Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

onsdag 31 december 2008

Se svenskt TV i hela världen

För precis ett år sedan skrev jag om den första Julen i Frankrike. Jag berättade då bland annat om hur man bar sig åt för att se på svensk TV även om man ligger utanför de områden som kan ta emot svenska program med parabolantenn. Under det gångna året har jag lärt mig lite mer som jag nu kan berätta om.

Numera kan vi njuta av alla svenska radioprogram, massor av internationella musikstationer och mycket av SVTs utbud på ett enkelt sätt utan dyra investeringar. Radioprogrammen är naturligtvis webradio som vi tar emot med hjälp av vår dator. Man måste förstås investera i någon typ av bredband för detta. Jag använder ett fantastiskt trådlöst musiksystem som heter Sonos, men som kostar ganska mycket. Med det systemet kan man överföra trådlös musik till flera rum i huset och lyssna på olika saker i varje rum om man vill. Dessutom kan jag koppla min antikverade stereoanläggning och andra små ljudkällor som vi samlat på oss för att genom dom lyssna på radio eller musik så några nya högtalare behövs inte. Man kan faktiskt också spela en skiva på sin gamla skivspelare och lyssna på det i exempelvis TVns musikanläggning i ett annat rum med hjälp av den här utrustningen.

Det finns emellertid ett mycket billigare sätt att se på både TV och lyssna på radio. Vad man då behöver är en dator, helst bärbar dator, som man kopplar till sin TV. Om man har bredbandet i samma rum som TVn är det ju inget problem, men oftast finns den kanske på en annan våning. Då kan man köpa något som heter dLan Ethernet adapters. Det är en liten grej med vars hjälp man kan överföra sin bredbandsanslutning via elnätet i huset och på så sätt få trådlöst eller kabelanslutet bredband var man vill i hemmet. Elnät har ju alla. Man kan ofta köpa en sats med två stickproppar – den ena sätter man i ett eluttag där man har sitt bredbandsmodem, den andra sätter man i ett eluttag vid sin TV. Ofta har bredbandsmodemet en inbyggd sk. router. Har man tur har den några lediga uttag för ethernetkablar. Om inte får man köpa en switch som kostar ett par hundralappar. Installationen är ofta urenkel. Man kopplar bara en ethernatkabel från modemet eller switchen till dLan kontakten som sitter i eluttaget. Vid TVn kopplar men en ethernatsladd till den bärbara datorn som sedan ansluts till TVn så TVn blir en extra skärm. I min dLan fick man sedan installera ett program som identifierade vilka stickproppar jag hade och gav dom en adress och la också in ett krypteringsprogram- det var enkelt.

Nu är det bara att starta Internet på datorn vid TVn och gå in på http://www.svt.se/ och leta bland programmen. Under Play finns mängder av kul program. De flesta egenproducerade program ligger här i 30 dagar efter det de har sänts. Man kan också titta på nyheter och en mängd annat. I vissa fall får man ett meddelande att programmet av upphovsrättsliga skäl inte kan tas emot utomlands. Det finns emellertid bot även för detta. Man kan hitta program på nätet som tilldelar din dator en falsk IP-adress så SVTs server tror att du sitter i Sverige. Men det är överkurs. Om du vill testa det och samtidigt vara anonym på nätet kan du söka i Google efter "change IP address location" och köpa någon av de program som du hittar. Med ett sådant program kan du välja vilket land du vill låtsas att du befinner dig i.

Nog låter det som trolleri att överföra datatrafik i elnätet och på så sätt få bredband överallt i huset. Man kan installera upp till 15 stycken dLan-kontakter– beroende på fabrikat - om man har ett stort hus. En sats med två kontakter kostar 500-1000 kronor.

Numera ser vi På spåret; vi såg båda avsnitten av Selma igår – ganska uselt måste jag säga - och vi har mängder av serier och underhållning som väntar.

Om man vill lyssna till musik eller radio gör man på samma sätt, men kopplar sin dator till en musikanläggning eller TVns ljudanläggning och söker upp någon lämplig radiostation på Internet.

Om någon undrar hur andra Julen i frankrike var så får jag hänvisa till http://blog.france-midi.co.uk/blog där jag berättar på engelska den här gången. Det finns lite recept också; bland annat på min hemgjorda Julsnaps.

Tillägg 20120113: Tråkigt nog har utbudet från svensk TV över Internet kraftigt begränsats de senaste åren. Bara rena svenska produktioner kan ses numera. På Spåret funkar dock fortfarande, men inte Antikrundan för det är en utländsk idé.

tisdag 23 december 2008

Är åldersdiskriminering en svensk uppfinning som vi kanske borde sprida till resten av EU?

Jag hörde att men skall lägga fram ett svenskt lagförslag mot åldersdiskriminering. Man sa på nyheterna att gränsen dock skulle sättas vid 65 år. Som varje normal tänkande människa trodde min fru att det betydde lägsta gränsen, dvs. att man inte får diskriminera personer över 65. Eftersom jag råkar vara en betydligt mer luttrad person och inte i onödan behäftad med tro på rimlighet i myndigheters och politikers utövande av sina befogenheter insåg jag emellertid att det naturligtvis handlade om personer under 65 år. Min fru betraktade mig som en komplett stolle som kunde tro något så absurt, men det visade sig ju att jag hade helt rätt. Min fru trodde väl i sin godhet att det var regeringens reaktion på alla de fall av vanvård som kommit fram under senare tid, men icke så. Man får således fortsatta att behandla människor över 65 lite hur som helst och deras lagskydd är fortfarande sämre än för hundar, katter, grisar och hästar i Sverige. Ur ett internationellt perspektiv är det här ganska intressant.

Jag har tidigare nämnt stolliga outvecklade kulturer i Asien som anser att ålder är något som man bör ha vördnad för och de Sydeuropeiska tokerierna med att barnen tar hand om föräldrarna och passar upp dom på ålderns höst, inte tvärtom som i utvecklade kulturer som den svenska. Det ringde en kvinna häromdagen till oss och frågade om vi inte ville ha lite kommunal hemhjälp eftersom vi var pensionärer. Vi sa nej tack för vi tycker vi är lite för unga för det ännu. Här kallas det förresten inte pensionärer utan ”den tredje åldern” och för den gruppen ordnas allehanda trevligheter genom kommunen förutom att vi även är välkomna på alla andra festligheter som vilken medborgare som helst.

I USA som vi brukar se som en förebild i både deras stolligheter och det dom gör som är bra är lagarna mot diskriminering oerhört strikta. Man kan i manualer för anställningsintervjuer läsa om vad man absolut inte får fråga om eller ens beröra för att inte bli åtalad. Bland dessa saker är ålder, religion, politisk uppfattning, sexuell läggning, etniskt ursprung eller vilket kön den arbetssökande anser sig tillhöra. Att säga upp någon eller neka anställning på grund av ålder är i USA ett lagbrott. Någon automatisk avslutning av anställningen vid en viss ålder, som i Sverige finns inte.

Dessutom kan det var intressant att veta, att i USA, som kanske är det land som har flest utövande kristna och många av dem närmast fundamentalistiska i sin tro, är det förbjudet att ha religiöst präglade sammankomster för skolbarnen i den allmänna skolan. Detta angående den pågående debatten om kristna skolavslutningar i Sverige.

I Sverige har man således ett lagförslag att man inte får diskriminera någon under 65 på grund av ålder när denne söker arbete. Dessutom försöker staten på alla sätt göra det så svårt ekonomiskt så personer över 65 skall tvingas fortsatta arbeta även om dom inte vill det. Diskriminering handlar ju inte bara om arbetsmarknaden kan man tycka.

Nu sträcker sig den svenska åldersdiskrimineringen mycket längre än så. Jag har rest mycket i olika kulturer och ingenstans ser man så ålderssegregerade miljöer som i Sverige. Var man än kommer i världen är restauranger, kaféer och andra samlingsplatser för att inte tala om umgänget mellan vänner och i familjen åldersintegrerat. Där möts allt från små barn och bebisar till åldringar och mest förbluffande är att unga människor, till och med tonåringar i viss mån, faktiskt verkar tycka om att blanda sig med både äldre och mycket yngre.

För ganska många år sedan när min fru och jag var strax under 50 gick vi på den Irländska puben The Dubliners i Göteborg eftersom dom hade bjudit in ett mycket bra irländskt Ceili band som jag kände till från min Irlandstid. Publiken var uteslutande under 25 år och det var en fin stämning. Bäst vi stod där vände sig en tjugoårig yngling till oss och frågade vad vi gillade musiken. Efter lite småprat sa han: ”Ni inser väl att ni är väldigt malplacerade här, eller hur?” ”Nej”, sa vi och tittade på våra kläder som väl var lite oungdomliga i jämförelse med resten av publiken. Det kom fram att han ansåg att vi var alldeles för gamla att gå på musikpub. Jag blev lite ilsk på hans fördomsfullhet och påpekade att det visade bara hans okunnighet om Irländsk kultur. På Irland hade nämligen puben varit full av människor i alla åldrar från de yngsta som fick vistas i lokal där alkohol serverades till 90 åriga gubbar och kärringar.

Tänk på de nästa gång ni går ut – i Sverige är åldersspannet på många ställen mycket litet. Om ni nu vågar gå in på ett inneställe för ungdomar där ni blir uttittade. Dom är emellertid snälla så prova på; om dom slår någon så är det varandra säger statistiken.

lördag 20 december 2008

Julen kommer med värmen

Det har blivit varmare igen. Det har varit svinkallt och båsigt en tid. Men idag var det bättre och det skall hålla sig över Julen hoppas vi. Solen sken idag och det var 16 grader varmt när vi tillbringade hela dagen i Montpellier för att köpa julklappar. Montpellier är verkligen en vacker stad med ett oerhört utbud av affärer av alla slag och dessutom en mycket fin Julmarknad. Vi gick på vår favoritrestaurang och åt lunch – L’Assiette au Boeuf. Det är en restaurang i gammal stil, stor men ändå mysig med sin ålderdomliga inredning. Restaurangen var närmast fullsatt av människor i alla åldrar och samhällsklasser. Där satt ett långbord med paranta kvinnor i ”den tredje åldern”, några unga nykära piercade ungdomar, flera familjer, lite affärsfolk, några riktiga gamla original som åt med kepsen på som sig brukas här av gamla män från landet och ganska många turister både från landsbygden och från främmande länder som Sverige eller Spanien.

Man äter väldigt bra och prisvärt där. Vi åt deras trerätters meny som inleddes med en Kir. Förrätten var en utsökt kryddad lövtunn carpaccio med basilikaolja, svartpeppar och citron. Gudomligt! Jag åt ”bavette” med senapssås och min fru ankbröst med persikosås. ”Bavette” är en speciell mycket mör köttbit som man skär längs med fibrerna i något mindre än en cm tjocka skivor och steker lätt. Det enda som vi inte var helt nöjda med var att ankbröstet var en aning för mycket stekt. Det är lite krångligt med stekningen i Frankrike. Man har ett antal olika grader, ”bien cuit” som är genomstekt och anses vara förstörts kött, sedan kommer ”à point” som närmast kan jämföras med vårt medium, vidare ”saignant” som är vad vi kallar blodigt samt ”à peine” eller ”bleu” och då har köttet bara fått studsa i pannan och är inte ens riktigt varmt inuti. Normalt sett är franskt ”à point” mitt emellan blodigt och medium i Sverige, men fler och fler franska kockar steker på lite extra när det kommer turister som dom tror är engelsmän – trist! Det hela avslutades med min favoritefterrätt ”nougat glacé” som är en frusen efterrätt gjord på samma massa som fransk nougat, dvs. grädde, honung, mandel, pistashnötter och lite annat gott. Ett gott rödvin samt kaffe ingick i priset 23 Euro per person.

