Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

onsdag 17 december 2014

Man kan lära sig av annorlunda

Man slutar aldrig att förvånas över hur det man vant sig vid vara normalt kan vara annorlunda. Jag besökte härom dagen en specialist för medicinsk konsultation. Jag fick remissen förra veckan och bara den korta väntetiden får en ju att höja på ögonbrynen. Här i Frankrike är det normalt att man tar med sin fru/make in till doktorn så min fru var med mig. Hon har arbetat i decennier i den svenska vården så hon observerar en del som jag inte tänker på. Själv har jag arbetat med det man kallar Facilities Management inom vården – dvs. hur man organiserar verksamheten så att resurserna går till det som är väsentligt. Jag observerar således andra saker än min fru gör.

En väldigt trevlig sak i franska vården är att läkaren högt och tydligt talar in journalanteckningarna medan man sitter kvar i rummet. Man får sedan med sig en utskrift hem, som det är tänkt man skall delge sin husläkare. Man har någon konstig uppfattning om att det är patientens kropp och åkommor och därför skall läkaren vara öppen med sina slutsatser. På samma sätt behåller man alla röntgenbilder och laboratorieresultat hemma och tar med dem när man söker olika läkare. Husläkaren har dessutom den samlade kännedomen, men ingen annan. Om någon utomstående, exempelvis i samband med en tecknande av sjukförsäkring, skulle vilja ta del av materialet så bryter dom mot fransk lag. Dom får inte ens fråga om sådana uppgifter.

Jag observerade också att läkaren jag besökte idag inte hade någon sekreterare, men trots det kunde han omedelbart lämna över en journalanteckning till mig. Han utnyttjade tekniken med röststyrning och röstgenererad text. Det han talar in tolkas således av en dator som omedelbart skriver ut det på papper. Tänk vad mycket mer tid läkaren får att behandla patienter med vid användning av en sådan teknik. Jag har föreslagit liknande lösningar i den svenska vården, men intresset var åtminstone då obefintligt. Tekniken fanns redan då inom andra svenska branscher. Underligt nog anser både vården och universiteten och säkert många andra organisationer i Sverige att det är mer effektivt om professorer och läkare, som är ganska dåliga på sådant, sköter administrationen, medan man säger upp alla kompetenta sekreterare och andra serviceresurser. Man föredrar att en person med 50 000 i månadslön gör något på en timma framför att en person med halva lönen gör samma sak på 10 minuter. Det finns skrämmande siffror på att läkare och forskare använder mer tid åt administration än åt patientkontakter eller åt sin forskning och undervisning.

En något annan konstighet. I går talade vi med vår grannfru, som är så där 10-15 år äldre än vi är. Hon hade problem med maten eftersom hon väntade på en ny tandprotes. Hon frågade även oss hur våra proteser fungerade och blev mycket förvånad när vi berättade att vi faktiskt har våra egna tänder. Själv hade hon haft en omfattande protes i över 20 år och hade sällan hört någon 60+ som inte har protes. Vi har observerat att så är fallet i Frankrike, viket är väldigt förvånade eftersom tandvården är bra och dessutom oerhört billig tycker vi. Fransmännen däremot anser den vara oförskämt dyr och då får de ändå stöd av privata och allmänna försäkringar.

Idag hyfsade jag till det lilla hår jag har innan Jul. Min frisör lägger ned oproportionerligt mycket tid på det lilla och dessutom hyfsar hon öron och ögonbryn, samt tvättar och masserar, men så kostar det 110 kronor också. Som extragrej klippte en annan frisör min frus lugg för siktens skull helt gratis. Jag brukar ge henne ett par euro i dricks eftersom hon alltid tilltalar mig med ”jeune homme” fast hon skulle kunna vara ett sladdbarn till mig vad åldern beträffar.

Innan hade vi varit på en asiatisk buffétrestaurang och ätit. Jag lade märke till en liten flicka i tioårsåldern som verkligen trivdes. Hon hämtade mat åt både sig själv och sin mor och såg så uppenbart lycklig ut vid varje vända så jag kunde inte låta bli att le mot henne när hon passerade vårt bord. När hon sedan lämnade restaurangen med sin mor och passerade vårt bord hälsade hon oss artigt ”au revoir”. Första gången jag mötte dessa artiga barn i Frankrike blev jag stum – numera är jag van.

