google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: 2009 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

fredag 25 december 2009

Ett Gott Nytt Hederligt 2010 - kan det vara nå't?

Jag skrev för ett halvår sedan hur forskarna i dagens samhälle har blivit något av glorifierade "nyttiga idioter" som man kan använda vid behov i den dagliga debatten i allehanda frågor. I snart sagt varje aktuell fråga slår debattörerna varandra i huvudet med vad "ett enigt forskarsamhälle anser". Det något sorglustiga är att i nästan varje fråga från diskussionen om "intelligent design" till den globala uppvärmningen får forskarna både representera sanningen och fördomsfullheten. Hur många miljövänner refererar inte ena stunden till forskarnas uppfattningar i miljöfrågan för att i nästa stund förkasta allt som har med skolmedicin att göra till förmån för gamla kinesiska eller homeopatiska läkekunskaper. Man använder och förkastar således vetenskapens rön allt efter behov.

Låt mej nu lämna sakfrågorna och beröra en ny företeelse i samhället. Alla vi som var med på 70-talet vet att mycket av det vi och dagens mest prominenta debattörer både på vänster och högerkanten lutade sig mot var konspirationsteorier. Konspirationsteorier var den tidens "sanningar" och ett bevis på att man var "medveten".

Numera bemöts de som ifrågasätter de rådande korrekta åsikterna med beskyllningen att de omfattar konspirationsteorier, vilket är något väldigt fult. Feltänket är emellertid att det inte behövs någon medveten konspiration för att få människor att tycka och tänka likadant hur stolligt det än är. Hur går det då till?

Det kan börja med en vetenskaplig nyhet, riktig eller ej, som någon grupp eller politiker anser "gynna saken". Om åsikten stöds av tillräckligt inflytelserika eller kända personer får den spridning i media och så är det på G, som man säger. Det kan också vara en "sanning" som är helt och hållet politiskt fabricerad. Det gäller då bara att finna forskare och experter som stödjer frågan och det har varken historiskt eller i dagsläget varit ett problem. Man kan räkna upp mängder av sådana "sanningar" genom historien, men det kan säkert läsaren själv komma på också.

När en sanning så har blivit etablerad är den självgående. Alla politiker som vill bli omvalda måste omfatta den, alla journalister som vill bli publicerade måste omfatta den, alla kändisar som vill komma med i pratshower på TV måste omfatta den och alla forskare som vill ha pengar till sin forskning måste komma fram till resultat som stödjer den "sanning" som är bestämd. Det har således inte ett dugg med konspirationer att göra utan drivs framåt av människans egen överlevnadsinstinkt och längtan efter uppmärksamhet och framgång.

Så - hur ser fortsättningen ut? Jo - genom slarv eller hederliga personers samvete kommer, för eller senare, avslöjanden som säger att allt inte är så uniformt som man velat göra gällande. Till en början tigs detta ihjäl och de som avslöjat "en annan sanning" får sota för det genom stoppade karriärer. När flödet av avslöjanden blir alltför många och från källor som inte kan negligeras kommer hela samhället, men politiker och journalister i spetsen, att tvärvända och påstå motsatsen. Ingen kommer att minnas vad man tyckte för två månder sedan och forskarna hoppar på nästa "gravy train" som amerikanarna säger.

Man kan ju bara ställa sig frågan hur många forskare och politiker som idag minns att det Rasbiologiska Institutet i Uppsala fick medel från staten ända fram på 70-talet. Hur många som idag känner någon som sympatiserade med nazismen under kriget eller Röda Kmererna eller omfattade någon av de "sanningar" som idag är omöjliga att ha eller att ha omfattat.

tisdag 22 december 2009

Göteborgska tokigheter

Inte brukade det snöa på den tiden vi bodde i Göteborg inte, men nu snöar det som det gjorde i barndomen i Bergslagen. Det får lite konsekvenser på framkomligheten. Trottoarerna är ju sällan plogade så man har ett smalt upptrampat spår att hålla sig till. Det blir verkligen en påfrestning när man möts som svensk. Det är faktiskt jättesvårt att möta gående samtidigt som man enstirrar i marken och inte låtsas om att man möter en annan mänsklig varelse. Det är nästan man snuddar vid varandra när man ålar sig förbi, men bara man inte ser på varandra eller säger något så har man ju uppträtt korrekt svenskt. Det finns ju utlänningar som fjantar omkring och ler och ber om ursäkt och kanske till och med hälsar i sådana situationer men så gör inte vi i Sverige inte.

När man åker buss är det bäst om man har en barnvagn. När någon inte ont anande idiot ställt sig på barnvagnsplatsen stirrar man ilsket på personen, kör på hälsenorna lite lagom hårt tills personen rodnande av skam flyttar sig till annan plats. Inte vore det någon sport att säga "ursäkta mig jag skall bara parkera min barnvagn" eller något liknande. Då finge man ju inte känna sig rättmätigt indignerad. Det kunde ju vara ett förbiseende från den som står på fel plats och då skulle han ju komma undan alltför lätt.

Göteborg har ett problem har jag förstått från bladet. Man vet inte ännu hur man skall kunna bötfälla utlänningar som inte betalar trängselavgift efter 2013 när det införs, "men det skall vi lösa tids nog", säger kommunalrådet med tillförsikt. Det finns ju bra erfarenheter från spårvägen hur man sätter utlänningar på plats. Givetvis måste man, som sed är, inte ha någon information om betalsystemet annat än på svenska. Bara det ger ju en hel del böter och möjligheter för kommunens riddare att spänna sig. Så bör man ju inte göra det möjligt att märka när man kör in i en zon enligt Stockholmsmodellen. Hur man betalar bör man hålla hemligt eller göra så komplicerat så ingen icke svensk begriper ett dugg. Nu är det ju inget större problem emellertid eftersom de flesta betalmetoder ändå inte är tillgängliga för utlänningar. Det är ju lite magstarkt att tro att en utlänning skall betala 70 kronor i internationella bankavgifter för att betala 20 spänn i trängselavgift eller skaffa sig tillfälligt svenskt betalkonto. Inte har dom där utländska klantarna alltid mobiler heller när dom åker på semester.

Det riktigt roliga blir nog emellertid när man skall be, exempelvis det franska Gendarmeriet, om handräckning för att driva in avgifterna och förseningsavgifterna. Man har nog inte förstått hur det funkar i andra länder riktigt.

Ett resultat kan man nog vara ganska säker på emellertid och det är att de flesta utländska bilturister kommer att dra sig för att åka till Göteborg och Stockholm när det sprids ut vilka besvär man får. Det finns ju så många andra trevliga ställen att åka till. Franska turister kommer säkert att fråga efter de bevakade gratis infartsparkeringarna med gratis anslutande kollektivtrafik som finns i hemlandet. När dom inser att de riskerar att få bilen stulen eller bruten och dessutom får betala en fantasisumma för att åka i en skranglig spårvagn så undrar dom nog om dom åkte fel någonstans på vägen norrut och hamnade bakom gamla järnridån.

Om dom nu mot förmodan skulle hitta en infartsparkering och beslutar sig för att riskera hela semestern genom att lämna bilen där. Om dom lyckas kånka upp sitt bagage på bussen så kommer dom att upptäcka att man inte kan betala ens med svenska kronor. Man måste ha magnetkort och det kan man bara köpa i speciella affärer, inte på bussen. Någon sådan affär finns naturligtvis inte vid parkeringen. Där står man då mitt ute i Hotahejti med trötta barn efter flera timmars körning och har ingen möjlighet att komma vidare. Även den mest miljömedvetne kan väl svikta i en sådan situation? Lösningen blir troligen närmaste hotell utanför zonen och snabbt vidare till andra mål i Svea rike.

Föreställ er ett annat scenario där en sydeuropeisk familj kommer sent på natten med färjan eller söderifrån på motorvägen och lyckas hitta ett hotell, gör sig glada dagar på Lisberg och så småningom åker vidare. Föreställ er vidare när familjen tre månader efter får ett brev, troligen på svenska, som hotar om indrivning om man inte omedelbart betalar in 20 kronor + straffagift till Göteborg stad för något man inte begriper vad det är. Ett så´nt fint minne från Sverige! Finns det några PR-personer inom kommunen?

Kanske de göteborgska affärsmännen skulle vara intresserade av att betala en klumpsumma till kommunen motsvarande vad turisternas trängselavgifter kan uppskattas till - det vore nog lönsamt för alla parter.

lördag 19 december 2009

Julbesök i Sverige

Så var vi i Sverige på Julbesök.Lite konstigt är det att starta i soligt och relativt varmt väder i Girona och hamna i ett kallt Göteborg. Men soligt har vi här också. Gironas flygplats var som att komma direkt till Sverige eftersom det gick ett plan till Stockholm och ett till Göteborg med 20 minuters mellanrum, så det pratades bara svenska i avgångshallen. Det började inte så lyckat eftersom vi inte lyckats skriva ut våra boardingcards pga ett datafel hos RyanAir. Vi fick betala 80 Euro för att få våra boardingkort, visserligen med löfte om återbetalning, men det vill jag se först.

Resan gick annars bra trots snöväder och kyla på många ställen i Europa som skulle ha kunnat innebära förseningar. När vi kom till Göteborg blev det emellertid lite kris bland passgerarna eftersom Säve flygplats hade passat på att stänga alla toaletter lagom till planets landning. Det var många stela ansikten och korsade ben innan väskorna kom så folk kunde rusa ut för att göra sina behov.

Vi blev hämtade av dotterna i en lånad BMW. Döm om vår förvåning när vi fann att det bagage som lätt gick in i bagageutrymmet på vår lilla Peugeot 307 cc inte på långa vägar gick att få in i BMW:n. Det var bara för mig att ta en taxi med överblivet bagage, medan min fru satt och beundrade nya barnbarnet i bilens baksätet pådotterns bil. Lite knepigt är det att taxiresan mellan Säve och Göteborg kostar mer än en enkelbiljett med flyg från Spanien.

Idag har vi trängts med alla andra i affärerna. Vi har ju bara bott två år utomlands men man ser ändå saker med andra ögon när man kommer till Sverige. Nog är det en speciell upplevelse att få stå i kö för att bli insläppt på Systembolaget när man är van vid att plocka till sig en flaska i snabbköpet eller gå till någon av bönderna i byn och köpa en låda.

En annan sak man glömt är hur mycket man blir knuffad och knôd på i Sverige utan så mycket som en kommentar. Helt automatiskt ber jag om ursäkt när någon försöker springa ner mig. I Frankrike ber man om ursäkt så fort man korsar någons väg i affären eller på gatorna, vilket var svårt att vänja sig vid i början.

