Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 28 januari 2014

Vårtecken





Någon riktig vinter har vi inte haft hos oss, men runt omkring oss har det varit dramatiskt. Både norr om oss i Montagne Noire och söder om oss i Pyrenéerna ser vi snöklädda bergstoppar och borta på Rivieran har det som vanligt varit översvämningar. Vi kan se tecken på det här också eftersom vattnet forsar fram i floden Orbieu och den kommer ju från trakter där det tydligen regnat rejält.

Vi har haft 15 grader några dagar nu och man börjar skönja tecken på att våren kommer. Fåren bakom slottet nedkommer nu med fler och fler små telningar. Idag var nykomlingarna så små och späda så tackorna fortfarande hade efterbörden hängande kvar. Av naturliga skäl var de lite skygga mot oss, men de mödrar vars telningar var några dagar gamla var desto mer intresserade att få smaka på våra brödskalkar.

I naturen ser man att mimosans små gula kulor blir allt större och mandelträdens knoppar spricker snart ut. De ljusblå blommorna på rosmarinen visar sig också, men de buskarna kommer snart att vara fyllda av blommor och ger en vacker kontrast till en taggig buske som blommar i klargult. Man kan tro att naturen hyllar den svenska flaggan.

Vi funderar på att fuska lite och åka över bergen ned till Spanien på nära dagar så våren får utveckla sig i sin egen takt här hemma medan vi njuter av den spanska förhandsvisningen. Det finns få saker som är så trevliga och rogivande som vidsträckta medelhavsstränder på vintern och vackra spanska städer utanför turistsäsongen. Troligen står mandelträden i full blom när vi kommer tillbaka.

Klicka gärna på bilderna så blir de större och finare.

onsdag 22 januari 2014

Det var bättre förr – eller?

Min mor, nu 90+ var så glad för hon hade stött på en ung man från vår hembygd som hon kunde prata minnen med. Jag minns honom som en liten parvel i min brors ålder. Min mor arbetade på den tiden i skolköket där man varje dag lagade god husmanskost åt barnen.

”Du minns väl hans pappa”? sa hon. ”Han levererade ju varje morgon nysilad mjölk till skolbespisningen”.

”Du menar sådan där opastöriserad mjölk som är farlig att dricka enligt Socialstyrelsen?” sa jag.

”Jaså är den farlig – vi dog inte av den”, sa hon. ”Bonden kom ju varje eftermiddag också och hämtade alla rester från bespisningen som han gav till sina grisar”, berättade hon vidare.

”Du vet väl att det är förbjudet att ge grisar rester från restauranger och butiker idag på grund av smittorisken sa jag. Dom måste ha köpefoder på nermalda kadaver och annat godis idag.”

”Ja käre nô’n sô toki't”, var hennes svar. ”Det blev gott kött i alla fall”.

Min mor har förvärvsarbetet sedan jag var liten vilket var mycket ovanligt och inte särskilt väl sett av väninnorna i byn som alla var hemmafruar. Hon har alltid varit och är fortfarande en kvinna som kan ta för sig och vet vad hon kan. Det hindrade inte att en, mig närstående, feminist på 70-talet, undervisade min mor och försökte få henne att förstå att hon inte var tillräckligt medveten i sin kvinnoroll och hon borde anta ett mer feministiska förhållningssätt i livet. Det uppskattades inte.

När jag, som en ganska främmande fågel, på sent 60-tal började studera på arkitektskolan fick jag kamrater, som till 90 % kom från, vad jag ansåg vara, överklassen. Jag hade således mycket att lära. Inte bara att det mesta jag tidigare tyckt om var bevis på dålig smak. Exempelvis fick jag lära mig att jag hade bristande klassmedvetenhet. Att jag redan som 14-åring blev ordförande för den lokala SSU-klubben och hade uppfostrats i en mycket politisk familj var bara det yttersta beviset på detta. Jag hade impregnerats av det revisionistiska tänkandet sedan barnsben fick jag veta. Exempelvis fick jag lära mig, av mina mer upplysta kamrater, mängder av saker som jag aldrig tänkt på. Genom klassanalys hade man exempelvis kommit fram till att algeriskt rödvin var det enda en rättrogen marxist kunde dricka. Min enda ursäkt var väl att vi inte drack särskilt mycket rödvin hemma. Hur som helst var jag ett offer under det kapitalistiska oket och måste ledas av den elit som visste bättre. Mina egna synpunkter och brist på känslan av underlägsenhet och kränkthet var inte intressanta – jag förstod inte bättre. Vad kunde man förvänta sig av en arbetaryngling?

Underligt nog är jag fortfarande lika vilsen och behöver uppfostras. När jag var liten åt vi negerbollar. Att de inte finns länge som benämning har jag förstått, men i övrigt är jag lite vilsen. Även om ingen tror på mig så kan jag berätta att ”neger” inte var ett skällsord på den tiden – det var benämning på en person med mörk hudfärg. Det fanns också mulatter, mestiser, kreoler och lite andra sorter fick vi lära oss i skolan. De flest av oss hade aldrig sett en mörkhyad människa, men vi visste från söndagsskolan att de var från Afrika och att de var hedningar som måste omvändas till kristendomen av missionärer. Det var väldigt tragisk att de aldrig hört om Jesus fick vi lära oss så missionärer var ett högstatusyrke. Vi hade en manshög sparbössa i form av en neger i söndagsskolan där vi lade vår kollekt på en bricka och då bockade han. Lustig nog hade han turban och väldigt fina kläder. Kollekten gick till hednabarnen.

Vi hade negerdockor, indianutrustningar och målarböcker med kineser som hade hårpiska i och lite andra sådana leksaker som var väldigt kära. Så åt vi, som sagt, negerbollar, som hette så för de var bruna inte för att vi tyckte de var dåliga på något sätt. I många språk betyder ordet bara svart och så var det tills amerikanarna envisades med att ge det en annan betydelse. Den första mörkhyade person som fick ett ansikte för många svenskar var Floyd Patterson och många amerikaner är fortfarande förundrade över att en person som gav vår nationella storhet Ingemar Johansson dalj kunde bli så oerhört älskad i Sverige. Två andra oerhört populära idoler på den tiden var Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men – åter till bakverken. Jag hörde på radion en ”antirasistisk” person som på fullt allvar berättade att vi kallade våra bakverk för det vi kallade dem på den tiden för att de symboliserade svarta personers pungkulor med vita löss på. Var får man allt ifrån? Jag påstår att nästan ingen i Sverige på den tiden visste att amerikaner kallade pungkulorna för ”balls”. Dessutom hade vi nog inte så pervers föreställningsvärd ens.

Att även ordet ”balls” var tveksamt att använda fick jag lära mig när min son gick på high-school i USA och jag vid ett besök spelade golf med honom på en ovanligt knepig bana. Han höll på att dö av skam när jag högt påpekade att ”I am soon out of balls” och sa att jag behövde fylla på förrådet. Så det kan bli!

Nu har det inte hänt så mycket genom åren. Min omedvetna fundering idag är hur dom vita välutbildade, troligen Stockholmare, är funtade som viger sitt liv åt att plocka sönder godispåsar för att hitta rasistiskt godis som dom kan förfäras över och sedan insistera på att andra skall känna sig kränkta av. Men så erinrar jag mig samma sorts människor från 70-talet och inser att det inte är så stor skillnad i att undervisa arbetarungdomar om när och av vad dom bör känna sig kränkta och att undervisa människor med annan hudfärg om när och av vad dom skall känna sig kränkta och diskriminerade. Enda skillnaden är väl att beskyllas för att vara omedveten revisionist kunde man stå ut med, men att beskyllas offentligt för att vara rasist idag är betydligt värre och ändå utdelar man ofta den bannbullan utan att verkligen ta reda på vad personer står för.

Man kan bara konstatera att man kan förtjäna rättfärdighetens stämpel endera genom sina egna goda gärningar eller genom att pådyvla och tillskriva så många andra som möjligt orättfärdiga gärningar, egenskaper och åsikter. Metoderna har förekommit i alla tider bland självrättfärdiga fundamentalister oavsett om det gäller politik, religion eller moral.

Bilden ovan är lånad av den geniale Jan Berglin och heter Negerbollar

söndag 19 januari 2014

Franska husdjur på lösdrift

I Frankrike får inte hundar gå lösa – de måste vara kopplade. Alla hundar i vår by går lösa. Man får heller inte ha med sig hund på restaurang eller på stranden. Man har nästan alltid med sig sin hund på restaurang och på stranden. Det roliga är att ingen vän av ordning skulle komma på tanken att protestera. Kanske beror det på att man inte har så många vänner av ordning och de man har får utlopp för sina drifter i trafiken. Men där skall man nog snarare kalla dem "vänner av oordning".