Visst är det underligt att det kan vara så olika, men än mer underligt tycker jag det är att man inte kan lära av varandra utan ser problem som olösliga, som man enkelt löser på andra sidan staketet

söndag 30 november 2014

Jakten på det ursvenska

Nyheten att representanter för Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen fått representation i flera dalakommuner på SD-mandat gavs stort utrymme i nyhetsflödet, med efterföljande reportage. Att detta skett, antydde man, kunde bero på att Dalarna sågs som det mest ursvenska som finns i Sverige och var något av nationalisternas idealsamhälle befolkat av idel "ursvenskar". Jag lyssnade med intresse eftersom jag såg fram emot att reportaget skulle visa att inget kan vara mer felaktigt.

Sveriges radio brukar ju inte understödja sådana myter utan tvärtom undertrycka alla tecken som tyder på att Sveriges politik vad gäller invandring kan bli bättre på något som helst sätt. Man blir då förvånad över att kunskapen är så urbota dålig, alternativt att researchen är så slarvig, så att man i det här reportaget understödjer nationalistiska vanföreställningar och felaktigheter.

Visserligen hade man rätt i att Dalarna under nationalromantiken, av den tidens ledande kulturpersonligheter som då dominerade opinionsbildningen, sågs som det mest storsvenska som fanns och senare även gav upphov till uppskattning från Tysklands nazister, men man hade kunnat gå några hundra år bakåt i tiden så hade bilden blivit en annan.

Dalarna och då främst Bergslagen var från 1400-talet och flera hundra år framåt en av Europas mest betydande industriregioner, grundat på fyndigheter av koppar, silver och framför allt järnmalm, som behövdes för de obrutna krig som rasade i Europa på den tiden. Denna enorma betydelse byggde förutom på naturtillgångar, på invandrade industriella specialister, hantverkare av allehanda slag och hårt arbetande fattiga människor som bidrog med sitt slit till den enorma rikedom som genererades. Det var tusentals fattiga skogsfinnar som bröt mark och framställde tråkol till masugnarna, det var smeder och bergsbrukare från nuvarande Frankrike, Tyskland, Belgien och Holland. Det var mängder av hantverkare som servade industrinäringen eller försåg befolkningen med sådant som behövdes i det dagliga livet. Den som vill kontrollera detta behöver bara gå igenom några års husförhörslängder från Dalarna under dessa århundraden eller läsa något av de många historiska verk som finns.

Jag tror att det idag är närmast omöjligt att finna en enda person med anor i Dalarna, eller någonstans i Bergslagen som inte har en blandning av förfäder från Finland och stora delar av Europa. I Vissa skogssocknar i Bergslagen var 80 % av innevånarna svedjefinnar eller finska kolare under 1600-talet. Själv är jag en ganska typisk sådan person med anor från Dalarna. Hos mig finns anor från Finland, Frankrike, Tyskland, Belgien/Frankrike och Portugal, förutom mer närliggande länder som Norge och Danmark. Till detta skall naturligtvis läggas en hel del svenska arbetare, bönder, präster och bergsbrukare.

Tvärtom, vad Sveriges Radio ville lära oss, var troligen Dalarna vid sidan av Stockholm och kanske Gotland, på grund av Hansan, de platser i landet som var mest allsidigt blandade när det gäller genetiskt och kulturellt ursprung. Det kanske är det som är det ursvenska och det typiska, dvs. den omfattande blandning av människor, kunskaper och kulturer, som alltid kännetecknar expansiva och betydande regioner i Europa. Motsatsen, dvs. hundratals år av inavel, kan vi ju också se följder av i en del mindre framgångsrika regioner inom Europa, för att inte tala om i vissa släkter.

torsdag 27 november 2014

Att göra en bok av sina bilder


Många som besöker oss hemma blir förtjusta i de årliga fotoböcker, som jag sammanställer. Som de flesta som har en digital kamera eller ”smart” telefon tar vi mängder av bilder. Skillnaden mot de flesta andra gör jag något med dom. Jag började när min fru och jag firade 20 år tillsammans. Vi har verkligen upplevt mycket, men när det var och hur det var började försvinna i glömskans dis. Jag bestämde då att göra en fotobok med alla minnen.