Så måste man ju fika när man är på sta'n. Ahlströms konditori är en favorit. Svenska konditorivaror är nästan alltid överlägsna de franska. Även när man beställer sk. franska bakverk på ett bra konditori här är dom bättre än originalet.

Andra måsten är svensk västkustfisk, speciellt plattfisk, Skagenröra och ostkaka. Det finns några liknande måsten att beta av: Julmust, lutfisk, semlor som väl börjar säljas på Juldagen och icke franska viner.

söndag 13 december 2009

Sankta Lucia och Madonna

Nu har vi haft Luciafest - ja jag vet att det var för tidigt, men några vänner skulle komma ned från Albi och dom ville inte åka hem på söndag kväll så vi firade Lucia den 12:e i stället. För fransmän spelar det liten roll eftersom dom inte känner till Lucia alls. Inte konstigt egentligen eftersom vi i Sverige firar ljusets högtid när det är som mörkast. Det blir inte riktigt detsamma när solen skiner hela dagen och det är 15 grader ute och ljust till 17.30 på kvällen. Vi gjorde emellertid vårt bästa att släcka ned och tända alla levande ljus vi kunde så vi fick en riktig Luciastämning. Glitter i håret till alla damer hörde till, men vi tre män fick nöja oss med att beundra den kvinnliga fägringen.

Som alltid, vid sådana högtider, bjöd vi på svensk mat och eftersom vi kommer att vara i Sverige över Jul bjöd vi på lite svensk julmat också som smakprov. Det blev naturligtvis SOS - SmörOstochSill - min hemgravade lax med tillhörande sås, hemmagjorda köttbullar, en liten julskinka, Janssons frestelse, glögg och pepparkakor. Det kan emellertid vara lite knepigt att få ihop den svenska maten när man bor i Frankrike, men det går med lite påhittighet och framförhållning.

När det gäller lax måste man gå till en välsorterad fiskaffär där man kan få skottsk eller norskt lax. Få dom att ta fram en som är riktigt marmorerad av fett även om dom protesterar. Här anser dom att laxen skall vara röd och med lite fett så dom säljer helst farmad. Dom förstår inte att det just är fettet som visar den goda kvaliten.

Gravlaxsåsen är ett annat problem. Till den måste man ha svensk vanlig senap för att göra den med fransk senap är värdelöst. Likaså dillen kan ibland vara svårt att få tag på så det får man hamstra och frysa när man besöker en välsorterad affär.

Köttfärsen till köttbullar kan vara ett annat problem. Dom maler den mycket grövre här så man får köra den i matberedare lite. Dessutom säljer dom ofta färs som är kryddad med än det ena än det andra och ibland med tomat tillsatt för att göra Bolognaisesås. Man måste köpa nötfärsen för sig och fläskfärsen för sig och blanda själv. I övrigt är det bara att följa "mammas" recept.

Sill är ett annat kapitel som är besvärligt. IKEA:s sillar är faktiskt inte särskilt goda så vi börjar inse att vi nog får avstå från sill i framtiden. Likaså har IKEA degenererat när det gäller snapsen Förr kunde man köpa Svenska Snapsar och OP men nu har dom några egna specialmärken som ingen kan dricka. Således får man endera ta med sig snaps från Sverige eller krydda egen. Öl däremot har dels IKEA, där man kan köpa både Mariestads och Norrlands, men så finns det väldigt goda franska sorter också.

Jansson Frestelse måste planeras eftersom den speciella kryddningen på ansjovis som man har Sverige är unik. Man får be vänner ta med ett par burkar. Man måste också prova sig fram lite med potatis i Frankrike för den smakar annorlunda och har annorlunda konsistens. Det kan var svår göra gott potatsimos också dom gånger man vill ha det.

Glögg och pepparkakor köper man på IKEA. Om man tycker Blossas vinglögg är lite mesig kan man alltid slänga i en skvätt cognac. Likaså hittade vi djupfryst kokt julskinka på IKEA i år. Annars är det svårt att hitta den typen av lättsaltad skinka här i Frankrike.

Ost till sillen får bli en improvisation och man får hoppas man kan hitta något som lite grann påminner om brännvinsost. Förr hade IKEA det men nu finns bara mesig hushållsot så även där har man blivit sämre.Vi brukar köpa någon lagrad hårdost från bergstrakterna i söder eller norr och den funkar bra. Någon holländsk kryddost från Gauda går också bra, men inte är det som en Boxholm inte.

Således var maten ganska likt vad man har i Sverige, men sedan slutade likheterna. Vi hade hittat en del julmusik som vi spelade, men det tog inte så lång tid efter middagen innan någon av damerna tyckte att det var alltför sorgligt. Lillflickan (58) bland grannarna hämtade då en skiva med nordafrikansk disco som enligt mitt tycke var ganska vedervärdigt. Vår engelska väninna förslog något glatt, som julmusik av Bach, men det tog fransyskorna inte ens som ett seriöst förslag. Den äldsta av damerna lyckades hitta en radiostation på min Sonos som spelade 60-talsrock och då satte damerna i gång och dansade. Så småningom, när hon lärt sig hur man rattade Sonosen lyckades hon hitta Michael Jackson och Madonna på min hårddisk och då blev det fullt disco inför den stundande Luciadagen. Den av damerna (70+) som för två år sedan var så illa däran att hon inte kunde gå i en trappa och därför fick genomgå en stor hjärtoperation, hade solodans där hon parodierade dagens ungdomsstil. Mycket underhållande!

Så, det blev en både traditionell och ytterst annorlunda Luciafest som var spetsad med ett annat helgon - Madonna.

tisdag 8 december 2009

Min fru har vaccinerat sig - men jag blev nekad!

Idag skulle vi vaccinera oss mot svininfluensan, eller GRIPPE A som det heter här i Frankrike. Vi hade inte fått någon kallelse, men vår läkare sa att vi kan bara gå dit så blir vi vaccinerade. DIT - var en samlingslokal som finns i närmaste stad där man gjort i ordning för vaccination. Vi togs emot av två personer som kollade att vi var dom vi gav oss ut för och det var inget problem att vi inte var kallade. Vi fick sedan vänta några minuter på att bli utfrågade av en läkare som ville veta en mängd saker om våra allergier om vi var friska, om vi åt någon medicin och en mängd annat. Min fru kunde svara nöjaktigt på alla frågor ,men för mig blev det problem. När jag berättade att jag för 40 år sedan fick ett kraftigt allergiskt anfall av penicillin blev han bekymrad och ställde mängder av frågor. Jag hade ju ingen aning om vilken sorts penicillin, vilken dos jag fått eller något sådant. Läkaren berättade att han tidigare under dagen hade haft en liknande patient, men han visste vad han ätit och hur mycket. Efter telefonkontakt med läkemedelsverket i Frankrike bestämdes att han inte skulle få något vaccin - det fick inte jag heller. Min fru fick emellertid sin dos och sedan kunde vi lämna stället. Jag kommer att ta kontakt med min husläkare i eftermiddag och be honom om en omgång Tamiflu eftersom jag skall flyga i Jul och det vet ju alla att det är rena viruskammaren att vistas i ett flygplan.

Hur stor risken att bli smittad är vet jag inte, men man kan ju konstatera att vanlig hederlig vinterinfluensa totalt har utrotats med hjälp av svininfluensan. Norge lär ju vara det land i Europa som är värst drabbat trots friluftliv och daglig dos av tran - 300 000 fall har rapporterats med ett uppskattat mörkertal på lika mycket till. Våra norska vänner berättar emellertid att så fort man nyser och får lite feber så blir man sjukskriven en vecka på Tamiflu och registrerad som ett svininfluensafall utan någon som helst kontroll. Det sker bara per telefon. Man får ju förstå att det är viktigt att visa att de resoluta besluten, alla pengar som lagts ut och all skrämselpropaganda man spridit inte bara var "att ropa varg". Annars kan ju folk få för sig att myndigheterna inte vet riktigt vad dom gör.

måndag 7 december 2009

Försäkringskassans långa arm sträcker sig in i evigheten

När jag var liten tog jag ofta mitt kastspö och drog iväg till den närbelägna älven för att fiska. Min mor var ju, som mödrar är, orolig för att något skulle hända och för att ge eftertryck åt sin oro sa hon: "Nåde dej om du kommer hem och har drunknat; då skall du få se på annat!" Vi har många gånger skrattat åt detta ologiska yttrande sagt av omtanke.

Att jag kommer att tänka på det beror på att min fru och jag idag fick den årliga begäran om Levnadsintyg från Försäkringskassan i Sverige. Vi som bor utomlands och uppbär svensk pension måste nämligen varje år gå till borgmästaren i byn och låta någon tjänsteman/kvinna besiktiga oss och intyga att vi förefaller vara vid liv. En klok åtgärd så att inte efterlevande skall kunna uppbära pension för döda släktingar.

Det är när jag läser igenom blanketten jag kommer att tänka på min mors yttrande. Där står nämligen:

"Jag försäkrar på heder och samvete att uppgifterna i blanketten är riktiga och fullständiga. När uppgifterna färändras måste jag meddela Försäkringskassan. Jag vet att det är straffbart att lämna felaktiga uppgifter, utelämna något eller inte meddela Försäkringskassan när uppgifterna jag lämnat förändras."

Den här varningen blir ju lite komisk när man betänker att det enda jag intygar är att jag, med ett visst personnummer, lever. Hur tänker man sig att jag skulle fuska - skriva på det som död kanske - och om detta vore möjligt - vad skulle jag tjäna på det? Riktigt kul blir det ju när man funderar över vem dom har tänkt skall straffas om jag, mot förmodan, skulle stiga upp från de döda för ett ögonblick och skicka in blanketten. Det blir ju inte mindre roligt när man läser att min underskrift skall ske vid samma tillfälle som borgmästaren stämplar dess riktighet. Det är riktigt dråpligt att tänka sig hur det falska intygandet skulle fungera.

