Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 23 januari 2009

Kuba – maten och drycken

Man åker inte till Kuba för den goda matens skull. Den är inte direkt dålig på de restauranger där turister kan gå, men inte heller något att minnas. Man kryddar maten väldigt sparsamt, nästan inte alls. Inte ens där man ger sken av att ha utländsk mat med mer exotisk kryddning kan man få något som ens liknar stark mat. Man borde ju kunna odla pepparfrukter på Kuba lika väl som i grannlandet Mexico där man sannerligen inte sparar på styrkan. Man undrar hur två länder så nära varandra kan ha så olika matkultur.

På revolutionsmuseet kunde man läsa att eftersom Kuba är en ö lyckades spanjorerna utrota den indianska ursprungsbefolkningen ganska snabbt och så småningom ersätta dom med svarta slavar från Afrika. Kulturen på Kuba är således en blandning av de traditioner som spanjorer och före detta slavar fört med sig. I Mexico är påverkan från den indianska ursprungsbefolkningen mycket starkare, vilket kanske är en orsak till de olika matkulturerna.

På restaurangerna erbjuds kött, fisk och skaldjur. Vi insåg snart att fläskkött och kyckling på köttsidan var de bästa valen eftersom oxköttet, med ett undantag, var riktigt dåligt både vad gällde tillagning och kvalitet. Languster, som är en slags hummer utan klor, och fisk var också bra val som fanns överallt. Man påstår att det inte är tillåtet att äta languster på Kuba, men det gäller tydligen bara för befolkningen. Troligen för att det skall finna tillräckligt för oss turister. Att vara vegetarian på Kuba måste vara jobbigt för grönsaker var det mycket ont om. Nu kan det vara tillfälligt efter alla orkaner. Så var det i alla fall med bananer som verkligen hade blivit skadade av blåsten.

Restaurangerna var ofta inrymda endera i de stora hotellen eller i restaurerade privatpalats. Dessa restaurerade palats var oerhört vackra och man får en bild av hur de rika levde på Kuba före revolutionen när man ser det överdåd som finns i dessa gamla palats.

Man kan även få öppna privata restauranger, men begränsningen är att det bara får finnas 12 platser. I guideböcker rekommenderas ofta dessa restauranger framför de stora restaurangerna, men vi anser nog att det var hugget som stucket vad gällde kvalitet och inte var det så stor skillnad på priset heller. Den genomgående bästa maten fick vi faktiskt på The Roof Garden på Hotell Sevilla där maten var både välsmakande och rimlig i pris. En bra privat restaurang vi besökte var Don Lorenzo i Habana Vieja. Där kunde man äta hummer som var riktigt bra. En av oss valde sköldpadda bara för att få pröva på. Det var OK, men ingen höjdare. Vi drack kubansk vitt vin. Det smakade som om det skulle vara aningen maderiserat, dvs. lite starkvinsaktigt som vissa europeiska viner kan bli när de är lite över tiden, men det passade väldigt bra till hummern.

Vårt favoritställe för luncher kom att bli Taberna de la Muralla som ligger på Plaza Viejo. Det är ett mikrobryggeri som har ett underbart öl och dessutom bra och billig mat. Där kan man köpa sig en meter öl som är lagom att dela på fyra under en måltid.

Det absolut bästa köttet fann vi en kväll av en slump. Vi blev inlockade på Plaza Hotell av en ”inkastare” och valde att sitta i den finare matsalen. Vid det laget hade vi vant oss vid den ganska livliga stämningen på kubanska restauranger så vi kände att något var konstigt när vi kom in. Restaurangen var fullsatt så när som på ett bord, men det var knäpptyst. Runt alla bord satt personer som stirrade ned i sin tallrik eller lät blicken försvinna i intet medan dom långsamt åt av sin mat. På alla bord stod vattenflaskor som bordsdryck. Vi undrade om vi kommit mitt i en begravning eller någon annan djupt religiös eller annat seriös sammankomst. Vi fick emellertid snart förklaringen. Det var en finsk gruppresa som åt sin första all-included-middag och inte ännu upptäckt att man kunde beställa alkoholhaltiga drycker till maten. Förmodligen var vi ganska avvikande eftersom vi var ett svenskt och ett norskt par som drack vin till maten. Kvällen efter var emellertid ordningen återställd för då såg vi ett av de finska paren från föregående kväll kryssa fram på trottoaren mot hotellet under stor svårighet för maken att hålla frun upprätt hela vägen hem.