Lyckligtvis hade jag alla digitala bilder sparade, men när man går tillbaka 20 år så var inte alla bilderna digitala utan tagna med film. Visserligen hade jag en digital kamera i arbetet, men kvalitén var ungefär lika usel som på min iPad 2 idag. De flesta fanns lyckligtvis som diabilder eller jag hade negativen kvar, men en del fanns bara som pappersbilder. Diabilder är utmärkta att skanna in om man har en bra skanner med diatillsats, likaså blir negativen till pappersbilderna riktigt bra, med samma utrustning, när man skannar dom, men pappersbilderna är ju inget att skryta med som skannade. Nåja – om det är viktiga minnen får även det duga. Resultatet blev en minnesbok över våra år tillsammans från vår vigsel på ambassaden i Paris till vår jubileumsdag. 100 sidor blev det som vi själva och alla vänner tycker det är jätteroligt att titta på. Dessutom är det inte lika påträngande som forna tiders obligatoriska diavisningar. Att bläddra i en bok är trevligt – att sitta i ett mörkt rum och tvingas genomlida hundra diabilder eller sitta och blippa sig fram på en tvåtums skärm på en telefon är pest.

Jag fick blodad tand, som jag så ofta får, och bestämde att jag skulle göra en årsbok över varje år där vi, våra vänner, barn och barnbarn, våra fester, våra resor och annat vi ville minnas finns med. Det har nu blivit tre årsböcker samt jubileumsboken. De utgör jättetrevliga ”coffe-table-books”. Givetvis undrar många hur man gör, vart man vänder sig och vad det kostar. En av våra vänner som är konstnär och söker en fototjänst som kan trycka högklassiga kataloger med hans verk som presenter har tänkt följa vårt exempel.

Jag har provat ett par tjänster förut, men såväl kvalitet som svårighet att sammanställa böckerna skiljer sig åt. Jag använder tjänsten PhotoBox, som jag är mycket nöjd med. Man kan beställa allt från Sverige, men tjänsten finns i de flesta länder om man så önskar. Jag föredrar att kommunicera med det svenska företaget trots att jag bor utomlands. De är snabba, trevliga och hjälpsamma.

Att ta bilder är ju enkelt numera när ”filmen” är gratis. Jag föredrar kamera framför telefon av kvalitetsskäl, men använder oftast en pocketvariant av bekvämlighetsskäl, trots att jag har en proffsig bamsekamera också. Varje år barnbarnen är här får de låna varsin avlagd kamera och det blir väldigt annorlunda och roliga bilder. Vi vittjar också gästernas minneskort innan de åker hem så jag också får vara med på bild ibland.

Det tidsödande är att välja bilderna – numera vill jag även göra vissa korrigeringar och beskärningar med programmet LightRoom från Adobe, men man kan helt enkelt ta bilderna som de kommer från kameran om man vill det. När man valt ut sina bilder är det bara att sortera dem i den ordning de skall komma i boken. Men det går att ändra senare. Man kan samla sina bilder på sin dator, på Facebook, DropBox, Instagram, Flickr eller på någon annan av alla tjänster som finns. Första steget är att man måste man registrera sig och sedan starta den applikation på nätet som hör till PhotoBox. Det går också att använda en app i iPad, det vet jag. Så är det bara att skapa ett fotoalbum och ladda upp bilderna till PhotoBox – redigerar boken gör man senare. Man har närmast obegränsat utrymme till sitt förfogande så man kan använda PhotoBox för backup om man inte har det på annan plats. PhotoBox kan erbjuda mycket annat lull-lull också, som vanliga bilder, muggar, tavlor, mobilskal och mycket mer, men det är inget för mig.

