skulle innebära att om man har gjort rätt för sig i ett medlemsland så har man rätt att utnyttja samma tjänster i samtliga medlemsländer.

Jag hörde också på programmet Plånboken idag där man diskuterade Etiska fonder apropå att det orange kuvertet kommit i brevlådan nyligen. Med rätta ifrågasattes om dessa fonder verkligen var etiska. Man menade också att konsumentupplysningen borde bli bättre, vilket man nog kan hålla med om.

När man däremot började diskutera kriterier för etiska fonder blev det svårt. Att pornografi och vapen borde uteslutas ansåg nog de flesta, men sedan började åtminstone jag tycka det blev knepigt. Sprit och tobak börjar tangera gränsen, oljeindustrin öppnar avgrunder av företag som bör uteslutas. Frågan är om hela bilindustrin bör bojkottas, liksom stora delar av energiindustrin som beter sig allt annat än etiskt. Försäkringsbolag och banker ligger enligt mitt förmenade risigt till och läkemedels och kemiindustrin tillhör väl dom mest miljöförstörande verksamheter man kan tänka sig. Jag sätter också upp en varningsflagga för kosmetika- sport och modeindustrin som nästan med regel använder sig av barnarbetskraft, utför oetiska djurförsök  eller utnyttjar slavarbete. Dessutom kan man väl inte tänka sig något mer onödigt än mode- och kosmetika, som dessutom, vad gäller den första, i många länder domineras av den organiserade brottsligheten. Har kvinnorna någon gång tänkt på hur många barn man skulle kunna rädda från svält för det som en normal västerländsk kvinna konsumerar inom dessa sektorer under ett år.

Det är lite med etiska fonder som det är med korrekt miljöbeteende - om man skall följa alla synpunkter på vad som alla som "brinner" för något anser acceptabelt så får man inte bara svälta och gå naken utan också spara till sin pension i madrassen. Bättre konsumentupplysning krävs emellertid så den som vill ha en etisk fond kan välja hur etisk den skall vara.

tisdag 22 februari 2011

Åtminstone deckarna var bättre förr - utom i England förstås

Jag har läst en gammal Agatha Christiedeckare. Mina förväntningar var inte höga. Jag trodde det skulle vara något i stil med Maria Lang, som jag läser mest för att dom äger rum i min gamla hemstad Nora. Eftersom jag läser ganska mycket deckare så tycker jag nog att jag kan jämföra ganska bra och jag är imponerad av Agatha Christie. De känns verkligen välgjorda och ger en helt annan upplevelse än de bedrövliga alster som de så kallade svenska deckardrottningarna skapar.

Det som var så imponerande är att hela boken är ett omsorgsfullt bygge där delarna presenteras, som man tycker utan sammanhang, men där allt faller på plats på slutet och varje liten detalj får en mening i lösningen av gåtan. Historierna byggs upp successivt, men helheten finns hela tiden på plats som en logisk överbyggnad. Detektivgåtan är hela tiden det väsentliga och alla andra miljöbeskrivningar, personbeskrivningar och till synes obetydlig händelser har sin plats i bygget av helheten.

Om man jämför detta med de ofta hafsigt hopkomna moderna svenska deckarna så blir man bedrövad. Först och främst är de flesta svenska deckare inte i huvudsak detektivhistorier och inte ens kriminalromaner. De är huvudsakligen något annat. Ibland är de politiska pamfletter för något särintresse - feminism, HBT-frågor, invandrarfrågor, miljöfrågor eller något annat. Ibland är dom turistbroschyrer för någon lite ort som författaren gillar eller i bästa fall känner till. Ibland är dom socialrealistiska beskrivningar av någon liten sfär i livet som då måste beskrivas i detalj, gärna med förtäckta käftsmällar åt människor eller grupper man ogillar. Ibland är de existentialistisk pornografi där man gottar sig i människors ångest och ofullkomlighet och alltför ofta är historien bara en container för att framhäva författarens förträfflighet, belästhet eller goda smak.

Nästan aldrig får detektivhistorien spela huvudrollen. Eftersom man vet att ingen läser böcker som handlar om det jag beskrev ovan så slänger man in lite mord och lite kriminalteknologi och vips har man förvandlat en oläsbar och osäljbar bok till en kassasucce och man blir utnämnd till Scandinavien deckardrottning - hur många finns det?