Men nu var det ju maten jag skulle tala om. Hotell Plaza serverade en mycket bra oxfilé, lagom stekt med en god sås till. Vi gick dit kvällen efter också och även då var köttet utmärkt. Inte var det så hemskt dyrt heller.

Gruppresor från Skandinavien var ganska vanliga i Havanna. Finnar, danskar och norrmän rörde sig i grupp under överinseende av en guide överallt i staden. Däremot var de mycket få svenskar. Italienare och fransmän förekom också i stor mängd. Enligt en italienare vi talade med var italienarna där för att köpa sig en ”bitch” som han sade med avsmak när han betraktade sina mafiosoliknande landsmän som högljutt höll hov lite överallt.

Om man är ung och backpacker eller ”lågtuffare” – förlåt tågluffare - kan man leva riktigt billigt om man lyckas växla till sig nationella pesos. För dom kan man köpa enkel mat i någon av de stånd där man säljer hamburgare, mackor eller annan kall mat som finns överallt på gatorna. Eftersom maten tillreds under mycket primitiva förhållanden direkt vid försäljningsstället bör man nog ha tur eller en plåtmage om man skall tåla de främmande organismer som kan följa med vid tillagningen. Men billigt är det. 3 nationella pesos kan en rejäl brödbit med kallt kött eller en hamburgare kosta. Eftersom CUC och nationella pesos båda skrivs med dollartecken har många turister betalat 24 gånger för mycket för en sådan macka till försäljarens stora lycka.

En kul egenhet var att det fanns djur på många restauranger, endera sådana som hörde till stället eller snyltgäster. Vackra färggranna höns eller katter var vanligast. Katterna lade sig ofta bekvämt tillrätta under de nyanländas bord för att kolla om de beställde något som var värt att vänta på. Ofta fick dom en godbit, men när man bad om notan drog de sig diskret undan för att hitta ett annat nyanlänt sällskap.

En dag gick vi på chokladmuseet för att få en riktig kopp varm choklad. Ni vet en sådan där riktig choklad smälter i mjölken och det hela kryddas med chilipeppar. Vi fick stå i kö 20 minuter för att komma in. När vi äntligen blev insläppta fanns det massor av plats därinne. Till vår glädje tog menyn upp exakt den dryck vi hade drömt om att smaka, men när vi beställde visade det sig att det vara bara på menyn den existerade. Det man kunde få var en vanlig kopp ”ögonkakao”. O’Boy kan vi dricka hemma tyckte vi och gick ut igen. Det var ofta så på Kuba; att menyerna var mer avancerade än verkligheten.

Annars är det mest de alkoholhaltiga drinkarna som Kuba är berömda för. Mojito är något av en nationaldryck, Daiquiri kommer näst därefter och så Cuba Libre förstås. Basen i alla dessa är rom, vit eller brun samt saft av lime. Alla restauranger har sta’ns bästa Mojito och en del har dessutom drycker a la Hemingway – då har dom oftast dubbel dos sprit. Får man tro reklamen söp han sig ”dretafull” på samtliga barer i Havanna, åtminstone om baren får tala om det själv.

Det officiella stället där han ”hängde”, som de heter, var annars Floridita, en bar med svindyra, inte särskilt bra Daiquiris. Man kan få dem ”The Hemingway way” dvs. med dubbel dos rom och utan socker – han var diabetiker - men med socker är dom faktiskt riktigt goda.

