Nu har det hänt igen. Det är fjärde gången nu på ett år och då har jag inte räknat alla små incidenter. Just det; vår bil har blivit skadad av andra trafikanter eller personer när den stått parkerad. Bakre kofångaren har blivit renskrapad från färg två gånger, framspoilern söndertryckt en gång, bakljus och baklucka demolerad en gång, så blev vi påkörda bakifrån i en kö en gång. Dessutom har olika personer repat med nycklar i lacken lite då och då för att inte tala om alla som öppnat dörrar och använt vår bil som dörrstopp. Lyckligtvis betalar försäkringen, man behöver inte anmäla till polisen och vi har ingen självrisk, men ändå är det jäkligt irriterande.
Ett av skälen till att man får så många så kallade parkeringsskador i Frankrike är naturligtvis att det finns så mycket bilar och det är väldigt trångt överallt. En annan förklaring är att fransmännen är fullständigt urusla bilförare som inte har en aning om var dom har hörnen på bilen men ändå skall vara käcka och köra, backa och svänga i full fart i alla lägen. Ett ytterligare skäl till alla skador är att man inte bryr sig om den egna bilen – den får gärna se ut som om någon försökt polera den fläckvis med en bandslip.
Detta förklarar emellertid inte varför ingen står för vad dom gjort. Jag har ett svagt minne av att man, åtminstone förr i tiden, i Sverige lämnade en lapp på rutan om man hade råkat köra på någon. Där lämnade man sitt telefonnummer eller, som i det gamla skämtet, skrev: ”Nu tror alla att jag lämnar mitt telefonnummer, men det gör jag inte”. Enligt vårt försäkringsbolag förekommer ingetdera meddelande i Frankrike; man bara sticker.
Det är intressant att fundera lite över varför man i vissa sammanhang anser sig vara tvungen att ge sig till känna om man skadar någon annans egendom fast man inte blivit sedd och i andra sammanhang fullständigt skiter i det.
När jag arbetade i Hong Kong berättades en historia för mig:
En medarbetare på universitetet hade bedrivit doktorandstudier på ett välrenommerat amerikansk universitet. Han hade skrivit färdig avhandlingen hemma och nu tagit ledigt från sin tjänst i Hong Kong för att åka till USA och försvara sin avhandling. Vad han inte visste var att det närmast är praxis på amerikanska universitet att man inte godkänns vid första tillfället utan får några goda råd av examinatorerna att arbeta igenom några detaljer och sedan återkomma inom någon eller några månader. För denne kines var det en katastrof; han hade förlorat ansiktet så han bara åkte hem till Hong Kong. Väl hemma kunde han inte medge att han misslyckats eftersom det hade varit en nesa, inte bara för honom själv utan för alla omkring honom, släkt, vänner, kollegor och för universitetet. Han hälsades av kollegorna på ett närmast triumfatoriskt sätt, titulerades Doktor och överöstes med allehanda hedersbetygelser av vänner, släktingar och kollegor. (Det var på den tiden när en doktorsexamen betydde något). Efter något år blev han befordrad till Professor och fick en egen avdelning och rikligt med forskningsmedel; ett jobb som han skötte med stor framgång.
Efter ganska lång tid började emellertid några yngre kollegor tycka att han utgjorde en propp för deras egna karriärer så dom började söka efter komprometterande sanningar om honom, något som inte var enkelt eftersom han var en duglig, omtyckt och rättskaffens person. Man satte då hoppet till någon skandal från hans USA-tid och hörde sig därför för hos det universitet där han doktorerat. Givetvis uppdagades det, att visserligen hade man haft en doktorand med det namnet men, att han av någon anledning inte fullföljde sin examination.
När detta offentliggjordes på universitetet försvann den gamle ”Professorn” spårlöst och ingen har sett honom sedan dess, inklusive hans närmaste familj.
Han kunde leva hela livet med den skuld det innebar att ha ljugit om sin doktorsexamen, men han kunde inte bära skammen av att bli avslöjad.
Den här sanna historien berättades för mig av en kollega för att jag skulle förstå den grundläggande skillnaden mellan moral grundad på skuld och moral grundad på skam – eller ”guilt and shame” som det heter på engelska. På det sättet ville han förklara vissa företeelser i Kina som jag tidigare inte förstått som svensk. I vissa kulturer är den ångest som det innebär att känna skuld något som styr människors handlingar starkt, medan i andra kulturer är skräcken för att behöva skämmas, eller tappa ansiktet som kineserna säger, den allt överskuggande drivkraften för människors handlingar. Följaktligen innebär också gott uppförande att man försöker bespara sina medmänniskor känslor av skuld respektive skam, något som var viktigt för mig att komma ihåg för att förstå kinesiska elevers reaktion på olika pedagogiska trick.
Några religioner har ju löst det där elegant genom att helt enkelt bestämma att Gud förlåter våra felsteg, i förväg eller retroaktivt, så vi inte behöver vare sig känna skuld eller skam någon längre tid för det vi ställer till med, men i andra religioner/kulturer är valet synnerligen närvarande i vardagen och spelar stor roll för människors handlingar. Ytterligheter är exempelvis de så kallade hedersmorden där till och med den skuld man måste känna när man dödar sin dotter/syster föredras framför skammen att släkt och vänner skall titta snett på ens familj. En oskyldigare handling är när idrottsmän, ledare och även nationer helt medvetet använder dopning utan några som helst skuldkänslor så länge dom inte blir ertappade. Det verkliga brottet blir snarare att vara klantig och ertappas så att laget, nationen måste utsättas för skammen att ha haft en fuskare ibland sig.
OK, jag erkänner att jag kanske har dragit diskussionen lite väl långt utifrån några repor på bilen. Egentligen är det inte huvudsaken utan mer funderingarna kring vilken av dessa obehagligheter – skam eller skuld - som verkar var mest avskräckande i samhället i dessa tider av fallskärmar, astronomiska löner, bortslarvade miljarder, ljugande politiker och fifflande tidigare högt betrodda personer osv.
Det värsta scenariot är kanske att varken skam eller skuld bekymrar de värsta och mest framgångsrika aktörerna i vår tid.
Vill man fördjupa sig i skammens och skuldens rationalitet kan man alltid läsa den fängslande romanen Vildsvinet av Renzo Aneröd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar