Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 27 november 2008

Skam och skuld och parkeringsskador på bilen

Nu har det hänt igen. Det är fjärde gången nu på ett år och då har jag inte räknat alla små incidenter. Just det; vår bil har blivit skadad av andra trafikanter eller personer när den stått parkerad. Bakre kofångaren har blivit renskrapad från färg två gånger, framspoilern söndertryckt en gång, bakljus och baklucka demolerad en gång, så blev vi påkörda bakifrån i en kö en gång. Dessutom har olika personer repat med nycklar i lacken lite då och då för att inte tala om alla som öppnat dörrar och använt vår bil som dörrstopp. Lyckligtvis betalar försäkringen, man behöver inte anmäla till polisen och vi har ingen självrisk, men ändå är det jäkligt irriterande.

Ett av skälen till att man får så många så kallade parkeringsskador i Frankrike är naturligtvis att det finns så mycket bilar och det är väldigt trångt överallt. En annan förklaring är att fransmännen är fullständigt urusla bilförare som inte har en aning om var dom har hörnen på bilen men ändå skall vara käcka och köra, backa och svänga i full fart i alla lägen. Ett ytterligare skäl till alla skador är att man inte bryr sig om den egna bilen – den får gärna se ut som om någon försökt polera den fläckvis med en bandslip.

Detta förklarar emellertid inte varför ingen står för vad dom gjort. Jag har ett svagt minne av att man, åtminstone förr i tiden, i Sverige lämnade en lapp på rutan om man hade råkat köra på någon. Där lämnade man sitt telefonnummer eller, som i det gamla skämtet, skrev: ”Nu tror alla att jag lämnar mitt telefonnummer, men det gör jag inte”. Enligt vårt försäkringsbolag förekommer ingetdera meddelande i Frankrike; man bara sticker.

Det är intressant att fundera lite över varför man i vissa sammanhang anser sig vara tvungen att ge sig till känna om man skadar någon annans egendom fast man inte blivit sedd och i andra sammanhang fullständigt skiter i det.

När jag arbetade i Hong Kong berättades en historia för mig:
En medarbetare på universitetet hade bedrivit doktorandstudier på ett välrenommerat amerikansk universitet. Han hade skrivit färdig avhandlingen hemma och nu tagit ledigt från sin tjänst i Hong Kong för att åka till USA och försvara sin avhandling. Vad han inte visste var att det närmast är praxis på amerikanska universitet att man inte godkänns vid första tillfället utan får några goda råd av examinatorerna att arbeta igenom några detaljer och sedan återkomma inom någon eller några månader. För denne kines var det en katastrof; han hade förlorat ansiktet så han bara åkte hem till Hong Kong. Väl hemma kunde han inte medge att han misslyckats eftersom det hade varit en nesa, inte bara för honom själv utan för alla omkring honom, släkt, vänner, kollegor och för universitetet. Han hälsades av kollegorna på ett närmast triumfatoriskt sätt, titulerades Doktor och överöstes med allehanda hedersbetygelser av vänner, släktingar och kollegor. (Det var på den tiden när en doktorsexamen betydde något). Efter något år blev han befordrad till Professor och fick en egen avdelning och rikligt med forskningsmedel; ett jobb som han skötte med stor framgång.

Efter ganska lång tid började emellertid några yngre kollegor tycka att han utgjorde en propp för deras egna karriärer så dom började söka efter komprometterande sanningar om honom, något som inte var enkelt eftersom han var en duglig, omtyckt och rättskaffens person. Man satte då hoppet till någon skandal från hans USA-tid och hörde sig därför för hos det universitet där han doktorerat. Givetvis uppdagades det, att visserligen hade man haft en doktorand med det namnet men, att han av någon anledning inte fullföljde sin examination.

När detta offentliggjordes på universitetet försvann den gamle ”Professorn” spårlöst och ingen har sett honom sedan dess, inklusive hans närmaste familj.

Han kunde leva hela livet med den skuld det innebar att ha ljugit om sin doktorsexamen, men han kunde inte bära skammen av att bli avslöjad.

Den här sanna historien berättades för mig av en kollega för att jag skulle förstå den grundläggande skillnaden mellan moral grundad på skuld och moral grundad på skam – eller ”guilt and shame” som det heter på engelska. På det sättet ville han förklara vissa företeelser i Kina som jag tidigare inte förstått som svensk. I vissa kulturer är den ångest som det innebär att känna skuld något som styr människors handlingar starkt, medan i andra kulturer är skräcken för att behöva skämmas, eller tappa ansiktet som kineserna säger, den allt överskuggande drivkraften för människors handlingar. Följaktligen innebär också gott uppförande att man försöker bespara sina medmänniskor känslor av skuld respektive skam, något som var viktigt för mig att komma ihåg för att förstå kinesiska elevers reaktion på olika pedagogiska trick.

Några religioner har ju löst det där elegant genom att helt enkelt bestämma att Gud förlåter våra felsteg, i förväg eller retroaktivt, så vi inte behöver vare sig känna skuld eller skam någon längre tid för det vi ställer till med, men i andra religioner/kulturer är valet synnerligen närvarande i vardagen och spelar stor roll för människors handlingar. Ytterligheter är exempelvis de så kallade hedersmorden där till och med den skuld man måste känna när man dödar sin dotter/syster föredras framför skammen att släkt och vänner skall titta snett på ens familj. En oskyldigare handling är när idrottsmän, ledare och även nationer helt medvetet använder dopning utan några som helst skuldkänslor så länge dom inte blir ertappade. Det verkliga brottet blir snarare att vara klantig och ertappas så att laget, nationen måste utsättas för skammen att ha haft en fuskare ibland sig.

OK, jag erkänner att jag kanske har dragit diskussionen lite väl långt utifrån några repor på bilen. Egentligen är det inte huvudsaken utan mer funderingarna kring vilken av dessa obehagligheter – skam eller skuld - som verkar var mest avskräckande i samhället i dessa tider av fallskärmar, astronomiska löner, bortslarvade miljarder, ljugande politiker och fifflande tidigare högt betrodda personer osv.

Det värsta scenariot är kanske att varken skam eller skuld bekymrar de värsta och mest framgångsrika aktörerna i vår tid.

Vill man fördjupa sig i skammens och skuldens rationalitet kan man alltid läsa den fängslande romanen Vildsvinet av Renzo Aneröd.

söndag 23 november 2008

Jazzmusik och gott vin i Corbières

Vi hade en fantastisk musikupplevelse igår kväll. Det är jazzfestival i grannbyn Conilhac under hela november och i går kväll uppträde den fine pianisten Monty Alexander. Det är faktiskt inte alls ovanligt att man kan höra världsstjärnor uppträda i småbyarna häromkring. I Séte där vi har haft en semesterlägenhet i tolv år drällde det av begivenheter i världsklass under främst sommaren, när klimatet lockade amerikanska stjärnor att besöka Sydfrankrike.

Monty Alexander kommenterade också med viss förvåning vilken liten by han kommit till. ”Här kan man väl inte ha några hemligheter för varandra”, var hans reflektion. När han däremot avslutningsvis sa att han spelade för Barak Obama, höjde armen och skrek Obama så fick han bara strödda reaktioner. Nu beror det inte på att fransmännen har något emot Obama utan att dom helt enkelt inte förstod vad han ropade. Här heter den näste amerikanske presidenten Obamá, ingenting annat och fransmän är inte direkt kända för någon språklig fantasi. Sitter accenten fel så förstår dom inte ett skvatt.

Massor av ord heter lika och stavas nästan lika på engelska och franska - och svenska med för den delen - men varken fransmän eller engelsmän har tillräckligt språköra för att inse detta. Appartement på franska med betoning i slutet har i deras tycke ingen som helst likhet med apartment med betoning på andra stavelsen som i engelskan.

Musiken var som sagt helt fantastisk. Monty Alexander startade med en trio med underbart fin klassisk jazz i Monty Alexanderstil, men i halvtid kom hans tre jamaikanska vänner in och det blev verkligen riv i musiken när reggaerytmerna tog över. Den klassiska sättningen bestod av basisten Hassan Shakur och George Fludas på trummor och den jamaicanska delen i sextetten av Wayne Armond gitarr och sång, Courtney Panton el-bas samt Karl Wright på trummor.

Den stora överraskning var annars förbandet G. Poncin Trio med den unge pianisten Gérard Poncin, med trummisen Vincent Calmettes och en ny el-basist som jag missade namnet på. Dom spelade en medryckande jazz och pianisten var mycket skicklig.

I den lilla byn Conilhac finns förutom samlingssalen där man har jazzfestivalen, några riktigt bra restauranger, en med hotell. Vi besökte restaurangen Auberge Côte Jardin kvällen innan med en god vän och granne från England. Upplevelsen var väl blandad. Jag fick en god förrätt på getost, men min fru var inte så nöjd med sina pilgrimsmusslor på en kräm gjord på den lokala blodkorven. Vår vän beställde en svampkräm med skum gjort på baconfett. Hon påstod att det var gott.