Katter däremot får gå lösa, men dom har ju den goda smaken att gräva ned sina lämningar och äter inte desamma heller, som hundar gör med förtjusning. Man ser inga katter på restaurang eller på stranden, men våra grannar hade en tam anka med sig på stranden förr i tiden. Ända tills den åt av kaninens mat och dog. Katter finns emellertid i massor i byn och de är lösa.

På grund av att både katter och hundar går fritt omkring har de ett väldigt avslappat förhållande både till varandra och till människor. En katt som jag hjälpte för något halvår sedan när hans ben hade skadats har bestämt sig för att adoptera oss, men det funkar ju inte eftersom vi redan är adopterade av vår stora hankatt – nåja - Hjalmar. Den lille krabaten är emellertid väldigt tuff och varje morgon jag öppnar fönsterluckorna hoppar han upp i fönstret och klättrar sedan upp och sätter sig på min axel och vill bli gosad med. Som belöning får han Hjalmars rester och det blir en del för Hjalmar är kräsen. Vi ställer ut det på trappan.

Häromdagen trodde jag det skulle gå illa. En av de normalt trevliga löshundarna i byn kom förbi och kände lukten av maten just när katten skulle smaka på. Hunden är i storlek med en schäfer och ganska imponerande. Nu tvärvände han och närmade sig matskålen med vibrerande näsborrar. Katten blev naturligtvis upprörd och burrade upp sig till dubbel storlek och fräste ilsket mot hunden, varpå hunden drog upp läpparna, visade huggtänderna och utstötte ett mullrande hotfullt ljud samtidigt som han gick mot katten i nedhukad anfallställning. Jag stod beredd att rädda katten från att bli biten och kanske få ryggen knäckt i hundens käftar, men jag behövde inte oroa mig. Normalt sett brukar ju katter vifta några gånger med klorna och sedan sticka undan blixtsnabbt, men inte den här tuffingen inte. Han gick rakt mot hunden vilt fräsande och viftade med båda framtassarna växelvis mot hundens nos. Har ni läst Kalle Anka när Pluto springer sin väg och utstöter Yl-Yl-Yl-Yl med svansen mellan benen. Det var precis vad som hände. Innan jag han reagera hade hunden, bokstavligen med svansen mellan benen, sprungit i säkerhet vilt gnällande av skräck och troligen av skam. Katten vände sig om och fortsatte sin måltid spinnande.

onsdag 15 januari 2014

Frankrike – ett land för hårdingar som gillar bröd, piller och snygga frisyrer

I många avseenden är Frankrike som Sverige var på 50- och 60-talen. För det allra mesta är det positivt, som respekten för äldre, artiga barn och tonåringar, nära sociala relationer, bevarande av en levande landsbygd, närdemokrati, värnande om det lokala och många, många andra saker. I några andra fall tar man sig emellertid för pannan och undrar hur de kan ha missat så totalt.

En sak som man missat totalt är arbetsmiljöfrågor. Det är sällan man ser en hantverkare som använder hörselskydd eller munskydd vid bullrigt och dammigt arbete. Att skära asfalt och betong gör man ogenerat utan några skydd. Lyfthjälpmedel är bara för veklingar och säkerhetslinor och andra skydd är närmast löjligt. Min gamle kollega från Sverige, som är fransman berättade att han, när han kom hem till Frankrike på 80-talet, nästan blev ovän med sina vänner när han satte på sig säkerhetsbälte i bilen – det var en förolämpning mot föraren.

På samma sätt har man inte förstått det där med ljuddämpning och ljudisolering i lokaler. Man kan komma in på restauranger och samlingslokaler som har lika bra ljudmiljö som ett badrum. Det värsta jag upplevt var teatern i Narbonne där man inte kunde lyssna till Barbara Hendrix beroende på usel akustik. För mig som en gång på 70-talet jobbade med att utforma Göteborgsoperan var det chockartat. Numera lider jag mest av höga bakgrundsljud i de flesta franska samlingslokaler och restauranger.

En annan del man inte förstått är det där med virus och bakterier. De flesta av våra franska vänner vet att man blir förkyld eller får influensa av att bli kall – inget annat. Kall blir man om man går ut utan mössa, halsduk och vantar, klädd för gång i is, när det är under +10. Det är till och med så att man på TV sänder en upplysande reklam som informerar om att det är baciller och virus som orsakar sjukdom och att det således kräver viss försiktighet, bra handhygien och att inte hosta rakt ut hur som helst. Problemet är att man även menar att man kanske skall avstå från allt för mycket kindpussande när man är sjuk – hemska tanke!!