Förutom Hemingway finns det en annan person som har helgonstatus på Kuba, nämligen allas vår Che Guevara – eller Che som vi säger numera. Om man skall bli helgonförklarad skall man göra något bra och gärna heroiskt och sedan dö ung innan man hinner ställa till det för sig. Det kanske Robert Mogabe skulle ha tänkt på. John Lennon ligger bra till på Kuba också. Han har fått en hel park uppkallad efter sig eftersom han påstås ha sympatiserat med de humanitära värdena som Kuba står för?!. Han var emellertid aldrig där för att se det i praktiken.

torsdag 22 januari 2009

Kuba – dubbla valutor och shopping

Kuba är inget billigt land att turista i om man följer reglerna, men inte extremt dyrt heller. Kuba har nämligen två olika valutor – den ena förväntas användas av turister och är växlingsbar med andra valutor. Den heter CUC eller konvertibla pesos. Den andra valutan är en nationell pesos som används av kubanerna själva. En CUC motsvarar 24 nationella pesos och var värd ungefär en US dollar när vi var där.

Detta är ett djävulskt uttänkt system som gör att man effektivt kan skilja turistekonomin från den inhemska samtidigt som man gör det närmast omöjligt för en kuban att resa utomlands eller efterfråga de varor och tjänster som vi turister kan njuta av.

Enligt den officiella informationen som också finns i de flesta guideböcker och informationskällor för Kuba kan man använda Visakort och MasterCard. Det visar sig emellertid vara närmast omöjligt till och med i Havanna och troligen helt kört på landsbygden. De få ställen som accepterar kort tar 11 % i avgift om nu inte förbindelsen med banken var bruten, vilken den ofta var. Man kan ta ut kontanter på banker, i automater och på växlingsställen men dom tar samma avgift oavsett om man tar ut med kort eller växlar kontanter. Ovanpå det kommer din egen banks avgifter för uttag utomlands. Man måste således räkna med en avgift på 11 % hur man än vänder sig.

En annan uppgift från guideböckerna är att det knappast finns något att köpa, som är värt att ta med sig hem, förutom cigarrer och rom. Enligt min mening är det fel. Visst – man finner inte de italienska modehusen i Havanna, vilket troligen beror på att regimen lyckats hålla italienska maffian ute[1], men det finns gott om konst och konsthantverk av god kvalitet. Jag har rest mycket och var men än kommer i världen från New York till Gråbo utanför Göteborg så finner man marknaderna fulla av samma billiga massframställda produkter från Kina. Av någon anledning ser man aldrig det utsökta kinesiska konsthantverk som man kan köpa i exempelvis Hong Kong utan bara mängder av skräp. På Havannas marknader finns inte en kinesisk pryl utan allt som säljs är lokalt och helt annorlunda än det man är van vid.


Varje dag utom söndag är det en stor konst och hantverksmarknad i Habana Vieja. Det är oerhört uppfriskande att se hundratals konstnärer erbjuda sina tavlor till försäljning. Här är man helt opåverkat av kortvariga lokala trender inom konsten som är så bedövande i resten av världen. Man målar tydligen det man känner för, med undantag av det som är politiskt omöjligt förstås. Här ser man allt från insmickrande naturalistiska konstverk, som främst riktar sig till den som vill ha ett minne från Kuba, till experimentell och non figurativ konst av god kvalitet. Kända vyer och gamla amerikanska bilar är populära motiv, men också musik och naturligtvis Che Guevara. Det mesta är gjort i olja eller akryl och säljs som lösa dukar direkt av konstnärerna. Om man köper en liten duk som kan rullas ihop i väskan är det inga problem i tullen, men om man köper större dukar som måste bäras separat i rulle måste man ha ett utförseltillstånd som konstnären fixar för 2 CUC. Priset kan vara från 10 CUC och uppåt. Vi köpte en stor mycket vacker duk för 40 CUC.