Min och min frus huvudrätt var inte någon höjdare - en inbakad lammköttsrulle - men vännens kalvkött på en rotfruktspuré var utsökt god. Vinet vi drack kom från Château du Vieux Parc som ligger granne med restaurangen och alltid gör mycket fina och prisvärda viner. Vi valde deras röda La Selection, som är ett ekfatslagrat Corbièresvin, vilket innebär att det innehåller de traditionella druvorna Carignan, Syrah, Mourvèdre och Grenache.

En god vän som drack Corbièresviner för första gången tyckte att de smakade som ett mellanting mellan en Rioja och en Bordeaux. Jag är benägen att hålla med. De har Riojans kraft och smak av soldränkt jord och mörka mogna bär, samtidigt som de har en elegans som påminner om Bordeaux. Det är kanske för inte som de stora inköparna från Bordeaux köper upp vin i Corbières för att blanda i sina Bordeauxviner – vilket naturligtvis är totalt olagligt.

Man gör det emellertid inte bara för att vin gjorda på traditionella Bordeauxdruvor Cabernet Sauvignan och Merlot är billigare här nere än i Bordeaux. Man köper också upp högkvalitativt Carignanvin, som absolut inte får förekomma i ett Bordeaux och blandar i för att få mer kraft i sina viner. Skälet är naturligtvis att ett absolut toppkvalitetsvin från Corbières kostar 20 Euro och ett mycket bra vin kostar 6-10 Euro och för de priserna får man bara dåliga eller mediokra Bordeauxviner. Ett av Gerard Bertrands designade toppviner från Corbières eller Minervois betalar man 40 Euro för och då får man ett vin som man bara kan inbilla sig smaken på i sina mest ljuvliga drömmar. Vad får man i Bordeaux för det priset?

Det är därför ganska underligt att på de flesta restauranger jag besökt i Sverige finns bara Bordeaux eller Bourgogne på vinlistan från Frankrike. De är då endera mediokra eller svindyra och få av dom är prisvärda. Varför lär man sig inte lite om franska viner och ger kunderna något som är prisvärt. När man frågar så får man svaret att kunderna bara känner till dessa franska viner. Och vems fel är det då???

Det kanske vore på tiden att någon gör ett DNA-test på vissa Bordeauxviner för att kolla vad dom innehåller. För den som vill läsa en underhållande skildring av detta lurendrejeri rekommenderar jag boken Ett bra år på en vingård i Provence av Peter Mayle.

En av våra döttrar var på restaurang i Göteborg härom veckan och fick betala 900 kronor för ett mediokert vin från Sydafrika som var det billigaste som fanns och 45 kronor flaskan för hemtappat kranvatten. Det insåg dom inte förrän dom fick notan och då hade dom druckit några flaskor vatten i brist på vin som gick att köpa för en normal inkomst. En förrätt kostade som en trerätters meny på en bra fransk restaurang. Middagen tog 4 ½ timma och åtföljdes av allehanda snobbiga presentationer av unga servitriser vars enda kvalifikation troligen var att dom var underbetalda och deras enda skolning var att få kunderna att känna att dom skulle vara tacksamma att dom fått bord på detta oerhört exklusiva ställe. Samtliga i sällskapet var hungriga när dom lämnade restaurangen. Anledningen till att dom gick dit var att Göteborgs-Posten höjt restaurangen till skyarna och ansett den vara PRISVÄRD????!! GP’s journalister måste vara överbetalda. Jag kan bara inte förstå att ingen protesterar mot sådant uppenbart lurendrejeri. Man kan ju förstå att dom som har sådana ställen som sin lunchrestaurang måste tjäna nära en miljon i månaden för att få vara med kompisarna.

Det kanske var dags för lite finanskris ändå!?

onsdag 19 november 2008

Vårt hus har fått ett nytt ansikte

Äntligen börjar vi se slutet av arbetet med vårt hus. I denna vecka blev fasaderna färdiga. Vi är oerhört imponerade av hantverkarna som gjort jobbet. Vår ursprunglige entreprenör, som gjort vår terrass, nytt yttertak och vinden hade beslutat sig för att pensionera sig och jobba lite lugnt med sin son. Där stod vi helt utan någon som kunde hjälpa oss med att fixa till det yttre på huset.