Nu skall man säga att fransmännen tar det med fattning. De gamla damerna vi möter på våra promenader anser att ett halvdussin förkylningar och influensor och andra bakteriella åkommor är normalt under vintern – det är ju kallt. Vidare ser fransmännen exempelvis inte på det där med hörseln så allvarligt – man vänjer sig med tiden så man knappt märker bullret. Hörselapparater är en stor marknad här. Att dessutom männen som arbetar i vingårdarna och i decennier sprutat ut hemskheter utan munskydd oftast dör vid relativt unga år är som det är – ”hans ti va’ inte länger”, som dom sa i Småland i äldre tider. Det är därför byn är full av pigga änkor i den ”tredje åldern” som verka trivas alldeles utmärkt.

Nu är jag ju lite av nörd på det här området eftersom jag har forskat, undervisat och föreläst om arbetsmiljö i flera decennier. Här hade jag nog inte haft någon vidare karriär inom området.

I övrigt konstaterar man en annan egenhet i det nya landet. De mest frekventa inrättningarna är bagerier, apotek och frisörer. Bara runt vårt köpcentrum finns fyra jättebagerier plus stora bageridiskar på de stora varuhusen. Inom ytterligare ett par kilometer kan man räkna in nästan ett dussin bagerier till och dessutom säljs färskt bröd i varje servicebutik och speceriaffär. Vid infarten till byarna finner man speciell skyltning som visar till försäljningsstället för bröd.

Inte lika många apotek finns det, men det är väldigt många med olika specialiteter, som homeopati, örtmedicin, alternativt hit och alternativt dit, samt vanliga apotek. Alla är privata och säljer också traditionell medicin mot recept och har man inte produkten hemma finns den till hands efter lunch samma dag. Det är tydligen vad som krävs för att få driva apotek. Så enkelt kan det vara – med anledning av den svenska debatten idag.

Frisörer är en annan vanligtjänst. Varje liten by har åtminstone en frisersalong och dessutom åtminstone en ambulerande frisör som gör hembesök till de som så önskar. I lite större byar och städer finns ofta flera egna företagare inom frisöryrket, samt de stora kända kedjorna representerade. Att det inte syns särskilt väl på befolkningen är en annan sak – det skulle vara på änkorna då som ofta är mycket noga med sitt hår.

Frankrike är förmodligen det land i Europa med flest professorer och presidenter. Det är nämligen så att alla från den som undervisar i porslinsmålning i byn till den som förestår institutionen för teoretisk fysik på Sorbonne tituleras professor. Samma sak är det med en som är ordförande för byns bouleförening – han är president och tituleras så, så snart det ges tillfälle.

Apropå presidenter så trodde väl ingen att vår älskade Holland skulle kunna sjunka under det ”all time low” för franska presidenter som han har nått vad gäller popularitet, men han överraskar igen. Lika angelägen som han har varit att införa den impopulära lagen om ”äktenskap för alla”, har han aktat sig för att gifta sig själv. Alla trodde att orsaken var att det skulle se så illa ut om en socialist deklarerar miljonförmögenheter tillsammans med sina rika sambos, men nu vet vi bättre. Han har nämligen hela tiden en kvinna på kylning och en på värmning samtidigt. När han levde med Ségolène Royal på dagtid så värmde han upp den då gifta journalisten Valérie Trierweiler på kvälls- och nattetid. Nu är tydligen Valérie på kylning och en ung gift brutta - Julie Gayet - på värmning. Valérie har lagts in på sjukhus efter sammanbrott – hon borde vara lättad. Problemet är vem han skall ta med sig som "first lady" på statsbesök. Det passar sig inte överallt att ha en sambo med sig och att ha en för dagbruk och en för kvällsbruk är lite magstarkt. Han anser inte att det angår någon utan är en privatsak han skall redogöra för när det blir aktuellt. Det dyker upp bilder i media där man ser herr president iförd kostym på pakethållaren till en skoter körd av en säkerhetsvakt på väg till älskarinnan för att ha morgonpass med nybakade croissanter. Den eminente norske komikern Arve Opsla påstod om flickorna i Lissabon att: ”det de har, det har de här i Lissabon”. Det är inte utan att man undrar vad Francois Holland har.

Han är med rätta djupt indignerad över att fransk press lägger sig i hans privatliv och som sig bör i Frankrike ligger huvuddelen av pressen lågt i frågan.

