Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 12 februari 2009

Våren kommer så sakteliga

I år har det varit ovanligt segt. Våren har nekat att infinna sig men nu har det varit mimosafestival i Roquebrun och de första mandelblommorna har slagit ut i vår by. Det var segt i Roquebrun också. Bara ett fåtal mimosor i söderläge hade slagit ut. I år hade dom utökat den traditionella mjölbombningen med att spruta sprejgrädde på varandra. Inte på gästerna då lyckligtvis utan på vänner och (o)vänner från byn.

Vi har haft en osedvanligt kall vinter med mängder av regn. Det har inte varit sådant där småregnande varje dag som i Göteborg utan rejäla skyfall med stark vind och dessemellan sol. Förra veckan var det orkanstyrka så det rök ganska många skorstenar i byn samt vår parabol. Vi skall inte klaga för i vårt hörn har det som vanlig varit det bästa vädret i Frankrike. Att det har varit kallt och eländigt runtomkring ser vi eftersom det är massor av snö både i Pyrenéerna och i Cevennerna som vi båda kan se från vår by.

Vinbönderna är nästan nöjda – om nu bönder kan bli nöjda. Alla vattenreservoarer har fyllts på rejält så det är nästan som på den gamla goda tiden. Det ser inte ut att bli öken här i år heller utan världens undergång får vänta lite till. Det är vi alla glada förutom möjligen dom som gör sig karriär på att skrämma upp oss andra så vi återvinner riktigt duktigt. Det kan man faktiskt göra ändå bara för att det är vettigt och onödigt att skita ned omkring sig, men det tror ju inte fundamentalisterna förstås. Dom har ingen hög tanke om oss vanliga medborgare inte.

Det påminner lite om Mormonerna, som jag kommer i kontakt med lite genom släktforskningen – det är dom bra på eftersom dom måste dela ut fribiljetter till alla sina släktingar sedan urminnes tider på yttersta dagen och då måste man ju ha koll på dom. Dom får skjuta upp undergångens timma och mötet med Jesus ständigt, men dom har varje gång bra förklaringar på att det inte inträffade i år heller. Vad skall dom göra som byggt upp ett helt samhälle med det som grundval?

Vi har regregerat till svenska vanor i kylan. Det har blivit mycket svensk husmanskost som ärtsoppa, rårakor och dillkött. Man kan hitta utmärkt kalvkött, fantastisk rimmat fläsk men torkade gula ärtor, dill och senap som inte är sur är det värre med. Kryddpeppar till kalopsen och pepparrot till fisken är andra saker som man får importera. Den här månaden har det blivit några semlor också. Mandelmassan kan man göra själv men vispgrädde är en svårare historia. Fransk grädde är inte så fet som vår så det tar evigheter att vispa den, men det är bara att jobba på. Man får prova sig fram för fetthalt står inte angiven på franska förpackningar. Handvispad (maskin) grädde är nästan okänt här. Man använder den där äckliga sprejgrädden till allt. Det är förresten förvånansvärt så mycket halvfabrikat man kan köpa, och som köps, i detta gourmetmatens hemland. Samtidigt som det finns de mest fantastiska råvaror att laga riktig mat av så översvämmas affärerna av idiotiska saker som sönderdelad sallad, riven ost, hackad lök, olika konserverade maträtter, kokta rödbetor och annat trams.

Arbetet med handledaren till trappan går framåt och arbetsskadorna infinner sig regelbundet. Ni som har hår på huvudet skall vara lyckliga. Inte för utseendets skull men för att stråna fungerar som kattens morrhår. Man känner när man kommer emot något innan man slår huvudet i. Senaste resultatet av avsaknad av sådana känselspröt är en rejäl skåra i huvudsvålen så jag ser ut som om jag varit i fylleslagsmål. Min fru föreslår hjälm. Jag har sträckt mig till att bära baseballkeps.

torsdag 5 februari 2009

Kuba – människorna och musiken

En dag på Kuba är fullsmockad med upplevelser. Man hör musik överallt, man möter människor som vill prata överallt och man råkar ut för både trevliga och mindre trevliga saker hela tiden. Man kan lätt tro att kubaner är världens lyckligaste människor eftersom dom dansar, spelar, skrattar pratar och sjunger var man än rör sig i staden. Jag tror det var Karl Marx som sade att religionen var ett opium för folket som bedövade dom så de inte såg hur utnyttjade de blev och hur uselt de hade det. I fattiga områden i Storbritannien har man sagt att fotboll och gänget på puben har samma funktion. På Kuba tror jag ingen glömmer sin situation på grund av musiken, men det blir kanske lättare att leva under svåra förhållanden om man tar tillvara de glädjeämnen man har i livet. Däremot märkte vi att en del turister faktiskt tror att Kuba är ett mönstersamhälle just på grund av den livsglädje människor visar. Ett danskt par, som kallade sig gammelsocialister – det heter så nu för tiden – menade att folket älskade Fidel över allt och de själva hade kolorerat sin uppfattning om Kuba grundligt.