Man skulle ju tycka att min underskrift borde vara bevis nog på riktigheten av att jag lever.

lördag 5 december 2009

Att bo i världens medelpunkt

Jag ser oerhört lite på TV sedan jag flyttade till Frankrike. En av orsakerna är naturligtvis att jag tycker det är svårt att följa med i dialogen, men inte bara det. En avgörande orsak är att nästan alla filmer och serier som jag brukade se är dubbade till franska och det är inte bara svårt att följa med - det är dessutom fullständigt idiotiskt. Dom flesta fransmän jag påtalar detta för tycker jag är enbart fånig - vi är ju i Frankrike och det är självklart att alla skådespelare skall tala franska i Frankrike. Att det skulle vara en kvalitetsförsämring inser få eftersom deras dubbskådespelare naturligtvis är oerhört skickliga. Bara när jag frågar dom vad dom skulle gilla en gammal rulle med Brigitte Bardot dubbad till kinesiska så börjar något lite gå upp för dom. "Men", säger dom: "inte kan man väl hinna läsa en textremsa på en film?" "Man klarar det i Skandinavien och i Holland", säger jag då, "och fransmännen är väl tillräckligt läskunniga för det?".

Det finns emellertid ytterligare ett problem som kan göra en ganska trött på fransk TV. Dom måste prata sönder allt! Dom få gångerna jag anser att jag skall göra ett försök att titta blir jag bara förb-d. När jag försökte se på europafinalen av European Song Contest var det stört omöjligt att få höra låtarna. De två franska kommentatorerna pratade oavbrutet om Frankrike och vilka kläder sångarna hade på sig under varenda sång. Nu var det väl ingen stor förlust, men det gäller principen. Samma var det för lite sedan när man sände stort från jubileet över järnridåns fall. Det hände ju en del intressant, folk talade, man spelade musik med högklassiga artister osv. men fransmännen fick inte ta del av något annat än bakgrundsljud från evenemanget. I stället hade man ett gäng franska förståsigpåare i studion som pratade oavbrutet under hela sändningen om saker som rörde Frankrike. Att det handlade om murens fall var bara en förevänding att berätta vilken stor roll Frankrike hade i sakernas tillstånd.

Nyheter från världens alla hörn skall vi inte ens tänka på. Om Obama håller ett tal så får man höra hans tre första ord, sedan dränks det i en fransk röst som talar i hans ställe. Vad han faktiskt säger har man inte en aning om, det får man lita på att det blir korrekt återgett. Det verkar som om fransmännen är livrädda för att smittas av främmande språk. Nu kör ju Sarkozy hårt med att franskheten och stoltheten över att vara fransk skall återupprättas. Precis som DET behövde blåsas upp mer. Men är man av ungersk invandrafamilj så får man väl safta på lite extra. Återigen måste jag framhålla min gamla käpphäst att alla länder som dubbar filmer - Italien, Frankrike, Spanien och Tyskland är urusla på främmande språk, medan skandinaver och holländare har vant sig vid att höra olika språk och är riktigt bra på att tala annat än sitt modersmål.

I detta sammanhang känns det lite kymigt att jag har blivit inbjuden att hålla ett inledningsanförande i Paris på ett symposium med några hundra franska akademiker. Jag förklarade att jag absolut inte tänker skämma ut mig med min usla franska bland dessa virtuosa språkbehandlare och retoriker, men fick då tillåtelse att prata på engelska och få eventuella frågor översatta för mig. Jag undrar emellertid hur många i församlingen som kommer att ha en susning om vad jag säger. En annan tanke som slår mig är om det finns något annat land där människor på hög akademisk nivå har svårigheter att följa med i ett anförande på engelska.

tisdag 1 december 2009

Folkomröstning i Schweiz - religionernas ansvar för sitt rykte


Jag läste en intervju med Jan Myrdal för något mer än ett decennium sedan. Han berättade att han haft fel en gång i sitt liv. Det var när han fick frågan om han trodde att religion någonsin igen kunde bli en politisk maktfaktor i världen. Han ansåg då detta vara omöjligt. Att Jan Myrdal erkänt sig ha tänkt fel en gång var ju i och för sig en förstasidenyhet, men också att han troligen hade en orealistiskt hög tanke om bildningsnivån hos världens befolkning när han gjorde det uttalandet.

Idag talar vi om folkomröstningen i Schweiz och förfasar oss över det schweiziska folkets dumhet och deras rädsla grundad på okunnighet. Vi kloka människor vet ju att det absolut inte finns något att frukta från muslimer och att det bara är media och mörkmänniskor från yttersta högern som målar upp skräckscenarier och profiterar på de okunnigas islamofobi. Vi vet ju alla att terrorister inte har något alls att göra med islam, faktiskt lika lite som korstågen under medeltiden hade att göra med kristendomen eller Gustav II Adolfs härjningar i Europa med protestantismen eller IRA's bomber och Ulsters nationalisters mord med katolicismen respektive protestantismen.

Man börjar ju undra om det inte är denna politiskt korrekta inställning till det som oroar människor som är det stora problemet. Vore det inte bättre om vi som faktiskt tycker det är sorgligt att man buntar ihop hela kategorier trosutövare eller etniska grupper i en stor hop började ta "okunniga" människors oro och vånda på allvar och faktiskt diskuterar även de problem som inte är så trevliga att diskutera. Vi kan inte ge yttersta högern monopol på dessa frågor för då ger vi dom också monopol på lösningarna och det är riktigt skrämmande.

Den kristna yttersta högern i USA går i spetsen för illdåd där man bränner abortkliniker och misshandlar sjukvårdpersonal och har alltid utgjort kärnan i Ku Klux Klan, man ivrar för mer dödsdomar och stöder alla krigsinsatser som man kan tänka sig mot "otrogan" runt om i världen. Katolska kyrkan i USA och på Irland har gång efter gång skyddat pedofiler som förgriper sig på små barn som de getts ansvar för. I många muslimska länder stenar man kvinnor som blivit våldtagna och hedersmord på döttrar som anses skämt ut familjen förekommer till och med i Sverige. Om vi går tillbaka i historien så kan den historiskt kunnige konstatera att såväl Karl XII krig som Korstågen på medeltiden, Erik den Heliges massakrer på finnar, USA's krig i Vietnam och många många fler illdåd skett i Jesu/Guds namn eller med Guds uttryckliga välsignelse.

"Men", säger den politiskt korrekte läsaren, "detta har ju inget med religionen att göra. Det är ju misstolkningar av respektive heliga skrift, Det är despotiska ledare som missbrukat religionen för sina egna syften". Det finns emellertid några små problem i dessa invändningar. Ett är att det är våldsverkarna och terroristerna själva som påstår att deras handlingar utförs i Guds namn, ivrigt påhejade av såväl präster som mullor och andra religiösa potentater. Det är inte något som de "okunniga" människorna eller medierna hittat på för att svärta ned en viss religion.

Jag minns när jag var ung. Då fanns ett romantiskt skimmer runt allt som var arabiskt och det var inne att läsa koranen för den ansågs så klok och moderat i sin trosuppfattning och sina levnadsregler. Tusen och en natt, shejker, harem och allt sådant var föremål för populärpressens romantiska exploatering. Det var därför med stor förväntan man såg fram emot den kloke religiöse ledaren ayatollah Ruhollah Khomeini när han återkom från sin exil i kulturens huvudstad Paris för att ta över efter den hemske Mohammad Reza Pahlavi, shahen av Iran. Nu skulle folket slippa oket från den ganska brutale, kapitalistiske, "USA-lakejen" som styrt landet under så många år. Hur det blev med den humanistiska och folkliga friheten i religionens namn vet vi alla vid det här laget. Det är knappast några andra än de religiösa ledarna som förstört det goda ryckte man hade.

Ett problemet är att fundamentalismen finns inbyggd som en biprodukt i varje religion. I strävan att komma före alla andra i kön till den egna himlen kan en del tillåta sig ganska mycket och ju fler andra man kan beslå med ogudaktighet, ju kortare blir ju kön tycker en del. Det andra problemet är just det faktum att man kan få människor att begå handlingar, som dom aldrig skulle drömma om att göra annat än när det sker i Guds namn. Det är lyckligtvis mer eller mindre en svunnen tid när ledare kunde hänvisa till territoriella krav eller till storvulna nationalistiska drömmar för att få människor att mörda varandra. Däremot går det alldeles utmärkt om man hänvisar till att ohyggligheterna sker i religionens namn och att belöningen kommer att utdelas hinsides. Då kan man, som i forna Jugoslavien, slå ihjäl grannfamiljen som man vuxit upp med, festat med och haft kul med i en generation bara för att dom har ett muslimskt eller serbiskt efternamn. Då kan man binda sprängdeg runt midjan och spränga en skolbuss i luften för att få salighet i himlen.

Man undrar vad det är i religionen som gör att religionen själv alltid kommer före respekten för medmänniskorna och varför det är så lätt att hitta fundamentalister inom snart sagt samtliga religioner. Det måste vara ett ansvar för religionerna själva att ta itu med detta. Varför står inte alla religiösa ledare i världen upp som en man och predikar att religion syftar till att lära människor hur man skall ha ett bra liv tillsammans - om det nu är så dom tycker och så det är. Det borde inte vara så att religionen kan ursäkta snart sagt vilken illgärning som helst om man bara hävdar att det är bra för religionen eller är Guds vilja.

Som det har blivit nu har religionen kommit att fungera som ett vapen i händerna på allehanda religiösa fundamentalister och världsliga despoter som utnyttjar, ofta knappt läskunniga, människors respekt för religionen och rädsla för Guden. I diskussionen i USA om att förbjuda handeldvapen hävdar vapenförespråkarna att det är människor som dödar inte vapnen. Så sant, men nog sker det fler mord om tillgången till vapen är större och vapnen mer dödliga. Det är de religiösa ledarnas ansvar att göra religionen till ett vapen som varken förmår eller tillåts döda. Om inte, får nog religionsutövarna finna sig i att människor är rädda och inte helt förstår var gränsen går mellan främmande religioners fundamentalism och den vanliga hederliga vardagsreligiositeten.

Det är knappast särskilt konstruktivt att skälla på "okunniga" människor som "tycker fel" eftersom dom knappast ändra sig för det. Ta istället en seriös diskussion kring religionens ansvar för sina egna avarter så "vanliga människor" förstår att deras rädsla och misstänksamhet är erkänd och respekterad, om än kraftigt överdriven och ofta obefogad. Om inte så lämnar vi bara över dessa människors ängslan till deras enda vänner, högerextremisterna, som då genom sina framgångar, kommer att tvinga de etablerade partierna att införa idiotlagar för att få sitta kvar, som i viss mån skett i Danmark.