Nästa steg ger ytterligare möjlighet att sovra i materialet, men nu kommer det fina där PhotoBox skiljer sig från många andra tjänster. Om man ber programmet så lägger det ut de bilder man valt för boken enligt en egen algoritm. Det blir till 95 % väldigt bra – ofta bättre än man kunde göra själv – och det går fort. Om man skulle vilja göra hela layoutarbetet själv går det också för sig och applikationen är mycket mer lättarbetad än hos många konkurrenter. Fastän jag arbetat mycket med layoutarbete föredrar jag emellertid att låta programmet ge mig ett förslag. Sedan ändar jag där jag vill och det blir på ungefär 5-10 sidor av 100 eller något mer, som jag gör större eller mindre ändringar på. Applikationen larmar också om bilderna har för låg kvalitet för tryck, men man kan behålla bilden ändå om man anser innehållet vara viktigare än kvalitén.

När man väl är medlem kan man ladda upp bilder och även arbeta med dom – det finns ett enkelt och bra redigeringsprogram inbyggt om man inte har ett fristående. Det är också enkelt att lägga till text på sidorna och om man vill ha lite mer dekorationer så kan man lägga in tematiska bakgrundsbilder som man ”monterar” fotona på.

När man är klar eller priset är fördelaktigt kan man beställa sin bok. Det kommer regelbundet extrapriser och ibland kan man köpa rabatterade förköpscheckar som gäller i ett antal månader. Jag brukar passa på när det är halva priset och beställa två identiska böcker - en till oss själva och en till min 92-åriga mor, som inte orkar besöka oss i Frankrike. På så sätt kan hon följa vårt liv ändå hemma i soffan och så kan hon ”skryta” lite inför sina väninnor om allt vi gör här nere i utlandet. När man är så gammal som min mor är så har man allt man behöver så det är alltid svårt att hitta på presenter, men en fotobok har blivit stående present till hennes födelsedag i februari varje år – den gläder henne hela året.

En annan användning som jag har funderat på en del är att göra fotografiska släktböcker med PhotoBox. Min mormor och morfar hade väldigt fina inbundna fotoalbum med släkt och vänner. Kanske man kunde göra något liknande med alla de hundratals bilder man samlar på sig som släktforskare. Nu ligger dessa bilder i lådor eller skannade på en hårddisk och det är ju trist om ens barnbarn skulle vilja titta på dom i framtiden.

Om ni är intresserade av att testa PhotoBox kan ni klicka på annonslänken ovanför den här texten – om ni gillar det så får jag lite bidrag till min årliga bok också.

torsdag 20 november 2014

Att uppfinna fyrkantiga hjul

När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.

När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.

Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.

Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.

Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.

Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.

Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.

I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.

Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.

De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.

Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.

Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.

Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.

Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.

Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.

Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.

Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.

måndag 27 oktober 2014

Planeten JAG

Första gången jag mötte fenomenet var i Pompeji. Jag såg hur många människor gick omkring med en konstig pryl, som såg ut som en sådan där extra lång backspegel som man har när man drar en husvagn. Eftersom jag gillar prylar blev jag intresserad av vad det var. Jag lyckades smyga mig närmare och såg då att pinnen hade en videoskärm i änden. Först trodde jag att det var en sådan där elektronisk guide, som man kan hyra när man besöker museer. Jag fantiserade att det nu inte bara var en guide med ljud utan även med illustrativa videosnuttar. Det förklarade emellertid inte varför par som gick tillsammans hade varsin pinne.

Nästa gång jag mötte fenomenet var i Positano där var och varannan person gick omkring med sådana pinnar. Nu var jag riktigt nyfiken. Jag kom lösningen närmare när jag såg en person leende titta på den lilla skärmen som han höll på armlängds avstånd. Jag såg då att den lilla skärmen var en så kallad "smart" telefon. Det var en pryl för att fotografera med. Smart tänkte jag eftersom det ibland kan behövas en förlängning när man är i folksamlingar eller när man måste hålla upp kameran för att undvika perspektivförskjutningar. Nu var det inte alls så insåg jag. De flesta modeller var nämligen konstruerade så att man bara kunde vända "kameran" bakåt, dvs. mot sig själv. Jag insåg efter en tid att det var en grej som bara dög till att ta bilder av SIG SJÄLV med. Det blev nu intressant att studera hur den användes. Här stod människor vända med ryggen mot sevärdheter och utsikter och smilade upp sig. Alla bilder blev av MIG med världens vackraste vyer som bakgrundsdekoration. Numera vet jag att det heter ”selfiestick”. 

