Att vara forskare idag är jättesexigt - eller konsten att handskas med önskvärda lögner och oönskade sanningar.

Jag minns för länge sedan när forskning betraktades som en ganska udda företeelse som vissa stofiler ägnade sig åt. Vi som forskade drevs av en oerhörd längtan efter att förstå saker och kanske också en lite självgod längtan att förklara för andra hur det faktiskt förhöll sig. Så kallade vanliga människor hade en något överseende attityd till forskare - det var dom där som inte insåg saker som alla andra insåg med hjälp av sunt bondförnuft. Man hade en sund skepticism och var, helt riktigt, klara över att det var skillnad på vanlig sanning och vetenskapligt fastställda sanningar.

På den tiden talade man om fri forskning, vilken var den som var betald av samhället och uppdragsforskning som var betald av företag och organisationer. Man ansåg nog att den fria forskningens resultat var mer sanna och några menade att uppdragsforskningen kunde vara ren prostitution. Inom mitt område var det LO som först kom på att man kunde använda den "fria forskningen" i politiskt syfte. Vi skojade om att för att få stöd av LO ville dom inte bara medverka i definitionen av problemet - dom ville också bestämma över metoderna och slutresultatet. Riktigt så illa var det väl inte annat än i några få fall, men skämtet visar på hur oerhört otänkbart det var att finansiären skulle styra forskningsresultaten.

På den tiden använde politiker och andra makthavare forskarnas resultat som underlag för hur man skulle prioritera olika insatser i samhället, vilket är en historikt vanlig roll för forskningen. Hur det har gått till och när det blev annorlunda vet jag inte riktigt, men det har nog varit en krypande negativ utveckling sedan dess. Numera har forskningen som huvudsakliga uppgift att understödja de sanningar som politikerna redan har bestämt sig för är sanna - helt oavsett hur tokiga dom kan vara ibland. Forskarna har i många fall blivit, vad Jan Guillou kallar, nyttiga idioter.

Det för å andra sidan det goda med sig att forskares status i den offentliga debatten har ökat oerhört. Att vara forskare har blivit något riktigt sexigt. Man måste ju uppvärdera dom som skall ge vetenskaplig tyngd åt de samhälleliga dogmerna och de politiskt korrekta åsikterna. Man hör allt mer hur både politiker och vanliga människor refererar till "forskningen visar", ett enat forskarsamhälle anser" och andra liknade uttalanden.

Hur kan man då få stora delar av forskarsamhället att ändra sig från att vara sanningssägare till att vara följsamma megfoner för det politiska samhället? Svaret är forskningsfinaniering. Dels skriver man regler för forskningsfinansiering som redan från början slår fast vilka frågor som är viktiga och mindre viktiga. Detta gör huvudsakligen på politiska grunder. För det andra styr man resultaten genom att forskare som kommer fram till "fel sanningar" inte får några forskningsmedel. Skulle någon forskare envisar med att inte rätta in sig i ledet äventyrar han/hon hela sin forskargrupps försörjning och hans/hennes resultat förbigås eller refuseras i olika sammanställningar av kunskap inom området.

Vi forskare har blivit oerhört skickliga på att kringå detta utan att våra övervakare förstår det. Dels måste man lägga ned mängder av arbete på att gödsla sin ansökningar med alla de politiskt korrekta orden när man ansöker om pengar. Ibland klämmer man in politiskt gångbara floskler på ett sätt så man rodnar när man själv läser det.

Man kan också stämma i bäcken och ägna sig åt lobbyverksamhet. Om man på ett skickligt sätt kan övertyga samhället, media och politikerna om att världen kommer att gå under, mänskligheten drabbas av oerhörda fasor eller att det åtminstone kommer att bli väldigt besvärligt om inte just de frågor som jag forskar om finner sin lösning så är ens lycka gjord. Då får man hela kraften av dessa grupper på sin sida och behöver bara sitta där och håva in forskningspengar och professuren har man som i en liten ask. Man kanske till och med kan få bli sommarpratare i radio.

Om man kommer fram till obekväma slutsatser får man i sammanfattningen uttrycka sig så vagt att det kan tolkas lite hur som helst och sedan i mer vetenkapliga termer berätta vad man verkligen kommit fram till. Detta är givetvis inte helt riskfritt, men oftast läser politiker och journalister bara sammanfattningen. Nackdelen är att man blir ytterligare ett alibi i den politiska processen och bara kollegor som förstår helheten inser vad man faktiskt kommit fram till. Nu talar jag om dom obstinata forskarna - dom mer följsamma och framgångsrika kommer oftast fram till "rätt resultat" direkt utan kringelikrokar.

Fortfarande kan man höra från media och medborgare att de forskare som med offentliga skattemedel kommer fram till rätt resultat är hedelvärda, medan dom som med finasiellt stöd av företag och organisationer kommer fram till något avikande är "köpta". Visst finns fortfarande beställningsresultat inom den privata forskningen precis som i den samhällsfinasierade idag, vilket med förlov sagt är urbota dumt. Ljuga för sig själv måste vara höjden av stupiditet. Å andra sidan blir företagens pengar idag en möjlighet för många hederliga forskare som inte vill bli politiskt styrda att bedriva sitt sökande efter ny kunskap. Ibland betalar faktiskt företag utomstående forskare och utvecklare för att ifrågasätta de egna experterna som ofta är alltför rädda om sina karriärer för att komma fram till hur det faktiskt förhåller sig. Man skulle ju kunna begära att samhället hade samma attityd till forskning och utveckling.

Jag har medvetet undvikit att utpeka särskilda forskningsområden eller påstå att vissa vetenskapliga sanningar i tiden är falska. Mitt budskap är att det inte är huvudfrågan. Huvudfrågan är att forskning alltid måste söka efter kunskap oavsett om det stödjer eller motbevisar det vi tror är rätt. Speciellt i de fall då vi alla är överens i en fråga är det forskningen absoluta uppgift att försöka finna alla de hål i våra sanningar som är möjliga. Listan av politiskt korrekta vetenskapliga slutsatser som har visat sig var fel kan göras lång genom historien. Allt från uppfattningen att jorden var platt till den framgångsrika svenska forskningen om rasbiologi under 1900-talet.

För den läsare som misstänker att det här är åsikter från en rättshaverist och före detta strandad forskare går det att kolla upp mig - man kan ju alltid att Googla på Jan Åke Granath. Sedan får ni bedöma om det ni finner bevisar att jag har varit en korrumperad opportunist, duktig retoriker eller en någorlunda hederlig forskare.