Var man än rör sig spelas musik av hög klass. En kvällspromenad längs Obispo eller strandhugg på några hotell ger musikupplevelser som är oförglömliga. Eftersom vår norske vän är jazzmusiker och min fru behärskar spanska ganska bra fick vi kontakt med många människor, både musiker och andra. Ofta satt musikerna i pauserna vid vårt bord och pratade om musik, om livet i Skandinavien, i Frankrike och på Kuba, om våra familjer och om allt annat som intresserade oss.

Musikerna är inte avlönade av stället där dom spelar utan ”spelar på dörren” som det heter i musikerkretsar. Det betyder att dom säljer sina skivor och tar upp kollekt från publiken. Ju bättre musiker ju mer Mojitos får baren sälja och ju mer Mojitos folk dricker ju generösare blir dom så det är till ömsesidig nytta. Även om repertoaren av kubanska sånger är ganska begränsad så tolkas de så olika av alla grupper så det är en ständig upplevelse att lyssna till de olika grupperna. Många musiker säljer egna skivor för 10 CUC. Tråkigt nog är en del av dom av usel kvalitet så dom knappt går att spela, men det vet man ju inte förrän man kommer hem.

En dag blev vi inbjudna till en sorts aktivitetshus för musiker som egentligen inte är öppet för turister. Det heter Rosalia de Castro – inte släkt med Fidel – och var ett gammalt palats som var konverterat till repetitionslokaler för musiker med restaurang och möteslokaler. Vi fick höra repetitionerna av ett otroligt bra kubanskt band och fick lektioner i samba och cha cha av ett otal äldre och yngre kubanska musiker. Det var verkligen en upplevelse. Givetvis kände flera till de bästa skandinaviska jazzmusikerna och några hade turnerat i Skandinavien och spelat med dem.

En kväll blev vi inbjudna på en hotellkabaré till Hotell Melia Cohiba av ett kubansk-puertorikanskt par från USA som vi kom i samspråk med. Där hade man en oerhört avancerad show med dansare, akrobater, flamenco, jättestort storband och disco. Det var verkligen i världsklass och kostade 10 CUC i inträde med det fick man konsumera för.

Havanna har också en mycket fin jazzklubb – La Zorra y El Cuervo Club. Där hörde vi kubanska storstjärnor som Roberto Fonseca och Oscar Valdés spela. Inträdet är 10 CUC per person och då får man två valfria drinkar för det också. Jazzklubben var nog det enda ställe vi besökte som, konstigt nog, hade rökförbud, något som är närmast omöjligt på Kuba.

När vi kom ut från klubben anvisades vi en taxi av dörrvakten som tyvärr visade sig vara en svarttaxi. Vi blev stoppade av polisen och utfrågade av en brysk lagens tjänare. Vi fick vänta i bilen i evigheter innan föraren kom tillbaka och körde oss vidare till hotellet. Hur han klarade sig ur det vet jag inte, men på något kubanskt sätt gick det bra. Kubanerna säger att allt på Kuba är förbjudet men allt är ändå möjligt. Kanske några CUC bytte ägare?

Det var den enda negativa personliga upplevelsen vi hade förutom att vi första dagen blev uppskörtade på det grövsta av en hästdroska. Utgångspriset för en timmas tur var enligt honom själv 35 CUC men när vi kom till slutstationen krävde han oss på 80 CUC på ett sätt som inte inbjöd till diskussion. Första dagen som det var vågade vi inte annat än betala. Som jag nämnt tidigare är den månatliga pensionen för en högt utbildad specialistläkare 12 CUC så nog gjorde han ett klipp.

Blir man lurad på Kuba så är det av dom som inte skulle behöva göra det, dvs. dom oerhört väl betalda inom turistnäringen. Bara dricksen för en servitris kan uppgå till mer än läkarens månadslön under en kväll och skoputsaren som putsade mina ovårdade skor sista dagen tjänade in en vanlig kubansk veckolön medan vi åt vår lunch. När man betänker att en CUC motsvarar 24 nationella pesos och att vi turister är ganska givmilda med våra mynt så förstår man vilken elit dom är som kan handla med turister i CUC.

En sak man snart inser på Kuba är att allt kostar pengar. Tro inte att en ung Kuban som frågar dig varifrån du kommer och vill visa dig den bästa baren med den bästa Mojiton gör det för att du är så himla trevlig. Det kostar om du inte skall förlora ansiktet, men å andra sidan så kan man leva med det. Åker man taxi så behöver man jämna pengar, dvs. 5 CUC inom Havanna, för taxichaufförer har aldrig växel, vilket gör att många turister ger dom tian jämt - snacka om dricks.

Dom enda man ger med glädje till är tiggarna, de gamla kvinnorna och männen som säljer något eller bara ber om hjälp, som dansar för dig, vill bli fotograferade med dig, har klätt ut sig på något sätt för dig, har en papegoja eller en utklädd hund eller helt enkelt bara ser eländiga ut. Det är nästan genant hur glada dom blir över mynt mindre än en CUC. Annars är kulspetspennor, tvål eller godis till barnen populära gåvor.