Dagen började riktigt bra eftersom min fru äntligen fick besked om att hennes ”Carte Vitale” är på gång. Det enda sätt som en svensk kan förstå vikten av detta är om man jämför det med att få svenskt personnummer. Med detta gröna kort är man helt plötsligt någon i Frankrike. Hos läkaren stoppas det bara in i hans läsare så kommer återbetalningen av patientavgiften in direkt på ens konto. På apoteket är det bara att lämna fram kortet så får man sin påse utan att några pengar byter ägare. Om man vill ha massage eller gå till tandläkaren så vips lämnar man sitt kort och försäkringskassan och den privata sjukförsäkringen gör upp alla mellanhavanden utan att jag behöver förstå hur det gå till. Att få det är emellertid inte så lätt.

Först och främst skall den svenska omsorgen avsäga sig omvårdnaden och lämna över oss i händerna på den franska dito. Detta kan bara ske om man är pensionär med ersättning från det allmänna pensionssystemet. Sedan skall man ha papper från svenska folkbokföringen som visar vem man är – utdrag ur befolkningsregistret. Där räcker det inte med vem man själv är utan även ens föräldrar måste redovisas med flicknamn i tillämpliga fall. Sedan skall detta översättas till franska av någon på den franska myndigheten, vilket tar en oändlig tid med exotiska språk som svenska. Att det inte står särskilt många ord på svenska utöver namn, födelsetid och födelseort gör ingen som helst skillnad. Man borde kunna använda automatöversättningen i Google för att lösa problemet. Jag har emellertid fått mitt grön kort för länge sedan så min fru har varit omåttligt avundsjuk.

Dessutom fick jag officiella bevis på att jag lever idag. Svenska försäkringskassan vill varje år ha ett stämplat papper från fransk myndighet som intygar att vi lever. Det är för att inte emigrerade personer eller tidigare invandrare som återvänt till sitt hemland skall kunna kvittera ut pensioner efter sin död. Vi går därför ned till borgmästaren en gång per år med passet som visar vilka vi är och gör några väl avvägda rörelser som visar att det finns liv i oss varefter dom stämplar lite här och där på ett papper som vi skickar till Visby för att det skall gå till Östersund för skanning och sedan åter till Visby för inmatning. Det är inte bara fiskfilé man skickar runt jorden. Visserligen visade vi upp oss på skattemyndigheten i Göteborg när vi var där i oktober men mitt papper kom bort på något sätt mellan Götet och Visby. Eller också var det kanske för att jag var trött den dagen på grund av ryggskott och influensa. Tjänstekvinnan på skatteverket kanske tyckte det såg ut som om jag inte skulle bli så gammal? Det finns ju ett irländskt uttryck för hur man känner sig vissa dagar; ”death warmed up” så det är kanske inte att undra på att jag fick skicka in ett nytt levnadsintyg.

Nu är det emellertid Jul snart och det är lite osäkert hur det blir med besöken från Sverige. Endera blir det svensk Jul med svenskar eller fransk Jul med ostron, gåslever och champagne i splendid isolation för oss två. Men då åker vi nog till någon utsökt restaurang, eftersom många är öppna hela helgen. Jag har kryddat snapsen för den behövs ju under helgen i vilket fall. Strax efter nyår åker vi till Cuba med vänner från Norge. Det gäller att skynda sig dit innan det blir fritt och amerikanska maffian får en motsvarande lekplats som den ryska fick när friheten kom till Sovjet.

Dagen avslutades lika bra som den började – jag fick hem min nyinköpta hårddisk på 1 TB som jag skall ha som backup för min samlade musik och mina bilder.

onsdag 17 december 2008

Hjalmar börjar anpassa sig


Hjalmar mår bra igen. Ibland har vi varit lite oroliga för honom. För ett par år sedan, medan vi bodde i Sverige, trodde åtminstone jag att han hade fått en livskris. Han var nervös och allmänt stirrig och drog sig undan all kontakt. Det visade sig inte vara så farligt emellertid; han hade missbrukat droger så när vi såg till att avlägsna odlingen av stimulerande växter från vår trädgård så repade han sig ganska snart.

När vi nu flyttat till Frankrike känner han sig lite vilsen igen och har varit lite kitslig mot besökare och inte gärna velat vistas utomhus. När vi emellertid lyckades övertala honom om att ta en tur i byn verkade det som om han hade gått vilse. Han kom inte hem igen på hela natten. Vi blev riktigt oroliga och letade överallt tillsammans med hans bror som tyckte det var jättejobbigt att brorsan försvunnit. När vi just hade tänkt efterlysa honom dök han emellertid upp och då visade det sig att han hade råkat ut för en olycka och var ganska allvarligt skadad.

Vi fick åka akut med honom för omplåstring och det visade sig att han hade fått en spricka på bukhinnan som var tvungen att opereras. Nya som vi var i Frankrike hade vi inget försäkringsskydd och det vet ju alla vad sjukvård kostar. Han fick ligga kvar över natten och på morgonen opererades han. Han var så trött efter nedsövningen att han bara kunde kika slött på oss på hemvägen i bilen. Operationen gick bra och kostade faktiskt bara 800 kronor.

Nu är det en tid sedan och Hjalmar har blivit mer utåtriktad. Idag tog han faktiskt mod till sig och visade lite intresse för grannflickan som brukar promenera förbi vårt hus då och då. Han förstår också mycket bättre vad vi säger till honom. Enkla ord som köket, terrassen, mat, räkor har han förstått länge, men igår insåg vi att han förstår när man frågar om han vill hoppa upp i fönstret också, vilket är ganska avancerat för en katt. Och jag som trodde han var lite klen å huvudets vägnar för några år sedan. Det var ju skönt att han inte fick några men av sitt missbruk av kattmynta i trädgården i Björboholm.

En tidigare kollega berättade en dag att hennes katt hade fått två ungar. ”Är det inte en ganska liten kull för en katt”, frågade jag. ”Jo det är det nog normalt sett”, sa hon, ”men för en kastrerad hankatt är det ganska bra”. En god vän till henne som studerade till veterinär hade kastrerat ”katten”. Man undrar vad han skar bort.

Hjalmars bror Champis som är född i samma kull, men har en annan far, är en helt annan personlighet än Hjalmar. Han är en Ragdoll, dvs. en blandning av svensk bondkatt – eller europeisk korthårskatt som det heter - och en Birma. Han föredrar dyra designade möbler, kryddstark mat, franska ostar och annat exotiskt och vill helst sitta på en kudde och slicka sig, medan hans bror alltid har sprungit ute och jagat småvilt. Själv var Champis emellertid specialist på att fånga småmöss som satt och kalasade på soporna under diskbänken. Det var en morgonritual han och jag hade i Björboholm. Vi smög ned i köket utan att tända ljuset och öppnade försiktigt underskåpet – ett snabbt utfall och den lilla musens saga var all. Efter en kort tid blev det musbrist, men ritualen vidmakthöll vi ändå. För övrigt pussade Champis grannens Bordercollie igår.

torsdag 11 december 2008

Vardagliga funderingar i Julstöket

Vi tänker inför en luciatradition tillsammans med våra vänner i byn. Lucia är något ganska exotiskt och ganska knepigt när man tänker på hur sekulariserade vi svenskar normalt är. Den dagen på året gottar vi oss åt sånger både med hedniskt och religiöst innehåll. När en engelsk kollega och jag för några år sedan hade ett luciatåg som ingressbild till en föreläsning vid ett amerikanskt universitet var vi tvungna att berätta att det inte hade ett dugg att göra med KKK som amerikanare normalt förknippar med personer klädda i vita lakan.

Jag har lyckats komma över en inspelning av SVTs luciaprogram från Olofsfors bruk. Bättre än så kan det inte bli om man vill visa utlänningar svenska seder. Hur jag fick tag på den tänker jag inte tala om för då kanske jag inte får fira Jul med familjen.

Vi tänkte bjuda på glögg och pepparkakor medan vi ser på luciafirandet från Olofsfors. Sedan blir det ett smörgåsbord med svenska specialiteter, öl och snaps. Snapsen blev ett problem i år eftersom alla svenska snapsar var slutsålda på IKEA. Det blir att krydda själv. Lyckligtvis kan man köpa 90% alkohol på apoteket för 7 Euro litern. Den är utmärkt att extrahera smaker ur olika kryddor med och sedan smaksätter man lämpligen en flaska Absolut vodka med detta.

Vi har bakat lussekatter också. Då stötte vi på oväntade problem. Fransmän bakar normalt inte annat än som mycket exklusiv hobby. Det finns således bara torrjäst i butikerna och det kan vi inte så mycket om. Färsk jäst kan man emellertid köpa hos bagaren kom vi på så det löste sig. Då kom nästa problem – saffran. Det finns saffran men den är till för matlagning och har inte alls den kraft som svensk saffran har. Vi fick ett doseringsproblem. Vetemjöl finns men det är också det enda mjöl man har. Vill man baka något annat än vanligt vetebröd är man hänvisad till färdigblandat bakmix som man bara tillsätter vatten och lite olja till.

Så var det russin och mandel. Mandel odlas överallt här men är ändå svindyr att köpa liksom russin. Man får uppsöka en arabisk affär där priserna är mer rimliga. Å andra sidan kan man köpa färdigmalt mandelmjöl för att göra marsipan och det är inte så oerhört dyrt. Knepigt!

En verkligt knepig prissättningsfråga kom jag på härom dagen. En god vän till oss tillika vår kattvakt bor i Villemajou som ligger i vår kommun och har anor från romartiden då den hette Villa Major. Hon äger där några hektar vingård som är bland de bästa som finns i trakten. De arrenderas av vingurun Gerard Bertrand som är uppväxt på Villemajou. En av hennes tegar kallas La Forge och ger upphov till ett av de dyraste viner från AOC Corbières Boutenac man kan finna. På vingården kostar en flaska mellan 40 och 50 Euro. Döm då om min förvåning när jag hittar just det vinet på Systembolaget för 297 kronor. Visserligen finns bara 9 flaskor i hela Sverige varav en i Alingsås!? Den hugade får skynda sig – den finns inte som BiB. Dessutom skall det mycket till att köpa en 2002 för så mycket pengar. Den enda vingård jag har hittat som lyckats göra utsökta viner från det året är Château La Voulte Gasparets som ligger några hundra meter från Villemajou, men deras viner finns inte på Systembolaget.

I övrigt så förundras man över mediebevakningens enahanda inriktning i Sverige. Skall man döma av nyhetsbevakningen är den globala uppvärmningen och jordens undergång uppskjuten tills vidare medan man gottar sig åt finanskrisen så folk inte vågar köpa någonting, allra minst byta bil. Det är också intressant att bilen som för några veckor sedan var roten till allt ont och vars önskade hädanfärd skulle rädda vår jord åt framtida generationer, nu har fått en oerhörd betydelse för vår framtid och Sveriges väl och ve. Nu stämmer all upp i kören att svensk bilindustri, och all annan bilindustri också för den delen, måste räddas. Nu verkar ju miljöproblemen med bilen lösa sig själva så man borde väl vara glad?

Annars blir det väl som när man la ned Volvos fabriker i Uddevalla och Kalmar på grund av dålig orderingång. Precis när fabrikerna hade stängts hade konjunkturen vänt och Volvo saknade kapacitet att möta efterfrågan. Det borde inte vara så svårt att förstå att så snart ekonomin vänder kommer det att bli en oerhörd rusning efter nya bilar igen, speciellt eftersom den gamla fått rulla några mil till och folk är galna av köpabstinens. Men det kan ju bli så långt fram som nästa kvartal eller nästa år och så lång uthållighet har ju ingen industri eller aktieägare idag.

söndag 7 december 2008

Akutsjukvård i Frankrike

Jag håller på och tillverkar ett träräcke till vår spiraltrappa. Det är ett ganska komplicerat arbete. Om någon är intresserad av trähantverk så beskriver jag det ingående här. I samband det råkade den kniv jag arbetade med slinta och jag skar rakt genom arbetshandskarna och in i handen. Det blev ett ganska rejält jack drygt två centimeter långt och 5 millimeter djupt precis där handloven möter handen. Att säga att det blödde är att underdriva; det blev rena blodbadet innan jag kunde stoppa det med en rejäl sudd pappersnäsdukar som tryck och byggtejp virat omkring. Snacka om att jag har välslipade verktyg, men nu förstår jag bättre betydelsen av "att arbeta på egen hand".