Konsthantverk finns i alla kvaliteter. Modeller av amerikanska bilar gjorda av återvunna aluminiumburkar ligger i ena änden av skalan och utsökta detaljerade skulpturer i ebenholts finner man i den andra. Cigarrhumidorer som i Sverige kostar minst två till tre tusen kronor kan man här köpa för några hundra svenska kronor. Eftersom jag själv gärna arbetar i trä kan jag intyga att dom är av högsta kvalitet. Smycken av både falska och äkta material finns också. Man säljer sällsynta saker som svart korall och smycken av sköldpaddskal, som troligen båda är förbjuda att föra in i Europa. Mängder av kubanska rytminstrument, av allt från de av leksakskvalitet till professionella saker, kan man köpa billigt. Dockor, träfigurer, askfat, tröjor, mössor, kubanska hattar och mängder av annat finns att titta på.
Om man tillhör kategorin gammalsocialister, som den numera heter, kan man få sitt lystmäte av indoktrinering på bokmarknaderna. Där finns oerhörda mängder tummade och nya böcker att köpa. Ämnena är emellertid begränsade; Fidel Castro, Che Guevara, Lenin, Den ärorika revolutionen samt Hemingway är vad som finns att välja på. Några kubaböcker samt drinkrecept fanns också.

De varuhus som finns för kubaner är erbarmliga inrättningar. Där handlar man för nationella pesos om det finns något att handla. Längst den viktigaste gatan i Habana Vieja – Obispo - låg varuhus med exklusiva namn som Palaise Royal och La France. Där skyltade man med vad man hade för att visa sitt sortiment. Man kunde finna några saftglas av femtiotalsstil, en wc-anka, några rullar toapapper sida vid sida med en cd-spelare.

Rom och cigarrer är ett kapitel för sig. De flesta jag mött som varit på Kuba har köpt med sig cigarrer. Det är då oftast Cohiba, köpta på gatan, som har lockat dom. Nu spelar det inte så stor roll för de flesta jag känner röker ändå inte och i synnerhet inte cigarr, men tyvärr bjuder dom mig som gillar cigarrer och jag måste ju av artighet visa stor tacksamhet och berömma det exklusiva rökverket. Jag gillar inte Cohiba eftersom det är den absolut starkaste kubanska cigarren. Jag föredrar någon av de mildare, vilka är Montecristo, Romeo y Julietta och Hoyo de Monterray i nu nämnd ordning bland mina favoriter. Dessutom bör man inte köpa dem på gatan för dom cigarrerna har bara maggördeln och asken gemensamt med den riktiga varan. Maggördlar och askar kan smugglas ut från fabrikerna eller tillverkas svart men cigarrtillverkningen har en säkerhetsnivå som nästan kommer upp i den hos Sydafrikas diamantgruvor. Man får emellertid flera gånger dagligen erbjudanden från personer som konspiratoriskt viskar att dom jobbar på cigarrfabriken och har lyckats stjäla cigarrer som dom nu vill erbjuda dig och vilken turist kan motstå att köpa lite stöldgods.

Sanningen är snarare att dom tillverkat cigarrerna hemma och satt på rätt märkningar. Nu behöver dom inte vara dåliga för det. Jag fick erbjudande av chefen i en av de statliga affärerna där vi handlade att köpa en låda Romeo y Julieta av mindre storlek ”under disken”. Han ville ha 40 CUC för 25 cigarrer, men jag var så ointresserad att han slutligen gick ned till en CUC per cigarr så jag tyckte jag kunde köpa dom som en chansning eftersom dom var så billiga. Dom var fyllda med utmärkt tobak och gjorda helt korrekt med hela blad inte fyllda med sönderhackat spill som många piratcigarrer är. Även om det inte var Romeo y Julieta i original så vad det ett bra köp. Äkta cigarrer är inte särskilt billiga ens på Kuba, men ligger under halva priset mot i Sverige.