Att gå på toa kostar pengar. För en kvarts CUC får du en pyttebit toapapper som knappast räcker långt om du ätit något olämpligt. Om du dricker mycket Mojito blir det många CUC under en kväll om man kommit lite till åren och inte har så bra festblåsa. Att ha med sig lite eget papper från hotellet i bakfickan eller handväskan är en bra idé. Inte för pengarnas skull, men för hygienens.

En lustig egenhet vi såg på Kuba var hur fruarna sköter om sina män. Man kunde se en fru som kammade sina män eller fixade med dem rent allmänt som man gör med bebisar. När fruarna dessutom började mata sina machogubbar och torkade dom om munnen med servetten blev det lite för mycket för oss nordiska gubbar. En kubansk vän som vi var ute och åt med undrade om inte min fru skulle mata mig på restaurangen, så det är tydligen så man gör om man är väluppfostrad.

måndag 2 februari 2009

Kuba – den vitt utbredda könshandeln

Det finns gott om prostituerade i Havanna och de gånger någon av oss herrar gick ensamma blev vi erbjudna deras tjänster. Prostitution är ju ett elände och djupt deprimerande, men ändå blir jag mer upprörd över den än mer vanliga könshandeln som praktiseras av personer som aldrig ens i sin livligaste fantasi skulle förknippa sig själv med något så vidrigt. Eftersom dom väljer Kuba framför Thailand kanske dom till och med i grunden anser sig vara mer moraliska än folkflertalet. Troligen har dom inte ens åkt dit av det skälet, men hamnar ändå i det på något sätt.
En ung mycket bitter och desillusionerad yngling sa till oss att han levde i ett fängelse omgivet av hav fullt med hajar och enda möjligheten att komma därifrån var att gifta sig med en utländsk tant och det kunde han inte tänka sig att göra. Nu är det så att många kan tänka sig att gifta sig med både utländska tanter och utländska gubbar för att komma ut ur landet och det fanns dröstjockt av gubbar och tanter av alla nationaliteter som inte var sena att utnyttja detta övertag till sin egen tillfredsställelse. Överallt såg man par med helt osannolika ålderskillnader och den yngre parten var alltid en kuban. Det var tanter i övre medelåldern som skaffade sig en ”hunk” eller äldre män som ordnade sig en ”bitch” som extra krydda på semesterveckan. Förhoppningen hos dessa unga pojkar och flickor var att någon gång hitta den som skulle ta dem ut från Kuba, men om inte detta skedde den här gången fick man ändå en vecka i lyx på de bästa barerna, äta på de bästa restaurangerna och kanske få något fint som avskedspresent, men framför allt kunde man hålla drömmen vid liv att ”kanske den här gången eller nästa gång”.
Varje gång jag och min norske vän var ute på egen hand utan fruar blev vi grovt beflirtade av vackra unga flickor och det var inte prostituerade utan bussguider, expediter, hotellpersonal eller helt enkelt vanliga prydliga kubanskor som vi mötte på gatan. En ung väninna till våra norska vänner som rest runt på Kuba några veckor berättade om att hon fått ett oräkneligt antal erbjudanden om giftermål från kubaner i sin egen ålder. Både för äldre damer och herrar med felprogrammerade egon är det kanske lätt att tro att dessa unga människors flirtande beror på ens oerhörda manliga eller kvinnliga utstrålning, virilitet respektive sexighet och för yngre människor kan det misstolkas för annat än vad det verkligen är. Det är då viktigt att komma ihåg att ett sådant förhållande knappast inleds under lika villkor, med samma insats av drömmar och förhoppningar från båda parterna.
Jag blir faktiskt riktigt upprörd över den skenhelighet som många av dessa förtäckta sexturister visar när det bjuds tillfälle. Förmodligen skulle många av dom aldrig förstå vad jag är upprörd över ens om jag talade om det för dom. Det var ju en sååå romantisk upplevelse.
Missförstå mig inte nu. Att man kan möta sin livspartner på en semesterresa i ett främmande land är både trevligt och romantiskt. Att man kan bli förälskad över åldersgränserna förekommer också och är väl trevligt om båda har den smaken, men ingen skall inbilla mig att så oerhört många unga kubaner och kubanskor drömmer romantiska drömmar om bedagade europeiska sextioåringar på nätterna, om det inte är mardrömmar, och inte skall någon inbilla mig att särskilt många kvinnor i samma ålder skulle kunna tänka sig att presentera en 22–årig kuban som sin nya livskamrat i syföreningen hemma. Med männen kan det nog vara lite annorlunda, men det gör det tyvärr inte så mycket smakligare i många fall.
Jag ber om ursäkt om jag har förstört stämningen som jag tidigare byggt upp om Kuba som ett fantastiskt semesterland. Det är det, men vi får inte blunda för de förhållanden som människor lever i på denna, ur geografisk synvinkel, idealiska diktatur där havet utgör de perfekta murarna.
Gadgeten innehöll ett fel