Vad gör man en lördag 11.45 när något sådant händer? I Sverige hade det bara varit att åka till akuten och tillbringa de närmste 8 timmarna bland andra sjuklingar. I Frankrike ringer man sin husläkare i grannbyn. Hans fru svarar och meddelar att han är på hembesök och kommer tillbaka om tio minuter, men det är bara att komma till mottagningen.

När vi kommer dit finns redan tre andra patienter på plats och medan vi väntar kommer en mor in med sin åttaåriga dotter. När nästa patient skall in frågar läkaren om inte den lilla flickan kan få gå före. Som barn gör slår hon på stora tårflödet omedelbart när hon går genom läkarens dörr. Innan har hon skämtat med sin mamma totalt obekymrad.

Det tar väl ytterligare 20 minuter innan det är vår tur. Jag berättar vad som hänt och säger att jag nog behöver en tejpning för att stilla blodflödet. Vår läkare ser riktigt upplivad ut, skrattar, skämtar och ler med hela ansiktet. ”Äntligen något kul att ta itu med mellan alla snuvor och magont”, verkar han tycka. Han konstaterar att jag inte skadat några nerver och viktiga blodkärl, sedan hummar han lite och säger att ha nog måste sy, men tänker ändå försöka med en tejp först. Det visar sig emellertid svårt att få tejpen att fästa i blodet så han tar fram sygrejorna. Han undrar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag inte har någon erfarenhet av att någon syr i mig så jag vet inte riktigt. Nu har jag lämnat blod i 25 år och mött mer eller mindre klantiga sköterskor så hur mycket värre kan hans synål vara tänker jag och avböjer bedövning. Hur som helst var det inte värre än gamla tiders grova blodgivarkanyler så jag överlevde.

Så behövde jag nog en stelkrampsspruta så läkaren ringde till apoteket med dom hade stängt för veckan så det fick bero till måndag då jag skall komma tillbaka för att byta bandage. Innan jag kommer dit åker jag till apoteket och hämtar stelkrampsvaccinet. Hela proceduren tog väl en timma från det vi lämnade hemmet. Det kallar jag för tillgänglig sjukvård. Man tror inte det är sant när man är van vid den svenska sjukvården. Hela kalaset kostade 22 Euro och det får jag tillbaka från den franska försäkringskassan. Stelkrampsvaccinet kommer inte att kosta ett öre för det debiterar apoteket min sjukförsäkring direkt. Dessutom har läkaren skrivit ut lite omläggningsgrejor och decinfektion också så jag har hemma och det kostar heller inget.

Det blir väl en veckas uppehåll i arbetet, men det finns mycket annat att hitta på. I morgon åker vi till Château l’Hospitalet på julmarknad och kanske blir det någon låda av deras utsökta viner också.

måndag 1 december 2008

Vin- och Julmarknad i Corbières

Idag söndag var vädret som det skall vara igen. Solsken, vindstilla och hyfsat varmt – en underbar dag! Man kunde ana det igår kväll när man såg en dubbel regnbåge över vinfälten och en lovande klar himmel vid horisonten.

Vi har varit på vinmässa i Bizanet idag. Hela byn var avstängd och mängder av producenter bjuder på provsmakning av sina viner. Stånd säljer hantverk och julprydnader och utanför kyrkan uppträder folkdanslaget och byns catalanskinspirerade orkester.

När man går in i byn köper man ett glas för 3 Euro som man hänger runt halsen i ett snöre så man har något att dricka ur – sedan är det bara att ta sig verket an. Det blir ganska mycket vin att smaka av, men skall man klara sig får man spotta, vilket låter blasfemiskt för de flesta svenskar. Man blir faktiskt lite på lyran ändå så det är lugnt. För tio år sedan, när vi arbetade med vin, var vi i Montpellier på den stora årliga vinmässan. Efter att ha spottat vin från nio på morgonen till fem på eftermiddagen var vi ganska runda under fötterna och allt smakade likadant. Nog är det ett hårt liv man för?

Vi var emellertid lite rationella och smakade bara på viner från vingårdar vi inte kände till i Bizanet. Vi samlade intryck för att besöka vingårdarna i lugn och ro senare. En liten paus i drickandet tog vi också för att äta lite ostron och prova ett trevligt vitt primörvin gjort på den urgamla Bourboulencdruvan som ursprungligen kommer från Grekland och den tillika gamla druvan Macabeu som har sitt ursprung i Spanien. Dessa viner är värda att leta efter liksom vita viner gjorda på blandning av Rosanne och Marsanne.

Efter att ha provat oss igenom vinerna i Bizanet som huvudsakligen tillhör Terroir Fontfroide i Corbières åkte vi hem till Boutenac där man också hade julmarknad med viner, charkuterier, honung, marmelader, nötter, ost och dessutom mängder av saker som man inte hade en aning om att man kunde behöva.

Dagen avslutades med att vi åt fisksoppa hemma hos oss med vänner där vi provade ett vitt vin vi köpt under dagen samt ett utmärkt rödvin från Camplong. En liten Marc och en cigarr fick avsluta kvällen framför TV’n där vi tittade på jättetrevliga gamla Walt Disneyfilmer från 1930 och 40-talet. Ni vet sådana där som är tecknade för hand. Nog var de tecknade filmerna bättre förr. Synd bara att våra föräldrar inte hade TV.
Modern vinskördare

torsdag 27 november 2008

Skam och skuld och parkeringsskador på bilen

Nu har det hänt igen. Det är fjärde gången nu på ett år och då har jag inte räknat alla små incidenter. Just det; vår bil har blivit skadad av andra trafikanter eller personer när den stått parkerad. Bakre kofångaren har blivit renskrapad från färg två gånger, framspoilern söndertryckt en gång, bakljus och baklucka demolerad en gång, så blev vi påkörda bakifrån i en kö en gång. Dessutom har olika personer repat med nycklar i lacken lite då och då för att inte tala om alla som öppnat dörrar och använt vår bil som dörrstopp. Lyckligtvis betalar försäkringen, man behöver inte anmäla till polisen och vi har ingen självrisk, men ändå är det jäkligt irriterande.

Ett av skälen till att man får så många så kallade parkeringsskador i Frankrike är naturligtvis att det finns så mycket bilar och det är väldigt trångt överallt. En annan förklaring är att fransmännen är fullständigt urusla bilförare som inte har en aning om var dom har hörnen på bilen men ändå skall vara käcka och köra, backa och svänga i full fart i alla lägen. Ett ytterligare skäl till alla skador är att man inte bryr sig om den egna bilen – den får gärna se ut som om någon försökt polera den fläckvis med en bandslip.

Detta förklarar emellertid inte varför ingen står för vad dom gjort. Jag har ett svagt minne av att man, åtminstone förr i tiden, i Sverige lämnade en lapp på rutan om man hade råkat köra på någon. Där lämnade man sitt telefonnummer eller, som i det gamla skämtet, skrev: ”Nu tror alla att jag lämnar mitt telefonnummer, men det gör jag inte”. Enligt vårt försäkringsbolag förekommer ingetdera meddelande i Frankrike; man bara sticker.

Det är intressant att fundera lite över varför man i vissa sammanhang anser sig vara tvungen att ge sig till känna om man skadar någon annans egendom fast man inte blivit sedd och i andra sammanhang fullständigt skiter i det.

När jag arbetade i Hong Kong berättades en historia för mig:
En medarbetare på universitetet hade bedrivit doktorandstudier på ett välrenommerat amerikansk universitet. Han hade skrivit färdig avhandlingen hemma och nu tagit ledigt från sin tjänst i Hong Kong för att åka till USA och försvara sin avhandling. Vad han inte visste var att det närmast är praxis på amerikanska universitet att man inte godkänns vid första tillfället utan får några goda råd av examinatorerna att arbeta igenom några detaljer och sedan återkomma inom någon eller några månader. För denne kines var det en katastrof; han hade förlorat ansiktet så han bara åkte hem till Hong Kong. Väl hemma kunde han inte medge att han misslyckats eftersom det hade varit en nesa, inte bara för honom själv utan för alla omkring honom, släkt, vänner, kollegor och för universitetet. Han hälsades av kollegorna på ett närmast triumfatoriskt sätt, titulerades Doktor och överöstes med allehanda hedersbetygelser av vänner, släktingar och kollegor. (Det var på den tiden när en doktorsexamen betydde något). Efter något år blev han befordrad till Professor och fick en egen avdelning och rikligt med forskningsmedel; ett jobb som han skötte med stor framgång.

Efter ganska lång tid började emellertid några yngre kollegor tycka att han utgjorde en propp för deras egna karriärer så dom började söka efter komprometterande sanningar om honom, något som inte var enkelt eftersom han var en duglig, omtyckt och rättskaffens person. Man satte då hoppet till någon skandal från hans USA-tid och hörde sig därför för hos det universitet där han doktorerat. Givetvis uppdagades det, att visserligen hade man haft en doktorand med det namnet men, att han av någon anledning inte fullföljde sin examination.

När detta offentliggjordes på universitetet försvann den gamle ”Professorn” spårlöst och ingen har sett honom sedan dess, inklusive hans närmaste familj.

Han kunde leva hela livet med den skuld det innebar att ha ljugit om sin doktorsexamen, men han kunde inte bära skammen av att bli avslöjad.

Den här sanna historien berättades för mig av en kollega för att jag skulle förstå den grundläggande skillnaden mellan moral grundad på skuld och moral grundad på skam – eller ”guilt and shame” som det heter på engelska. På det sättet ville han förklara vissa företeelser i Kina som jag tidigare inte förstått som svensk. I vissa kulturer är den ångest som det innebär att känna skuld något som styr människors handlingar starkt, medan i andra kulturer är skräcken för att behöva skämmas, eller tappa ansiktet som kineserna säger, den allt överskuggande drivkraften för människors handlingar. Följaktligen innebär också gott uppförande att man försöker bespara sina medmänniskor känslor av skuld respektive skam, något som var viktigt för mig att komma ihåg för att förstå kinesiska elevers reaktion på olika pedagogiska trick.

Några religioner har ju löst det där elegant genom att helt enkelt bestämma att Gud förlåter våra felsteg, i förväg eller retroaktivt, så vi inte behöver vare sig känna skuld eller skam någon längre tid för det vi ställer till med, men i andra religioner/kulturer är valet synnerligen närvarande i vardagen och spelar stor roll för människors handlingar. Ytterligheter är exempelvis de så kallade hedersmorden där till och med den skuld man måste känna när man dödar sin dotter/syster föredras framför skammen att släkt och vänner skall titta snett på ens familj. En oskyldigare handling är när idrottsmän, ledare och även nationer helt medvetet använder dopning utan några som helst skuldkänslor så länge dom inte blir ertappade. Det verkliga brottet blir snarare att vara klantig och ertappas så att laget, nationen måste utsättas för skammen att ha haft en fuskare ibland sig.

OK, jag erkänner att jag kanske har dragit diskussionen lite väl långt utifrån några repor på bilen. Egentligen är det inte huvudsaken utan mer funderingarna kring vilken av dessa obehagligheter – skam eller skuld - som verkar var mest avskräckande i samhället i dessa tider av fallskärmar, astronomiska löner, bortslarvade miljarder, ljugande politiker och fifflande tidigare högt betrodda personer osv.

Det värsta scenariot är kanske att varken skam eller skuld bekymrar de värsta och mest framgångsrika aktörerna i vår tid.

Vill man fördjupa sig i skammens och skuldens rationalitet kan man alltid läsa den fängslande romanen Vildsvinet av Renzo Aneröd.

söndag 23 november 2008

Jazzmusik och gott vin i Corbières

Vi hade en fantastisk musikupplevelse igår kväll. Det är jazzfestival i grannbyn Conilhac under hela november och i går kväll uppträde den fine pianisten Monty Alexander. Det är faktiskt inte alls ovanligt att man kan höra världsstjärnor uppträda i småbyarna häromkring. I Séte där vi har haft en semesterlägenhet i tolv år drällde det av begivenheter i världsklass under främst sommaren, när klimatet lockade amerikanska stjärnor att besöka Sydfrankrike.