För att gjuta olja på vågorna har emellertid Hollande nu beslutat att återinföra alla högerförslag som han stoppade när han blev president för nu skall han rädda landet. Så nu blir det sänkta skatter och minskade arbetsgivaravgifter i framtiden, samtidigt som han givetvis skall förbättra välfärden. Behöver jag säga att den gamla högerregeringen är nöjda, men lite undrande hur det skall gå ihop.

söndag 12 januari 2014

Borgmästarens aperitif

I går kväll gick ett av de, för oss svenskar, mer exotiska evenemangen för året av stapeln. Det är den så kallade borgmästarens aperitif. Varje år är det sed att borgmästarna i franska kommuner bjuder på en tillställning i början av året för att redovisa vad som har hänt det gångna året och berätta vad som kommer att hända på det nya året.

Det är en välbesökt tillställning så byns alla gator var fullparkerade, men vi har ju bara drygt 100 meter till samlingssalen så det bekymrade inte oss. Innanför dörren står borgmästaren och hälsar, önskar ”Bonne Année” och pussar alla kvinnor på kinderna. Sedan vidtar ett evigt pussande, handskakande och lyckönskande på de nya året bland alla som har anlänt. Som sig bör springer, skriker, knuffas och bär barnen sig åt.

Efter en stund samlar man ihop sig och alla fritidspolitiker ställer upp sig längst fram, barnen sätter sig snällt på golvet, de vuxna håller snattran och borgmästaren börjar sin redovisning. Det tar en stund, men inte alltför länge och avslutas med att borgmästaren önskas ”bon apetite”, varefter allvaret börjar. Vad som följer kan variera från år till år, men det är alltid mängder av viner av hög kvalitet, som de lokala odlarna ställer upp med och massor av mat som kommer fram i en ständig ström. Man kan servera sig själv, men eftersom det snart bildas mängder av små samtalsgrupper så tar borgmästaren och medlemmarna i ”conseil municipal” initiativet och går omkring med brickor med mat och bjuder de diskuterande och socialiserande medborgarna. Vin får man dock fylla på själv.

Man träffar alltid många trevliga personer och blir inblandad i många intressanta samtal. Nu har jag inte så stor behållning av det eftersom samlingssalen har en akustik som en simhall och jag har problem med stoj och höga bakgrundsljud, men trevligt är det ändå. Om man bara ler, nickar och klämmer till med någon fransk fras då och då så märker ingen något. Min fru brukar ge mig en sammanfattning när vi kommer hem.

I år stod vi nog och pratade med byns historiker i tjugo minuter, en mycket färgstark man, både bokstavligt och intellektuellt. Han gillar oss eftersom vi tagit så väl hand om byns äldsta hus och dessutom, inte bara orkar lyssna till honom utan, faktisk är intresserade av hans kunskaper. När vi flyttade in skrev han ett uppskattande brev till oss, adresserat på l’occitane – det numera utdöda lokala språket. Nu lovade han att ge oss en guidad tur och berätta om kommunens historia vid tillfälle. Han berättade att han kommit fram till att vårt hus är ännu äldre än 1762 som står ovanför dörren. Han kunde inte säga exakt, men det fanns åtminstone redan vid den stora branden på 1600-talet då alla enklare byggnader för sämre bemedlade runt omkring förstördes, men vårt blev kvar. Man har sedan, när man dragit nya kulvertar i byn, funnit tunnlar från vårt hus där man hittat amforor fyllda med numera försvunna sädesvarianter.

Vi vet genom berättelser från äldre grannar att dessa tunnlar fortfarande finns under huset, men vi valde att täcka över nedgången eftersom det hade inneburit alltför stora kostnader att utforska och restaurera. Det får framtida byggnadsarkeologer göra – inget är ju förstört - bara stängt.

fredag 10 januari 2014

Den franska skattemyndigheten


 Jag berättade häromdagen om vårt första besök på den franska akuten. Berättelsen om våra vänners första besök på skattemyndigheten för att diskutera kommunalskattens storlek har också sina poänger och sätter fingret på viktiga kulturskillnader mellan Frankrike och Sverige.

Man betalar två olika kommunala skatter i Frankrike – riktigt hur det skiljer sig har jag inte riktigt förstått, men de två tillsammans täcker in alla avgifter och kommunal service, samt TV-avgift och fastighetsavgift. Så får man gratis soppåsar också. En av de viktigaste komponenterna är fastighetsavgiften och den varierar beroende på boendet. Summa summarum uppgår de två tillsammans till en bråkdel av den svenska kommunalskatten.

Våra vänner tyckte att skatten gått upp lite från förra året – hög var den inte, men som svensk vill man ha ordning på sina skatter så de sökte upp berörda myndighet, som var borgmästaren i en närbelägen by. Dom hade först varit på ett annat kontor, men eftersom det var frågan om en eventuell feldebitering blev man visade vidare.