Problemet är emellertid att när detektivhistorien inte får spela huvudrollen och inte heller är skälet till att man skriver så går det inte ihop på slutet. Det verkar som om handlingen får utveckla sig efter hand mellan de mer väsentliga prosastyckena. Mängder av händelser har inget att göra med upplösningen, många personer har ingen roll och de som behövs är inknôdda med skohorn. Upplösningen är oftast fulltändigt bortkopplad från handlingen eller ologisk i förhållande till tidigare skeenden. Lösningen av gåtan fixas genom medier, drömmar, kluriga gubbar eller bara genom allmänt snilleblixtar uppkomna i den överviktige polismannens djupa depressionen eller den vackra kvinnliga kriminalkommisariens endorfinrus under den dagliga milslånga löprundan.

Tacka vet jag Ture Sventon - eller engelska deckare.

torsdag 17 februari 2011

"Härliga tider - Strålande tider" som Thor Modéen brukade säga


Nu är våren definitivt här. Visserligen ser landskapet ut som om det varit snöstorm med efterföljande blixtkyla, men det är bara mandelträden som blommar. Detta vita öveflöd avbryts av enorma gula mimosaträd och den vilda naturen har ett öveflöd av blekblå rosmarinbuskar.

På förmiddagen var det marknad som verkligen var knôkfull i det vackra vädret. Efter en snabblunch på färsk sparris och rökt lax åkte vi ut till havet för en promenad. Det var lite kallt trots 16 grader när vi gick i motvinden, men på tillbakavägen med vinden i ryggen var det härligt. På hemvägen passerade vi det europeiska kulturarvet Bages där hundratals flamingos betade i den grunda lagunen.

Mandelträd
På kvällen firade vi våren med en risotto där vi la i resterna av sparrisen samt rev ned pamesanost och lite svart tryffel som vi hade i frysen. Till det åt vi baron d'agneau. Det är en dubbelkotlett av lamm där både inner- och ytterlilé finns kvar samt slaksidorna.

Det bästa är inte att vädret är så angenämt just nu utan att vädertjänsten försäkrar oss om att temperaturerna är normala för årstiden så vi kan hoppas på fortsättning.

Annars lyssnade jag på utrikesdebatten i morse och det gjorde ju ingen människa glad. Man undrar ju hur politikerna uppfattar sitt uppdrag. Här skall man diskutera Sveriges inställning till avgörande frågor som påverkar inte bara oss själva utan även människor i andra delar av världen och det som tydligen är viktigast för dom är att ge varandra retoriska "tasksparkar" för att få skrattarna på sin sida. Vi andra människor som haft ett riktigt arbete och fått lära oss hur man uppträder såväl mot de egna arbetskamraterna som mot konkurrenter lämnade det stadiet någon gång i 7-årsåldern när vi bytte sandlådan mot skolan. Men - det är klart - om man gått direkt från sandlådan till en politisk karriär i partiet på olika nivåer så har man väl aldrig socialiserats som vi andra.

Riksdagen är faktiskt inget underhållningsprogram i förnedrings-TV om nu dagens riksdagmän tror det. Att det sedan kanske ger röster är bara sorgligt och sätter demokratin på samma nivå som juryn i Let's Dance. Troligen är väl att de unga "manusförfattarna" eller "politiskt sakkunniga", som barnbarnen till de gamla partipamparna brukar kallas, hämtar sina ideal från underhållningsbranschen. Man skulle ju kunna begära att dom som läser upp deras texter hade lite bättre omdöme dock, eftersom dom ändå är "folkvalda".

torsdag 10 februari 2011

Upplevelser i det nya landet - samt några bulletiner från det gamla


Jag berättade för en tid sedan om hur vi blev "tvingade" att byta teleoperatör. Vi hade väl inga klagomål på vår gamla operatör SFR förrän vi en dag stod utan telefon och inte kunde få någon som helst hjälp av företaget. Skälet var att vår linje var klippt och endast konkurrenten France Telecom kunde ge oss en ny linje och dom var ju av naturliga skäl inte så intresserade att ge en ny linje till en kund hos konkurrenten på den här sidan om nästa Julafton. Vi såg det därför som säkrast att anlita France Telecom/Orange om någon skulle få för sig att klippa ledningar i framtiden.