Monty Alexander kommenterade också med viss förvåning vilken liten by han kommit till. ”Här kan man väl inte ha några hemligheter för varandra”, var hans reflektion. När han däremot avslutningsvis sa att han spelade för Barak Obama, höjde armen och skrek Obama så fick han bara strödda reaktioner. Nu beror det inte på att fransmännen har något emot Obama utan att dom helt enkelt inte förstod vad han ropade. Här heter den näste amerikanske presidenten Obamá, ingenting annat och fransmän är inte direkt kända för någon språklig fantasi. Sitter accenten fel så förstår dom inte ett skvatt.

Massor av ord heter lika och stavas nästan lika på engelska och franska - och svenska med för den delen - men varken fransmän eller engelsmän har tillräckligt språköra för att inse detta. Appartement på franska med betoning i slutet har i deras tycke ingen som helst likhet med apartment med betoning på andra stavelsen som i engelskan.

Musiken var som sagt helt fantastisk. Monty Alexander startade med en trio med underbart fin klassisk jazz i Monty Alexanderstil, men i halvtid kom hans tre jamaikanska vänner in och det blev verkligen riv i musiken när reggaerytmerna tog över. Den klassiska sättningen bestod av basisten Hassan Shakur och George Fludas på trummor och den jamaicanska delen i sextetten av Wayne Armond gitarr och sång, Courtney Panton el-bas samt Karl Wright på trummor.

Den stora överraskning var annars förbandet G. Poncin Trio med den unge pianisten Gérard Poncin, med trummisen Vincent Calmettes och en ny el-basist som jag missade namnet på. Dom spelade en medryckande jazz och pianisten var mycket skicklig.

I den lilla byn Conilhac finns förutom samlingssalen där man har jazzfestivalen, några riktigt bra restauranger, en med hotell. Vi besökte restaurangen Auberge Côte Jardin kvällen innan med en god vän och granne från England. Upplevelsen var väl blandad. Jag fick en god förrätt på getost, men min fru var inte så nöjd med sina pilgrimsmusslor på en kräm gjord på den lokala blodkorven. Vår vän beställde en svampkräm med skum gjort på baconfett. Hon påstod att det var gott.

Min och min frus huvudrätt var inte någon höjdare - en inbakad lammköttsrulle - men vännens kalvkött på en rotfruktspuré var utsökt god. Vinet vi drack kom från Château du Vieux Parc som ligger granne med restaurangen och alltid gör mycket fina och prisvärda viner. Vi valde deras röda La Selection, som är ett ekfatslagrat Corbièresvin, vilket innebär att det innehåller de traditionella druvorna Carignan, Syrah, Mourvèdre och Grenache.

En god vän som drack Corbièresviner för första gången tyckte att de smakade som ett mellanting mellan en Rioja och en Bordeaux. Jag är benägen att hålla med. De har Riojans kraft och smak av soldränkt jord och mörka mogna bär, samtidigt som de har en elegans som påminner om Bordeaux. Det är kanske för inte som de stora inköparna från Bordeaux köper upp vin i Corbières för att blanda i sina Bordeauxviner – vilket naturligtvis är totalt olagligt.

Man gör det emellertid inte bara för att vin gjorda på traditionella Bordeauxdruvor Cabernet Sauvignan och Merlot är billigare här nere än i Bordeaux. Man köper också upp högkvalitativt Carignanvin, som absolut inte får förekomma i ett Bordeaux och blandar i för att få mer kraft i sina viner. Skälet är naturligtvis att ett absolut toppkvalitetsvin från Corbières kostar 20 Euro och ett mycket bra vin kostar 6-10 Euro och för de priserna får man bara dåliga eller mediokra Bordeauxviner. Ett av Gerard Bertrands designade toppviner från Corbières eller Minervois betalar man 40 Euro för och då får man ett vin som man bara kan inbilla sig smaken på i sina mest ljuvliga drömmar. Vad får man i Bordeaux för det priset?

Det är därför ganska underligt att på de flesta restauranger jag besökt i Sverige finns bara Bordeaux eller Bourgogne på vinlistan från Frankrike. De är då endera mediokra eller svindyra och få av dom är prisvärda. Varför lär man sig inte lite om franska viner och ger kunderna något som är prisvärt. När man frågar så får man svaret att kunderna bara känner till dessa franska viner. Och vems fel är det då???

Det kanske vore på tiden att någon gör ett DNA-test på vissa Bordeauxviner för att kolla vad dom innehåller. För den som vill läsa en underhållande skildring av detta lurendrejeri rekommenderar jag boken Ett bra år på en vingård i Provence av Peter Mayle.

En av våra döttrar var på restaurang i Göteborg härom veckan och fick betala 900 kronor för ett mediokert vin från Sydafrika som var det billigaste som fanns och 45 kronor flaskan för hemtappat kranvatten. Det insåg dom inte förrän dom fick notan och då hade dom druckit några flaskor vatten i brist på vin som gick att köpa för en normal inkomst. En förrätt kostade som en trerätters meny på en bra fransk restaurang. Middagen tog 4 ½ timma och åtföljdes av allehanda snobbiga presentationer av unga servitriser vars enda kvalifikation troligen var att dom var underbetalda och deras enda skolning var att få kunderna att känna att dom skulle vara tacksamma att dom fått bord på detta oerhört exklusiva ställe. Samtliga i sällskapet var hungriga när dom lämnade restaurangen. Anledningen till att dom gick dit var att Göteborgs-Posten höjt restaurangen till skyarna och ansett den vara PRISVÄRD????!! GP’s journalister måste vara överbetalda. Jag kan bara inte förstå att ingen protesterar mot sådant uppenbart lurendrejeri. Man kan ju förstå att dom som har sådana ställen som sin lunchrestaurang måste tjäna nära en miljon i månaden för att få vara med kompisarna.

Det kanske var dags för lite finanskris ändå!?

onsdag 19 november 2008

Vårt hus har fått ett nytt ansikte

Äntligen börjar vi se slutet av arbetet med vårt hus. I denna vecka blev fasaderna färdiga. Vi är oerhört imponerade av hantverkarna som gjort jobbet. Vår ursprunglige entreprenör, som gjort vår terrass, nytt yttertak och vinden hade beslutat sig för att pensionera sig och jobba lite lugnt med sin son. Där stod vi helt utan någon som kunde hjälpa oss med att fixa till det yttre på huset.

Efter mycket sökande fick vi ett tips om en entreprenör som byggt om ett gammalt hus till ett nytt mediatek i byn och gjort ett jättefint arbete. Vi frågade också en hantverkare i grannbyn om pris. Det visade sig att priset skiljde sig ganska mycket mellan de två - 30% faktiskt - men dom hade också helt olika sätt att se på arbetet. Vi valde den som jobbat med Mediateket. Han var restauratör av gamla hus och arbetade bara med gamla metoder. Han föreslog att huset skulle få en puts i gammal stil i kalk samt struken med kalkfärg. Han visade också stor respekt för husets ålder (1762) och hade många idéer om hur det skulle göras på bästa sätt. Vad som dessutom imponerade var att han talade oss tillrätta i några fall där vi ville byta ut sådant som var lite gammalt och slitet. Trots att det skulle ge honom mindre arbete menade han att det duger bra som det är med en lättare restaurering i stället för att byta ut saker. I andra fall visade det sig att han gjorde mer än någon annan skulle ha gjort. Fönsteromfattningarna i kalksten hade exempelvis blivit oerhört trasiga med åren på grund av att gångjärnsupphängningarna till fönsterluckorna rostat och sprängt stenen. I nio fall av tio brukar man laga i med bruk som ganska snart faller bort igen. Döm om vår förvåning när hantverkarna skar bort den trasiga delen av varje omfattning och skarvade i med sten man tagit från rivningsfastigheter för att få samma stil som det ursprungliga – vilket hästjobb!! Och snyggt blev det.

Arbetet tog allt som allt mer än två månader i anspråk varav halva tiden gick åt till att laga fönsteromfattningarna och restaurera den vackra gamla portomfattningen. Resten gick åt till att knacka ned gammal puts på fasaden, applicera två lager kalkputs, en slutlig finputs samt två lager färg. Hela tiden arbetade mellan tre och fem personer med vårt hus.

En annan sak som gladde oss var den entusiasm och glädje hantverkarna visade över sitt arbete. Deras yrkesskicklighet som murare var mer att beteckna som konstnärligt arbete än hantverksarbete. Det var en fröjd att se hur dom restaurerade en gammal trasig omfattning så att den fick sitt ursprungliga utseende och gränsen mellan det nya och gamla ändå var närmast osynlig. Vi är verkligt tacksamma mot Martin Construction och deras anställda. Visst kostade det en del, men i förhållande till insatsen och kvalitén på arbetet var det faktiskt mycket rimligt.

Nu har jag bara ett eget ”mästarprov” kvar så är nästan allt klart. Jag har tänkt tillverka en handledare i trä till den spiraltrappa som går från köket hela vägen upp till tredje våningen. Kanske har jag tagit på mig ett arbete som med råge når upp till min inkompetensnivå, men vi får se. Eftersom det säkert finns några hemsnickare som läser detta tänkte jag låta er följa arbetet endera på den här bloggen eller på min engelska blogg http://blog.france-midi.co.uk/blog . Där kan man läsa om några av våra andra projekt på huset.

Idag har det slutat blåsa och solen sken som den brukar. Vi tog en promenad utmed Canal de la Robine vid Tournebelle. Det var 17 grader och ganska angenämt. Utefter vägen vi promenerade på låg en död påkörd bäver som väl blivit bländad av någon av de fåtaliga bilar som använder den lilla vägen. Man hade skördat riset på de stora fält som breder ut sig norr om Etang de Campignol

torsdag 13 november 2008

En pensionerad amatörfilosofs betraktelser

I vissa avseenden motsvarar jag arketypen av att vara pensionär – jag lyssnar mycket på radio, läser böcker och filosoferar över livets goda och mindre goda sidor. Jag kommer nästan upp till samma filosofiska höjder som en taxichaufför eller långtradardito ibland.

Som ni säkert förstått är Ring P1 ett av mina favoritprogram. Där får man verkligen en bra bild av vad som upptar svenskarnas tankar för tillfället. Bra när man inte kan träffa svenskar varje dag på jobbet och över häcken. Det är emellertid intressant att jämföra hur programledarna löser sin uppgift. Täppas Fogelberg kanske är den mest karismatiske som aldrig sticker under stolen med vad han tycker. Om någon, i hans ögon, stolle ringer upp kan han helt enkelt lägga på luren med ett snabbt ”tack skall du ha” när det blir för pinsamt. Ibland frågar han någon som framför en extrem åsikt ”vilken grotta har du kommit ut ur då?” En annan kommentar man ofta hör från honom är: ”Är det här en viktig fråga tycker du?” Det använder han exempelvis när någon ringer och är oerhört upprörd över att särskrivning breder ut sig i det svenska språket, samtidig som 10 000 dött i en jordbävning i Asien.

En annan person som gärna går i verklig polemik med sina gäster är Kjell-Albin Abrahamson. Man känner att han verkligen engagerar sig i frågorna och inte bara spelar djävulens advokat. Det är alltid underhållande att lyssna till dessa två, speciellt som de ibland hävdar åsikter som jag inte delar och det är ju kul.

En annan kategori programvärdar är dom som är så neutrala som möjligt men försöker, för programmets skull, spela djävulens advokat. Agneta Furvik, Kattis Ahlström och Alexandra Pascalidou gör det här på ett utmärkt sätt och lyckas faktiskt ganska bra i sin strävan att få fart på diskussionerna i programmet.

Tomas Tengby är mest upptagen av att vara så politiskt korrekt (PK) som möjligt. Den enda gången han riktigt ilsknar till och visar vad han tycker är när någon dristar sig att kritisera den etiska kvalitén inom massmedia och bland journalister. Då hugger han till med att han faktiskt har varit journalist i så och så många år och vet bättre hur det är. Kommer det upp en kontroversiell fråga som är svår att ge rätt PK-värde så hummar han lite fundersamt och avslutar snabbt samtalet med ett hurtigt: ”Tack för att du ringde”. Det uppstod en dråplig situation häromdagen när en invandrare från Iran som flytt från Shahens regim ringde. Han berättade att den tidens iranska invandrare till Europa gjorde allt för att passa in, klä sig västerländskt och anta värdlandets seder, bruk och tankesätt. Han anklagade dagens invandrare för att inte visa respekt för det land som blivit deras hemstad, utan försökte importera allehanda moraliska och religiösa värderingar som inte passade in och som skrämmer det nya landets befolkning. Hur ställer man sig till detta om man skall vara PK? Att som svensk tycka som denne iranier är definitivt inte PK utan skulle snabbt klassas som islamofobiskt. Å andra sidan måste man ta en invandrares egna åsikter och erfarenheter på allvar och bemöta det med respekt. Allt annat skulle vara o-PK. Efter åtskilligt hummande avlutade Tomas samtalet snabbt med ett ”tack ska du ha för att du ringde”, vilket var synd eftersom det var en intressant fråga inringaren tog upp.

Nu skall man vara rättvis och erkänna att Tomas Tengby, enligt min åsikt, blivit mycket tuffare och bättre den senaste veckan. Hoppas han fortsätter i den stilen.

Att vara PK (jag är så PK att jag vet att det heter PK numera) är jättejobbigt. Det kräver att man håller sig ajour med alla ute- och innelistor och lyssnar noga till rätt personer samt gör sig av med så mycket eget tänkande som möjligt. Vad jag har förstått så är det inte riktigt PK att vara PK just nu. Det har blivit lite jobbigt på så sätt. Man hör hur fler trendsättare och åsiktsgurus gör narr av andra dito som anses vara PK. Detta löser man genom att hitta någon fullständigt ofarlig fråga som man kan skrynkla till så att det verkar som om man hade en egen kritisk inställning utan att avvika från vad som är PK. Här kommer några tips:

Man är kritisk till etanolbilar eftersom de ger orsak till att matpriserna och världssvälten förvärras för att vi kör miljöbil på fattiga människors mat, men äger ändå en sådan miljöbil men har skrivit på en lista som fördömer användande av brödsäd för framställning av etanol och odling av energigröda på jordbruksmark.

Man är givetvis vegetarian men äter gärna oxfilé om man blir bjuden för att inte göra värdfolket ledsna; om man nu har vänner som är så o-PK att dom äter lik. På så sätt visar man att man är PK, men också tolerant och inte fundamentalistisk och tjänar på så sätt extra PK-poäng.

Det är viktigt att inse att det räcker med att uttala sig PK; man måste inte nödvändigtvis förändra sitt levnadssätt, bara hitta bra ursäkter och argument (som måste vara PK) för det sätt man faktiskt lever på. På så sätt övas kreativiteten och retoriken upp hos den som har ambitioner att vara riktigt PK. En bra skola för rekrytering inom media-, design- och politikeryrkena!?

Kan man då förutse vad som kommer att vara PK eller inte? Knappast, eftersom det inte finns en åsikt nog tokig för att inte bli PK om rätt personer och tillräckligt många företräder den. Det är bara att jämföra vad som är PK i olika kulturer och olika tider för att inse det. Det mest riskabla man kan göra är att använda sitt eget omdöme. Att göra det motsäger själva iden med att vara PK, om man inte är en auktoriserad tyckare som avgör vad som skall vara PK för tillfället förstås. Bland dessa personer finns det ju en strävan att ifrågasätta de åsikter som andra skapat för att själva kunna pådyvla oss sina egna korrekta åsikter, men framför allt att var först med korrekt åsikt.

Vi som har uppnått tillräcklig ålder känner igen oss från sjuttiotalets vänsterrörelse. Då var det hårda tag. Sekterna förökade sig genom delning och gamla vänner uteslöts och blev till fiender för att de hade olika tolkningar av en bisats i det kommunistiska manifestet. Om det nu var någon som hade gjort sig besväret att läsa det. Jag var både vietnamdemonstrant (efter julbombningen av Hanoi) och beundrade Kina på den tiden, vilket var vad som det krävdes för att anses som rumsren på universitetet, bli inbjuden på rätt fester och inte hamna på KPMLr’s dödslista. På den tiden var det bara PK (eller”medvetet” som det hette då) att dricka rödvin från Algeriet eftersom det var det enda socialistiska landet som producerade vin som såldes på Systemet. Det var ett gräsligt surt rödtjut som krävde stor politisk medvetenhet och engagemang för att få ned. Det smakade emellertid bättre framåt kvällen.

Det var också på den tiden som den medvetne bodde på landet, männen var mjukisar och skulle jobba på dagis utom inom KPMLr förstås där man hyllade arbetarklassens heroiska machokultur, man skulle köra Volvo Duett, det var fult att ha aktier och fonder var okända, man skulle bo i hyresrätt och vara medlem i facket, hyresgästföreningen och Amnesty.

Nu är det så att jag själv tillhör en av de yrkeskårer som i sin utbildning är mest PK/medvetna men som i sin utövning tänjer på gränserna ganska ordentligt. Jag är arkitekt. Internationella undersökningar visar att arkitekter, journalister och politiker har det sämsta anseendet bland allmänheten vad gäller deras professionella moral. Underligt nog återfinns också journalister och arkitekter bland de yrken som unga människor helst vill bli. Kanske dom ser en möjlighet att bidra positivt, vad vet jag?

Det är emellertid väldigt olika hur yrkeskårerna handskas med detta. Journalistkåren är oerhört medvetna om de risker för moralisk korruption som yrket innebär och har en livaktig etisk diskussion. Bland de bästa böcker man kan finna om professionell etik är skrivna av journalister utifrån det egna yrkets praktik.

Arkitektkåren är emellertid fullständigt omedvetna om att de har ett problem, utan ser sig istället som dom som ”vet bättre än kunden själv vad kunden behöver”. Den ”etiska” diskussionen inom yrket handlar mest om huruvida man får göra en tillbyggnad i glas på ett 1700-talshus och andra i grunden estetiska frågor.

Vad gäller politiker så kan väl var och en från egen erfarenhet bedöma hur det är ställt med moralen. En besvärande sak tycker jag emellertid är att om någon riksdagsman skulle följa sitt samvete och rösta efter sin övertygelse i riksdagen så blir han/hon förmodligen utesluten eller åtminstone inte uppsatt på valbar plats i nästa val. Det understödjer knappast en högtstående moralisk hållning gentemot dom som valt honom/henne. Det ligger något i det en inringare till Ring P1 föreslog förra veckan. Varför inte avskaffa riksdagsmännen och låta partierna få ett antal röster motsvarande sina mandat i valet eftersom ändå ingen enskild riksdagsman får rösta avvikande från partiet. Snacka om att vi skulle spara pengar! Vi behöver bara se på röstningen i riksdagen om samkönade äktenskap eller FRA-avlyssningen för att inse problemet. Konstigt förresten att ingen i valkampen förstod vad Reinfeldt menade med att han skulle bli en lyssnande stadsminister. Det var tjuvlyssna han menade så klart.

Nu är jag inte bara hemmafilosof utan gör en del praktiskt också. Det senaste projektet är att tillverka en handledare i trä till vår spiraltrappa. Ingen hantverkare är beredd att ta på sig det eftersom det är ett alltför stort och svårt jobb och skulle bli oerhört dyrt. Sådant gillar jag. Jag återkommer med rapporter om hur jag lyckas; eller misslyckas.

fredag 31 oktober 2008

Besök i Sverige

Vi har precis kommit hem från två veckor i Sverige. Vi är nu fullpeppade med elände och jordens undergång så vi klarar oss ännu ett halvt år i Frankrike. Skämt åsido så visst talar man om finanskrisen och den globala uppvärmningen och allt annat elände i Frankrike också, men här finns det en anda av att man skall klara av det, inte denna totala orgie i eländesnyheter och njutningsfulla katastrofmeddelanden som svenska massmedia ägnar sig åt. Så många hot mot våra liv i form av livsmedel, konsumentprodukter, naturkatastrofer och andra hemskheter som man matas med i svenska media har åtminstone jag aldrig mött någon annan stans. En annan skillnad mellan Frankrike och Sverige är att man inte väver in undergångspropagandan i underhållningsprogram, matprogram, frågesporter, trädgårdsprogram, söndagsandakten och snart sagt allt utan låter det höra hemma i nyheterna och kanske i något debattprogram.

Bortsett från att vi träffade många goda vänner och kära släktingar var vistelsen inte så där helt lyckad eftersom jag först fick en rejäl förkylning och sedan ett diskbråck som gjorde mej fullständigt invalidiserad under några dagar. All heder åt Accessakuten i Göteborg som med trevligt bemötande och dunderdroger fick mej på benen igen. Jag var verkligen imponerad över hur bra det fungerade att besöka läkare i Sverige fastän jag är skriven i Frankrike. Eftersom jag har ett svenskt personnummer kostade det bara 200 kronor. Lite senare insåg jag att apoteket ser konkurrens runt hörnet för dom har blivit oerhört kundorienterade och trevliga – all heder åt den svenska sjukvården!

Jag har ju klagat på den franska trafikkulturen. Det är faktiskt så att folk kör lugnare, trevligare och mer hänsynsfyllt i Sverige. Däremot har vi andra trafikhuliganer som är väl så otrevliga som de franska bilisterna. Jag talar om svenska gång- och cykeltrafikanter. Det är verkligen kusligt att köra bil i Göteborg! Cyklisterna kör mot enkelriktat, ignorerar trafikljus och alla tänkbara trafikregler. Kan det ha något att göra med att yngre människor av miljö- och kostnadsskäl inte har körkort. Jag kan meddela för den intresserade att de röda, gula och gröna lyktorna som kommunen satt upp i stolpar inte är tidiga julprydnader utan har att göra med trafikreglering. Cyklisterna agerar ibland som självmordsbombare som vill dö som symboler för sitt miljömedvetande under hjulen på en bilmarodör. Inte lär det bli några 40 jungfrur dom får i himlen, men någon belöning kanske dom förväntar sig i livet efter detta.

Än värre är det med gångtrafikanterna. Hur är en mamma funtad som kör ut sin barnvagn över ett övergångställe för att få stopp på bilisterna? Visserligen rekommenderade Robert Aschberg detta, men han hade inget barn i sin vagn. Man vet ju att kollisionerna mellan gångtrafikanter och bilar blivit fler sedan man införde ovillkorlig stopplikt för bilister vid övergångställe. Man vet också att det är säkrare att gå över bredvid ett övergångsställe än på de vita linjerna. Skälet är att gångtrafikanterna inte bryr sig om att söka ögonkontakt med bilisterna utan bara kastar sig ut i gatan med den heliga rätten på sin sida. När man går över vid sidan av övergångstället försöker man kommunicera med korsande bilar på ett helt annat sätt.

Jag kan emellertid konstatera att man fortfarande har stiliserade människor med byxor på skyltarna som markerar övergånsställe. Kan det bero på att jämställdhetsministerna har insett att det inte alls är Herr Gårman som det talas om i visan utan "Här går man!" Det blir ju inte lika pedagogiskt för barn med "Fru går man!"

Nu är vi i alla fall tillbaka hemma i Frankrike och det känns skönt.

måndag 13 oktober 2008

Ännu en erfarenhet i det nya landet

Nu har vi varit hos vår franska tandläkare för första gången. Vi börjar känna oss ganska väletablerade nu. Vi har husläkare, är medlemmar i golfklubb, har besökt veterinären ett antal gånger med våra katter, anlitat advokat, har skaffat kattvakt och vi har tvingats utnyttja bilverkstaden oftare än vi skulle vilja.