Väl komna till borgmästarens kontor väntade han eftersom han hade förvarnats om besöket från det första stället. Han hade läst alla papper och var väl förberedd och redo att ta sig an frågan. Det visade sig att han verkade ha obegränsad tid att i gemytlig takt hjälpa till att lösa frågan.

Eftersom vännernas hus är nyligen införskaffat var det den förra ägaren som deklarerat dess beskaffenhet så det måste ju ses över. Ytor skulle redovisas, standard diskuteras och utrustning gås igenom.

- Vilken standard har ert kök?
- Ja det är väl ett bra och funktionellt kök ­- vi har …
- Mediums standard således!
- Jaaa …?


- Hur många badrum, duschar och handfat har ni?
- Ja, få se nu, ett där nere och så däruppe och ett invid köket och så duschen vid ….
- Vi säger väl två tvättrum!
- ???

- Hur stor tomt har ni?
- Ja – det är väl ca x hektar
- Så kan ni ju inte räkna, det blir ju alldeles för mycket skatt. Räkna bara det som är just runt huset. Garriguen kan ni ju inte använda till något. Vad tror ni - låter 700 kvm lagom?
- Jaa …??
- Då säger vi 700!


På det viset höll det på i en rejäl del av eftermiddagen och lite över tjänstetid eftersom kontoret var tomt och borgmästaren fick låsa upp för att släppa ut vännerna. Kulturkrocken mellan svenskarna som gärna ville göra rätt för sig och inte fuska med deklarationen mötte den franske tjänstemannen som var mån om att våra vänner inte skulle betala för mycket skatt.

- Hur gör vi nu då – skatten har ju förfallit till betalning. Skall vi betala in den provisoriskt?
- Nej det blir krångligt, vänta tills vi räknat rätt så får vi se hur det blir.
- Nu har vi ju redan betalt in den ena …?
- Det ordnar sig – vi jämkar ihop det med det två skatterna tillsammans så får vi se hur mycket mer det blir kvar att betala.

Det är verkligen underligt att det inte är så farligt här om man är lite sen med en betalning. Själva var vi ett halvt år sena en gång på grund av postgången som fallerade. Inte heller är det hela världen om man fyller i fel – det är bara att skriva ett brev eller göra ett besök och lämna rätt uppgifter. Har man betalt för mycket kommer återbetalningen in på ens konto efter några veckor. Försenings-, straffavgifter och skattetillägg har man inte uppfunnit ännu. Hemligheten bakom den franska byråkratin, som visserligen är stor och tung, är att den bygger på en solid uppfattning om att man skall vara till hjälp, inte vara en kontrollant. Troligen finns något kollektivt minne av hur det gick för överheten förra gången de satte sig på sina höga hästar och hunsade med vanligt folk. Det blev ju inte en republik som av en sinkadus. Fransmännen är oerhört stolta över att inte låta sig hunsas av överheten.Här knyts aldrig några nävar i byxfickan inte.

Nu vill jag gärna påpeka att den svenska skattemyndigheten, enligt min erfarenhet, är en av de svenska myndigheter som faktiskt har viss servicekänsla, men trots det får jag alltid lite knip i magen när det dimper ned ett brev med deras logga. Visserligen har jag aldrig fuskat med min skatt i Sverige, men trots det fått en del smällar för att jag fyllt i fel eller missat att kryssa i något hörn – så’nt känns tufft. Någon omsorg, förståelse eller att beakta förmildrande omständigheter har jag aldrig stött på. Man kanske kan säga att i Frankrike möter en människa en människa, med i Sverige möter ett regelverk en människa.

måndag 6 januari 2014

Djuren i vår by

Vi har hittat våra vänner grisarna igen. Ett nöje som min fru uppskattade mycket var att ta en promenad och ta med gamla brödrester att mata byns grisar med. Här nere går nämligen grisar fritt ute och bökar i promiskuösa och incestuösa flergenerationsgrupper. Det finns grisar i alla åldrar och man vet aldrig vem som är föräldrar till vem. Ibland lyckas en vildsvinsgalt forcera staketet och kan gör suggorna sin kur under en tid innan han återvänder till vildmarken. Våra svinuppfödare här nere är lite efterblivna – dom fattar inte hur rationell uppfödning a la Sverige och Danmark går till. Vår uppfödare har inte ens en datoriserad foderautomat. Grisarna får äta ekollon direkt från de låga eksnåren bäst dom vill, som tillägg till den serverade kosten. Dom menar att fritt bökande grisar som kan stoja och leka med varandra över generationsgränserna ger godare kött. Precis som om smaken på köttet skulle ha med någonting att göra. Vi svenskar vet ju ändå att man bara kan äta svenskproducerad mat och det är ju inte att undra på när man föder upp maten på så primitivt sätt i utlandet.