Sarkastiska råd till nya och gamla demokratiska ledare:

Om man skall avskaffa demokratin bör man göra det genom demokratiska val,
men eftersom folk har en fömåga att tycka fel kanske man måste hjälpa demokratin på traven lite.

fredag 27 november 2009

Min son - filmstjärnan

Nog är det kul när ens barn får göra roliga saker. Den animerade filmen Metropia har premiär i dagarna och min son David Granath har lånat ut sin kropp till filmfiguren. Rösten hans dög dock inte - och kanske inte skådespelartalangerna heller - så det fick bli Stellan Skarsgårds. Men nog är det lite knepigt att se den ruskige boven i Metropia i form av en något vanställd David. Speciellt som David är det snällaste man kan tänka sig - det är lite svårt att ta in. Själv tycker han det är jättekul. Att det är fler som tycker det är otroligt kan man läsa om i Expressen, samt på Resumé.


När David inte roar sig som filmstjärna driver han reklambyrå, men Granath EURO RSCG gör annat kul också som man kan se på deras Blogg.

tisdag 24 november 2009

Lite av varje en förvinterdag

Nu har det varit Jazzmånad i Conhilac Corbières igen. Vi lyssnade till Roberto Fonseca som vi hörde på Kuba i vintras. Det var verkligen en fantastisk musikupplevelse. Folk var helt begeistrade och han blev inropad fem gånger. Nog är det fantastiskt att man kan höra jazz av den kvaliten i småbyar ute på landet.

I övrigt så njuter vi av vädret som är som svensk sommar. Vi har ungefär tio grader högre temperatur här nere under alla årstider jämfört med Göteborg där vi bodde förrut. Det gäller emellertid inte under den kallaste vintern i Sverige och den hetaste sommaren här för då är skillnaden större. Vi var i Sete i söndags och sta'n kryllade av flanörer i det vackra vädret. Det var fortfarande 16 grader ute klockan 12 på natten.

I morgon är det marknad igen och vi köper våra obligatoriska fem kilo apelsiner som vi pressar varje frukost. 1 Euro kilot kostar dom och en apelsin ger ett stort glas juice. Förra veckan köpte vi några för oss okända frukter som är mogna nu. Det var Fuyu som ser ut som en Charonfrukt men kan ätas även när den inte är jättemogen. En annan lustig frukt heter Feijoa och smakar helt underbart. Smaken kan närmast beskrivas som en smultron-smakande kivi med en aning beska i. Den växer på buskar som ofta planteras mellan vinfälten för att stoppa vinden.

På veckans program står annars Thanksgiving hos våra amerikanska vänner samt svensk middag på onsdag för en engelsk väninna och en lokal konstnär som vi känner. Det skall bli kalvstek med gräddsås, kokt potatis, pressgurka och lingonsylt. Till förrätt blir det en liten tallrik med en röra på lax, svenska räkor, hackat hårdkokt ägg som är blandat med majonäs och crème fraiche. Till detta några skivor avacado och några korn forellrom på toppen. Till detta blir det öl och OP Anderssons akvavit. Efterrätt blir vaniljglass med varm hjortronsylt. Det enda avsteget från det svenska blir ett lokalt vin till steken.

Det nya barnbarnet rapporteras må bra och föräldrarna börjar hämta sig från den svåra ankomsten. Dom är jätteduktiga allihop och pojken är "såå redig" som man säger i Göteborg. Här i Frankrike frågar alla vad barnet heter och blir jätteförvånade att det inte är bestämt ännu. Man måste nämligen rapportera namnet och födseln inom 48 timmar hos borgmästaren här. Man har ju inga personnummer och ingen centraliserad folkbokföring som fixar allt här så nog är det fördelar med det svenska systemet på det sättet. Å andra sidan kan dom inte korskolla folk eftersom dom har olika identifikationer hos varje myndighet.

Så har vi hört att det skall bli privata apotek i Sverige, men som alltid i Sverige blir det ju inte alls så att man kan starta ett apotek utan vidare utan det skall vara storskaligt och centraliserat även som privat har jag förstått. Här finns det mängder av små apotek som alla är privata. Förutom att dom säljer alla de traditionella läkemedlem som folk behöver så är dom i allmänhet specialiserade på något ytterligare. Det kan vara naturmedicin, örtmedicin, homeopati eller något annat. Vi har hittat en apotekskedja som säljer alla produkter upp till 50% billigare än alla de andra. De drivs av ett apoteksnederlag så de har inga mellanhänder mellan grossisten och kunden. Min fru är särskilt lycklig över att hon kan köpa Nicorette för halva normalpriset.

Borde man inte förbjuda Nicorette på svenska arbetsplatser förresten? Jag har hört att det börjar komma krav på totalt förbud mot rökning och snusning. Tänk så mycket nyttig energi som går åt att tugga som kan användas till att producera. Och fåniga ser dom ju ut också när dom idislar så det borde ju vi tadelfria människor inte behöva se på. Dessutom hörde jag en som kletade sitt begagnade under en bordsskiva en gång så bort med otyget!!

Jag hörde en person på radion igår som menade att Thomas Thorild lurade skjortan av alla akademiska potentater i Uppsala när han fick dom att rista in sitt sarkastiska citat: "Att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större" över entren till universitetet. Det är verkligen en hyllning till medelmåttan och den politiska korrektheten.

Senaste veckans Filosofiska rummet handlade om detta. Programmet handlade om huruvida Sverige är ett filosofiskt U-land eller ej. Det blev en intressant diskussion mellan artisten Alexander Bard, docent Marcia Cavalcante Schuback och professor Sven-Eric Liedman. Det måste vara mycket värdefullt för den brasilianske docenten i filosofi och den svenske professorn att få en grundkurs i filosofi av den internationellt berömde filosofen (enligt honom själv) Alexander Bard.

Naturen är i höstfärger här nu och vi försöker ta en promenad varje dag, men det är ju så mycket att göra som pensionär.

Nu börjar jag bli hungrig, men vi får nog vänta på mat eftersom min fru och hennes väninna bankar i vår lilla verkstad. Dom gör "dopskedar" i silver åt sina små nya barnbarn.


Dagens citat får bli fritt ur minnet av en tecknare/skämtare i Dagens Nyheter någon gång på 90-talet:

"Dom som inte röker kräver rökförbud, nykteristerna kräver spritförbud, vegetarianerna kräver köttförbud. Nu är det snart vi impotenta som står i tur."

torsdag 19 november 2009

Ännu ett fantastiskt barnbarn!

Den pärs man går igenom när man får barnbarn sliter på krafterna. Det insåg jag när en av döttrarna fick sin förstfödde härom dagen. Det var verkligen en pärs. Definitivt för henne och fadern men också för oss. Vi gick hela dagen som nervvrak och det var ingen måtta på vart fantasin skenade iväg med oss när det började gå in på andra dygnet av värkar och ingen information kunde vi få hur läget var på grund av sekretessen. Där satt vi i Frankrike och tuggade ned våra naglar så vi nästan såg ut som Venus från Milo frampå kvällskvisten. Nu gick allt, som det brukar, bra och den lille gossen är frisk och kry och hemma i det nyrennoverade huset och blir bortskämd efter alla konstens regler. Visserligen har han mest sovit hittills, men vad skall man vänta sig efter att ha buffat för att få komma ut under halvannat dygn. Sådant tar på krafterna även för en liten kämpe.

Vi hade hoppats vi skulle kunna få en titt på underverket via Skype idag, men då strejkade vårt bredband - det får bli i morgon. Hur som helst har vi firat med Champgne och en brakmiddag på restaurang så nu har vi bara att se fram emot att komma hem i Jul och se den lille i verkligheten. Min fru har stickat i månader så hon nästan fått stickningsarmbåge.

Nog är det konstigt hur olika det kan vara att föda barn. En av våra andra döttrar hann inte längre än till badrummet innan den lille ploppade ut som en champagnekork ur en flaska. Pappan fick sköta förlossningen på badrumsgolvet, vilket han gjorde med den äran. Den lille krabaten tog ingen skada av det heller utan är ett riktigt litet busfrö som är snabbare än vinden så man måste hålla stenkoll när man är ute med honom. Det enda "men" han fått är att han gillar bilar och har skärt som sin favoritfärg. Jag har letat överallt efter en skär bil åt honom, men det finns inte. Bilar till killar ÄR INTE SKÄRA - det är dockor till tjejer som har den färgen.

måndag 16 november 2009

Vi som nått mogen ålder borde vara döda - eller åtminstone rullstolburna eller psykfall

Vi har mängder av kloka och insiktfulla vänner som ibland skickar oss sina visdomsord. Det följande har Elisabeth bidragit med:

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.

Våra sängar var målade med blybaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen hade mobiltelefon.

Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.

Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.

Vi fick äta jordnötter.

Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen.

Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.

Eftersom du är en av dem. Grattis!!!

Det goda livet är vårt!!

Dagen citat får bli följande av Mohammed Ali (Cassius Clay)

"The man who views the world at 50 the same as he did at 20 has wasted 30 years of his life."

"Den som ser världen på samma sätt vid 50 som han gjorde vid 20 har slarvat bort 30 år av sitt liv"
/Egen översättning/

torsdag 12 november 2009

Tro inte på dom - turistreportagen alltså

Vi har haft kallt i någon vecka nu. Runt tio grader och snåblåsts och lite regn på nätterna, men nu är det bättre och verkar hålla i sig en tid. Jag är ingen älskare av friluftsbad, vändstekning i 40 graders värme på stranden och sand i maten, men ändå gillar jag värme om man gör något meningsfull. För mig är därför havet och stranden absolut vackrast och angenämast på vintern.

Vi promenerade på stranden i Port La Nouvelle idag. 20 grader, sol, lätt bris, gammal sjö och absolut tomt på folk - kan det bli bättre?. Jag kom då att tänka på en artikel i ett nummer av Svensk Damtidning som en vän till oss tog med från Sverige för att vi skulle få läsa ett resereportage om våra trakter. Jag säger bara - tro dom inte! Jag vet inte hur dom gör sina reportage, men inte besöker dom platserna dom skriver om i alla fall. Kanske besparingarna gör att resereportagen numera görs utifrån virtuella resor på internet eller också ligger dom vid hotellpolen och dricker paraplydrinkar hela tiden och snor sedan ihop något från webben när dom kommer hem.

I Svensk Damtidning skrev man om Gruissan Plage, eller egentligen La Plage des Chalets i Gruissan. Man berättade mycket riktigt att man där spelade in kultfilmen Betty Blue och detta illustrerades med en bild av några vackra livräddningstorn på stranden. Nu är det bara det att dom tornen ligger i Port La Nouvelle. Gruissans torn är tämligen trista att se på. Nu får man väl ursäkta journalisten eftersom hon/han tydligen, inte ont anande, klippt bilden från filmen och där använder man dom mycket vackrare tornen i Port La Nouvelle och placerar dom virtuellt i Gruissan.