Efter mycket sökande fick vi ett tips om en entreprenör som byggt om ett gammalt hus till ett nytt mediatek i byn och gjort ett jättefint arbete. Vi frågade också en hantverkare i grannbyn om pris. Det visade sig att priset skiljde sig ganska mycket mellan de två - 30% faktiskt - men dom hade också helt olika sätt att se på arbetet. Vi valde den som jobbat med Mediateket. Han var restauratör av gamla hus och arbetade bara med gamla metoder. Han föreslog att huset skulle få en puts i gammal stil i kalk samt struken med kalkfärg. Han visade också stor respekt för husets ålder (1762) och hade många idéer om hur det skulle göras på bästa sätt. Vad som dessutom imponerade var att han talade oss tillrätta i några fall där vi ville byta ut sådant som var lite gammalt och slitet. Trots att det skulle ge honom mindre arbete menade han att det duger bra som det är med en lättare restaurering i stället för att byta ut saker. I andra fall visade det sig att han gjorde mer än någon annan skulle ha gjort. Fönsteromfattningarna i kalksten hade exempelvis blivit oerhört trasiga med åren på grund av att gångjärnsupphängningarna till fönsterluckorna rostat och sprängt stenen. I nio fall av tio brukar man laga i med bruk som ganska snart faller bort igen. Döm om vår förvåning när hantverkarna skar bort den trasiga delen av varje omfattning och skarvade i med sten man tagit från rivningsfastigheter för att få samma stil som det ursprungliga – vilket hästjobb!! Och snyggt blev det.

Arbetet tog allt som allt mer än två månader i anspråk varav halva tiden gick åt till att laga fönsteromfattningarna och restaurera den vackra gamla portomfattningen. Resten gick åt till att knacka ned gammal puts på fasaden, applicera två lager kalkputs, en slutlig finputs samt två lager färg. Hela tiden arbetade mellan tre och fem personer med vårt hus.

En annan sak som gladde oss var den entusiasm och glädje hantverkarna visade över sitt arbete. Deras yrkesskicklighet som murare var mer att beteckna som konstnärligt arbete än hantverksarbete. Det var en fröjd att se hur dom restaurerade en gammal trasig omfattning så att den fick sitt ursprungliga utseende och gränsen mellan det nya och gamla ändå var närmast osynlig. Vi är verkligt tacksamma mot Martin Construction och deras anställda. Visst kostade det en del, men i förhållande till insatsen och kvalitén på arbetet var det faktiskt mycket rimligt.

Nu har jag bara ett eget ”mästarprov” kvar så är nästan allt klart. Jag har tänkt tillverka en handledare i trä till den spiraltrappa som går från köket hela vägen upp till tredje våningen. Kanske har jag tagit på mig ett arbete som med råge når upp till min inkompetensnivå, men vi får se. Eftersom det säkert finns några hemsnickare som läser detta tänkte jag låta er följa arbetet endera på den här bloggen eller på min engelska blogg http://blog.france-midi.co.uk/blog . Där kan man läsa om några av våra andra projekt på huset.

Idag har det slutat blåsa och solen sken som den brukar. Vi tog en promenad utmed Canal de la Robine vid Tournebelle. Det var 17 grader och ganska angenämt. Utefter vägen vi promenerade på låg en död påkörd bäver som väl blivit bländad av någon av de fåtaliga bilar som använder den lilla vägen. Man hade skördat riset på de stora fält som breder ut sig norr om Etang de Campignol

torsdag 13 november 2008

En pensionerad amatörfilosofs betraktelser

I vissa avseenden motsvarar jag arketypen av att vara pensionär – jag lyssnar mycket på radio, läser böcker och filosoferar över livets goda och mindre goda sidor. Jag kommer nästan upp till samma filosofiska höjder som en taxichaufför eller långtradardito ibland.

Som ni säkert förstått är Ring P1 ett av mina favoritprogram. Där får man verkligen en bra bild av vad som upptar svenskarnas tankar för tillfället. Bra när man inte kan träffa svenskar varje dag på jobbet och över häcken. Det är emellertid intressant att jämföra hur programledarna löser sin uppgift. Täppas Fogelberg kanske är den mest karismatiske som aldrig sticker under stolen med vad han tycker. Om någon, i hans ögon, stolle ringer upp kan han helt enkelt lägga på luren med ett snabbt ”tack skall du ha” när det blir för pinsamt. Ibland frågar han någon som framför en extrem åsikt ”vilken grotta har du kommit ut ur då?” En annan kommentar man ofta hör från honom är: ”Är det här en viktig fråga tycker du?” Det använder han exempelvis när någon ringer och är oerhört upprörd över att särskrivning breder ut sig i det svenska språket, samtidig som 10 000 dött i en jordbävning i Asien.

