Vi hade en fantastisk musikupplevelse igår kväll. Det är jazzfestival i grannbyn Conilhac under hela november och i går kväll uppträde den fine pianisten Monty Alexander. Det är faktiskt inte alls ovanligt att man kan höra världsstjärnor uppträda i småbyarna häromkring. I Séte där vi har haft en semesterlägenhet i tolv år drällde det av begivenheter i världsklass under främst sommaren, när klimatet lockade amerikanska stjärnor att besöka Sydfrankrike.
Monty Alexander kommenterade också med viss förvåning vilken liten by han kommit till. ”Här kan man väl inte ha några hemligheter för varandra”, var hans reflektion. När han däremot avslutningsvis sa att han spelade för Barak Obama, höjde armen och skrek Obama så fick han bara strödda reaktioner. Nu beror det inte på att fransmännen har något emot Obama utan att dom helt enkelt inte förstod vad han ropade. Här heter den näste amerikanske presidenten Obamá, ingenting annat och fransmän är inte direkt kända för någon språklig fantasi. Sitter accenten fel så förstår dom inte ett skvatt.
Massor av ord heter lika och stavas nästan lika på engelska och franska - och svenska med för den delen - men varken fransmän eller engelsmän har tillräckligt språköra för att inse detta. Appartement på franska med betoning i slutet har i deras tycke ingen som helst likhet med apartment med betoning på andra stavelsen som i engelskan.
Musiken var som sagt helt fantastisk. Monty Alexander startade med en trio med underbart fin klassisk jazz i Monty Alexanderstil, men i halvtid kom hans tre jamaikanska vänner in och det blev verkligen riv i musiken när reggaerytmerna tog över. Den klassiska sättningen bestod av basisten Hassan Shakur och George Fludas på trummor och den jamaicanska delen i sextetten av Wayne Armond gitarr och sång, Courtney Panton el-bas samt Karl Wright på trummor.
Den stora överraskning var annars förbandet G. Poncin Trio med den unge pianisten Gérard Poncin, med trummisen Vincent Calmettes och en ny el-basist som jag missade namnet på. Dom spelade en medryckande jazz och pianisten var mycket skicklig.
I den lilla byn Conilhac finns förutom samlingssalen där man har jazzfestivalen, några riktigt bra restauranger, en med hotell. Vi besökte restaurangen Auberge Côte Jardin kvällen innan med en god vän och granne från England. Upplevelsen var väl blandad. Jag fick en god förrätt på getost, men min fru var inte så nöjd med sina pilgrimsmusslor på en kräm gjord på den lokala blodkorven. Vår vän beställde en svampkräm med skum gjort på baconfett. Hon påstod att det var gott.
Min och min frus huvudrätt var inte någon höjdare - en inbakad lammköttsrulle - men vännens kalvkött på en rotfruktspuré var utsökt god. Vinet vi drack kom från Château du Vieux Parc som ligger granne med restaurangen och alltid gör mycket fina och prisvärda viner. Vi valde deras röda La Selection, som är ett ekfatslagrat Corbièresvin, vilket innebär att det innehåller de traditionella druvorna Carignan, Syrah, Mourvèdre och Grenache.
En god vän som drack Corbièresviner för första gången tyckte att de smakade som ett mellanting mellan en Rioja och en Bordeaux. Jag är benägen att hålla med. De har Riojans kraft och smak av soldränkt jord och mörka mogna bär, samtidigt som de har en elegans som påminner om Bordeaux. Det är kanske för inte som de stora inköparna från Bordeaux köper upp vin i Corbières för att blanda i sina Bordeauxviner – vilket naturligtvis är totalt olagligt.
Man gör det emellertid inte bara för att vin gjorda på traditionella Bordeauxdruvor Cabernet Sauvignan och Merlot är billigare här nere än i Bordeaux. Man köper också upp högkvalitativt Carignanvin, som absolut inte får förekomma i ett Bordeaux och blandar i för att få mer kraft i sina viner. Skälet är naturligtvis att ett absolut toppkvalitetsvin från Corbières kostar 20 Euro och ett mycket bra vin kostar 6-10 Euro och för de priserna får man bara dåliga eller mediokra Bordeauxviner. Ett av Gerard Bertrands designade toppviner från Corbières eller Minervois betalar man 40 Euro för och då får man ett vin som man bara kan inbilla sig smaken på i sina mest ljuvliga drömmar. Vad får man i Bordeaux för det priset?
Det är därför ganska underligt att på de flesta restauranger jag besökt i Sverige finns bara Bordeaux eller Bourgogne på vinlistan från Frankrike. De är då endera mediokra eller svindyra och få av dom är prisvärda. Varför lär man sig inte lite om franska viner och ger kunderna något som är prisvärt. När man frågar så får man svaret att kunderna bara känner till dessa franska viner. Och vems fel är det då???
Det kanske vore på tiden att någon gör ett DNA-test på vissa Bordeauxviner för att kolla vad dom innehåller. För den som vill läsa en underhållande skildring av detta lurendrejeri rekommenderar jag boken Ett bra år på en vingård i Provence av Peter Mayle.
En av våra döttrar var på restaurang i Göteborg härom veckan och fick betala 900 kronor för ett mediokert vin från Sydafrika som var det billigaste som fanns och 45 kronor flaskan för hemtappat kranvatten. Det insåg dom inte förrän dom fick notan och då hade dom druckit några flaskor vatten i brist på vin som gick att köpa för en normal inkomst. En förrätt kostade som en trerätters meny på en bra fransk restaurang. Middagen tog 4 ½ timma och åtföljdes av allehanda snobbiga presentationer av unga servitriser vars enda kvalifikation troligen var att dom var underbetalda och deras enda skolning var att få kunderna att känna att dom skulle vara tacksamma att dom fått bord på detta oerhört exklusiva ställe. Samtliga i sällskapet var hungriga när dom lämnade restaurangen. Anledningen till att dom gick dit var att Göteborgs-Posten höjt restaurangen till skyarna och ansett den vara PRISVÄRD????!! GP’s journalister måste vara överbetalda. Jag kan bara inte förstå att ingen protesterar mot sådant uppenbart lurendrejeri. Man kan ju förstå att dom som har sådana ställen som sin lunchrestaurang måste tjäna nära en miljon i månaden för att få vara med kompisarna.
Det kanske var dags för lite finanskris ändå!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar