Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 30 april 2010

1 maj - en dag som betyder mycket för oss

Första maj betyder verkligen något extra för min fru och mig. Inte på det där sättet som det gjorde på 70-talet när man måste häcka runt "rätt" demonstrationståg för att bli bjuden på rätt studentfest och undvika att bli uppsatt på någon dödslista.

För oss är 1:a maj den dag då vi gjort två av de mest betydelsefulla handlingar för att möjliggöra vårt nuvarande liv i Frankrike. 1:a maj 1997 flyttade vi in i vårt eget ägandes hus utanför Göteborg efter att i många år bott i en, i och för sig, fantastisk vacker lägenhet i centrala staden, men där hyran tog alltför stor del av vår inkomst. 10 år senare - 2007 - skrev vi kontrakt om att sälja samma hus, vilket gjorde det möjligt för oss att flytta till Frankrike permanent.

I morse tänkte jag tillbaka och försökte erinra mig hur vi egentligen hamnade här nere. Det började ju när vi gjorde vår första gemensamma semester till Frankrike i början av 90-talet. Vi kom då på att vi båda hade en dröm om att bo i ett annat land och i ett annat klimat någon gång i livet. Vi har sedan förstått att många har den drömmen, men inte så ofta att ett par delar samma dröm. Det tog sig det konkreta uttrycket att vi köpte en pytteliten lägenhet med en vidunderlig utsikt i Séte i södra Frankrike. Tanken var att vi kanske skulle kunna byta upp oss på sikt till något mer permanent om vi gillade att vara här nere. Det blev vår bas i Frankrike under 12 år.

Att det blev Frankrike och inte något av de andra Medelhavsländerna berodde på att det är mest likt Sverige, med en social omsorg som byggts upp med det "gamla Sverige" som modell. Att "modernisera" trygghetssystemet på det sätt man gjort i Sverige under de senaste två decennierna av två regeringar skulle aldrig fransmännen acceptera insåg vi och det kändes tryggt med den inom kort förestående pensionsåldern i tankarna.

Vi blev under åren mer och mer förtjusta i trakten och fick en del vänner och vi uppskattade det okomplicerade sociala livet här nere. Kanske är det ändå så att klimatet påverkar människors sätt att vara?

Vi insåg snart vad för liv som väntade oss som pensionärer i Sverige. Till skillnad mot många vänner hade vi inte ett färdigbetalt hus att bo i, inte heller ett likaså färdigamorterat föräldrahem att ärva så småningom. Att bo kvar i vårt hus med pension som inkomst insåg vi inte vara möjligt och det värde vi byggt in i huset genom idogt reparerande kunde vi ju bara få tillgång till om vi sålde det. Att sedan det som blev över på sin höjd skulle räcka till en tvåa eller trea i ett inte alltför attraktivt område i Göteborg kändes inte lockande. Däremot räckte pengarna väl till ett hus i Frankrike om vi la ned lite eget arbete på upprustning, men det hade vi ju gjort förrut så det avskräckte inte. Vi är båda ganska händiga.

Klimatet, kulturen, det sociala livet samt tryggheten i den sociala omsorgen och vården var det som lockade oss till Frankrike och ekonomiska realiteter i Sverige hjälpte till att ta beslutet att flytta. Att vi sedan till vår förvåning som pensionärer fick en oändligt mycket bättre ekonomi i Frankrike kom som en överraskning för oss. Den nära kontakt som finns mellan medborgarna och de styrande och den status man har som senior är andra saker som förvånat och glatt oss här nere.

Inget av detta hade varit möjligt om min fru och jag inte hade delat samma dröm, om hon inte övertygat mig om att vi för en lägre kostnad än hyran kunde köpa oss det hus som vi flyttade in i 1:a maj 1997, om vi inte exakt 10 år senare, i sista stund innan nedgången, hade sålt vårt hus och om vi inte hade haft modet att köpa det gamla hus vi nu bor i. Även detta husköp skedde i början av maj 2003. Att det senare nog var det modigaste beslutet kan man förstå när man nu ser tillbaka på bilder hur det såg ut när vi köpte det. Det var vad mäklarna brukar kalla: "Ett hus med potential" alternativt "ett hus för den händige" eller kanske "smärre upprustning måste till", för att inte tala om "massor av charm!".

Vi är tacksamma för alla de beslut vi tagit och firar 1:a maj av andra skäl än många andra gör idag.

måndag 26 april 2010

Lille Jesus i sammetsbyxor!

"Le petit Jésus en culottes de velours" - det var vad vår gode vän möbelsnickaren utbrast när vi övertalade honom att prova St Chinianvinet med en bit lagrad parmesan. Bättre än så blir det inte på franska. Normalt är han skeptisk till hårda ostar och dessutom var det ju en italiensk ost och vinet var inte från vår by, men skam den som inte kan ändra sig.

Det uttrycket kan man använda om mycket så här års. Första frukosten på terassen, första sena kvällen när luften är precis lika varm och mjuk som sammetsbyxor, eller som igår när vi vandrade på stranden i över en timma, plaskande i strandkanten barfota i det 20-gradiga vattnet i Port La Nouvelle. Eftersom det var söndag var det ganska mycket folk som solade och badade. På restaurangen vi åt vår lunch frågade dom om vi kom från Toulouse - det var tydligen många från Toulouse som passade på att möta värmen vid Medelhavet den helgen.
April är tillsammans med september fantastiska månader här nere. Allt blommar, det är oerhört grönt och fåglarna är fullständigt tokiga i sin jakt på mat och temperaturen ligger omkring 25 grader. Visserligen kröp det upp mot 30 grader igår på stranden, men det är lite mer än det brukar.