En annan person som gärna går i verklig polemik med sina gäster är Kjell-Albin Abrahamson. Man känner att han verkligen engagerar sig i frågorna och inte bara spelar djävulens advokat. Det är alltid underhållande att lyssna till dessa två, speciellt som de ibland hävdar åsikter som jag inte delar och det är ju kul.

En annan kategori programvärdar är dom som är så neutrala som möjligt men försöker, för programmets skull, spela djävulens advokat. Agneta Furvik, Kattis Ahlström och Alexandra Pascalidou gör det här på ett utmärkt sätt och lyckas faktiskt ganska bra i sin strävan att få fart på diskussionerna i programmet.

Tomas Tengby är mest upptagen av att vara så politiskt korrekt (PK) som möjligt. Den enda gången han riktigt ilsknar till och visar vad han tycker är när någon dristar sig att kritisera den etiska kvalitén inom massmedia och bland journalister. Då hugger han till med att han faktiskt har varit journalist i så och så många år och vet bättre hur det är. Kommer det upp en kontroversiell fråga som är svår att ge rätt PK-värde så hummar han lite fundersamt och avslutar snabbt samtalet med ett hurtigt: ”Tack för att du ringde”. Det uppstod en dråplig situation häromdagen när en invandrare från Iran som flytt från Shahens regim ringde. Han berättade att den tidens iranska invandrare till Europa gjorde allt för att passa in, klä sig västerländskt och anta värdlandets seder, bruk och tankesätt. Han anklagade dagens invandrare för att inte visa respekt för det land som blivit deras hemstad, utan försökte importera allehanda moraliska och religiösa värderingar som inte passade in och som skrämmer det nya landets befolkning. Hur ställer man sig till detta om man skall vara PK? Att som svensk tycka som denne iranier är definitivt inte PK utan skulle snabbt klassas som islamofobiskt. Å andra sidan måste man ta en invandrares egna åsikter och erfarenheter på allvar och bemöta det med respekt. Allt annat skulle vara o-PK. Efter åtskilligt hummande avlutade Tomas samtalet snabbt med ett ”tack ska du ha för att du ringde”, vilket var synd eftersom det var en intressant fråga inringaren tog upp.

Nu skall man vara rättvis och erkänna att Tomas Tengby, enligt min åsikt, blivit mycket tuffare och bättre den senaste veckan. Hoppas han fortsätter i den stilen.

Att vara PK (jag är så PK att jag vet att det heter PK numera) är jättejobbigt. Det kräver att man håller sig ajour med alla ute- och innelistor och lyssnar noga till rätt personer samt gör sig av med så mycket eget tänkande som möjligt. Vad jag har förstått så är det inte riktigt PK att vara PK just nu. Det har blivit lite jobbigt på så sätt. Man hör hur fler trendsättare och åsiktsgurus gör narr av andra dito som anses vara PK. Detta löser man genom att hitta någon fullständigt ofarlig fråga som man kan skrynkla till så att det verkar som om man hade en egen kritisk inställning utan att avvika från vad som är PK. Här kommer några tips:

Man är kritisk till etanolbilar eftersom de ger orsak till att matpriserna och världssvälten förvärras för att vi kör miljöbil på fattiga människors mat, men äger ändå en sådan miljöbil men har skrivit på en lista som fördömer användande av brödsäd för framställning av etanol och odling av energigröda på jordbruksmark.

Man är givetvis vegetarian men äter gärna oxfilé om man blir bjuden för att inte göra värdfolket ledsna; om man nu har vänner som är så o-PK att dom äter lik. På så sätt visar man att man är PK, men också tolerant och inte fundamentalistisk och tjänar på så sätt extra PK-poäng.

Det är viktigt att inse att det räcker med att uttala sig PK; man måste inte nödvändigtvis förändra sitt levnadssätt, bara hitta bra ursäkter och argument (som måste vara PK) för det sätt man faktiskt lever på. På så sätt övas kreativiteten och retoriken upp hos den som har ambitioner att vara riktigt PK. En bra skola för rekrytering inom media-, design- och politikeryrkena!?