Nu är ju inte det här så allvarligt och inte var den här artikeln värre än någon annan. Visserligen rekommenderade journalisten några restauranger och höjde dom till skyarna. Vi känner till dom och inte skulle vi vilja ta våra vänner dit, men dom har fixat sig bra plats på internet och i turistboschyrerna. Jag tycker jag ser ett mönster i semesterreportagen och om man känner till de verkliga förhållandena undrar man om journalisten alls varit på plats.

Det är lite som vädret - man behöver bara titta ut genom fönstret för att konstatera att väderleksrapporten är fel när dom berättar att det regnar och solen faktiskt strålar ute. Men datormodellen som analyserar alla tusen tillgängliga mätvärdena som matats in i meteorologerna superdatorer säger att det faktiskt regnar, så vem är jag att veta bättre grundat på amatörmässiga observationer. Ändå tror vi numera blint på dom när dom, utifrån sina teoretiska datormodeller, berättar hur vårt klimat skall se ut om hundra år. Jag önskar dom lade ned lite mer krut på att få det att stämma på torsdag också. Men vädret är förstås väldigt komplicerat och beroende av så många olika aspekter inom och utom människans kontroll så vad kan man begära att kunna förutspå om hur det bli så långt fram som nästa vecka.

tisdag 10 november 2009

Arv, miljö och katters personlighet.

Vi har två katter som vi har haft med oss från Sverige. Deras mor var en förvildad svartvit bondkatt som valt vårt uthus för sin nedkomst. Kullen bestod av sex kattungar som alla var mycket olika. Kattan hade varit promiskuös och idkat umgänge med åtminstone två hannar, varav den ene var någon typ av raskatt på vift bland kattpopulaset. Detta resulterade i att den förstfödde blev en katt som ser ut som en perfekt Ragdoll och de andra blev olika färgvarianter från kolsvart till guldbrunt. Givetvis valde vi att ta hand om ragdollen eftersom han var så bedårande vacker och försigkommen. Den andra vi tog hand om var en likaså tuff svartvit svensk bondkatt. Vi döpte dom till Champis och Hjalmar. Hjalmar valdes egentligen av vårt barnbarn och döptes till Alma, men när vi insåg att det var en hanne fick han heta Hjalmar så han på ett ungefär skulle känna igen sitt namn. De övriga kattungarna lyckades vi placera ut bland vänner.

Det som förundrat oss hela tiden är hur olika dessa två katter är. Eftersom dom tillhörde extremvarianterna i kullen är det tydligt att Champis far är en raskatt, kanske en Birma och Hjalmars far är en svensk bondkatt, troligen en halvbror, eftersom modern hade ett otal söner och döttrar som levde vilda nere vid Björboholms båthamn.

Champis är den sofistikerade kuddkatten. Han är oerhört kelen, han är vänlig mot alla andra djur. Oavsett om det är andra katter eller hundar så går han fram till dom och nosar och bekantar sig varefter han drar sig tillbaka till sin sovplats. Han föredrar att ligga skyddad under bord, i garderober eller också kryper han under ett klädesplagg. Han är ett oerhört matvrak, men blir inte överviktig. Han gillar kryddad mat och franska ostar och annat som Hjalmar aldrig skulle röra vid. Han är också en mycket egensinnig katt. Man kan inte lära honom någonting eller få honom att avstå från det han föresatt sig. Det är Champis som förstör våra möbler genom att vässa klorna. Han har vidare mycket svaga revirinstinkter med ett undantag och det är matskålen, som han härskar oinskränkt över. Han går absolut inte ut i Frankrike om det inte är midnatt och helt lungt ute.

Hjalmar å andra sidan tycker inte om att bli handskad med. I nåder kan man få klappa honom, men när han är sjuk eller skadad finner han sig i det mesta av någon anledning. Då är han fullständigt trygg. Att behandla Champis i samma situation kräver tjocka handskar. Hjalmar har alltid varit mycket avogt inställd till andra katter. När vi passat dotterns katter på sommaren blir det alltid problem mellan dem och Hjalmar, aldrig med Champis. Hjalmars revisinstikter är mycket starka. I Sverige hade han ett enormt stort revir och han har börjat att lägga stora delar av centrala byn under sig även i Frankrike. Flera nätter har han kommit hem med smärre blessyrer efter revirstrider. Han är mycket lätt att kommunicera med - han svarar på tilltal med små ljud och lystrar till ett begränsat ordförråd. Han vet exakt vad han får göra och inte. Visserligen gör han det ändå men man behöver bara titta på honom så slutar han och ser skamsen ut. Champis skulle vara totalt oberörd i samma situation. Hjalmar vässar sina klor på därtill avsedd plats och uppför sig i det mesta exemplariskt. Hans sovplats är med fördel på bästa sängen eller på bästa soffan, gärna på en filt med samma färg som han själv har. Hans matsmak är konventionell kattmässig, men trots att han äter mindre än Champis har han en tendens till övervikt.

Hur fungerar då det broderliga umgänget mellan denna robusta revirförsvarande tuffing och den avsevärt mindre prydnadskatten Champis. Båda vill naturligtvis träna sina reflexer på varandra och ger sig på varandra i broderlig kamp. Det är emellertid ingen tvekan om vem som är den dominerande - det är Champis. Han sitter lungt och tittar på Hjalmar när han kommer och vill bråka. I sista ögonblicket lappar han till sin bror med tassen, varefter Hjalmar drar sig tillbaka, slickar sig lite generat och försöker se oberörd ut på katters vis. Vid matskålen drar sig Hjalmar automatiskt tillbaka när Champis anländer så numera har vi två skålar, men eftersom Champis äter fortare hinner han med att stjäla lite för sin bror också innan han är klar.

Båda katterna är 9 år gamla och kastrerade och har varit hos oss hela sitt liv. Bådas favoritmat är svenska räkor, som faktiskt går att köpa djupfrysta här. Vi har försökt med olika sorters franska skaldjur, men dom smakar inte ens på dom.

Räkfest i köket


Hjalmar



Champis




onsdag 4 november 2009

Vad vi talar om i Sverige och Frankrike

Det är intressant att jämföra hur olika företeelser behandlas i Frankrike och Sverige. En aktuell debatt i Sverige har varit sk. samkönade äktenskap. Man vill lagstiftningsvägen tvinga präster att, mot sin religiösa övertygelse, viga samkönade par. Frågan är naturligtvis svår eftersom det är lika traumatiskt för samkönade par som vill ha en religiös vigsel att inte få det som det måste vara för prästerna att göra något som går mot deras tro. I Frankrike har man aldrig haft detta problem eftersom Frankrike, i likhet med de flesta demokratier, är ett sekulärt samhälle där kyrkorna inte har vigselrätt. Viger sig gör man hos borgmästaren och om man sedan vill uppsöker man sin religiösa ledare, vilken den nu är, för att få välsignelse av äktenskapen. Så enkelt löser man det.

En annan het fråga i Sverige är huruvida man skall få bära heltäckande slöjor om man arbetar som läkare eller lärare. Även den frågan har man löst i Frankrike där alla religiösa symboler är förbjudna i offentlig tjänst eller i offentliga sammanhang som exempelvis skolor. Det är således lika opassande att bära kors eller judisk kippa som att bära slöja i sådana sammanhang i Frankrike. Nu är långt ifrån alla glada över det i Frankrike och dom som tycker annorlunda ser snarare Sverige som ett föredöme. Härom dagen hade man ett inslag på TV om detta där man berättade att i Sverige går minsann både polisen och militären omkring i slöja. För inte så länge sedan hade man ett program om Norge där man berättade för de förvånade fransmännen att Norge på grund av sin oljerikedom hade avskaffat alla skatter. Om fransmännen fann detta förvånande så var det inget mot vad våra norska vänner tyckte det var. En sak är i alla fall lika i Frankrike och Sverige och det är medias trovärdighet.

Man har nyligen antagit en lag i Frankrike som förbjuder elever under 15 år att ha med sig mobiltelefoner i skolan. Att, som våra svenska vänner som är pensionerade lärare berättar, eleverna spelar kort och har ytterkläderna på under lektion, är förmodligen så otänkbart i en fransk skola så det inte ens behöver åtgärdas.

Den franske socialministren Frédéric Mitterand har i sina memoarer erkänt att han köpt sex i Thailand, vilket gör att vissa grupper kräver hans avgång. Han påpekar emellertid att han köpt sex av vuxna personer så det har ingen annan med att göra. Skulle det argumentet bita i Sverige måntro?

Å andra sidan har Sarkozy försökt utnämna sin drygt tjugoårige son till en hög chefspost inom förvaltningen, men då blev det för mycket även för fransmännen. Han fick ett något mer underordnat jobb i samma förvaltning i stället. Där är det lite som utnämningar av landshövdingar, generaldirektörer och Systembolagschefer i Sverige.

Vi har här emellertid en typ av kriminalitet som inte har blivit vanlig i Sverige ännu. Nyss sprängdes en liga som specialiserat sig på motorvägsrån. Man klär ut sig i uniformer och ger sig ut för att vara poliser inför osäkra turister på rastplatserna. När dom kliver ur sina bilar blir dom rånade av "poliserna". Den riktiga polisen har lyckats ta fast 40 nyblivna europeer från östeuropa som startat sådan företagsamhet inspirerade av sin uppfattning om vad det är att vara "fri kapitalist".

För övrigt kan man läsa att man i London sålt ett dokument från 1779 som visar en detaljerad plan av en fransk general att invadera Storbritannien. Detta skulle göras med hjälp av amerikanska armen och 500 indiansoldater.

Slutligen - för den som tänker semestra i Frankrike har man räknat fram att medelpriset för ett hotellrum i Frankrike 2009 är 91 Euro, vilket är det lägsta på fem år. Men då skall man komma ihåg att priset är per rum i Frankrike, inte per person. De hotell vi brukar bo på brukar kosta så där 50-90 Euro och då är dom jättebra tycker vi.

Dagen citat får bli av den kinesiske författaren Lin Yutang (1895-1976):

When small men begin to cast big shadows, it means that the sun is about to set.