Det visade sig emellertid att skälet till den avklippta ledningen var att en granne nedåt gatan angett en siffra fel i sitt nummer när han bytte abonnemang så man klippte vår ledning och kopplade in hans telefon till oss. På så sätt hade varken han eller vi telefon och ingen visste varför. Hur som helst blev det kostsamt för alla utom teleoperatörerna. Givetvis tog Orange betalt för att koppla rätt och för att ansluta vår nya linje samt dessutom en öppningsavgift. Dessutom tog SFR 45 Euro i avgift för att vi avslutade vårt abonnemang. Att dom inte kunde leverera någon tjänst till oss hade inte med saken att göra. Som plåster på såren fick vi 110 Euro av Orange för att vi bytte till dom så det kompenserade ju lite, men vad man lär sig är att det är riskabelt att byta leverantör även om man måste.

Ett annan upplevelse var att genomgå magnetröntgen i Narbonne. Ni vet den där maskinen som låter som ett mellanting mellan en tändkulemotor och en maskin som håller på att skära ihop. Det som var en annorlunda grej var att jag idag fick hem alla bilder, utlåtandet från läkaren samt en CD-skiva med originalmaterialet. I Frankrike äger man nämligen alla sådana resultat och får själv spara dom på säkert ställe. Jag vet ju att jag genomgått liknande undersökningar ett par gånger i Sverige, men har för länge sedan glömt var det var och har aldrig sett röken av några resultat eller bilder.

Ett problem i Sverige är ju att du för vissa privata försäkringar måste tillåta försäkringsbolagen att ta del av sådant material. Med ett sådant tillstånd kan dom begära ut dina bilder och journaler från alla läkare du besökt. I Frankrike är det, dels olagligt att begära hälsodeklaration för att teckna privat sjukförsäkring, dels är det olagligt att begära tillgång till journaler. För säkerhets skull har man dom dessutom hemma så försäkringsbolagen får väl begära polishandräckning för att titta på dom.

Man kan väl konstatera att högst på skurklistan ligger i alla länder banker, försäkringsbolag, teleoperatörer och elbolag. Det är bara fråga om hur resoluta staten är med att ta dom i örat. Jag konstaterar med glädje att regeringen i Sverige förbereder ett lagförslag där det skall bli förbjudet att spärra mobiltelefoner mot Skype. Dessutom har en domstol avgjort att AB ÖIS skall betala för polisbevakning av sina matcher, som alla andra affärsdrivande företag skulle få göra. Även försäkringsbolagens klåfingrighet börjar sticka i ögonen på myndigheterna i Sverige.

Säg inte annat än att det finns hopp om en ljusare framtid - åtminstone framåt mars-april. Här har det redan inträffat.

Bilden lånad på Josefins Blogg

måndag 7 februari 2011

En trevlig mellandag med lite småpyssel


Vi köpte med oss ostron från Gruissan igår för att bidra med eftersom vi var bjudna på middag hos grannarna. En av grannarna har just opererat sina ögon för grå starr, vilket var lätt som en plätt sa hon. Lokalbedövning, tio minuters operation och så fick hon åka hem. Samtidigt som dom opererade för starr så passade dom på att operera bort hennes närsynthet, vilket dom gjorde gratis som en liten bonus när dom ändå bökade omkring. Själv behövde hon inte betala något för ingreppet.

Idag har vi gjort marmelad på bittra Sevillaapelsiner så vi har tillräckligt till nästa år. I en del av satsen lyckades jag tjata mig till att hälla i en slurk whiskey - hoppas det blir gott. Min fru och en väninna jobbar i verkstaden med silversmide och själv försöker jag mata in alla dopuppgifter för Ljusnarsbergs socken under 1840 och framåt för att kunna kartlägga de sociala nätverken vid den tiden. Det är sådana tokigheter som vi släktforskare sysslar med.

Annars kan man bara konstatera att "besöksboken" för sommaren börjar fyllas så smått. Det är mycket att passa ihop eftersom vi bara vill ha en familj på besök åt gången för att kunna ägna oss åt dom. Det är mycket roligare då. Det blir lätt lite stökigt annars och så är det svårt med transporterna också. Vår bil är bara fyrsitsig så vi har kommit överens med våra amerikanska vänner att vi tidvis kan byta bil med dom, som har en sådan där "telefonkiosk" med skjutdörrar från Peugeot som är så populära i Frankrike.