Jag tror förresten att jag funnit förklaringen till, den av män så omhuldade, myten att kubanska cigarrer är rullade mot låret på rullerskan – företrädesvis insidan då kan man ana. Jag såg en gammal bild av tillverkningen. Där satt kvinnorna i en stor sal som om dom satt i en biosalong, rad efter rad. Dom hade inga arbetsbord utan bara ett skynke, troligen av skinn eftersom man använder vassa knivar, över sina lår som fick fungera som bord. På detta underlag rullade dom cigarrerna.

Så var det romen. Det finns vit och brun rom och den bruna smakar inte alls som den rom vi känner som Jamaicarom eller Negritarom. Den vita finns i en enkel variant samt en treårigt lagrad. Den används främst till att göra drinkarna Mojito, Daiquiri, Cuba Libre och andra kubanska drinkar. Det vanligaste märket är Havanna Club men det finns ett antal andra också. Den bruna rommen säljs ofta lagrad i 7, 11 eller 15 år. Denna lagrade rom dricks som en cognac eller maltwhiskey och är mycket god. En av de dyraste sorterna i butikerna kostar 66 CUC, men Havanna Club gör en lagrad rom i begränsad upplaga som är oerhört exklusiv och kostar långt över 1000 CUC för en flaska.

Det förefaller vara en viktig vara i ett land där en pensionerad specialistläkare har 12 CUC i månaden i pension.

[1] Läs den skrämmande boken Gomorra – En resa i Camorrans land av Roberto Saviano

onsdag 21 januari 2009

Havanna – första intrycket

Kuba var en fantastisk upplevelse. Vi har aldrig någonsin haft en semester med så många upplevelser och ändå stannade vi bara i Havanna hela tiden. Musiken människorna, de gamla amerikanska bilarna, gamla sta´n i Havanna och allt konsthantverk gav oförglömliga intryck, men samtal med många kubaner gav oss också en deprimerande bild av ett samhälle med oerhörd fattigdom, klasskillnader, förbud och bitterhet över att inte ha frihet att delta i världen utanför.

Under de närmaste dagarna skall jag försöka beskriva våra upplevelser och ge tips för den som tänker åka dit, för det rekommenderar jag verkligen. Dom behöver all kontakt med omvärlden dom kan få och även det bidrag som vi kan ge till enskilda människor genom att åka dit och ta del av allt det fantastiska dom har att erbjuda.

Första intrycket när vi närmade oss från luften var att Havanna var en mörk stad, inte den glittrande juvel av ljus som man ser när man exempelvis närmar sig Paris från luften. På vägen från flygplatsen i taxi åkte man genom mörka gator där människor promenerade omkring som svarta skuggor – så olika våra europeiska städer. Det föreföll lite skrämmande när man inte var van. Det var emellertid bättre i centrum där vi turister förväntades hålla till. Där fanns gatubelysning.

Hotellet vi kom till var magnifikt och låg mitt i gamla Havanna vid Pradon. Det heter Sevilla och är Havannas första hotell och av yppersta klass. Vi hade bokat det genom en turistbyrå i förväg. Vi fick betala ungefär 1000 kronor per natt för ett stort dubbelrum, men när vi ville förlänga vår bokning en vecka ytterligare visade det sig att dom ville ha dubbelt så mycket betalt. Här upptäckte vi den första underligheten. Det är ofta dubbelt så dyrt att hyra rum direkt på hotellet som det är att göra det genom en turistbyrå. Vi gick således till en byrå för att hitta något billigare och blev anvisade ett litet hotell som låg centralt i nya Havanna. Enligt alla guideböcker och enligt uppgift från byrån skulle det vara lugnt, utsökt trevligt och i samma klass som Sevilla, men ack så fel det var. Hotellet hade nog varit bra en gång för länge sedan, men nu var det nedslitet, bullrigt, oanvändbara sängar i pyttesmå usla rum och en närmast oätlig frukost serverad i en matsal där jag hittade en kackerlacka på golvet. Efter en gräslig natt återvände vi till byrån för att byta. Hon erkände då att hon inte hade en aning om standarden på det hon sålde eftersom kubaner inte får gå in på hotellen längre än till lobbyn ens när dom är i turistbranschen. Hotellets namn är Viktoria och ligger i hörnet av 19:e gatan och M. Hon kunde emellertid hyra ut Sevilla åt oss för samma pris som den europeiska byrån gjort så då var vi tillbaka där igen – puh så skönt!