I förgår åkte vi med några vänner till Rivesaltes för att köpa vin på en vingård. Dom hade blivit förtjust i en blandning av Muscat och Chardonnay. Stället heter Domaine de Cazes och är verkligen imponerande. Det märktes att dom säljer mycket vin till turister. Det fanns en restaurang som hörde till också. De gjorde en stor affär av att vinet inte var bara Bio, dvs ekologiskt, utan dessutom Biodynamiskt odlat. De beskrev att vinet odlades i samklang med naturen, kompost användes och dessutom bedrevs vinodling och vintillverkning utifrån månens faser. Det hade varit intressant att veta hur det funkade. Jag kan i och för sig tänka mig att fullmånen kan påverka saften i druvorna vid skörden, men i övrigt verkar det lite vagt. Många kvalitetsodlare skördar faktiskt sina bästa viner på natten av kvalitetsskäl. Nu var det bara ett litet aber med vinet - det var inte särskilt bra. Rosévinet var verkligen blaskigt och det röda vinet som vännerna köpte och bjöd oss på på kvällen var outvecklat och kantigt och klarade inte att stå i den öppna flaskan ens över middagen utan att bli syrligt och oangenämt. Det kan ju ha berott på att vi drack det i fel konstellation mellan Mars och Jupiter eller något sådant förstås. Uppenbarligen var det ett framgångsrikt koncept, som det heter nu för tiden, att döma av anläggningens påkostade karraktär. Man sålde kochervin också. Det enda som fattades var alkoholfritt vin, men det hade kanske varit en vettig konsekvens av renhetsivrandet. Jag kan inte riktigt låta bli att tänka på reklamen jag fick på webben för några år sedan där jag erbjöds allehanda centralstimulerande och hallucinogena droger gjoda på svampar och annat från naturen. Säljsajten garanterade att alla produkter var "low fat" och koffeinfria!

Om ni vill veta mer om hur det är att bo i Frankrike så kan jag rekommendera några av länkarna på den här sidan. En av bloggvännerna i Provence har exempelvis vernissage på sin målningar i dagarna. Dom kan man se på i Signes i Provence.

tisdag 20 april 2010

Det börjar likna sommar - banne mej.

Nu är det riktigt varmt och skönt. Idag stod jag i valet och kvalet om jag skulle ta shorts och T-shirt eller jeans och skjorta. Nu är jag alltid lite efter så det fick bli det senare, men varmt blev det. Ikväll ska vi ha middag på terassen för första gången med våra grannar och det är något extra när det händer. Vårt blåregn har tagit sig riktigt bra i år och kommer nog att täcka ena halvan av pergolan riktigt bra, men andra sidan där vi har en vinstock är det sämre ställt. Vår vän som är vinodlare sa att vi slarvat med besprutningen mot parasiter och det klarar inga vinstockar.
De två citronträden som vi trodde var döda verkar ta sig mot alla odds så vi kanske kan få egenodlade citronskivor i drinkarna i år också.

Den stora händelsen i veckan var annars 220 årskalas i Balaruc les Bains på Restaurang La Grand Large. Det var vår granne som fyllde 60, deras väninna som fyllde 80 och en svägerska som fyllde 80 som firades. Våra granndamer har just kommit tillbaka från 10 dagar i Vietnam och det var en fantastisk upplevelse. Den ena 80-åringen planerade just sommarens segling på Medelhavet med sin man som är en inbiten havsseglare.

Som alltid var maten remarkabel. Jag fick den absolut bästa Carpaccio på biff jag ätit. Den serverades med skivade svarta oliver, generösa skivor parmesan, hack på tomater och koriander och en jättegod olivolja. Som alltid i Balaruc åt jag en enkel grillad fisk - den här gången blev det Loup de Mer som jag inte vet vad den heter på svenska. Gott var det i alla fall. Dom andra åt delikatesser som kalvbräss, anklever, och massor av färska skaldjur. Lite jobbigt var det när en av damerna skulle äta sin knivmussla, som är en 15 cm lång mussla i formen som en fällkniv. Inuti finns den vita maskliknande kroppen. Att det var färskt visades av att kroppen försökte rymma från tallriken när den lösgjorts från skalet. Vår vän fångade den emellertid på gaffeln och käkade upp den.

När man sitter där med utsikt över vattnet fullt av segelbåtar och äter en absolut toppenmat erinrar man sig restaurangtestningen jag läste i Göteborg. Där låg genomsnittspriset på varmrätter mellan 300-500 kronor på de bättre restaurangerna. Här kostade den dyraste fyrarättersmenyn 35 Euro och den näst dyraste trerätters 26 Euro.

Jag pratade med vår norska grannar idag. Dom är 6 familjer som köpt ett stort hus tillsammans. Nu är dom fast här på grund av askmolnet så dom skall ta sin franska skåpbil hem till Norge. Dom höll på att lasta in en pall vin i bakändan på bilen. Jag undrade hur i herrans namn dom skulle få det genom norska tullen. Dom skulle emellertid tulla för det. 50 norska kronor per flaska får dom betala i tull, moms, spritskatt och så var det något men fiktiv transportskatt också som skulle betalas eftersom dom fraktade hem det själva och det skulle speditören fått betala till staten annars. Eftersom dom hade mer än 600 flaskor så blir det lite pengar.

Caliber hade ett program i veckan där man erinrade om den stora mutskandalen på Systembolaget och Vin&Sprit. Man blir förundrad över hur det återberättas. Svenska folket tror tydligen att det handlade om att bara placera vissa importörers flaskor på mer framträdande platser i butiken och det kan ju tyckas ganska oskyldig - ungefär som att ha godisgondolerna vid kassan på ICA. Nu var det ju faktiskt så att man tog bort de viner ur butikens sortiment där importören inte hade betalt sina mutor - åtminstone i de fall då detta vin konkurrerade med en mutande importörs viner. Jag känner till flera fall där viner som fått högsta betyg i tester angavs vara slut hos importören när kunderna frågade efter dom. Jag fick själv beskedet när jag försökte köpa viner jag själv importerat för att ge bort i present. Vad aldrig några utredare kom på var ett än värre svindleri på centralt håll inom Systembolaget. Där riggade inköparna på Systembolaget de förment opartiska blindprovningarna genom att godkänna 9 skräpviner från hederliga importörer och ett bra vin från en importör som dom ville smörja för att skaffa sig ett bättre betalt jobb. På så sätt vann alltid "rätt häst" och inköparen kunde efter en tid få anställning med avsevärt högre lön på den privata firman. Hederlighet hade ingen framgång i samröre med Systembolaget - det blev man snart varse.