Så har jag tittat på några avsnitt av "Solsidan" samt Göteborgvarianten "Gynekologen från Askim". Gud så deprimerande! Troligen är det tänkt som humor och ganska välfunnet, men egentligen är de båda ganska dokumentära. Det är inte utan att man känner igen en del från sitt tidigare liv i Sverige och det gör en ju fundersam och ledsen, men också glad över att vara där man är idag.

Bilden lånad från bloggen: Skapa sin egen lycka

söndag 6 februari 2011

Vår och melodifestival


Man tror nästan inte det är sant. Vi har ätit lunch på terrassen och det var varmt. På förmiddagen åkte vi till Gruisan Plage och tog en riktig långpromenad på stranden. Där var många solande människor, ett par barn badade, hundarna lekte och vid ostronodlingen var det fullt av folk som satt ute och åt. Visserligen tycker fransmännen att 20 grader är lite kallt så dom är ordentligt påpälsade fast ute och njuter av solen är dom. Vi åkte utan tak på bilen och njöt av landskapet och solen. På vägen hem plockade vi några kvistar mimosa och mandel så nu doftar hela huset vår så man blir alldeles yr.

Ett annat vårtecken är att våra norska grannar har kommit på besök. De drog som vanligt fram genom byn i flock - 22 stycken räknade vi till - dom har ett enormt hus. Dom skulle ut på vår vanliga promenadväg runt garriguen, men det verkade mer som om dom skulle till Nordcap på veckoutflykt. Dom är klädda och utrustade för strapatser, var och en har en fullproppad ryggsäck, alla har vandringsstavar och alla män har vildmarkshattar a la Indiana Jones. Jag försökte fundera ut vad dom kan ha i dom fullpackade ryggsäckarna som är nödvändigt för en utflykt på en timma. Mat, dryck, första hjälpen, tält, räddningsflotte, nödraketer - vad vet jag, men enorma mängder utrustning är det i alla fall för alla har lika stora ryggsäckar. Givetvis har alla ryggsäckar norska flaggor.

Så såg vi på melodifestivalen från Luleå - vilken lycka att kunna se det även utomlands. Man kan konstatera att tiden kommit ifatt oss gamlingar för den mesta musiken var återanvänt material. Troligen är det en anpassning till smaken i Öststaterna så man kan få lite röster. Jenny Silver sjöng en hittills okänd ABBA-låt och Danny hade hittat en gammal Europe-låt som ingen tidigare kände till. Lite gammal rapp av vintagetyp fanns också med. Ganska trevligt tycker vi gamlingar!

Däremot var koreografin nyskapande. Det senaste är tydligen att de manliga artisterna måste klia sig i grenen minst var fjärde takt. På min tid ansågs det töntigt att lägga rätt grejorna eller klia sig, men nu är det tydligen senaste innegrej. Kanske dom är oroliga för att grejorna har gått förlorade - vad vet jag. En annan förklaring kan ju vara att det bara är ett manligt svar på Lena PHs komplicerade förhållande till mikrofonstativet.

Jag konstaterade emellertid med glädje att vår utrikesminister har alla skäl i världen att inte uttala sig om läget i Nordafrika - han har ju väsentligare saker att ägna sig åt. Dessutom är väl melodifestivalen säker mark där han inte behöver riskera att stöta sig med USA. Dom har ju uttryckt sig förklenade om honom i WikiLeaks-dokument så han får passa sig.

lördag 5 februari 2011

Kamp för demokrati i ett grannland


Det är svårt att inse att det pågår enorma politiska omvälvningar i flera av våra grannländer. Jag har inte riktigt fattat än att vi i södra Frankrike faktiskt inte har särskilt långt till Nordafrika. Det ligger faktiskt närmare än Sverige gör. Folket i dom här länderna gör uppror för att få den demokrati som vi tar för självskrivet i vår del av världen. Det som oroat mig och varit orsak till ganska mycket funderingar är vad som menas med demokrati egentligen.

Om vi frågar oss så har vi givetvis uppfattningen att ett demokratiskt samhälle är ett samhälle där alla får fri tillgång till information, drägliga livsbetingelser och fri möjlighet att tycka, yttra sig och organisera sig. Samtidigt fokuserar vi på demokrati mest som ett regelsystem där det enda som behöver uppfyllas är vissa spelregler för hur fria val skall gå till. För oss är det självklart att dessa spelregler automatiskt leder till det goda samhället. Att bara människor får välja fritt så väljer dom rätt. Visserligen kom Hitler till makten genom fria demokratiska val och nynazistiska partier har idag framgång i flera demokratiska val i hela Europa.