Vår kvinnliga tandläkare var mycket trevlig och sååå lätt på handen. Lite knepigt var att jag och min fru fick komma in samtidigt och se på när den andre blev behandlad. Ganska kul faktiskt! Hon hade en hypermodern klinik med all tänkbar modern teknik samt liggstol som man kunde somna i om det inte hade varit för behandlingen. Lite soft Beatlesmusik tonade i bakgrunden.

Hon undersökte oss noggrant, slipade bort tandsten – inga sadistiska tandhygienister här inte – och lagade en tand som det gått en bit ur på mig. Det är ju aldrig trevligt att gå till tandläkaren, men det var faktiskt trevligt att betala. Eftersom vi fortfarande har provisoriskt socialförsäkringsnummer måste vi betala hela behandlingen direkt till tandläkaren och sedan kräva ut det av försäkringskassan och vår sjukförsäkring. Tandläkaren får inget av försäkringskassan som i Sverige. Döm om vår förvåning när hon bad om 57 Euro för oss båda. Det är ca 550 kronor. Senast jag var hos tandhygienisten i Sverige ville hon ha 500 kronor bara för att ta bort tandsten. Vad en undersökning kostar i Sverige vet ju alla och då får ändå tandläkaren en rejäl påspädning av försäkringskassan utöver vad han/hon debiterar oss kunder. Jag fattar inte detta!! Samma sak var det när vi opererade vår katt för ett bråck i bukhinnan – en operation som tog en timma. Det tog veterinären 85 Euro för. Vi hade blivit väldigt oroliga för hur vi skulle kunna betala operationen eftersom vi inte har någon smådjursförsäkring. Det blir inte så kostsamt sa veterinären lugnande och det var ju korrekt.

Det är bara att konstatera att det blir mer pengar över till god mat och gott vin och ett bidrag till den snuskigt dyra golfavgiften. Golf är inte direkt någon folksport i Frankrike och kostar därefter.

Annars var veckans begivenhet invigningen av byns nya Mediatek. Då gick alla man ur huset och det klipptes band av presidenten för Departementet Aude. Gamle borgmästaren beskrev hur byggnaden förr hade använts till allt från lada, vinlager, flyktingförläggning under kriget till provisorisk kyrka, kommunal samlingssal och garage. Nuvarande borgmästaren tackade alla inblandade allt från byggnadsfirman till dom som sponsrat bygget med några hundralappar. Ett dussintal borgmästare från grannkommuner var närvarande och många kände sig, på franskt maner, manade att tala länge och elegant. Detta tog sin rundliga tid!

Belöningen kom emellertid efter rundturen i Mediateket när borgmästaren bjöd på förfriskningar i kommunens samlingssal. Vad som är så imponerande är att kommunpolitikerna faktiskt tar sig tid att gå runt och prata med varenda kotte inklusive oss invandrare. Även grannkommunernas borgmästare fann nöje i att gå runt och språka med folk dom inte kände förut. Man blir faktiskt förvånad över denna version av medborgarkontakt.

I övrigt är vår fasad snart färdigrenoverad och vi åker till Sverige på ett par veckor om ett par dagar.

lördag 13 september 2008

Årsrapport

Nu har vi bott i Frankrike lite över ett år och det är dags se tillbaka. Det mesta har blivit bättre än vi hoppats på och det är egentligen bara en sak som vi inte har gillat hittills.

En av de vanligaste frågorna vi fått från vänner av olika nationaliteter under året är naturligtvis varför vi flyttat till Frankrike. Fransmännen anser att Sverige är något av ett mönsterland avseende det mesta och undrar naturligtvis varför man lämnar ett sådant ställe för att bo i en liten by i Frankrike. Ibland hör man vissa nationalistiska tongångar från svenskar. ”Sverige är ju ändå bäst i världen och nog längtar man väl hem egentligen.” Vi berättar då att vi under tio års tid drömt om att bo någon annan stans än i Sverige och att göra något annat när vi blir pensionärer. Inte för att det är dåligt i Sverige, utan helt enkelt för att det är bra på så många andra platser också och nu har vi ju bott i Sverige i 60 år och då kan det väl vara på tiden att skaffa sig en annan erfarenhet. Vi säger till fransmän och andra icke-skandinaver som det är, att det huvudsakliga skälet är klimatet. Vi försöker förklara hur det är på vintern i Göteborgstrakten – grått, vått, mörkt och oftast dessutom blåsigt. Om det någon gång kommer lite snö blir det totalt kaos de få timmar den ligger kvar. Att man sedan efter åtta månader av sådan ickeårstid kanske kan hoppas på några futtiga veckor av sol på sommaren kan göra den mest nationalistiske deprimerad. Det går väl an att ha det på det sättet när man arbetar, men att ha hela dagarna lediga och bara se regn och grått utanför fönstret är ju inget att se fram emot. Dom som har lättast att förstå de argumenten är engelsmän och irländare som själva har sin beskärda del av sådant väder.

Ett annat skäl vi nämner är de ekonomiska. Vi planerade under nästan tio års tid för att dra ned på våra fasta utgifter – främst boendet – när vi blev pensionärer. Vi fann att det bästa sättet var att köpa ett hus utomlands eftersom inte ens vinsten för en stor villa i Sverige räcker till en pytteliten insatslägenhet i storstaden idag. Vi hade ingen lust att bo i en pytteliten lägenhet som trots sin storlek kostar skjortan i hyra ovanpå insatsen.

En annan fråga vi ofta får är vad våra vänner och släkten säger om att vi flyttat utomlands. Med ett undantag har alla varit mycket positiva och hälsar på oss så ofta dom kan. Vi brukar fråga, dom som undrar, om dom skulle ha samma fundering om vi flyttat till andra ändan av Sverige, som ju är lika långt som till Frankrike men mycket dyrare att åka till för dom som vill besöka oss. Dessutom flyttar ju barn hej vilt över jordklotet numera utan att ett ögonblick fundera över vad de gamla föräldrarna tycker så varför skulle inte ett par pensionärer kunna göra detsamma och hitta på något nytt och spännande när man har möjlighet. Det är emellertid lite skillnad på innebörden av den frågan när den kommer från fransmän och från svenskar. Svenskarna undrar över vad barnen tycker om att inte ha sina föräldrar till hands för barnpassning och annat medan fransmännen frågar för att dom undrar vem som skall ta hand om och hjälpa oss på ålderns höst när inte barnen är i närheten.

Nu till dom mest positiva överraskningarna: Det sociala livet är kanske den största överraskningen. Vi har sällan haft så mycket umgänge som vi har nu. Vi blir bjudna hem till folk, vi bjuder hem folk, går på restaurang eller på konserter tillsammans med andra och har jättetrevligt flera gånger i veckan. Vi har aldrig någonsin haft ett så aktivt socialt liv som nu. Det är både franska urinnevånare och hitflyttade personer av olika nationaliteter vi umgås med. Vi hade aldrig kunnat ana att vi skulle bli så väl mottagna som invandrare i ett annat land.

Anledningarna till det aktiva sociala livet är säkert flera. Dels har vi mycket mer tid att ägna oss åt att odla våra vänner nu, dels tycker vi att de som bor här, fransmän, och andra är mer intresserade av andra människor än hemma. Bara det att alla hälsar när man möts på gatan även om man inte känner varandra är ju en invit till att prata lite. Det är så ovant att man ofta får ett strålande leende och en hälsning från helt okända människor, till och med unga kvinnor här. I Sverige vågar åtminstone inte jag le mot någon okänd av motsatt kön utan tittar rakt fram med nollställt face– allt annat kan misstolkas.

Den andra positiva överraskningen är skattetrycket. Innan vi flyttade hade vi tagit reda på att det är ungefär som i Sverige och det tyckte vi var OK. Igen kunde ge riktigt klara besked dock så vi var lite nervösa för hur det skulle bli. Vi har nu fått skattebesked efter att ha deklarerat första gången här nere. Det stämde ganska bra att den statliga inkomstskatten är ungefär som i Sverige. Vad vi inte visste var att den lokala skatten, dvs. kommun/region/departement, är löjligt låg jämfört med de trettio procent vi betalar i Sverige. Detta gör att vi för första gången i vårt liv faktisk inte behöver vända på kronorna när månadsslutet närmar sig. Att sedan maten – främst frukt och grönsaker - är billigare här är ett plus. Nu blir ju inte matkontot lägre för det eftersom man unnar sig att äta och dricka bättre än man gjorde hemma i Sverige. Dessutom har vi upptäckt att de flesta tjänster är mycket billigare här, vad det kan bero på. Hårklippning, bilreparationer, hantverkare, veterinär, kemtvätt och mycket mera är mycket rimligt.

En tredje positiv överraskning har faktiskt med klimatet att göra. Då talar jag inte om den underbara sommaren utan om vintern. Tänk vilken känsla det är att vakna till ett underbart ljus varje morgon som varar till sex på kvällen hela vintern. Att det sedan aldrig blir under nollpunkten är en bonus, men ljuset är nog det vi uppskattar mest, vana vid det gråa Västsverige som vi är.

Den enda riktigt negativa erfarenheten är trafiken här nere. I början kunde vi skämta om att folk kör som galningar på vägar som är så små att vi inte ens har sådana i Sverige. Alla kör som tokstollar, unga människor så väl som medelålders damer med barnbarn i baksätet. Alla måste köra om oavsett hastighet och vägens skick, man genar kurvor, kör rakt ut från sidogator och backar friskt på andra utan att göra rätt för sig. Vi har blivit ganska skrämda med tiden av hur trafikkulturen är. Folk kör med en total arrogans för andra, med en avsaknad av fantasi för vad som kan hända och en känsla av odödlighet som bara kan jämföras med den hos en svensk miljöpartist på cykel. Underligt nog delas vår uppfattning av nästan alla fransmän vi talar med, men ända far dom fram som galningar. Goda vänner från byn som besökte Sverige i somras var helt förbluffade över hur omdömesgilla de svenska bilisterna är. Man blir då lite förvånad då när man hör svenska Vägverkets chef säga i radio att svenskarna är de i Europa som respekterar hastighetsbegränsningarna sämst. Endera är han totalt okunnig om trafiksituationen i Europa, vilket är uppseendeväckande, eller också är han inspirerad av skolminister Björklund i hans så populära nedsvärtning av Sverige.

Nu ser vi fram emot nästa år här nere och hoppas på besök av många vänner från olika delar av världen.

lördag 5 juli 2008

Utflykt till Baskien

Efter några dagars regn i hela Frankrike väntade vi in bättre väderutsikter och bestämde oss för att åka västerut till Atlantkusten och Baskien. Vi valde att åka småvägar över Foix för att på kvällen komma fram till Biarritz där vi hittad ett hotell till rimligt pris precis vid vattnet. Det var vackert i Biarritz men lite kyligt och regnet hängde i luften. Vi åt en mycket god middag i casinots bar som har utsikt över strandpromenaden och Atlanten. Det var en vacker syn när solen gick ned i vattnet. Det var, som för det mesta i Frankrike, prisvärt och inte så fruktansvärt dyrt. Det var ungefär samma pris som en varmrätt, dessert och husets vin på en enkel kvarterskrog i Sverige, men oerhört mycket högre klass på maten och vinet.

Vi gick sedan omkring och tittade lite i skyltfönstren. Jag måste säga att jag blir förfärad när man ser dessa felsydda, felpressade och i tvätten krympta kläder som man säljer till fantasipriser. Har de så revor, fransar eller slitmärken kostar det extra mycket. Svenska armén skulle göra en förmögenhet om dom kunde kränga sina ”grötrockar” med Pradamarke på. För att inte tala om strandskor som man kan köpa på marknaden för en femtiolapp som där kostade närmare tusenlappen för att någon satt på ett känt märke på dom. Det är samma fabrik i södra Kina som gör båda skorna och därtill på samma sätt.