Just i dagarn gjorde jag färdigt en släktbok till en jubilar. Det är en trevlig hobby som du kan lära sig mer om. Om du är 60+ blir det än billigare.

torsdag 15 april 2010

Godis och sallad är studenternas favoritmat

Jag skrev om besöket med barnbarnen på Universeum i Göteborg för någon vecka sedan. Min fru och jag blev upprörda för att det inte fanns något vettigt att ge barnet till lunch. Hyllorna var proppfulla med godis, munkar, winerbröd. Delicadokakor och söta drickor. Vi tyckte att det var konstigt att ett sådant ställe hade sådan kost till de små. Jag insåg emellertid att det inte på något sätt var anmärkningsvärt. Några dagar senare besökte jag Universitetsbiblioteket och skulle då äta lunch på humanistiska fakultetens kafeteria. Jag insåg då att det verkligen hänt mycket under de få år som vi bott i Frankrike vad gäller mat till unga människor.

När jag arbetade åt jag nästan dagligen på någon av Chalmers restauranger och där fanns oftast ett bra utbud av olika sorters husmanskost och ett välförsett salladsbord. Något godis såg man aldrig till i restaurangen annat än någon liten bit till kaffet. När jag kom in på kaféet på Humanisten trodde jag inte mina ögon. Där var fullständigt knökat med godis och kakor av alla de slag. Lyckligtvis hade man en tallrik hederlig ärtsoppa också. Man sålde alla de slag av bakelser, bullar, chokladbitar och plastkoppar fyllda med smågodis stod staplade i höga travar på disken. Dryckerna var uteslutande söta, Pepsiautomaten var centralt placerad, men man kunde få ekomjölk också. Samtidigt satt de flesta och åt salladsstallrikar som bara bestod av grönsaker. Det är inte undra på att studenterna måste ta med sig "jättepåsen Allan" med godis till föreläsningen för att orka med dagen. Vilken kost - grönfoder, smågodis och punchbollar! Man undrar ju lite om dessa vegetarianer och kanske till och med veganer har en aning om hur smågodis tillverkas. Vore det inte bättre att äta en biff eller något annat rejält i stället för att proppa i sig senor, ben och annat slaktavfall smaksatt med kemiska fruktessenser och sockrat med konstgjorda sötningsmedel i enorma mängder?

Jag kunde inte motstå att ta en bild av eländet för att visa i Frankrike, men det skulle jag inte ha gjort. Jag blev nämligen stoppad av en upprörd delegation från kafeterians ledning - två unga damer. Personalen hade klagat på att de blev fotograferade. Nu hade dom ju inte blivit det eftersom jag vet hur man använder zoomen på kameran, men upprördheten ville ändå inte ge med sig och inte blev den mindre när jag förklarade varför jag tog en bild av sockerberget. När jag tittar på bilderna såg jag emellertid en spegelbild av en kille, så den har jag maskerat. Chefen upplyste mig om att, dels säljer man det kunderna vill ha, dels är det smågodiset och sötsakerna som ger den största omsättningen och inkomsten till etablisemanget. Man skulle inte få en kund, som hon sa, om man inte hade detta sortiment - dessutom är godiset KRAV-märkt. Gjort på slaktavfall från frigående grisar då kanske? Jojo - och när blev Delicado KRAV-märkt och hälsokost? Tänk att det går att sälja vad skräp som helst bara man betalar avgiften till någon organisation som ger absolution för eländet.

Förmodligen hade jag inte märkt denna förändring om jag hade bott i Sverige, men jag kan försäkra er att kostvanorna bland unga har ändrats enormt på ett par år, men så är svenskarna numera med sina 17 kilo per person de största godisätarna i världen utan konkurrens. Det är mer än dubbelt så mycket som EU-genomsnittet. Då skall man ändå räkna bort alla dom som nästan aldrig äter godis och troligen de flesta invandrare. Hur mycket äter då de unga hälsomedvetna storkonsumenterna?

tisdag 13 april 2010

Ljuva och mindre ljuva drycker

Innan jag blev pensionär reste jag mycket, framför allt fram och tillbaka till Asien. Jag tog mig då för att börja samla på mig olika sorters maltwhiskey inköpta på på flygplatserna. Jag tänkte att det kan vara bra att ha ett litet lager när man blir fattig pensionär. Jag har fortfarande kvar av alla sorterna och tar en halv finger - på tvären - då och då. Ni vet väl att whiskey kommer från det gaeliska ordet Uisge beatha (uttalas "üshke bah" på ett ungefär) som betyder livets vatten. Det gör för övrigt Eau de Vie också samt Aquavite och troligen också Vodka - åtminstone betyder det vatten. Kärt barn har många namn.

I början blev det mest skotska maltsorter. Favoriten var den extrema whiskeyn från Isle of Isley, Laphroaig, som smakar som att slicka på en tjärad brygga vid insjön uppe i Värmland. Många tycker det blir lite mycket av det goda, men det finns ju alternativ. Med tiden har mina vänner förärat mig med det mest exotiska sorter. En absolut favorit är det irländska bidraget från Bushmills Distilleries. Det är en 16 års lagrad maltwhiskey som fårr tillbringa flera år ömsom på nya amerikanska ekfat, använda sherryfat och gamla portvinsfat. Det har gett en oerhört läcker dryck som smakar mängder av frukt och är mild som sammet och absolut utan någon röksmak. Irländs whiskey är nämligen inte röksmakande. Även inbitna whiskeyhatare dricker den med välbehag.