Jag har tidigare berättat om Viktoria, som troligen var en produkt av just en romans mellan en vild och en tam gris och var vår favorit. Kärleken var ömsesidigt för hon lystrade till sitt namn och kom alltid rusande först av alla så fort hon hörde min frus röst. En dag var alla grisar borta ur hagen, till inte bara vår, utan mångas sorg som hade grishagen som utflyktsmål för promenader. Under tiden fick vi trösta oss med tre getter och en höna som gick och skrotade en bit utanför byn och nu fick njuta av våra hushållrester.

För ett par dagar sedan pratade vi emellertid med en gammal man som var ute och markerade vildsvinsstråk inför jakten. Han berättade att grisarna visst finns kvar – dom var bara flyttade. Problemet var nämligen att grisarna blev stulna och uppätna där de var. De är nu flyttade till ett stort område bakom slottet dit det är svårt att nå och bara vi som bor i byn vet hur man tar sig dit. Att man får plocka svamp, förvildade oliver, vildsparris och fikon på allmän mark och druvor efter skörden är känt, men att plocka grisar och steka åt sig var väl att tolka den franska friheten lite väl liberalt tyckte svinuppfödaren.

lördag 4 januari 2014

Den franska akuten – mitt första möte



När jag opererat mig för grå starr den 20 december fick jag förmaningar av den opererande läkaren att jag måste höra av mig om jag upplevde några obehag. Obehag fick jag häromdagen och de blev värre idag – grusig och röd i det opererade ögat. Eftersom det är lördag är alla vanliga kliniker och alla husläkare stängda så det fick bli akuten i Narbonne.

Vi kom dit 11.15, skrev in oss och blev ombedda att sitta ned i väntrummet där det på grund av veckodagen var ganska mycket folk för att vara i Frankrike – fyra personer före mig. Efter knappt tio minuter kom en sköterska (manlig) och placerade mig i ett litet undersökningsrum där han tog alla uppgifter – varför jag söker, sjukdomshistoria, allergier, mediciner jag tar osv. Efter ytterligare tio minuter kommer en allmänläkare och undersöker mig och konstaterar att jag har en inflammation som en ögonspecialist bör titta på. Sagt och gjort – han går och ringer min opererande läkare och efter en stunds väntan kommer en sköterska och säger att vi skall träffa den opererande ögonspecialisten utanför ögonkliniken i en annan del av Narbonne 13.30. Klockan är nu lite över tolv.

Vi hinner ta lite lunch samt gå till ett trädgårdscenter och köpa några blommor innan det är dags. Prick 13.30 dyker läkaren upp, larmar av den stängda kliniken och släpper in oss, varefter han undersöker mitt öga grundligt. Han konstaterar att ärret efter operationen inte gått ihop riktigt, men det inte är något oroande. Han skriver ut droppar för ögat och vi tackar för oss och önskar varandra en trevlig helg varefter vi tar en promenad i Narbonne innan vi åker hem till katten, som som vanligt, känner igen ljudet från vår bilmotor och kommer ut genom kattluckan och möter oss.

Kan man begära mer än så av service och omhändertagande?

torsdag 2 januari 2014

Den omoderna utvecklingen och de oförstådda teorierna

Jag hör att socialtjänsten i Sverige börjat med tidsstudier inom hemtjänsten. Inte bara vad gäller banala saker som att registrera när personalen kommer och går till kunden, utan när varje moment slutar och börjar som städning, matlagning, dusch, hjälpa på toa osv. Troligen har någon som inte själv arbetat med kunderna bestämt vilken idealtid som behövs för varje moment. Man tillämpar därmed metoder som är hundra år gamla och som i stort blev omoderna inom industrin för fyrtio år sedan och dessutom bygger på missuppfattningar av teorierna bakom. Troligen har man också utarbetat en standardåldring som rikslikare med standardiserad kroppsform och normaliserad mobilitet och standardiserat mentalt tillstånd.

