Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 18 mars 2008

Blågul vår i Frankrike

Jag tycker det är ganska häftigt att det växer både vilda pärlhyacinter och ringblommor efter vägkanterna. Garriguen går just nu i blått och gult. Det är rosmarinen som blommar och en annan, väldigt taggig buske som jag inte vet namnet på. Annars har de senaste dagarnas promenader gått i vildsparrisens tecken. Jag har fått ihop ungefär ett kilo än så länge, men det blir en liten knippa varje gång man tar en promenad. Man hittar denna fina primör genom att leta efter sparrisbuskarna. Dom ser ut som stora dillruskor, men är ganska vassa och otrevliga. Årsskotten skjuter emellertid upp i undervegetationen och är ungefär så grova som en penna. Man knipsar av den översta decimetern på plantan eller där den bryts av sig själv. Det vanligaste sättet att äta den är som omelett. Vi brukar skära upp sparrisen i två centimeter långa bitar och steka den i smör varefter vi häller på äggen. Fantastiskt gott – och inte blir det sämre av att de är självplockade.


Annars har det varit fantastiskt väder i några dagar nu. Vi har fått rapporter om snö från vänner i Sverige. Det känns nästan oförskämt att säga att vi går i skjortärmarna i solen och njuter.
Idag firade vi en god väns födelsedag i Ballaruc les Bains på restaurang Saint Clair. Det är en fantastisk fisk och skaldjursrestaurang som ligger precis vid vattnet med utsikt över Etang de Thau och de stora ostronodlingarna med Sete i fonden. Lustigt nog satt det ett svensk par vid bordet bredvid och tidigare på dagen hade vi stött på tre andra svenskar på en vingård.

 
Vi fick en bra inblick i skillnaden i det franska och svenska kynnet. Vi hörde ganska snart att ett av paren vid bordet bredvid var svenska men på gott svenskt maner ville vi inte störa. Slutligen bad paret vid grannbordet sina franska vänner att fråga om någon av oss var svenskar. För en fransman är det helt naturligt att han konverserar dom som sitter runt omkring. Jodå, vi började prata och både det svenska paret och det franska var mycket trevliga och öppna så vi hade en trevlig stund. Senare kommenterade våra franska vänner att dom tyckte svenskarna hade varit lite reserverade. Vi påpekade att vi tvärtom tyckte dom var mycket öppna och pratsamma för att vara svenskar; så olika det kan vara.

En engelsk forskare i psykiatri som jag mötte på Irland för många år sedan hade studerat olika länders kynne. Eftersom vi var på Irland där människor omedelbart pratar med dig om du sitter på en bar så jämförde han irländare å ena sidan och svenskar och britter å andra sidan. Han sa lite skämtsamt att irländarna uppför sig som hundar; om det kommer någon främmande in på pubben måste dom fram och ”nosa” för att förvissa sig om att det inte är en ovänlig människa. Därför upplevs irländarna som så oerhört sällskapliga och vänliga, men de glömmer oftast bort dig så snart du gått ut genom dörren. Svenska och britter å andra sidan inbillar sig att man måste inleda en stabil vänskapsrelation om man pratar med någon okänd person. Om man inte är beredd att göra detta så avstår man och håller sig för sig själv. Visst var han lite överdriven i sina slutsatser, men jag känner ändå igen en del både hos mig själv och hos människor man möter i mer öppna kulturer.
Gadgeten innehöll ett fel