Nu är det emellertid så att i dessa nämnda fall är det väljare som faktiskt har haft tillgång till information, som har haft möjlighet att organisera sig, möjlighet att yttra sig och framför allt människor som kan ta till sig information eftersom dom kan läsa och skriva. I sådana fall är det visserligen beklagligt att folk tycker så "tokigt", men det tillhör de risker som man får ta i ett demokratiskt samhälle.

Vi hoppas nu att det går att införa demokratiska val i de Nordafrikanska länderna och att de resulterar i ett liberalt modernt samhälle, men riskerna för det motsatta är stora även om spelreglerna för valen blir oklanderligt demokratiska. Frågan är om en minoritet av unga twittrande, bloggande, facebookande och engelsktalande människor kan stå emot en majoritet av fattiga, djupt religiösa analfabeter i ett demokratiskt val. Mat på bordet och frälsning är gåvor som är svåra att motstå om det bara krävs en röst i valurnorna som motsprestation. Vi vet att Saudiska prinsar med obegränsade mängder oljepengar redan idag finansierar stor del av muslimsk terrorism och religiös utövning i världen och att Iran med sina tillgångar inte är särskilt intresserade av en liberal demokrati i regionen. Tillsammans kan dom garantera befolkningen både mat på bordet och evig frälsning.

Frågan, som jag funderar på, är om man kan säga att det är demokratiskt att genom formellt demokratiska val införa diktatur. Gör man det inte lite enkelt för sig då? Borde man inte kräva att valen bygger på att människorna har grundläggande fri- och rättigheter och att det finns processer som gör att även dom som inte kan läsa och skriva kan ta till sig en allsidig information och därmed göra ett medvetet fritt val. Kort sagt att dom har möjlighet att förstå vad dom röstar på.

Det  kan inte vara rimligt att det enda vi kräver av demokrati är att det följer en procedur. Olof Palme påpekade en gång i ett tal att många av världens största övergrepp, orättfärdigheter och grymheter varit resultat av demokratiska beslut.

Det kanske är omvärldens viktigaste insats att hjälpa till att sprida kunskap och medvetenhet om valmöjligheterna för folket i de här länderna så inte religiösa fundamentalister får tolkningsföreträde och därmed, för oöverskådlig tid, kan avskaffa alla demokratiska fri- och rättigheter. Visserligen kan vi inte erbjuda frälsning, men kanske vi som motvikt/komplement kan erbjuda mat för dagen, utbildning, medborgerlig information och annat som hör till ett demokratiskt samhälle.

Bild från: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=4321246

torsdag 3 februari 2011

IKEA - utsugare eller tillgång för Sverige?


Jag har märkt att det pågår något sorts drev mot Ingvar Kamprad och IKEA i Sverige för närvarande. Jag har läst inslaget i Uppdrag granskning som upprört människor och det är givetvis intressanta uppgifter om hur Ingvar Kamprad utnyttjat alla möjligheter att behålla den långsiktiga kontrollen över sitt imperium. Eftersom IKEA av professionella skäl alltid har intresserat mig som företag har jag följt företaget under åren och både lyssnat till och läst Ingvar Kamprads tankar om hur han skulle bygga sitt företag.

Ingen behöver väl tvivla på att Ingvar Kamprad är en rasande skicklig företagsledare som vet hur man värnar om sitt företag. Det är därför viktigt att konstatera att de som intervjuats i Uppdrag granskning säger att Ingvar kamprad har utnyttjat alla möjligheter inom lagens gränser att utveckla sitt företag, dvs. behålla kapital inom företaget för dess utveckling och behålla kontrollen över dess utveckling. I artikeln får man detta att låta som motsatsen, dvs olagligt eller åtminstone omoraliskt, fastän det inte är ett dugg annorlunda än vad våra kronjuveler Volvo, SAAB, Ericsson och andra gör ständigt för att öka vinsten. I dessa fall med, många gånger, mer tveksamma skäl.