Mina ameikanska vänner vill inte vara sämre. Dom har gett mig en flaska av det förnämsta i bourbonväg dom kan uppbringa - en Blanton's Single Barrel Bourbon. Den är tuff som en bourbon skall vara men väldigt aromatiskt samtidigt. Den är gjord på majs. Jag gillar emellertid bättre den sista sortens gammal vildavästernwhiskey som fortfarande tillverkas. Den heter Old Overholt Straight Rye Whiskey och är gjord på råg, precis som den whiskey som Wild Bill Hickock och grabbarna drack så det kom ut ur öronen på dom. Jag har alltid trott att det var starka grejor, men den här drycken är len och fin, lite sötaktig och påminner mest om en bra lagrad rom från Kuba.

När jag fyllde år senast fick jag en svindyr flaska japansk Nikka Whiskey av min fru. Den är vällagrad och direkt ur tunnan så den håller 53 %. Nu spelar det ingen roll för japanerna för dom dricker den kraftigt utspädd med vatten - så där 1:20 - som måltidsdryck. Japanerna är storkonsumenter av maltwhiskey - ju äldre ju bättre - och dom har köpt upp mängder av skottska distillerier. Dessutom har dom Sean Connery som reklamnamn till skottarns förtrytelse. Om man späder den med några droppar vatten för att trubba av alkoholskärpan så är den mycket fin och kan tävla med det mesta i Skottland.

I Sverige senast var jag ju bara tvungen att köpa en flaska av Sveriges stolthet Mackmyra Whiskey. Jag var väldigt spänd på hur den skulle smaka. Doften var en mycket positiv upplevelse. Den var väldigt mjuk, aromatiskt fruktig, cholkaddoftande med inslag av vanilj - från eken får man förmoda. Det ökade förväntningarna, men dom kom tråkigt nog på skam. Den var väl OK, men väldigt torr, vilket var förvånande med den doften och dessutom lite obehagligt stickig i smaken. Jag tror att den skulle må bra av att ligga kvar på faten lite till, men det blir ju räntor på kapitalet förstås. Man får nog vara lokalpatriot eller dricka efter etiketten för att betala nästan 500 kronor för den. Trist nog mognar ju inte whiskey i flaskan heller så man kan inte vänta sig förbättringar.

Det där med ålder är annars lite knepigt. Vi blev bjudna på ett vin från Corbières i Sverige - ett rött AOC-vin från 2009. För den som inte vet något om Corbièresviner så kan man väl jämföra det med färskt ohängt nötkött. Man kan tänka sig ett vin från 2009 som säljs för 1 Euro litern i plastdunk och som är odrickbar på torsdag nästa vecka, men knappast ett med märkningen AOC. Corbièresviner av någorlunda kvalitet är färdiga att dricka tidigast tre år efter skörden och tappas definitivt inte på flaska efter ett halvt år om det inte är ett rosévin eller är ett vin nouveau som blir allt mer populärt att sälja för att få in lite snabba pengar direkt efter skörd, men återigen - det vinet förekommer inte i en flaska som det står AOC på. Om det ändå skulle finnas borde det vara väldigt ungt, fullt av kraftiga taniner och syra för att kunna utvecklas, men icke så i detta fall. Det var ett vin från Château Pech Latt i Ribaut - en ledande biologisk odlare. Vinet var blaskigt som om det skulle vara övermoget eller stått öppet en vecka och helt utan karraktär. Troligen hade man tappat ett vin nouveau på flaskor och satt på en häftig etikett. Vem bryr sig på Systembolaget om bara vinet ligger under 1 Euro flaskan i inköp och är ekologiskt. Jag har sett så många gånger hur bra viner från trakterna säljs med samma etiketter och sämre innehåll på svenska Systembolaget. Men vad skall odlarna göra när Sytembolaget kräver viner av topklass för priser som det knappt går att köpa in emballaget för. Då får man tappa skräp på flaskorna till Sverige eller också påstå att det är ekologiskt vin för då får man kunder hur det än smakar. Det är många mindre begåvade odlare häromkring som fått upp försäljningen av sina viner genom det tricket, medan de duktiga kämpar på för att främst göra bra kvalitet. Dom duktiga lyckas också göra ekologiskt vin som smakar bra, men dom kan ju göra vin och skillnaden i produktionssätt är inte så stor.

Det riktiga nedköpet är annars viner från Bordeaux inom räckhåll för våra plånböcker. I bästa fall har dom köpt olovliga viner från Corbières för att blanda i sina "Bordeaux-viner" för att få dem att avlägset likna de berömda sorterna som går för 4000 Euro flaskan - årets skörd - på varuhusen i Paris. Det är en mycket lukrativ affär för bönderna häromkring att sälja sitt carignanvin till Bordeaux - tankbilsvis - så dom få ordning på sitt billiga blask som folk ändå köper för att det skall så vara. Man känner sig väl som man nästan dricker Château Petrus. Att carignan inte får förekomma i Bordeauxviner är inte så noga - det ger ju lite kraft år vinet i alla fall. För Bordeauxproducenterna är det ett klipp eftersom dom köper vinet för några cent litern härnere och säljer det med Bordeauxetikett för ett par hundra kronor flaskan senare. Men "Bordeaux är ändå alltid en Bordeaux" eller hur?

Eftersom jag har slutat handla med vin för ett drygt decennium sedan när jag varken förstod att jag måste, ville eller hade råd att muta Systembolagets personal för att få sålt mina viner så får jag ägna mig åt att njuta av dom istället. Däremot blir jag väldigt glad om någon köper min eminenta nybörjarkurs i släktforskning som man kan följa på nätet. Om man är 60 år eller äldre får man 100 kronors rabatt. Alla andra får betala 295 kronor, såvida man inte köper den i present åt farbror Torsten och tjuvläser det när han inte ser.