.
Hotell Sevilla var en upplevelse. Där hade kändisar som Al Capone och Lucky Luciano bott, Graham Green, Josephine Baker, Gloria Swanson, Enrico Caruso och Joe Louis. Al Capone hyrde hela våningen vi bodde på. Där hade man också riktigt god mat, vilket var si och så i Kuba annars. Hotellet byggdes mellan 1885 och 1908 i en morisk stil och är verkligen värt sitt pris. Där finns alla faciliteter man kan önska sig. Stor pool, två restauranger, varav en The Roof Garden var känd som det verkligt exklusiva innestället med berömda kabaréer före revolutionen.

En egenhet på Kuba är att man kan använda hotellens faciliteter även om man inte bor där. Det går således alldeles utmärkt att använda de lyxigaste hotellens pooler, restauranger, toaletter, barer och vad man vill även om man bor lite enklare någon annan stans.

Man kan också bo mycket billigare i Havanna i speciella privathotell som är godkända av regimen. Många av dom är verkligen bra och en del inrymda i någon av de före detta privata palats som det finns gott om i Havanna. Däremot får man enligt vad man sa inte bo hos privatpersoner även om dom är goda vänner eftersom man inte ser med blida ögon på att turisterna beblandar sig med befolkningen. Enligt en svensk som var gift med en kubanska kan man avkrävas bevis på var man bott om man färdas utanför Havanna. Vi såg inget av detta när vi åkte ut men det kanske bara gäller för emigrerade kubaner som man är särskilt misstänksamma mot.

Sista dagen fann vi ett fantastiskt litet hotell till ett rimligt pris ett kvarter från vattnet i gamla sta’n, som vi kan rekommendera. Det heter Palacio O’Farrill och är ett ombyggt palats som ägts av en irländsk familj innan revolutionen. Där hade dom också en utmärkt restaurang.


tisdag 20 januari 2009

The Halleluja Tuesday

Vi kom hem efter två veckors semester på Kuba i går kväll – om man nu kan ha semester som pensionär. Det kanske är som Pippi Långstrump sa när hon beklagade sig över att hon inte fick något sommarlov eftersom hon inte gick skolan. Det var absolut den mest upplevelsefyllda semester, både positivt och negativt, vi någonsin haft. Jag kommer att berätta om det i detalj under de närmaste dagarna.

Våra amerikanska vänner har ingen TV med CNN så vi bjöd in dom för att se på ”The Halleluja Tuesday”, dvs. installationen av Barak Obama som ny president i USA idag. De har sagt att om inte Obama vann skulle dom emigrera till Frankrike för gott, men nu kommer dom även i fortsättningen att åka fram och tillbaka mellan Boston och Boutenac.

Dom hade med sig blinier med tillbehör och vi bistod med Mojotos, som är en typisk kubans drink, kubans rom och cigarrer. Vi skojade om att det var en typisk kallakrigetmeny som vi firade installationen med.

Det var verkligen en upplevelse att se deras reaktioner på ceremonin. Dom var så stolta över sitt land, vilket dom erkände var första gången dom kände att dom kunde möta utlänningar med stolthet och högburet huvud på decennier.