Man kan ju leka med tanken på att öppna en restaurang med samma ”concept” som modebranschen. Vad sägs om utgången oxfilé och gåslever som serveras överstekt med klistrig sky gjord på svindyr årgångsbalsamvinäger. Ju mer skämt köttet är ju dyrare maträtt. Eller Sibylla varmkorv med en pytteliten klick Belugakaviar som entrérätt för 800 kronor per person. Någon omöjlig kombination som stekt salt islandssill med varm chokladsås skulle kunna bli den framtida innerätten för det ”vackra folket” bara man kunde få någon tillräckligt känd person att påstå att han/hon gillade det. Att hitta en kändis som mot rätt betalning gör det är inget problem och att få media att skriva om det är också lätt som en plätt, men jag tror inte att någon kock med självaktning skulle låna ut sitt namn till något sådant. Annat är det med modedesigners!

Jag trodde naturligtvis att jag hittat på något riktigt tokigt, men igår berättade en amerikansk konstnär att det faktiskt finns en rörelse i USA som anser att man bara skall äta sådant som andra kastat bort. Nu är detta i och för sig inte en gren av ”det vackra folket” som befolkar Biarritz utan en del av den s.k. alternativrörelsen och ett varv till på skruven från militanta veganer och sådana som bara äter fallfrukt som träden lämnat från sig av fri vilja. Å andra sidan berättade samma konstnär att det blivit en business i USA att köpa gamla genuint skitiga nerspydda och nerpinkade jeans av s.k. ”hobos” på gatan för en spottstyver. När man sedan har tvättat dom säljs dom till fantasisummor som äkta ”trash”.

Dagen efter fortsatte vi mot Spanien och himlen öppnade sig i ett tropiskt skyfall som emellertid slutade efter några timmar och solen bröt igenom och där stannade den resten av tiden i Spanien och följde oss också hem till Frankrike. Första anhalten vad den kända kustorten San Sebastian där stranden låg öde med rader av ythyrningsstolar som såg ut som en modern konstinstallation.

Vi hade Bilbao som slutmål västerut men valde att åka N 634 vilket var en oerhört vacker väg som mestadels gick efter kusten. När den någon gång avvek från den strandnära dragningen letade vi oss ut på småvägar som GI 638 och BI 3438 för att ha vattnet så nära som möjligt. Vägarna blev ibland ganska små, men vilken underbar natur. Det är bland det vackraste vi sett. GPS rekommenderas!

Av en ren tillfällighet kom vi fram till en mindre stad som hette Lekeitio som vi aldrig hört talas om. Efter en rundtur efter vattnet bestämde vi oss att ta in på det enda hotell vi såg, som låg precis vid stranden och uppenbarligen hade sina anor från förrförra seklet. Det fanns två rum kvar varav det ena var en svit med stor balkong mot havet. Eftersom det kostade som ett normalt Scandicdubbelrum i Sverige så bestämde vi att vi hade råd även om det var dyrt för trakten.
På kvällen åt vi mat i restaurangen som serverade en fast trerätters meny inklusive en helflaska gott Riojavin; allt för 14 Euro per person. Det var mycket god baskiskt husmanskost i restaurangversion. Vi blev lite förfärade när vi upptäckte att en av de mest kända pelotelagen i Spanien hade träningsläger och bodde på hotellet. Småpojkar och småflickor tindrade ikapp med ljusglittret i havet när dom lyckades få en autograf av sina hjältar. Att vi oroade oss beror på att vi har dåliga erfarenheter från semestrar i Spanien och Turkiet där vi hamnat på samma hotell som ena gången Elfsborgs fotbollslag, den andra gången Örgrytes dito. Båda gångerna fick vi vår semester förstörd av fulla och skränande idrottsmän och ledare som inte tog någon hänsyn till att det bodde andra på hotellen. Döm om vår förvåning när vi fann att bara ett par av de spanska spelarna drack vin till maten fast det bjöds och alla uppförde sig på ett mycket stillsamt och trevligt sätt. Men man måste kanske vara mer skärpt och i form som pelotespelare eftersom det är betydligt farligare än att spela fotboll.

Hotellet vi bodde på heter Aisia Zita och ligger i Lekeitio. Det berättas att den sista änkedrottningen av Österrike bodde här i exil sedan hennes make dödats som inledning till första världskriget. Byn är mycket stillsam, inga öööhhande ungdomar och tutande bilar på kvällen; bara vågornas sövande brus genom balkongdörren. Eftersom hotellet är ett berömt spa med närmast surrealistiska behandlingar som choklad- och yoghurtinpackningar och bad i vin, men också mer normala skämma-bort-sig-behandlingar, vill min fru gärna att vi återvänder någon gång nästa år och då bor med halv- eller helpension inklusive inpackningar för henne. Det var faktiskt inte särskilt dyrt det heller. Jag får väl promenera på stranden och tvinga ned några pintxos och ett glas rött då och då.

Efter en lång och lat morgon med frukost och en stund på stranden fortsatte vi till Bilbao där vi tog in på Hotell Carlton på Plaza Moyúa. Jag har bott där i tjänsten för många år sedan och blev förvånad när jag upptäckte att man faktiskt även här kunde få ett rum för Scandic pris – dock inte en svit för det priset, men väl så stort och vackert som kvällen innan fastän det var deras normalrum. Besök på ett av världens mest berömda fuskbyggen Guggenheimmuseet var en av programpunkterna, mest för min frus skull. Jag har varit där förut. Att jag säger fuskbygge beror på att alla de fantastiska strukturer man tror är gjorda av betong och marmor faktiskt bara är kulisser gjorda av plywood med betongfärg och påklistrade stenskivor; ungefär som sextiotalets tegeltapeter om ni minns. Arkitekten Frank Gehry har ritat ett likadant museum i San Fransisco som redan håller på att falla sönder. Inte finns det särskilt mycket konst där heller.

Höjdpunkterna i Baskien är annars maten. Många experter rankar det baskiska köket som en av världens absolut bästa och jag håller med. Mina favoriter är Baskien, Frankrike och Turkiet. Mina absoluta lågvattenmärken är holländsk, cantonesisk och norsk mat i den ordningen. Då talar jag inte om mat på stjärnkrogar som kostar skjortan som ju är bra var som helst, utan sådan mat man får på normala restauranger och hotell.

Dagen vi anlände åt vi små pintxos och rött vin på en liten bar nära hotellet. Baskiska pintxos är små godbitar ofta på en bit bröd som är helt underbara. På kvällen besökte vi den lilla restaurangen Kikara där vi valde deras standardmeny som bestod av tre förrätter av de mest fantastiska slag, en varmrätt samt dessert. Till detta fick vi en flaska utsökt Rioja och det kostade bara 29 Euro per person. Det är väl vad dagens pizza, två kulor glass, bryggkaffe och husets vin skulle gå på någonstans i Sverige. Men, säger nu någon besserwisser, ”då tillkommer ju resan”. För oss är Baskien bar 40 mil bort så det är som att åka från Göteborg till Mellansverige ungefär. Priströtta norrmän har tydligen tillgång till direktflyg till Bilbao så dom åker gärna dit och spenderar sin hårdvaluta i solen.

Vi åkte hem genom Riojadistriktet och över Pyrenéerna till Toulouse där vi gjorde ett strandhugg på IKEA för att bunkra upp livets nödtorft som glödlampor, servetter, batterier, lite gravlax, brännvinsost och sill till midsommar samt några svenska snapsar. Tråkigt nog har dom slutat föra djupfrysta svenska räkor vilket våra katter älskar lika mycket som dom ratar dom franska.

Jag har sagt det förut, men man blir verkligen nationalistisk som svensk när man ser hur den svenska kulturen görs högst intressant i Frankrike tack vare IKEA. Jag har sett det i många länder där IKEA finns. IKEA informerar om svenska seder och bruk, våra högtider, vår matkultur, vårt hantverk och kryddar alla skyltar med svenska uttryck och tillrop. Om det finns någon som skulle bli belönad för att sprida goodwill om Sverige utomlands så är det Ingvar Kamprad. Många vi känner är också oerhört imponerade av att Kamprad, till skillnad från andra multimiljardärer, fortfarande lever högst sparsamt och enkelt. Min fru, som har småländska rötter, säger: ”Det är så man gör i Småland. Där vräker man sig inte bara för att man är rik inte”. HM är på god väg att få samma goda ryckte för god design till lågt pris, men tyvärr är det få som vet att dom är svenska eftersom dom inte gör någon stor affär av det.

Annars var det svårt att hitta en vingård att köpa vin från i Rioja. I Frankrike säljer nästan alla vin till vem som helst. I Rioja var man tvungen att ha beställt tid och vi förstod att det var mest gruppresor som man var intresserad av. Vi hittade emellertid så småningom en liten bonde som var jätteglad när vi ville köpa vin av honom. Vi fick således med oss ett dussin av en utsökt 2001 Rioja som fortfarande hade spänst kvar och en underbar doft och smak. Faktiskt är Riojavinerna mycket lika dom viner som man producerar hos oss i Corbières.

På vägen hem tänkte vi, svenskar som vi är, övernatta i Bernardottes hemstad Pau, men där hade man någon konferens så alla hotell var fulla och tur var det. Det var nog den tristaste stad vi sett i Frankrike så vi var bara tacksamma att tvingas fortsätta. I stället övernattade vi i staden Tarbes en bit därifrån och den var mycket charmig och intressant.

Nu har vi haft trevligt besök av min frus syster och systerdotter i en vecka och om några dagar kommer en av döttrarna med familj samt en gammal vän från studietiden på Chalmers med sin dotter så då blir det fest igen. Just nu tar vi det lugnt med mat och dryck och samlar oss.

måndag 9 juni 2008

Nog är livet underbart

Vi har just kommit hem från en weekend i Albi med goda vänner som var helt fantastisk. Den skall jag berätta om nästa gång.

Idag har de varit nästan lika fint väder som i Sverige – 28 grader och vindstilla och min fru har solat på terrassen flera timmar. Våra grannar, som är tre damer, skall åka till sin lägenhet i Sète i morgon så vi bjöd in dom på lite grillafton för att säga adjö för en tid.

Det var inget märkvärdigt men ack så trevligt. Dom hade med sej två meloner som JAG skar i klyftor för att äta som förrätt. Sedan kryddade JAG lammkotletterna med örtkryddor samt några stora tomater med vitlök olja, örtkryddor och salt. JAG tog fram några ostar, skar upp två ananas i tunna, tunna skivor och marinerade dom i rom, vanilj och socker varefter dom åkte in i kylskåpet. Min fru plockade fram bestick, tallrikar, glas och annat nödvändigt och JAG kylde en flaska champagne i en kylare samt tog fram ett gott rödvin från källaren.

Gästerna kom och efter sedvanligt pussande bar vi tillsammans upp alltihop till terrassen där vi tillsammans dukade bordet och sedan startade vi med champagnedrickande med små kryddade ostkuber som tilltugg (dom kan man köpa färdiga i affären). JAG grillade köttet och tomaterna utan assistans från någon av de närvarande fyra damerna som lät sig väl smaka och vi hade det väldigt trevligt.

Efter maten fixade JAG kaffe, Irish Coffe och annat godis medan min fru spelade helt underbart på flygeln till allas glädje. Jag unnade mig en stor cubansk cigarr som en av damerna gett mig i present samt en lagrad lokal Marc som tillbehör.

Vi diskar inte idag utan tar det i morgon. Vem som kommer att diska beror på vem som är minst sömnig - den andra torkar.

Som kontrast till det här livet vill jag återge en liten beskrivning av en svensk grillkväll så som en av våra svenska vänner anser att den gestaltar sig. Jag fick det här på mail idag.