2015: Släktforskarkursen är numera gratis för alla och har lästs av tusentals personer - http://slaktforskning.blogspot.fr/p/nyborjarhjalp.html

onsdag 7 april 2010

Sociokulturella skillnader mellan länder

Första tiden i Frankrike såg vi på alla de tokigheter som fransmännen gjorde med friska svenska ögon. Man kände sig lite som en Torsten Ehrenmark, men inte lika rolig förstås. Nu har jag upptäckt att jag allt mer ser på det jag möter i Sverige med nya - kanske franska - ögon. Mycket av det jag reagerar på skulle jag inte ha höjt på ögonbrynen åt när jag bodde i Sverige, men nu blir det så tydligt exotiskt.

I morse stod jag och tittade ut genom fönstret från dotterns familjs hus och såg hur en minibuss stannade utanför. Ut strömmade 8 bastanta män iklädda reflexvästar varefter dom klev in på tomten och började spankulera omkring, pekande och diskuterande. Att jag stod i fönstret och såg dem bekymrade dom inte ett smack och inte gjorde de någon min av att ge sig till känna. Det var kommunens tekniker, förstod vi, som var ute och inspekterade eftersom en läcka i deras vattensystem översvämmat huset ett par veckor tidigare.

Denna situation är fullständigt omöjlig att tänka sig i Frankrike. Att någon, vem det vara månde, skulle ens komma på idén att gå in i någons trädgård utan att ge sig till känna och be om lov är otänkbart. I Frankrike hade man ringt på dörren, legitimerat sig och samtliga personerna hade hälsat artigt i hand och bett om lov att få inspektera skadan från trädgården.

Senare på dagen åkte jag buss och hamnade bredvid en pappa i 30-årsåldern. När bussen krängde i en kurva placerade han ofrivilligt alla sina 85 kilo på min fot, vilket gjorde ganska ont. Visserligen tog han bort foten, men det var också hans enda reaktion. Jag vände mig då mot honom och sa: "Det där gjorde ont". Då sneglade han på mig från sidan och sa: "Jag får väl be om ursäkt då, men det var ju inte med vilje". Vad svarar man på det?

Eftersom vi är ganska intresserade av god mat läste jag Göteborgs-Postens matpatrull som provar olika restauranger. Det visade sig att flera av dom ligger i kvarteren runt där vi bodde när vi bodde i Göteborg så det var ju lite kul att se vad dom fått för betyg, speciellt som fyra av dom hade en stjärna i Guide Michelin. Vid en snabbtitt insåg jag emellertid att det inte var att tänka på att göra ett nostalgiskt återbesök. Tre rätter skulle i snitt på dessa restauranger gå på mellan 1000 och 1200 kronor. Sedan tillkommer svindyrt, ofta medelmåttigt vin, kranvatten i fin karaff som man får betala för samt minst en femtiolapp per person för garderoben.

Vi tänkte då på vår närmaste gourmetkrog i Frankrike. Där åt vi för ett år sedan kockens 7-rätters överraskningsmeny för 90 Euro per person, vilket är en hiskelig summa på en fransk restaurang. Även där tycker vi vinerna är svindyra när dom kostar 30-40 Euro flaskan, men det är ett "myggpiss i Mississippi" jämfört vad det skulle kosta i Sverige. Denna lokala restaurang ligger i en liten bergsby mitt i obygden där det inte finns något annat än just den här restaurangen och några boningshus. Jag kanske skulle säga att restaurangen har TRE stjärnor i Guide Michelin. Kan man tänka sig en trestjärnig restaurang i en förstad till Torsby så förstår man ungefär jämförelsen.

Dessutom läste jag idag i bladet att Göteborgs restauranger är på fallrepet. Gästerna kommer inte eftersom det har varit så dåliga tider. Samtidigt aviserar samma tidning sommarens rekordhöjning av bensinpriset. Skälet är att folk åker för mycket bil på sommaren. Där är man lite efterbliven i Frankrike eftersom man inte höjer bensinpriset - eller snarare dieselpriset - på sommaren. Kanske det beror på att man ju ändå tjänar så bra eftersom man säljer så många liter på sommaren?

måndag 5 april 2010

Besök på Universeum i Göteborg

Vi har varit på Universeum i Göteborg med barnbarnen idag. Det finns verkligen inget bättre sätt att uppleva ett sådant ställe än tillsammans med nyfikna och vetgiriga småbarn. Dom hjälper en att se saker som man aldrig skulle inse det fantastiska med annars. Universeum är ett fantastiskt ställe, men svindyrt. Ett besök där med två småttingar går på väl över 1000 kronor utan några som helst extravaganser. Att kultur och bildning har blivit ett nöje för de kapitalstarka är verkligen en sorglig historia. Nu gör det inte oss personligen så mycket eftersom vi inte är i Sverige oftare än att vi kan lätta på plånboken lite med barnbarnen när vi får rå om dom, men hur vanliga barnfamiljer har råd begriper jag inte.

Inträdet är ju den stora grejen, men det blir inte så billigt med det obligatoriska besöket i shopen heller. Att man ovanpå allt detta skall betala för att få låsa in kläderna i ett skåp är lite väl sniket tycker jag,

Det riktiga bottennappet är emellertid severingen. Den har alltid varit usel, men nu tog den verkligen priset. Montrarna var fulla av slaskmat. Dryckerna var genomgående söta drickor typ Festis och annat trams samt mineralvatten. Sedan bjöds det winerbröd. dammsugare, negerbollar, glaserade och Chokladöverdragna munkar samt mängder av godis. I matväg fanns olika typer av vuxenmat som pannini, fetost och oliver,eller en kryddig soppa. Det enda i matväg som kunde locka ett barn var urkokta varmkorvar i bröd. Detta skall vara ett miljömedvetet ställe där man främst vill fostra barn i vårt samhälle. Botten! All mat levererades i plastcontainrar, åts på engångstallrikar med plastbestick så man hade ett berg av plast på sin bricka när man var färdig. Så hade dom mage att skriva gästerna på näsan att dom bara skall ta en servett för att rädda naturen. Om man inbillar sig att man kan profitera genom att sälja svindyr skräpmat till barnfamiljer bara för att man har ekologisk ost i panninin och har pekpinnar om vår utsatta jord uppsatta överallt så tillhör man verkligen av högsta divisionen i dubbelmoral.