Jag var verklige imponerad av Obama. Inte bara för att han kunde tala flytande och verkade förstå vad han själv sa utan också för vad han faktiskt uttryckte i sitt installationstal. Han sa saker som ingen amerikansk president någonsin sagt förut. Han påpekade att för 50 år sedan hade en person med hans hudfärg inte ens fått åka på offentliga transpormedel och blivit insläppt på vissa restauranger och nu stod han som den främste representanten för det amerikanska folket. Han talade också om att ställa saker tillrätta och att han i framtiden ville känna sig stolt över att vara amerikan. Att ens antyda att allt inte står rätt till i USA och att man inte alltid har kunnat vara stolt över sitt land är närmast tabu i USA. Han sa också att han kommer att göra misstag och bad om ursäkt för om USA i framtiden skulle göra något som inte var bra för resten av världen. Det var verkligen ett tal som bröt av mot all den tomma pompösa retorik som man hört från tidigare amerikanska politiker. Det har mest varit tal om ”The greatest country in the world that is protected by Jesus”, förut. Man får bara hoppas att han kan infria förhoppningarna och överleva under två perioder i ämbetet.

Man kan nog utan överdrift säga att det är ett stort steg för världen men ett gigantiskt steg för USA att ha valt honom till president.

Man får ju hoppas att hans inställning gör att alla de amerikaner som har mer liberala och mindre nationalistiska åsikter – och dom är många – skall få mer utrymme nu.

Det är på tiden att vi får ett mer tolerant och mindre fundamentalistiskt klimat i världspolitiken. Låt oss hoppas att 2009 blir en vändpunkt.

För övrigt mår katterna bra och har skött sig exemplariskt fast dom haft hela huset för sig själva i två veckor. En vän har kommit två gånger om dagen och gett dom mat, lekt med dom och släppt ut dom på terrassen för lite lek. Vi tror att dom är glada att vi är tillbaka – det verkar så i alla fall.

torsdag 1 januari 2009

Nyårsfirande i Frankrike

Redan på morgonen på Nyårsafton knackade det på dörren hos oss. Det var borgmästaren och kommunstyrelsens ordförande som ville önska Gott Nytt År. Dom hade ganska många dörrar att knacka på under dagen eftersom dom skulle besöka alla i kommunen. Vi blev också påminda om borgmästarens aperitif som går av stapeln den 8 januari och är en mycket påkostad tillställning med massor av vin och tilltugg för alla som vill. Vi missar den i år eftersom vi är på Kuba då.

Annars är nyår inte särskilt högtidligt här. Vi var bjudna till grannarna på nyårsmiddag som var väl så påkostad som den skulle vara i Sverige. Champagne med små snittar med Foie Gras, ostron naturligtvis, languster samt lammstek, ostar, dessert och slutligen mer Champagne och små bakverk. Man var så mätt så man rullade i säng. I Sverige är vi ju vana vid högtidligheter på TV, deklamation av Jan Malmsjö, stort fyrverkeri, klockringning och högtidligt skålande, djupt tittande i partnerns ögon och kanske en liten nostalgisk tår som övergår i ett förväntans leende och naturligtvis pussande.

I Frankrike har man gett västgötalimaxet ett ansikte. Alla pratar och stojar, gräslig popmusik på hög nivå, tramsiga program på TV och så helt plötsligt börjar alla räkna ned det gamla året, ljuset blinkar ett par gånger och så skriker man Bon Anne, pussar på kind och så är det färdigt. Min fru och jag försökte ha en liten egen nostalgiseans, men det blev liksom ingen ro.