> Efter fyra långa månader av kyla och vinter så är det äntligen vår
> och grillsäsongen är här. Därför är det viktigt att påminna er alla
> om hur det går till, eftersom det är den enda matlagningen som en
> riktig man gör.
> Förmodligen eftersom det medför vissa risker (tändvätska, eld osv).
>
> När en man erbjuder sig att grilla händer följande:
> Rutin:
> 1. Kvinnan handlar all mat.
> 2. Kvinnan gör en potatisrätt, sallad, vitlöksbröd, en eller ett par
> såser och förbereder efterrätten
> 3. Kvinnan marinerar köttet lägger det på ett fat tillsammans med de
> nödvändiga grillverktygen och eventuella kryddor.
> Sedan bär hon ut det till mannen som sitter bredvid grillen - med en
> öl i handen
>
> Här kommer det viktiga:
> 4. MANNEN PLACERAR KÖTTET PÅ GRILLEN
>
> Mera rutiner:
> 5. Kvinnan tar fram tallrikar, glas, bestick, servetter, underlägg och så vidare...
> 6. Kvinnan går ut till mannen och säger till honom att köttet bränns
> vid. Han tackar henne och frågar om hon kan gå in och hämta en öl
> till medan han försöker att rädda köttet!
>
> Viktigt igen:
> 7. MANNEN TAR BORT KÖTTET FRÅN GRILLEN OCH LÄMNAR ÖVER DET TILL
> KVINNAN
>
> Ännu mera rutiner:
> 8. Kvinnan dukar fram tallrikar, glas, bestick, servetter, sallad,
> bröd, potatisen, såserna och bär ut dem till bordet där hon har lagt på en ren duk
> 9. Efter maten så dukar kvinnan av och diskar
>
>
Och viktigast av allt:
> 10. Allihopa tackar mannen så mycket för den utsökta maten och
> berömmer honom för hans färdigheter .
> 11. Mannen frågar därpå kvinnan om hon har njutit av sin lediga
> dag??? När han ser hennes reaktion så kommer han fram till (det han
> har misstänkt länge) att det går aldrig att göra en kvinna nöjd!
>
> Ha det så trevligt vid nästa grilltillfälle!


Tänk så olika livet kan vara!!! Ha en trevlig grillsommar – vi har det.

torsdag 5 juni 2008

Den upp-och-ned-vända franska byråkratin

Vi har fått en lektion i fransk byråkrati som vi som svenskar upplever som väldigt underlig. Först en liten historia om svensk byråkrati inom samma område:

För några år sedan frågade vår plåtslagare i Sverige mig om jag kunde titta på hans förslag till tillbyggnad av huset han ägde. Hans hus var ett vackert tidstypiskt hus från 40-talet som hade listats av kommunen som bevaransvärt. Han kunde således inte bygga till det hur som helst. För att ytterligare komplicera saken hade han fornlämningar på tomten just där han skulle bygga. Jag hjälpte honom med en skiss som skulle bevara husets uttryck, vi tog kontakt med landsantikvarien och diskuterade med kommunens arkitekt. Alla tyckte att förslaget var bra och varsamt och gav sin tillåtelse. Att det på grund av markens lutning måste göras 50 cm högre än vad planen tillät ansåg kommunen vara av mindre betydelse.

Nu hör det emellertid till saken att grannen i området var en störd person som bråkade med alla; grannar, myndigheter och dem han kom åt att bråka med och han skulle enligt svensk lag yttra sig. Han yttrande innehöll emellertid inga synpunkter på tillbyggnaden, men mängder av förolämpande tillmälen mot alla grannar och deras barn så kommunen lämnade detta utan avseende och meddelade vår vän att inget stod i vägen för att bygga, endast ett formellt svar från länsstyrelsen och eftersom alla grannar sagt OK eller inget alls så var det bara en formsak. Tiden hade lidit så vännen tog chansen och började bygget eftersom alla bedömde det som klart. Döm om hans förvåning – och kommunens – när länsstyrelsen något halvår senare avslog hans redan färdiga tillbyggnad. Handläggaren hade fått för sig att den ökände rättshaveristen till granne var en stackars svag person som behövde storebrors hjälp och hade därför bistått grannen med ett formellt överklagande grundat på de 50 cm som huset var högre än plan. När kommunen hävdade att detta var av ringa betydelse började tjänstemannen mäta det ursprungliga husets höjder och fann att även detta var för högt i förhållande till den plan som kommit till efter det huset byggdes!!!???? Nu tror ni jag ljuger, men det är nämligen ett känt faktum att svenska myndigheter på olika nivåer inte är överens om hur man mäter byggnadshöjd, varför en tjänsteman i högre instans som har vaknat på fel sida kan underkänna redan byggda hus. För vår vän innebar det att han stod inför hotet att riva sin tillbyggnad och kommunen inför hotet att riva upp en plan och författa en ny som överensstämmer med verkliga förhållanden. Eftersom detta är en mycket tidsödande och dyr process vill kommunen givetvis inte göra detta eftersom det i praktiken inte tjänar något syfte. Nu följde flera år av överklaganden för både kommunen och för vår vän plåtslagaren. Regeringsrätten gick emellertid på Länsstyrelsens och rättshaveristens linje till allas förtvivlan, vilket innebär att kommunen troligen måste inleda en kostsam planprocess för vännens tomt och han står med ett värdelöst hus som är svartbygge i sin helhet.

Detta illustrerar det bärande i svensk byråkrati, nämligen att högre instans alltid har tolkningsföreträde över lägre instans och att den enskilde alltid har minst att säga till om. Med detta i bagaget har vi lärt oss följande om fransk byråkrati:

Våra vänner från USA har liksom vi köpt ett gammalt hus i byn och vill, också som vi, bygga en takterrass. Borgmästaren har sagt OK till detta men alla sådana ärenden skall granskas av högre instans på regional nivå. Den högre instansen har avslagit med motiveringen att man inte får bygga takterrasser i vår by. Våra vänner är givetvis förtvivlade och inte blir det bättre av att dom nästan inte kan prata någon franska. Dessutom får de allehanda råd som hur dom skall förhålla sig till detta varav de flesta är totalt missvisande. Vi föreslog dem att de skulle prata med borgmästaren personligen om saken och min fru som pratar utmärkt franska erbjöd sig att följa med som tolk. Det gick lätt som en plätt! Borgmästaren gav dem klartecken att börja bygget samma dag om dom ville. Behöver jag säga att dom var överlyckliga. Hur kommer nu detta sig? Jo – min fru fick en lektion i fransk upp-och-nedvänd byråkrati. Det är nämligen så att vår by inte alls förbjuder takterrasser, vilket den högre instansen hävdade. Borgmästaren skrev därför ett brev till den högre instansen och bad dem motivera sig inom två veckor. Eftersom dom inte hörde av sig inom den tid han stipulerat så säger fransk lag att den lägre instansen kan göra vad dom finner bäst. Borgmästaren berättade också att våra vänner hade kunnat påbörja sitt bygge när helst de hade velat utan tillstånd. Det är nämligen så att om någon i byn fått göra en takterrass, vilket vi fått, så kan man inte neka någon annan. Om borgmästaren hade misstyckt och stämt våra vänner för svartbygge hade borgmästaren utan tvekan förlorat det målet.

Nog är det underligt att man i två så lika länder som Sverige och Frankrike kan tolka vad som är rätt och rimligt så olika. I Frankrike har således den enskilde, respektive den lägre instansen alltid tolkningsföreträde framför den högre. De högre instansernas uppgift är att bevaka de regelverk som de lägre instanserna har beslutat om. I Sverige är det precis tvärtom. Jag har alltid fått lära mig att vi skall vara så stolta över vår närdemokrati och det kommunala självstyret i Sverige, men sådana här erfarenheter ger den stoltheten en rejäl törn. Så finns det säkert exempel på det omvända också, men det vet vi inget om ännu.

tisdag 3 juni 2008

Om Frankrike ändå inte vore så franskt!

För de flesta svenskar är fortfarande Frankrike detsamma som Provence och då menar man oftast Nice och Cannes. Att ha en lägenhet där är vad många åtrår om det så bara är ett litet kyffe långt från stranden i ett nybyggt höghus och svindyrt. Provence är oerhört vacker när man kommer upp en bit i landet, men inneställena nere vid kusten är väldigt dyra och väldigt lite franska. De är mest frekventerade av engelsmän, skandinaver, tyskar, amerikaner och numera även ryssar.
Vi är ganska glada att den delen av Medelhavskusten där vi bor, dvs. Languedoc inte har blivit upptäckt av utlänningar ännu utan mest lockar de franska turisterna. Det gör också att allt är mer genuint, men framför allt mycket billigare än på östra sidan om Rhône.
Det finns emellertid ett litet antal utlänningar i vår by också och det är lite kul att studera deras egenheter.

En familj vi träffar ganska ofta kommer från Boston och hör till den där sortens amerikaner som man nästan bara träffar utanför USA. De är mycket allmänbildade, har närmast ”europeiska” politiska värderingar, mycket vidsynta och inte alls särskilt ”amerikanska”, på det sätt vi ofta, i våra fördomar, tror att dom är. Nu hör de till saken att dom bott både i Tyskland, Spanien och Iran, så dom har sett lite mer än USA. Många av deras vänner som kommer på besök är emellertid väldigt störda över att Frankrike är så franskt. Med det menar dom exempelvis att huset våra vänner köpt faktiskt är 150 år gammalt med allt vad det innebär. Stenväggarna i sovrummet är faktiskt riktig genuin, snuskig sten och inte pittoresk nyproducerad ren och hygienisk stenimitation som det skulle ha varit hemma i USA. Bjälkarna i taket har faktiskt hål av riktiga äckliga insekter inte fina maskinborrade och garanterat sterila ”antika” hål som de skulle ha i USA. Maten man äter kommer ju inte från en hygienisk plastförpackning utan är ”tallad” på av både den ena och den andra innan den hamnar på talriken. Osten kommer i en oformlig bit som man skär av själv och kanske till och med håller i handen istället för den fina färdigskivade plastförpackade och dito smakande ost man får i USA. Dessutom säljer man opastöriserad illaluktande ost och det är ju förbjudet!! Vinet är både strävt och surt inte alls som det fantastiska vanilj- eller persikosmaksatta vita vin man kan köpa hemma. För att inte tala om kaffet som är beskt och gjort på bönor och inte ens koffeinfritt och inte går att få med chokladsmak i snabblöslig praktisk form som varje supermarket hemma har. För att inte tala om det franska ölet som är brunaktigt och har någon kraftfull nästan bittersöt smak och inte alls påminner om det fantastiskt goda amerikanska ölet med sin ljusa närmast vattenliknande färg och utan någon som helst störande smak. Det närmaste man kan komma här är Heineken som gud ske lov finns på många ställen. Nej det hade varit bättre att åka till Epcot Centre utanför Disneyworld där man kan se alla europeiska länder på en gång för en mindre avgift.

Våra vänner berättade speciellt om en besökande familj som rest runt i Europa under ett par veckor och närmast kom från Spanien. De hade ett hemskt minne från Spanien! Hemma hade de hört talas om den fantastiska spanska nationalrätten Paella och verkligen sett fram emot att prova detta. Dom hade gått till en bättre restaurang dom blivit rekommenderade och beställt. Döm om deras bestörtning, besvikelse och ilska när rätten kom in och alla räkorna hade kvar sina huvuden. Detta hade restaurangpersonalen gjort bara för att förolämpa de amerikanska gästerna. Naturligtvis skulle de ha skalat räkorna om det inte varit för att dom var amerikaner.

Våra amerikanska vänner har introducerat en typisk amerikansk sed i byn – Hamburger and Martini night – varje fredag kväll. Det innebär att alla deras vänner är välkomna att dricka, prata och äta minihamburgare som värden fixar till i takt med att man äter upp dem. Nog är amerikanare världsmästare på gästfrihet?

I övrigt så beter sig byns utlänningar mest som man förväntar sig. Norrmännen hissar den norska flaggan så fort dom anländer, det äldre holländska paret odlar marijuana i sin trädgård, engelsmännen är oftast berusade och tar alla tillfällen i akt att förolämpa sina franska värdar. Några tyskar har jag inte träffat här i byn, men det finns ett antal getton nere vid kusten som är inhägnade och bara tillgängliga för tyskar, ungefär som svenskkolonierna i Spanien och Thailand. Svenskarna, dvs. vi är allmänt självgoda och gör spe av alla de andra på vår blog, säkra som vi är på att dom inte kan ett ord svenska. Det finns emellertid automatöversättning på Google – huuvva!
Gadgeten innehöll ett fel