Jag tycker nog att man kunde tona ned miljötjôtet lite när man inte ens kan hjälpa till att fostra barnen i en bra matkultur. Inte underligt att svenska barn blir fetare och fetare. När vi talade med den ansvariga i serveringen sade hon att man höll på med ombyggnad. Inte förstår jag varför man måste servera dammsugare och Festis till barn bara för att man bygger om. Men det är väl det man tjänar mest pengar på och barn är ju inte lika prioriterade som att man inte använder två servetter att torka munnen med.

Nu skall jag ge bort 100 kronor till den som är snabbast. Igår skulle jag nämligen fylla på mitt Tele2 kontantkort på Pressbyrån. Då får man bara ett kassakvitto med koder på. När jag kom hem upptäckte jag att jag fått Telia i stället. Idag försökte jag byta, men det var omöjligt att göra. Därför skänker jag nu bort 100 kronor refill på Telia.


Så här står det på kvittot:
Seienummer 70208377
Påfyllnadskod: 7020 8377 331 726

Så här fyller du på ditt refill-kort:
1. Från din egen mobil, tryck *125* samtalskodens sifferkod # och lur. Påfyllt belopp visas i displayen - klart att ringa

2. Alternativt 454 från din egen mobil eller 020-41 10 00 från annan telefon. Följ sedan anvisningarna

SKRIV GÄRNA EN KOMMENTAR OM DU ÄR DEN SOM FÅR DENNA GÅVA SÅ ANDRA VET ATT DET ÄR FÖR SENT!

söndag 4 april 2010

Jag känner mig som en idiot

Jag har lyckats skaffa mig en tekniskt doktorsexamen, jag har betyg i teoretisk fysik, visserligen från 60-talet, men ändå och jag har dagligen arbetat med datorer sedan 1980. När det kommer till att begripa det nya biljettsystemet i Göteborg går jag emellertid bet. Jag känner mig verkligen som en komplett teknisk och logisk idiot som inte begriper hur man betalar på bussen. Nu borde det ju inte vara så  svårt för mig eftersom jag under flera år har använt ett liknande system med magnetkort när jag jobbade i Hong Kong. Där var det busenkelt - man drog kortet när man gick på och av och mer var det inte med det. Om man däremot tog en promenad inom delar av staden där det var speciellt viktigt att inte åka bil kunde man dra kortet på speciella ställen utomhus och fick då en liten summa tillbaka för att man var miljömedveten. Ett sådant ställe var när man tog rulltrappan upp till toppen av Hong Kong ön. Dessutom kunde korten användas att betala småsaker med i vissa affärer och många matvarubutiker gav återbäring till kunderna i form av påfyllnad på korten för att främja kollektivåkande. Snacka om smart system! Det påstås att samma bolag som gjort systemet i Hong Kong lämnade anbud på Göteborgs system men blev ratade. I stället lyckade Göteborg hitta en leverantör som blivit utkastade från en storstad i Australien för att deras system inte funkade. Det tyckte Göteborg lät jättebra så då slog man till. Men det är klart att om man köpt spårvagnar från Italien som inte kan gå när det är kallgrader så får man väl följa upp det på ett värdigt sätt.


Lyckligtvis för min självkänsla är jag inte ensam om att inte förstå hur det fungerar att betala för resor i Göteborg. Göteborgstidningarna är översvämmade av insändare från förtvivlade människor som inte vet hur man skall göra. Det är till och med så illa att Göteborgs Posten hade en artikel på 1 april som meddelade att samma bolag hade fått kontrakt på betalsystemet för de nya trängselavgifterna. Det ansågs tydligen så absurt så det var tidningens aprilskämt.

För att fullborda tokigheterna har man dragit in mängder av försäljningsställen där man kan fylla på sina kort. Det gör att man måste tjuvåka till närmaste försäljningsställe eller gå. Troligen har man väl ökat antalet kontrollanter så man får in mycket böter också. Att man behöver påfyllning ofta kan jag garantera - pengarna försvinner lika fort på kortet som bensinen i tanken på en miljöpartistjeep. I Hong Kong räckte 100 kronor att åka på en hel vecka - i Göteborg blir det bara några hållplatser för den summan. Men det gäller ju att vänja göteborgarna av med att åka kollektivt under de närmaste åren så man får in riktigt mycket pengar i trängselavgifter när det införs.

fredag 2 april 2010

Några glimtar från vardagen

Tidigt i morgon bitti åker vi till Göteborg från Girona. Vi måste upp i ottan - redan klockan 4 för att hinna till flyget. Det känns lite tokigt att åka härifrån nu när det är så underbart varmt och skönt och nästan som svensk sommar. Blommande mandel och körsbär, fälten är gröna och dikesrenarna fulla av blommor, Garriguen är gul av blommande buskar och blå av rosmarin. De vanliga lövträden börjar få sina löv. Att träffa barn och barnbarn och vänner är ändå värt några dagar i kallare klimat och våren finns ju kvar när vi kommer tillbaka.

Det är så trevligt att vi inte bara har vänner i Sverige som hälsar på då och då utan börjar få ett stort nätverk av vänner även här nere. Umgänget här är väldigt informellt och lite likt det som fanns i Sverige när vi var barn. Att bjuda hem någon är ingen stor grej som kräver så stora åthävor. Man kommer som man är och har kanske med sig något bidrag till middagen. Alla har emellertid med sig någon liten present till värdparet. Det kan vara en vinflaska från den egna produktionen, ofta får man en hemmagjord marmelad, en korg ägg, något man tillverkat själv eller kanske färska grönsaker från den egna trädgården. Många som inte är vinodlare tillverkar egna likörer och aperitifer som man gärna ger bort. Maten är alltid centrum när man träffas. Att äta tar väldigt lång tid och man pratar mycket.