När små män kastar långa skuggor betyder det att mörkret är nära
/Egen översättning/

måndag 2 november 2009

Hösten vill inte komma på riktigt

Hösten envisas med att dröja. Inte för att jag klagar på det, men några gånger har jag trott att det är dags och då har vinden vänt och det har blivit rena sommarvärmen. I vingårdarna är det emellertid höst och en sådan förunderligt vacker höst det är. Vinstockarna fullständigt glöder av färgprakt i alla skiftninger från brunt till blodrött över gyllene gult, orange och nästan skära toner. Olivträdens frukter börjar mogna i svart och mandelträden dignar av torkade mandlar. De allra flesta mandlarna är emellertid bittermandel, men vi har hittat några träd som har sötmandel - en hemlighet vi bevarar väl. Några goda vänner plockar oliver från de vilda, eller snarare övergivna, träden som finns överallt som dom sedan låter pressa till olja. Det behövs 8 kilo oliver för en liter olja så det är ett styvt arbete.

Jag tänkte det kanske var dags att gräva upp tomatplantorna som vi har tillsammans med en god vän, men hon sa att hon brukar skörda tomater till efter jul så dom får stå kvar. Vi har fått massor av tomater i år. Min fru och väninnan har gjort gazpacho och chilisås, vi har ätit tomatsallad i massor, tomatpajer i alla dess former och nästa varv blir chutney och pickles på gröna tomater. Det lär vara väldigt nyttigt med tomater säger dom som kan allt om sådant - men det är helt OK så länge det är gott. Man kan väl ta en Bloody Mary på hemlagad tomatjuice för att väga upp alla nyttigheter.

Vi tog en promenad härom dagen ute vid Gruissan Plage där de fantastiska gamla fiskarkabinerna har blivit ombyggda till sommarbostäder. För dom som sett kultfilmen Betty Blue är platsen bekant.

Slutligen lite visdom från den amerikanska vaudevillesångerskan Margaret Young (1900-1969):

"Often people attempt to live their lives backwards; they try to have more things, or more money, in order to do more of what they want, so they will be happier. The way it actually works is the reverse. You must first be who you really are, then do what you need to do, in order to have what you want."

"Människor lever ofta sina liv baklänges; dom försöker skaffa sig mera saker, eller mera pengar, för att kunna göra vad dom vill, så att dom skall bli lyckligare. Det fungerar egentligen tvärtom. Först måste man finna sitt verkliga jag, sedan göra det som krävs av en, för att få vad man vill ha."
/Egen översättning/

lördag 31 oktober 2009

Brittsommar i Sydfrankrike

Igår på morgonen åkte våra vänner från Helsingborg tillbaka till Sverige. Dom besökte oss några dagar här som har varit helt osannolika vad vädret beträffar. I går hade vi 27 grader varmt, strålande sol och vindstilla. Vi var blöta av svett efter en promenad på Garigguen eftersom vi var alltför varmt klädda. I tisdags badade vännerna vid Narbonne Plage och fick applåder av de andra solbadande. Det har varit skollov i Frankrike den här veckan och med det vackra vädret så var stranden ganska välbesökt och några fler än galna nordbor badade.

Första morgonen åt vi frukost på terassen, vilket blir något att berätta när dom kommer hem början av november. Sista dagen lagade vi Moules Marinières (sjömanshustruns mussor) till lunch som vi avnjöt i solen på vår takoas.

Mornarna har därefter varit dimmiga eftersom hettan under dagen har mättat luften med fuktighet som fällts ut i morgontimmarnas relativt svala luft. Det var verkligen en syn härom morgonen när, ur dimman, en hord av människor - säkert 20 personer - dök upp i änden av gatan iförda full vandringsutrustning med vandringskängor, lusekofte och luve och modernaste snitt på stavgångarstavar. Innevånarna stod förundrade och skräckslagan i fönstren ungefär som man kan tänka sig de gjorde på den tiden vikingarna drog fram och invaderade Frankrike. Det var våra norska grannar som tog sin obligatoriska morgontur på den franska "vidda" i den daggfriska morgonen.

Vi har ägnat oss åt betydligt mer stillsamma men inte lika sunda sysselsättningar. Ett besök på restaurang Chéz Saskia i La Cité i Carcassonne var en trevlig upplevelse. Restaurangen hör till det exklusiva Hotel de la Cité där mängder av kändisar bott under alla filminspelningar som gjorts där. Väggarna var täckta av foton och autografer av naturligtvis alla franska kändisar som jag inte har koll på, men jag kunde indentifiera Walt Disney, Goldie Hawn, Grace Kelly samt det belgiska kungaparet och många andra. För 20 Euro kunde man äta dagens meny inklusive vin. En god löksoppa till förrätt, vildsvinsragu och efterrätt samt ett gott Corbièresvin bjöds och det var mycket vällagat. Någon gång i framtiden, vid något stort firande, måste vi prova deras gourmetmeny med sex rätter för 45 Euro.

Vi tog med våra vänner till Château de Luc för att köpa vin och det märkte vi var en upplevelse för dom. Bara det att få prova alla de viner man var intresserad av var för dom en upplevelse. Dom försökte säga att dom bara ville ha lite i glasen så jag fick förklara att man får den skvätt som anses lämplig för provning, men förväntas inte dricka upp om man inte vill utan spotta ut vinet sedan man smakat på det. Lite svårt för oss svenskar att smälta kanske? När sedan damen stoppade ned två extraflskor i våra kartonger och sade att det var en gåva reagerade till och med mannen i familjen som oftast är mycket cool. Han skulle be att få bonusflaska på Systemet i Helsingborg i fortsättningen sa han, "för det får man i Frankrike".

Nu vidtar vardagen, men ingalunda den trista, utan som vanligt är det fullt av aktiviteter. I kväll äter vi midddag hos våra amerikanska vänner och på söndag hos en engelsk väninna. Tråkigt nog missar vi en inbjudan i kväll till Cellier d'Orfé i Ornaisson där man bjuder på årets vita och roséviner samt buffé och konsert. Men det kommer fler sådana tillfällen från andra vingårdar så vi får nog vårt lystmäte under hösten.

måndag 26 oktober 2009

Folksam stjäl från de allra fattigaste och trognaste av sina medlemmar

Min mor ringde mig i morse och var väldigt ledsen. Hon hade fått ett brev från Folksam som meddelade att hennes största stolthet hade fråntagits henne. Min mor är 85 år och har en liten pension och har aldrig haft något överflöd att leva på. Hon har emellertid sedan 1985 betalat in till två begravningsförsäkringar i Folksam. Den ena såld genom hennes fackförening, den andra genom PRO. Det känns ju tryggt och bra att spara i arbetarrörelsens eget försäkringsbolag tyckte hon.

Varje gång jag besöker henne har hon med stolthet visat upp beskeden från Folksam som meddelat att det vid hennes död faller ut lite över 100 000 kronor tillsammans. Hon har påpekat att hon minsann har sörjt för sin begravning och även skrivit ned precis hur hon vill ha det inklusive vad man skall bjuda begravningsgästerna på. Att det måste bli några kronor över till oss två söner har hon med stolthet påpekat varje gång. Vi har försäkrat henne om att hon inte behöver tänka på detta, men också förstått att det har varit viktigt för henne "att lämna en liten slant efter sig".

Nu läser hon för mig, med sorg i rösten, att hennes kapital fram till 2011 har minskat till 41 000 kronor och efter 2011 får hon lite drygt 30 000 kronor. "Nu blir det inget kaffe på begravningen, det säger jag bara - om ni bjuder på kaffe så kommer jag upp igen och protesterar", säger hon med galghumor. Hon är en företagsam kvinna så hon ringde Folksam och frågade hur detta kunde komma sig och fick svaret att man är oerhört ledsen för detta - precis som det skulle hjälpa? Men man kan ju tänka sig att dom som jobbar på Folksam skäms oerhört över vad ledningen beslutat och lider med varje gammal människa som ringer och visar sin förtvivlan.

När Scandia för några år sedan förskingrade sina kunders medel och delade ut till sin egen ledning blev det ett herrans liv. Scandia har blivit synonymt med ohederlighet och Scandiadirektör har blivit synonymt med skurkaktighet. Scandiaaffären har blivit beviset på hur oförmöget det svenska rättsväsendet är att ställa näringslivets toppar till svars för ohederligt beteende. Något sådant behöver emellertid inte Folksam på sikt riskera. Att klandra Folksam för att göra precis samma sak som de fula kapitalisterna i Scandia gjorde är ungefär lika opassande som att kritisera Gud Fader för att han låter barn dö av svält i tredje världen. "Det måste finnas en orsak och mening bakom, som vi inte förstår", anser man när småfolkets försäkringsbolag i samarbete med arbetarrörelsens PRO och facket lurar nästan en halv miljon svenska pensionärer.

Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om samma sak inträffade här i Frankrike. Troligen skulle några miljoner franska pensionärer blockera alla motorvägar, järnvägar och flygplatser tills regeringen tog försäkringsbolaget i örat. Det var precis vad som hände för någon vecka sedan då de franska bönderna tyckte dom fick för dåligt betalt för sin EU-subventionerade överproduktion av mat. Några hundra traktorer och skördemaskiner tog sig en tur på de franska motorvägarna vilket fullständig lamslog all trafik. Det tog inte många dagar innan regeringen proklamerade stora lättnader för jordbrukarna inklusive ett års momsfrihet. Troligen strider samtliga stödåtgärder mot ungefär ett halvt kilo EU-regler, men sådana petitesser har aldrig en fransk regering brytt sig om.

Det goda med Folksams indragning av pensionärernas sparmedel är ju ändå att nu har Folksams ledning äntligen förtjänat sina kommande bonusar som måste bli något i hästväg efter en så resolut och strategiskt viktig besparing. Hoppas dom njuter av sina belöningar och att det blir lite över till de politiker och andra dugliga personer som sitter i styrelsen också. Så är det väl bara att önska lycka till i nästa val. Min numera bortgångne far sa alltid att om alla pensionärer förenade sig och röstade likadant så kunde dom bestämma Sveriges regering - men vem skall dom rösta på - det är frågan.

Om man ser frågan i ett vidare perspektiv så blir man ju än mer förundrad. Man anser att en av de stora frågorna för Socialdemokratiska partiet på deras förestående kongress blir vinster i offentligt finansierad verksamhet. Hur man utifrån denna diskussion tänker om verksamheten i arbetarrörelsens egna företag kan inte jag begripa. Här kan man inte skylla på kortsiktiga förväntningar hos aktieägarna, eller snikna ledningar eller kaptalismens bristande samhällsansvar. För vems skull är det så oerhör viktigt att stjäla pensionärernas sparslantar frågar man sig?