Servering av maten går till på lite annorlunda sätt än i Sverige. Den stora tallriken med kött, potatis, sås och legymer förekommer sällan här. Om man kombinerar på det viset gör man inte som i Sverige att man ställer fram en kartott med potatis, en såssnipa, lite legymer på ett fat osv. som var och en får ta från. Här lägger värden eller värdinnan för var och en. Detta görs oftast vid bordet och tallriken skickas till gästen. Vi blev ganska konfunderade när vi hade köpt en tårta en gång och skickade den först till en av gästerna. Han såg mycket konfunderad ut och visste inte hur han skulle göra. Här delar man nämligen en tårta i det antal delar som det finns gäster och lägger för var och en. Det var också vad vår gäst gjorde med ett undrande uttryck i ansiktet.

Annars äter man oftast de olika delarna i en måltid separat. Det kan börja med en förrätt som kan vara allt från en grönsallad med dressing, en bit gåslever, några skaldjur, lite charkuterier, en grönsak i vinegrette, tomatsallad eller något annat smått och gott. Huvudrätten är ofta en fisk, fågel eller en köttbit utan några särskilda krusiduller; detta läggs för gästen. Ostar är obligatoriskt och äts med bröd och kniv. Här får man ta själv, men helst inte stoppa kniven i munnen fastän inget annat redskap finns. Man tar en bit ost, ballanserar den eller smetar den på brödet beroende på konsistens och äter den genom att bita av brödet. Desserterna i Frankrike är seriösa historier – på restaurang går man oftast i däck. Det kan vara ett bakverk, en pudding eller helt enkelt frukt eller glass i enklare sammanhang. Till allt detta dricker man vin och vatten – mer vatten än man tror som svensk. Det stora glaset vid bordet är för vatten, det lilla för vin. Jag har ännu aldrig sett en svensk som vid första besöket på en fransk restaurang inte häller vin i det stora glaset. Lustigt nog är färgen på vinet inte så viktigt – man dricker vad man gillar. Vi tycker oss märka att på vintern dricker man mer rött och på sommaren här nere mer rosévin. Vitt blir det mest till skaldjur, men det går bra med rött också om man gillar det bättre. På sommaren drar sig fransmännen inte för att lägga isbitar ens i kvalitetsviner. Det genomgående för maten i Frankrike är att den är mycket regional och årstidsbunden. Man äter det man producerar lokalt och det som finns att tillgå för tillfället. Man är mycket noga med att betona att den byn odlar den bästa löken, föder upp de bästa ankorna, har den bästa osten osv. Det är därför väldigt spännande att resa i Frankrike eftersom maten på restaurangerna och i hemmen varierar kraftigt på ibland bara ett tiotal mil.

Men så var det Nyårsafton. Vi förstod att det förväntades att man skulle dansa på Nyårsafton. Inte för att jag har något emot att dansa, men när det största utrymme som finns till buds är en kvadratmeter och musiken är närmast olidlig så tycker åtminstone inte jag att det är särskilt lockande. Musiksmaken är förresten ett kapitel för sig här. Alla åldrar verkar gilla en speciell sorts musik som spelas överallt – på varuhus, fester eller i folks bilar. Det låter som en dåligt inställd radio som hackar mellan två eller tre program. Bakom detta hör man, i mina öron, en falsk kvinnlig falsettsång och över alltihopa ligger ett tungt diskodunk som går ända in i märgen. Jag frågade dotterns pojkvän som är duktig på populärmusik och han tyckte att det lät som Eurodisko på min beskrivning. Annars är ABBA oerhört populära här och man kan inte förstå att dom inte har samma megastatus i Sverige som i Frankrike. Än mindre kan man förstå att deras egen rocklegend Johnny Halliday knappt är känd alls utanför Frankrike. För dom är han i klass med Elvis – tror dom.

Idag får vi besök av grannarna och deras släktingar från Albi. Det blir svensk kalvstek med kokt potatis, gräddsås i snipa på bordet och gröna syltade tomater. Förrätt blir den sista biten hemgravad lax från Julen och till efterrätt Bavaroise som är en av min frus paradrätter förutom hennes sås till steken förstås som regelmässigt blir totalt misslyckad tills den är färdig och då är helt gudomlig.
Gadgeten innehöll ett fel