Gästerna kommer ofta omkring 19.30 och då vidtar aperitif med tilltugg och det kan ta uppemot en timma med mycket prat och mumsande på oliver, inläggningar, eller små salta bakverk. Sedan blir det middag som alltid består av förrätt, huvudrätt, ost och dessert och kaffe för dom som vill. Det behöver inte vara något märkvärdigt, men alltid vällagat. Man ser emellertid aldrig på maten som en lyx här utan ett sätt att leva. Det känns därför lite konstigt när man i svenska matlagningsprogram ofta hör ursäkter för "att man kan kosta på sig" för än det ena, än det andra skälet. Senast var det Karin Fransson som ursäktade sig för att hon föreslog färsk sparris. "Men det är ju ändå Påsk". Här i Frankrike behöver man aldrig ursäkta sig för att äta eller dricka något gott. Som våra närmaste vänner säger: "Det är varje människas skyldighet att leva så bra man kan", men så är dom inte Lutheraner heller.

Drickandet är mycket måttligt när man träffas. Som aperitif dricker man ofta ett glas vitt vin, mousserat vin eller pastis. Man dricker sällan mer än ett glas, som mer är ett tillbehör till umgänget än för drickandets skull. Till middagen dricker man vin. Eftersom vi bor i ett vinområde är vinerna av en kvalitet som man sällan brukade köpa i Sverige. Hellre några olika sorter som var och en får en liten skvätt av än mängder av samma sort. Man är ganska noga med att vinet skall passa till just den maträtten. Ofta blir det över i flaskorna, men det gör inget för viner av bra kvalitet tål gott och väl att stå någon dag eller två med korken på. Vid sällsynta tillfällen vill någon av herrarna ha en lite calvados eller cognac till kaffet, men då är dom väldigt små och ingen skulle drömma om påfyllning eftersom det bara är för matsmältningen och avrundning av en god måltid. Att någon skulle bli onykter är otänkbart, dessutom skulle det förmodligen inte märkas för fransmän är lika utåtriktade och pratsamma när dom är nyktra. För att dela med oss lite av detta tar vi givetvis med oss lite saker till Sverige nu. Vi har köpt några ankbröst, lite god ost, färsk sparris och det kanske blir lite mer, man man får ju tänka på vikten - på planet alltså.

När jag kommer till Sverige skall jag också passa på att gå till bibliotek och arkiv för att skaffa uppgifter för min släktforskning. Jag gjorde ett sociologiskt experiment i går, 1 april. Eftersom introduktionspriset på min släktforskningskurs upphörde 31 mars ville jag sälja den superbilligt 1 april som en liten grej. Jag erbjöd därför alla som ville ha den till ett vrakpris att ange rabattkoden "aprilapril", men angav inte det reducerade priset. Inte en enda vågade ta den risken - tänk så djupt rotad 1 april är i vårt medvetande.

Jag har emellertid beslutat att inleda en kampanj som jag kallar fritidslinjen som skall främja en meningsfull fritid för seniorer. Detta innebär att alla 60 år och äldre får ett speciellt fritidsskatteavdrag på 100 kronor när man köper min nybörjarkurs i släktforskning. Det enda man behöver göra är att ange rabattkoden SENIOR när man köper kursen. Även du som köper kursen i present åt faster Karin får detta avdrag, så länge det bidrar till en meningsfull fritid för en senior. Det blir lite som en kombination av jobbskatteavdrag och RUT för dom som oftast får dra kortaste strået idag.

Kanske vi ses på Göteborgs gator i nästa vecka?

torsdag 1 april 2010

Den dyra stordriften inom offentlig sektor

En nordisk läsare som också bor i Frankrike funderade över hur det kommer sig att många länder i Europa har lika bra eller bättre samhällsservice än dom nordiska länderna trots mycket lägre skattetryck. Dessutom är mycket av livets nödtorft mycket billigare. I ljuset av det är det lite knepigt att svenskarna numera verkar tro att problemet är alltför låga skatter. Man kanske skulle undersöka hur andra länder gör för att lära sig. Då talar jag inte om Grekland och Portugal och andra länder som verkar leva på andra eller på kredit, utan främst länder som Frankrike och kanske Tyskland.

Personligen tror jag att det är tron på stordriftsfördelar som gör att all offentlig verksamhet blir så dyr i Sverige. Stordriftens välsignelse har blivit vår religion i Sverige ända sedan 60-talet. Hur kan jag då påstå något så urbota dumt - alla vet ju att "big is beautiful" - åtminstone om det gäller offentlig förvaltning?

Det finns definitivt stordriftsfördelar om man köper, säljer eller producerar prylar. Skälet till det är att en människa, teoretiskt sett, kan framställa eller leverera hur mycket som helst av en pryl under en dag om den rätta tekniken finns till hands. Detta gör att man kan sälja eller producera 10 000 prylar för ett mycket lägre styckepris än om man säljer eller producerar 10 stycken. Om man därför slår sig samman och köper mer så får man det billigare. Ett bra exempel är inköp av prylar för exempelvis vården eller skolan.

Det finns också vissa stordriftsfördelar om man måste använda sig av oerhört dyr maskinell utrustning eller om man behöver extremt ovanlig eller avancerad kunskap för att göra en viss sak. Ju fler som delar på denna dyra/sällsynta resurs ju billigare blir det. Om man är liten får man troligen avstå denna resurs helt eller också blir det oförsvarligt dyrt att ha denna resurs. Ett bra exempel är mycket avancerad teknisk utrustning inom specialistvården.

När vi talar om tjänster, som det ju mest handlar om i den offentliga verksamheten, gäller emellertid inte dessa stordriftsfördelar. Tjänster handlar om att sälja sin tid. Det finns bara 24 timmar per dygn att sälja och en enskild individ kan på sin höjd arbeta 10 av dessa timmar. Att tro att man skall få det billigare för att man beställer mer arbete av en individ är således inte så särskilt realistiskt.