En målgrupp har ju många gånger varit förmögna människor som investerar sitt överflöd i olika typer av aktier, fonder och pensionsförsäkringar. Den här gången talar vi om de allra "minsta" i vårt samhälle. Vi talar om den gamle pensionären som aldrig kunnat samla ett kapital under sitt liv, men som vill sluta sina dagar på ett värdigt sätt där inte de efterlevande skall vara tvungna att ta av sina, kanske små medel, till en begravning, utan tvärtom kanske få ett par tusenlappar över som arv. För det är väl ingen som tror att välbärgat folk skulle bry sig om att sätta sina pengar i en begravningsförsäkring?

Hur ser då Folksams ledning som tagit detta beslut ut?

VD är den gudagode mjukisnorrlänningen Anders Sundström och styrelsen innehåller idel stöttepelare inom arbetarrörelsen, fackföreningsvärlden och folkrörelsesverige tillika garanter för rättvisa för småfolket. Dessutom är 7 av 12 kvinnor i Folksam Saks styrelse och 5 av 12 i Folksam Liv. I båda är kvinnor ordförande. I Folksam Sak har vi den numera kända Wanja Lundby-Wedin vid rodret och i Folksam Liv har ordföranden i KF Nina Jarlbäck den yttersta makten. Här blir det lite svårt att skylla på att man blivit vilseförd av männen och således inte riktigt förstått vad man beslutat.

Nog är livet underbart?!

lördag 24 oktober 2009

Musik, mat, loppis och en riktig storm

Vi är fullständigt slut idag. I går åkte min frus svåger och hans dotter hem efter en veckas besök. Vi har haft jättetrevligt, ätit och druckit och träffat vänner till oss och allt har varit perfekt. Ändå är det liksom att luften går ur en när gästerna åkt. Det blev mycket musik, min fru och svåger spelade piano, vi lyssnade på Camillas senaste skiva med bl. a. Piaf-tolkningar och inspelning från svågerns senast konsert med orkestern han dirigerar. Dessutom har vi varit på antik- och loppmarknad och mängder av restauranger. Gästerna fick också uppleva en riktig storm av det där slaget när den varma vinden från medelhavet driver upp vattnet långt på land så många vägar blir ofarbara. Allt har varit intensivt och fullt av upplevelser och så plötsligt är allt som vanligt igen och då säckar man ihop - det varar ungefär en dag.

Vi börjar förstå ungefär vad våra gäster tycker är speciellt med de här trakterna. Först och främst är alla oerhört begeistrade över vinerna. Man är inte van vid viner från dom här trakterna i Sverige och vet inte hur oerhört goda dom är. Nu spelar det nog en viss roll att man på plats faktiskt kan dricka viner som är mogna, vilket jag har insett man sällan gör i vanliga fall om dom inte är snabbmognade som vissa moderna viner är. Att dricka viner som har så där 6 till 10 år på nacken efter att ha fått ligga till sig i källaren är något extra.

Naturen är det andra man är förvånad över. Corbières högplatå är full av fantastiska små dramatiska bergsvägar; naturen har samma vänhet som i Toscana och överallt växer vin, vin vin i ett böljande landskap dekorerat med parasollpinje och cypresser och i allt detta dyker det ena vinslottet efter det andra upp. Bara några mil bort kan man uppleva marsklandskap och våtland som påminner om Camargue och vid nere vid Medelhavet sträcker sig de vida sandstränderna från Spaniens gräns till Rhônes utlopp. I norr ser vi Montagne Noir med snö på topparna under vintern och Pyrenneerna som syns i söder har redan fått rejäla snöhättor. Att sedan vår trakt har 300 soldagar oavsett vad väderrapporten säger om vädret i övriga Frankrike kan man stå ut med.

Maten är ett annat kapitel våra vänner gillar. Få svenskar ropar av förtjusning när vi föreslår ostron, musslor och snäckor, men de flesta är modiga nog att prova. Vi gör en nybörjarrätt där vi gratinerar ostronen i vinsås med Noilly Prat och riven ost. Invigningsriten är att äta ett levande ostron också och det brukar gå bra accompanjerat av förtjusta rysningar. Annars bjuder vi mycket på anka i alla dess former samt givetvis lamm, mängder av ostar och maffiga och matiga sallader.

Nu kommer två nya vänner på måndag och det ser vi fram emot. Vi hoppas också kunna träffa några andra svenska vänner som har hus i Minervois, men det kanske blir kort om tid - trist! Våra amerikanska vänner är på plats och jobbar på sitt hus och dom kommer att stanna över Thanksgiving som blir deras stora evenemang för hösten.

I övrigt mår katterna bra och hösten börjar avisera sin ankomst. Idag har den emellertid dragit sig tillbaka lite och vi hade 25 grader och strålande sol. Vi kunde åka med taket nedfällt hela vägen från Gironas flygplats i går och det var härligt.

måndag 12 oktober 2009

Spanska tjuvar, norska Nobelpris och andra tokigheter - och lite njutning också

Nu har vi några dagars paus mellan gästerna. Jag har passat på att olja och vaxa handledaren till räcket. Den är i princip färdig nu och blev helt som jag ville ha den. Vi har just vinkat av ett par väninnor från Norge som varit här på en intensiv snabbvisit. Massor av utflykter och god mat blev det och vi hade jättetrevligt. Vi besökte Le Petit Comptoir i Narbonne, stadens bästa gourmetrestaurang, tycker vi. Som alltid var det oerhört gott. Lunch på Château L'Hospitalet och besök i deras vinbutik är också obligatoriskt. De har en lunchmeny med vinbuffé för 26 Euro som på höst och vinter är superb. Nog är det underligt att även ett så bra ställe drar ned sina ambitioner på allt under sommaren när man inriktar sig på engångskunder som är mer intresserade av det fria vindrickandet är av maten. Så fort hösten kommer förbättras både urval och råvaror för att inte tala om urvalet av viner på buffén. Nu måste man hålla sig väl med stamkunder som bor i regionen samt alla affärslunchgästerna som frekventerar stället.

Annars har den stora grejen varit valet av Obama som fredspristagare. Våra amerikanska vänner som är demokrater och stora Obamafans är ganska förtvivlade. Nu kommer republikanerna att få något att skämta om och häckla Obama för under de närmaste åren. Stackars karl - och inte kan han tacka nej heller! Det är som dom säger i Amerika - med vänner som norska Nobelkommitten behöver man inga ovänner. Att "torbjörna" någon har blivit liktydigt med att fullständigt sänka någon i amerikanskt språkbruk nu. Torbjörn Jaggeland, ordföranden i norska Nobelkommitten måste känna sig nöjd över sådan berömmelse. Det tråkiga är att Nobelprisen förknippas med Sverige och folk ute i världen har lite svårt att skilja på de olika nordiska länderna. Jag tycker att det är dags att man döper om fredspriset till "Det norska fredspriset" så alla vet var det kommer från och vad man kan förvänta sig för stolligheter.

Idag har vi plockat dom första granatäpplena, det börjar bli kallare - 15-20 grader, men sol - och på fredag kommer min svåger och hans dotter. Vi skall hämta dom i Girona om vi nu vågar oss dit. Jag blev ju bestulen på min plånbok för ett par veckor sedan i Spanien. I veckan var våra vänner där och fick sin plånbok stulen så man åker inte gärna dit längre. Att ställa ifrån sig bilen där är att be om trubbel. Vi har blivit bestulna eller man har försökt robba oss nästan varenda gång vi har vågat oss över gränsen nu. Nog är det något som är galet när man alltid måste vara rädd för rån så fort man kommer dit? Spanjorerna kan ju inte skylla på att dom är ett fattigt U-land som svälter ihjäl om dom inte robbar rika turister heller.

torsdag 8 oktober 2009

Svenska språket kan också vara knepigt

Jag har ju uttryckt oro över vad för dumheter jag säger utan att veta det när jag pratar franska. Härom dagen skickade emellertid vår vän Eva exempel på hur vårt nysvenska språk också har sina dråpligheter under inflytande av invandring, dålig modelsmålsundervisning och påverkan från engelskan.

Här kommer några exempel:

Att det alltid är svårt med negationer och syftningar över huvud taget visar en skylt utanför en bensinstation i Uppsala där man kan läsa "Ingen parkering förbjuden" eller en skylt med "Tomgångskörning förbjuden högst 1 minut" . Andra godingar är "Priserna gäller endast när gatuköket är öppet", eller "Extra mört kött. Vi hänger själva i butiken". Det senare kan ju emellertid vara helt korrekt ungdomssvenska där "Hänger" betyder något helt annat än förr.

Lite allvarligare är det kanske för bilverkstaden i Göteborg som meddelar "Vi utför rost och plåtskador billigt". Kanske dom kan slå sig ihop med Vägverket och spreja bilarna med saltlake samtidigt?

Speciellt roligt blir det om man syftar på ett ord som utelämnats som affären som säljer "Frigående ägg" eller Medborgarhuset i Stockholm som meddelar att "Morgondagen är inställd pga bristande intresse". Kanske en följd av all skräckpropaganda vi utsätts för ständigt.

Särskrivning av svenska sammansatt ord inspirerat av amerikansk engelska blir allt vanligare bland svenska ungdomar. Vad sägs om restaurangen som serverar "Röd tunga" eller skylten i Lund som lockar med "Sjuk gymnastik".

"Posten hämtas då och då, ibland senare" som sitter på en brevlåda i Kittelfjäll får nog emellertid skrivas på ironins konto. Då är det lite värre med skidliften i Sunne som uppmanar gästerna att "Para sig tre och tre i liftkön" och för säkerhets skull varnar "Se upp så inga kläder fastnar i liften". Nog får utlänningarna en insyn i den ohämmade svenska synden i sådana fall. Kanske göteborgaren som på sitt loppmarknadsstånd lockar med "Vid köp av klockarmband - gratis påsättning", har blivit inspirerad i Sunne. Vårt språk kan vara både knepigt och ologiskt för den som skall lära sig det, som en vän som undervisade i svenska för invandrare insåg när en elev kom med följande fråga: "Religionsfrihet och åsiktsfrihet är begrepp som jag förstår, men vad innebär egentligen trosfrihet"?. Kan ju underlätta för försäljaren med klockarmbanden kanske, men i liftkön blir det lite kallt. På samma tema spelar klädbutiken som annonserar: "Idag rabatt på underkläder som avdrages i kassan".