Kan man då förutse vad som kommer att vara PK eller inte? Knappast, eftersom det inte finns en åsikt nog tokig för att inte bli PK om rätt personer och tillräckligt många företräder den. Det är bara att jämföra vad som är PK i olika kulturer och olika tider för att inse det. Det mest riskabla man kan göra är att använda sitt eget omdöme. Att göra det motsäger själva iden med att vara PK, om man inte är en auktoriserad tyckare som avgör vad som skall vara PK för tillfället förstås. Bland dessa personer finns det ju en strävan att ifrågasätta de åsikter som andra skapat för att själva kunna pådyvla oss sina egna korrekta åsikter, men framför allt att var först med korrekt åsikt.

Vi som har uppnått tillräcklig ålder känner igen oss från sjuttiotalets vänsterrörelse. Då var det hårda tag. Sekterna förökade sig genom delning och gamla vänner uteslöts och blev till fiender för att de hade olika tolkningar av en bisats i det kommunistiska manifestet. Om det nu var någon som hade gjort sig besväret att läsa det. Jag var både vietnamdemonstrant (efter julbombningen av Hanoi) och beundrade Kina på den tiden, vilket var vad som det krävdes för att anses som rumsren på universitetet, bli inbjuden på rätt fester och inte hamna på KPMLr’s dödslista. På den tiden var det bara PK (eller”medvetet” som det hette då) att dricka rödvin från Algeriet eftersom det var det enda socialistiska landet som producerade vin som såldes på Systemet. Det var ett gräsligt surt rödtjut som krävde stor politisk medvetenhet och engagemang för att få ned. Det smakade emellertid bättre framåt kvällen.

Det var också på den tiden som den medvetne bodde på landet, männen var mjukisar och skulle jobba på dagis utom inom KPMLr förstås där man hyllade arbetarklassens heroiska machokultur, man skulle köra Volvo Duett, det var fult att ha aktier och fonder var okända, man skulle bo i hyresrätt och vara medlem i facket, hyresgästföreningen och Amnesty.

Nu är det så att jag själv tillhör en av de yrkeskårer som i sin utbildning är mest PK/medvetna men som i sin utövning tänjer på gränserna ganska ordentligt. Jag är arkitekt. Internationella undersökningar visar att arkitekter, journalister och politiker har det sämsta anseendet bland allmänheten vad gäller deras professionella moral. Underligt nog återfinns också journalister och arkitekter bland de yrken som unga människor helst vill bli. Kanske dom ser en möjlighet att bidra positivt, vad vet jag?

Det är emellertid väldigt olika hur yrkeskårerna handskas med detta. Journalistkåren är oerhört medvetna om de risker för moralisk korruption som yrket innebär och har en livaktig etisk diskussion. Bland de bästa böcker man kan finna om professionell etik är skrivna av journalister utifrån det egna yrkets praktik.

Arkitektkåren är emellertid fullständigt omedvetna om att de har ett problem, utan ser sig istället som dom som ”vet bättre än kunden själv vad kunden behöver”. Den ”etiska” diskussionen inom yrket handlar mest om huruvida man får göra en tillbyggnad i glas på ett 1700-talshus och andra i grunden estetiska frågor.

Vad gäller politiker så kan väl var och en från egen erfarenhet bedöma hur det är ställt med moralen. En besvärande sak tycker jag emellertid är att om någon riksdagsman skulle följa sitt samvete och rösta efter sin övertygelse i riksdagen så blir han/hon förmodligen utesluten eller åtminstone inte uppsatt på valbar plats i nästa val. Det understödjer knappast en högtstående moralisk hållning gentemot dom som valt honom/henne. Det ligger något i det en inringare till Ring P1 föreslog förra veckan. Varför inte avskaffa riksdagsmännen och låta partierna få ett antal röster motsvarande sina mandat i valet eftersom ändå ingen enskild riksdagsman får rösta avvikande från partiet. Snacka om att vi skulle spara pengar! Vi behöver bara se på röstningen i riksdagen om samkönade äktenskap eller FRA-avlyssningen för att inse problemet. Konstigt förresten att ingen i valkampen förstod vad Reinfeldt menade med att han skulle bli en lyssnande stadsminister. Det var tjuvlyssna han menade så klart.

Nu är jag inte bara hemmafilosof utan gör en del praktiskt också. Det senaste projektet är att tillverka en handledare i trä till vår spiraltrappa. Ingen hantverkare är beredd att ta på sig det eftersom det är ett alltför stort och svårt jobb och skulle bli oerhört dyrt. Sådant gillar jag. Jag återkommer med rapporter om hur jag lyckas; eller misslyckas.
Gadgeten innehöll ett fel