Den absolut mest effektiva transaktionen av tjänster är den mellan två individer - en som säljer och en som köper. Om detta kan fylla hela dagen för den som säljer får man 100% effektivitet. Ibland kanske den som levererar tjänsten måste ha två eller flera kunder för att fylla sin dag och det ger ofta utrymme för att någon kund köper lite en dag och mer än en dag. Då går det emellertid åt lite "onödigt" arbete till planering för att få allt att gå ihop.

Så snart två personer slår sig ihop för att tillsammans sälja tjänster så behövs mer planering för att inte man skall "kollidera" eller arbeta ineffektivt. Ju fler som slår sig samman ju mer går bort i administration, fastän man fortfarande inte kan sälja mer än 10 timmar om dagen max. Samtidigt blir det svårt att fylla allas tid, varför en massa obetald spilltid uppstår. Ett konsultkontor av någorlunda storlek har ofta som drömgräns att komma upp i 70% beläggning av sin personal och då har dom ändå "kniven på strupen" varje månad för att få in inkomster till personalens löner.

När "företaget" kommer över en viss storlek anser man att man måste anställa folk som bara administrerar och så måste man ha folk som instruerar och sådana som kontrollerar. Skälet är att man kommit allt för långt bort från situationen när den som levererar tjänsten till kunden också tar ansvar för att det blir gjort på rätt sätt. Dom som leder har också kommit alltför långt från kunden för att riktigt kunna lita på att det man levererar görs på rätt sätt utan en hord av människor som tänker åt, organiserar åt och kontrollerar den som utför arbetet. Ju större organisationen blir ju mindre del av tiden används till faktiskt arbete som kan säljas till kunden - till produktion av tjänster. Eftersom även dom som pekar, administrerar och kontrollerar genererar administrativt arbete och måste kontrolleras och administreras kommer man så småningom till en storlek på organisationen där man arbetsmässigt kan sysselsätta sig med att administrera varandra även om man inte har någon som producerar. Det är när man närmar sig den punkten som man inser att "företaget" inte är lönsamt utan man måste ha mer skattepengar för att gå runt. Då kan man lämpligen skära ned på dom som producerar och bara behålla dom som administrerar, pekar och kontrollerar. Inkomsterna kommer ju ändå inte från produktionen utan från skattebetalarna så man missar ju inga pengar. Att detta inte händer lika lätt i ett privat tjänsteföretag beror just på att man ganska snart upptäcker om kostnaden för dom som administrerar, pekar och kontrollerar överstiger inkomsterna från dom som producerar.

En tjänsteorganisation är således mindre effektiv ju större den är. Man kan visserligen få vissa stordriftsfördelar genom gemensamma inköp samt samordning om dyr utrustning och speciell expertis, men där finns vissa förbehåll. I en tjänsteorganisation vet man att kostnaderna fördelas med mer än 90% i löner och resten är just byggnader, materiel och annan kringutrustning. Detta är ganska generellt i hela västvärlden. Det är således endast dessa knappt 10% som påverkas av stordriftsfördelar i offentlig verksamhet. De resterande 90% som ligger på löner tjänar endera in sina egna pengar, om det är producerande personal, eller utgör en kostnad om det är icke producerande personal. I inget fall finns det några stordriftsfördelar i detta.

En annan sak man vet från bl. a. fastighetsbranschen är att närhet och småskalighet ger en upplevelse av kvalitet hos kunden. Man vet också att närhet och inflytande över en tjänst är viktigare för känslan av kvalitet än den faktiskt mätbara kvalitén. Kunden upplever således en "sämre" tjänst som bättre om den tillhandahålls på ett individuellt och nära sätt. Detta ger möjligheter att spara in med bibehåller kundnöjdhet.

Låt oss då titta på exempelvis den franska sjukvården. I varje by finns en eller flera erfarna allmänläkare där du kan få tid samma dag eller också kommer han/hon hem till dig om du känner dig krasslig. Denna läkare arbetar ensam, med mycket sparsam teknisk utrustning och oftast utan administrativ hjälp. Alla prover tas på ett speciellt lab i stan/byn och fungera effektivt och snabbt. Om man behöver en stelkrampsruta går man själv över till byns apotek och hämtar serum och läkaren ger injektionen när man kommer tillbaka efter en kvart. Att besöka denna läkare är den enda ingången till sjukvården. Om du behöver specialistvård skriver han/hon en remiss och då kan du få tid ganska snart eftersom dessa specialister inte är belamrade av en massa rutinärenden - det ser allmänläkaren till. Man får helt enkelt inte söka specialist om man inte slussas via sin husläkare. På dessa specialistmottagningar finns mycket avancerad expertis och tekniska resurser. Om man är riktigt illa däran och måste anlita den världsledande franska medicinska expertisen på något av de stora klinikerna eller universitetssjukhusen ser din specialist eller allmänläkare till att du kommer dit och det sker snabbt och utan krångel.

Vad man gjort i Frankrike är att man har satsat på närhet och enkelhet i de 90 % av alla krämpor som bara kräver en duktig allmänläkare med empati och kanske ofta några lugnande ord. Detta är så nära det ideala person till person-relationen man kan komma och oerhört kostnadseffektivt. När det gäller specialister har man satsat på många små välutrustade kliniker som kan koncentrera sig på det de är bra på och när det gäller högteknologisk spetsvård har man satsat på stora resursstaka universitetsjukvård som aldrig behöver störas av fulla akutväntrum.

Man kan bara tillägga att denna satsning på närhet och småskalighet i det dagliga genomsyrar hela samhället inklusive kommunal, social service skola och vård, medan man satsar stort och avancerat på de speciella frågorna och de som kräver lite extra, men som medborgarna, som väl är, inte behöver använda sig av annat än när det är riktigt illa. Troligen är detta en bidragande orsak till att man får så mycket mer för så mycket mindre i Frankrike.
Gadgeten innehöll ett fel