Det här är en teknik som uppfanns av den amerikanske ingenjören Frederic Winslow Taylor vid förra sekelskiftet och är mest känt som teorierna bakom Fords löpande band, men också för de flesta andra industriarbeten. Den hade sin storhetstid i svensk industri fram till 70-talet, varefter man mer och mer gått ifrån dessa tekniker. Den svenska vårdindustrin har nu återupptäckt den – man undrar bara vilka som fortfarande behärskar teknikerna och tror på dess nytta.

Taylor uppfann tekniken i en tid när hantverksarbetet var manuellt och utfördes efter den enskilde hantverkarens egna huvud. Detta passade inte den nya industrin med masstillverkning eftersom det var alltför utlämnat till den enskildes godtycke. Kvalitén blev lidande eftersom alla gjorde olika, men varierande metoder och skicklighet. På grund av bristande förmåga att ta till sig teori bland arbetarklassen på den tiden kunde man inte heller lära ut principer för tillverkningen till de flesta. Knepet var då att analysera arbetet och dela upp det i fragment som var så små att vem som helst kunde utföra dem – "löpande band". För detta behövdes nästan inga intellektuella utförsgåvor hos arbetarna och kvalitén garanterades så länge räckan av arbetare utförde sin lilla bit korrekt. Inget ansvar för varken planering, utförande eller kvalitet krävdes av den enskilde arbetaren – eller ens att förstå helheten eller syftet med sitt eget bidrag.

Jag hade förmånen att komma över en antikvarisk upplaga av Taylors berömda bok ”The Priciples of Scientific Management” och har läst och analyserat den ingående. Det framgår då att Taylors metoder inte, som många både kritiker och efterföljare tror, var ett självändamål eller handbok – bara en filosofi och förhållningssätt för att åstadkomma kvalitet och effektivitet med de kunskapsmässiga förutsättningar som den tidens arbetare hade. Han varnade till och med uttryckligen för att kopiera hans åtgärder utan att förstå dess tolkning i den specifika situationen. När han exempelvis föreslog åtgärder för att förbättra kvalitén vid kontroll av glödlampor, som framför allt utfördes av kvinnor eftersom Taylor ansåg att de var noggrannare och mer observanta än män, hade han helt andra förslag att komma med än när det gällde att montera bilar eller att skyffla kol. Där föreskrev han att kvinnorna skulle ha en obligatorisk paus varje timma då de måste lämna arbetsplatsen och gå ut i en öppen innegård och koppla av från det krävande arbetet – detta för att förbättra deras uppmärksamhet och därmed arbetets kvalitet. Han var också angelägen om att, beroende på arbete, regelbundna och olika långa pauser skulle tas för återhämtning i alla arbeten. Det var nämligen, enligt hans sätt att resonera, inte rationellt att kräva för långa pass eftersom man då slet ut arbetaren och fick ut ett sämre dagsverke. När det gällde de som skyfflade kol föreskrev han exempelvis användande av mindre skyfflar för att arbetaren skulle orka hålla en jämn takt mellan pauserna. Hans huvudprincip var alltid att få ut ”a good days work”.

Om Taylor hade levt idag när utbildningsnivån och förmågan att ta egna beslut, planera sitt arbete och ansvara för resultatets kvalitet är så oändligt mycket större skulle han troligen tagit fasta på det och gett allt större ansvar till den enskilde i arbetet - allt för att höja produktivitet och kvalitet. Det är just detta som skett i industrin trots stort motstånd från gamla taylorister som aldrig förstått Taylors principer, bara tagit till sig hans daterade lösningar, ofta de negativa delarna, utan att fundera över hur man idag borde arbeta i hans anda.

Vid tiden förslog Taylor åtgärder som ökade antalet personer som planerade, pekade och kontrollerade, medan hans teorier idag, med dagens kompetenta människor, skulle minska antalet personer som planerar, pekar och kontrollerar drastiskt. I offentliga sektorn gör man numera tvärtom i motsats till många industriföretag.

Jag arbetade under ett par decennier med dessa frågor inom industrin, bl.a. ingick jag i den grupp som utformade produktionssystemet för Volvos Uddevallafabrik där stort ansvar för planering, metoder och kvalitet gavs till bilbyggarna, till de traditionella ingenjörernas förfäran och som resulterade i de kvalitativt bästa bilar som Volvo dittills byggt. När jag senare försökte introducera liknande idéer inom sjukvården fick jag alltid kommentaren att ”man faktisk sysslade med människor, inte med bilar”. Jojo – man kanske borde följt med lite i utvecklingen innan man satte sig på sina höga hästar.

Vinjettbilden är lånad från Petterssonbloggen
Gadgeten innehöll ett fel