Det är kul när man inte riktigt tänker på nästa steg som butiken i Gnesta som uppmanar kunderna "Ät fisk - bli frisk" och därunder tillägger "Affären stängd på grund av sjukdom". Jag har emellertid en egen favorit på samma tema. Härom året blev en reklammakare hjälte när devisen "Look at Opel Now!" lanserades för att visa att Opels dåliga rykte som rostig gevaliaburk var förbi. Några år senare såg jag en Opel, vid det laget oerhört bedagad och röd av rost, med uppmaningen "Look at Opel Now" kvar i bakfönstret. Tänk så tokigt det kan bli.

torsdag 1 oktober 2009

Det är trevligt med alla vänner som kommer på besök

Nu har vi haft en fantastisk vecka med min frus kusin och hennes man från Tyskland. Kusinen utvandrade till Tyskland för 43 år sedan och är etablerad i det tyska samhället. Vi har sporadiskt haft kontakt de senaste åren men det var första gången vi kunde umgås under en längre tid. Vi Hade en jättetrevlig vecka. Vi var flera gånger på stranden eftersom det var omkring 30 grader varmt och, påstod dom som gillar sådant, fantastiskt varmt och skönt i vattnet. Vi hann givetvis med ett antal besök på olika rstauranger och har ätit gott på terrasen varje kväll. Lite shopping har också hunnits med och ett besök i den fantastiska La Cité i Carcassonne.

Nu dröjer det bara några dagar innan ett par vänninnor från Norge anländer och sedan ser vi fram emot att min frus bror och hans dotter kommer hit på en vecka. Efter det får vi besök av vänner från Helsingborg, som är på resa i Frankrike.
Det har varit en händelserik sommar med otalig besök av vänner och släktingar och dessutom ganska mycket resande för oss själva.

Vi ser nu också fram emot att våra amerikanska vänner i byn skall återvända så traditionen med Hamburger-Martini-Friday kan återupptas.

Den stora händelsen under hösten är ändå att det skall anlända ett nytt barnbarn som vi skall inspektera under tre veckor i samband med Julen. Min fru stickar febrilt varje dag allehanda små grejor till den nya failjemedlemmen. Själv är jag helt upptagen med slutarbetet på trappräcket som blir något alldeles extra.

fredag 18 september 2009

Min första resa till Mallorca

Mallorca var en intressant upplevelse, både positivt och negativt. Jag har inte varit där förrut men min fru var där med sina föräldrar första gången 1958 så hon var väldigt spänd på hur det hade förändrats. Låt mig genast säga att det är mycket lite likt resten av Spanien. Det som slår en är främst att det är så rent och välskött överallt. Åtminstone vid den här tiden av året så får man vara ifred för påflugna försäljare som försöker pracka på en allt möjligt på det aggressiva sätt som man kan uppleva på spanska solkusten. Däremot blev jag bestulen på min plånbok med alla personliga handlingar och kreditkort första dagen så där känner man ju igen sig. När min fru och jag var i Madrid härom året försökte dom rycka hennes väska sex gånger samma dag. Alla gånger var det kvinnor i olika åldrar som hade öppnat egen robberifirma.

Det dominerande språket på ön är tyska. Nu var det inte turistsäsong, men ändå var det bara tyska man hörde var man gick och alla tilltalade en på tyska, både inhemska personer och turister. Det förutsattes att man var tysk eller kunde tala tyska. Lite irriterande tycker jag nog det är när man åker till ett land och inser att det är invaderat av människor från ett annat land. Jag föredrar faktiskt att träffa tyskar i Tyskland.

Om man struntar i de riktiga turistfällorna som är stränderna och hotellstråken och i stället upplever resten av ön inser man hur vacker den är. Den norra delen som helt domineras av utlöpare av Pyreneerna är gudomligt vacker. Små smala vägar uppe bland bergen, med havet på ena sidan och de små byarna som ligger som pärlband insprängda i naturen. Det påminner lite om Capri men är mycket mer storslaget, högre och vildare. Här uppe mötte man faktiskt även en del engelsmän och svenskar som ville uppleva något extra. Hela sträckan från Cap de Formentor uppe i nordöstra hörnet via Pollenca, Soller, Valldemossa till Andratx är värd en tur. Det är krokigt och smalt och man kan inte köra fort, men ön är liten så det tar ändå inte så lång tid. Vi hade "tur" med vädret och hamnade i en riktig regnskur vilket gjorde att bergslandskapet var spektakulärt med alla dimskyar som dansade mellan berstopparna och över terrassodlingarna av oliver.

Nu är faktiskt även det inre av ön också riktigt vacker med sin välskötta odlingar av oliver, mandel, fikon, kaktusfikon och annat. Man är förbluffad över att man lyckats hålla den kraftiga turistexploateringen väldigt koncentrerad kring Palma och lämnat resten av ön närmast orörd. Inte heller Palma är, mer än på ett begränsat område "förstört" av turismen som det exempelvis är efter Spainens södra solkust.

Något som alltid är ett lotteri på turistställen är maten, oavsett vilket land man är i. Krogarna inriktar sig oftast på engångskunder och då gäller det att locka in dom med låga priser och följaktligen servera lågprismat, gärna med hjälp av menyer på alla upptänkliga nordeuropeiska språk. Det gällde för oss att hitta de restauranger som vi trodde lokalbefolkningen går på eller dom ställen som har ambitioner med sin mat. Det är inte så lätt att gissa sig till vilka det är eftersom det inte alltid syns utanpå och man ju inte vill betala hur mycket som helst. Vi hade emellertid tur. Jag skall berätta om ett riktigt bra ställe - FORN de Sant Joan som ligger på 4 Sant Joan i Palma. Det är en smakfullt modernt inredd restaurang med trevlig personal. Maten är ambitiös, experimentell och mycket vällagad och dessutom inte uppseendeväckande dyr. Speciellt vill jag nämna deras lamm som kokats i sju timmar till en oerhört mör, saftig och välsmakande anrättning. Denna serverades på en bädd av rökt!!! potatismos - fantastiskt annorlunda och delikat. Min dessert var något alldeles extra - färska jordgubbar som var urholkade och fyllda med crème brulé, varefter allt hade fått en tunn hinna av bränt socker. Man serverade dessutom sina bra viner glasvis, vilket jag efterlyser på fler restauranger. Man skall ju inte behöva välja mellan att dricka rödtjut på glas eller blir full på en helflaska kvalitetsvin. Huvudrätt och dessert för två personer, tre glas vin, vatten och kaffe gick på ca 800 kronor och då var maten av yppersta klass.

På krogarna på Mallorca var de flesta kyparna äldre distignerade gentlemän som verkligen kunde sin sak. Det var som att komma tillbaka till den gamla stadshotelleran - mycket trevligt. Tydligen är servitör fortfarande ett respektabelt yrke på ön och inte något som sköts av outbildade unga flickor och pojkar som inte kan skilja på en torsk och en hällelundra.

Om jag skall fortsätta på det sarkastiska spåret så besökte vi tråkigt nog en av de mer kända turistorterna - Portocristo - där någon entreprenör lyckades sno min plånbok på en sträcka av 300 meter från en cigarraffär till en restaurang. Förutom det så gillade jag inte stilen på stället. Ingenting gav minsta vägledning om var i världen man befann sig. Det kunde vara vilken turisthåla som helst där olika nationaliteter drog omkring i horder och letade efter billigaste matstället, billigaste spriten och de mest exotiska souvenirerna från Kina. Sällskapsresan var en ganska rolig film som träffade mitt i prick. Det är faktiskt inte varken snyggt eller aptitligt med överfeta gubbar som sitter och äter på restaurang med bar överkropp och i sladdriga fotbollsshorts. Inte heller förstår jag varför dom tror att dom klär så oerhört väl i urtvättat linne som knappt klarar påfrestningen av det övedimensionerade midjemåttet. Inte tusan skulle dom komma på idén att klä sig så hemma på pizzerian i Knäckebröhult eller Knödelsmittel.

Själva bodde vi på ett väldigt knepigt ställe - Marriot Son Antem. Vi hade fått ett erbjudande om att bo där i tre nätter för det facila priset av 1500 kronor totalt. Det är en sk. resort, dvs. en totalt isolerat område ute på landet som har allt av lyx som man kan tänka sig. Ingen som inte är medlem eller boende där kommer innanför grindarna och alla trivs som en "enda stor familj". Även här var tyska språket helt dominerande, med några få inslag av engelska. Spanska talades av dom som klippte gräset och krattade bunkrarna på de två golfbanorna om dom inte hade fyra efternamn förstås, sammanbundna med y och härstammade direkt från Conquistadorerna.

Stället var oerhört välskött, vackert, hög standard, fantastisk service, alla var urtrevliga som människor blir när dom vet att dom befinner sig bland likasinnade. Vi insåg att det var en liten hake i vårt fina erbjudande - dom ville sälja en andel i anläggningen till oss. Under mycket trevliga former fick vi reda på att vi kunde köpa ett antal veckor när vi disponerade ett helt lyxutrustat hus med all service. Om vi inte trivdes just där kunde denna andel användas för boende under motsvarande tid på vilket Marriot eller förresten vilket som helst av världens 3 500 mest lyxiga hotell. En veckoandel kostade mellan 20 - 25 000 Euro, men då ägde man denna andel i 70 år och kunde när som helst sälja den till marknadspris.

Hur förklarar man på ett trevligt sätt att man inte alls tycker att det är trevligt att bo i ett isolerat getto en vecka på Mallorca tillsammans med människor som man inte har så där väldigt stort intresse av att vara tillsammans med utan föredrar att bo närmare den lokala kulturen och uppleva en mer äkta sida av det land man besöker. Den charmerande italienska unga kvinnan som hade i uppdrag att sälja till oss tog det emellertid med fattning och insåg att vi knappast var idealiska måltavlor eftersom vi redan bodde i ett fantastiskt klimat och inte hade något behov av det dom erbjöd.

Jag är positivt överraskad över hur väl man tagit vara på sin ö trots invasionen av turister under 60 år. Mallorca är definitivt värt ett besök, speciellt om man inte är intresserad av sol och bad, men har andra i familjen som anser att det är vad semester handlar om. Då kan man enkelt dela upp dagen och uppleva mycket fina saker inom bekvämt avstånd från stränderna. Ön är också så liten att man inte behöver bo mitt i smeten utan kan välja något mer genuint boende utanför charterorterna och ändå ha allt inom bekvämt räckhåll. Jag skulle definitivt inte välja en paketresa utan ta Ryan Air och byta i Girona om det inte finns direktflyg och sedan ordna min semester på egen hand.


Bilderna visar två vyer från norra bergiga delen av ön samt de delikata kaktusfikonen. Bysten är kompositören Frédéric Chopin som levde med George Sand i Valldemossa under ett år - något som dom gjort en stor grej av. Alla måste bara ta på hans näsa tydligen.