Just att behålla kontrollen och att skaffa och återföra kapital till företaget för utveckling är centralt. Detta är viktigt för att ett företag skall ha en långsiktig positiv utveckling och inte ägna sig åt kvartals- och klippekonomi. Det finns ett vedertaget sätt att skaffa kapital för utveckling i ett företag. Det är att introducera det på börsen. Samtidigt som detta ger kapital händer emellertid något annat - grundaren/ägaren förlorar kontrollen. Stora aktieägare som idag inte har något intresse av företagets utveckling utöver att ge kortsiktig avkastning får inflytande i styrelsen. Dessa ägare är dessutom inte bara ointresserade av företagets långsiktiga utveckling, dom är också oftast helt okunniga om branschen. För dom är det bara värdepapper i den sk. "portföljen". Om det visar sig mer lönsamt på kort sikt att sälja företaget till kineser eller multinationella intressenter så gör man det.

Det är precis detta vi sett inom svensk industri under de senast decennierna. Volvo är ett bra exempel. Kvartalet efter man haft den största vinsten någonsin kom den ekonomiska krisen och efterföljande kvartals resultat sjönk kraftigt. "Tvärstopp" sa VD och genast skulle det bli massuppsägningar. Alla som är insatta i industri och bilindustri i synnerhet vet att bilar blir äldre och bilar behövs ständigt. Detta betyder att efter en tid med låg försäljning kommer en tid då man säljer mer än någonsin. Den tiden har kommit nu enligt resultatrapporter från Volvo, Scania och andra. Detta visste naturligtvis alla insatta, men för aktieägarna var det inte intressant. Man såg dels möjlighet att göra sig av med personal, dels var man inte intresserad av vinster om ett år för då hade man bytt sina Volvoaktier mot aktier i läkemedel eller IT.

Detta hot såg Ingvar Kamprad tidigt hos andra svenska företag och bestämde sig för att hans företag skulle inte fuskas bort av giriga aktieägare som bara ägde IKEA-aktier för kortsiktiga klipp. Han ville bygga ett livsverk och för det behövde han ha kontroll över kapitalet och därmed utvecklingen av företaget. Nu är möjligheterna i Sverige ganska begränsade vad gäller företagsformer som uppfyller dessa krav. Holland har emellertid de mest förmånliga reglerna för affärsdrivande stiftelser i Europa. Detta är skälet till att nästan alla internationella intresseorganisationer som vill bedriva affärsmässig verksamhet är skrivna i Holland.

Troligen skulle vi ha betydligt fler blomstrande "svenska" företag idag om fler hade följt Kamprads exempel eller om Sverige hade gett möjligheter för bildande av affärsdrivande stiftelser med Holland som modell. Vi hade då sluppit alla dessa kortsiktiga rofferier som vi ser i modern svensk industri pådrivna av giriga aktieägare och okunniga styrelser som är mer intresserade av att bygga upp sina egna pensionsfonder än företagets fortlevnad och utveckling.

Skälen till att jag alltid har intresserat mig för IKEA är flera:

Man har från att vara ett företag som sålt billig god produktutformning till vanliga människor - ibland på gränsen till plagiat - utvecklats till att bli ett ledande designföretag i världen där alla begåvade unga produktdesigners idag vill ha jobb.

Man var vidare långt före de flesta företag i världen att inse att man måste vara en del av det land man verkade i - att ge något tillbaka och ta sitt sociala ansvar. Detta insåg IKEA på den tid då när man talade för helt döva öron om dessa saker bland "riktiga" affärsmän.

IKEA har behållit den gammaldags inställningen att man bygger företag på sikt och måste ta dalar och toppar i utvecklingen. Detta var naturligt under den tid som de stora svenska företagen, som idag är världsberömda, byggdes upp av framsynta personer, men idag är det nästan bara IKEA som har denna "ålderdomliga" inställning.

IKEA är idag tillsammans med ABBA de absolut dominerande ambassadörena för Sverige i världen, oavsett vad man tycker om dom. Man kan inte gå en hel dag någonstans i världen idag utan att höra en ABBA-låt eller läsa skönlitteratur utan att stöta på namnet IKEA titt och tätt i miljöbeskrivningarna. Båda dessa har blivit världsbegrepp som ger inkomster och goodwill till Sverige av astronomiskt värde.

Jag menar att det är högst otroligt att vi skulle ha ett världsomspännade IKEA idag om det hade förblivit ett svenskt aktiebolag. Om det hade existerat hade det med all sannolikhet varit ägt av något multinationellt företag eller kinesiska staten och inte hade centrum för verksamheten legat i Småland inte. Absolut säkert är att det aldrig hade funnits ett IKEA-varuhus i Haparanda!