Jag frågade mig hur jag kunde ha klarat mig med min vanliga kamera fram till nu. Jo, dels kan jag be min fru ta en bild av mig, dels finns det alltid trevliga människor man kan fråga - eller som erbjuder sig - om hjälp om man båda vill vara med på bilden. Så har jag ju både ett litet stativ och en självutlösare på min kamera. Dessutom tar jag faktiskt bilder av olika objekt utan att mitt eget ansikte måste vara i centrum. Det här fick mig att bli observant på ytterligare ett modern fenomen, som gjorde att man kan undvika att kommunicera med andra människor, live så att säga. Vi går ofta på restauranger med trevlig miljö och god mat. Ganska ofta såg man då par sitta och äta med varsin pektelefon som man plippade intensivt på medan man stoppade in mat i munnen med andra handen. Partnern på andra sidan bordet verkade inte existera - åtminstone var det ingen man pratade med, om man inte SMS:ade till varandra förstås. Vad tusan är det för fel?

Jag blev nu observant på just hur folk betedde sig med sina prylar. En kväll såg jag ett par i vår egen ålder som stod mitt emot varandra nere på stranden – hon med en läsplatta han med telefon. De var vända mot varandra och jag trodde de skojade till det lite och tog bilder av varandra. Icke så – dom tog bilder av sig själva stående mitt emot varandra på en vacker strand i månljuset. Jag är minsann ingen romantiker - åtminstone inte enligt min hustru - men det får vara måtta.

Nu tror ni säkert att jag är en hopplöst gammalmodig typ och teknisk idiot, men icke så. Jag är snarare en obotlig teknikfreak som alltid hade det nyaste och mest avancerade när jag jobbade. Numera har varken jag eller min fru en ”smart” telefon. Däremot har vi en telefon av enklaste modell med kontantkort som vi måste ha för att ta emot SMS från banken när vi handlar på nätet. Den är bra att ha när vi är i Sverige också och befinner oss på olika platser då och då. Vi har också ett SIM-kort i bilen så bilen kan ringa upp alarmnumret om vi skulle råka ut för en olycka och inte kan ringa själva. Jag äger också en läsplatta, men skulle aldrig komma på tanken att ha den påslagen på restauranger. Dessutom har jag en bra kamera – ni vet en sådan där som man tar bilder med men inte kan varken ringa med eller spela musik i. Med den tar jag bilder av vänner, familj och platser vi besöker. Men jag har aldrig tagit en bild av mig själv. Det får min fru göra om hon tycker det är trevligt. Dessutom så pratar vi med varandra och även med andra människor ibland.

Man undrar vad nästa tekniska pryl, som gör att man slipper ha något med sina medmänniskor att göra, skall bli. Kontakt med människor skapar ju bara problem, som ebola, influensa, dålig lukt och man utsätts för konstiga åsikter och mycket annat man kan vara utan. Nog kommer man folk närmare på riktigt på Facebook och så slipper man ju alla obehagligheter som fysiska människor ger upphov till.
Man kanske skulle kunna omtolka bilden ovan till följande:
"Det är meningslöst att vara självcentrerad om man är ensam."

lördag 25 oktober 2014

Amalfikusten - en trevlig resa


Italienarna är bäst på pizza! Jag är ingen älskare av pizza normalt men den pizza vi fick under vår resa från Neapel söderut till Positano och Amalfikusten var något alldeles extra. Pizzor man får i Sverige och Frankrike är helt enkelt inte lika goda anser jag. Kan det bero på att många pizzabagare utanför Italien kommer från Grekland, Turkiet eller Iran och därför har en annan pizzakultur? De amerikanska missfostren med ”extra everything” skall vi bara inte tala om – än mindre äta. En annan glädjande sak var att ”neapolitana” i Neapel inte betyder massor av ansjovis eller andra besläktade vidrigheter. Vi fick nästan aldrig dessa hemska små fiskar i maten någonstans på vår resa. Skönt för jag blir sjuk redan av lukten. Om detta sociala handikapp har jag berättat öppenhjärtigt tidigare.

Annars är jag ingen enorm beundrare av italiensk mat, men en del pastarätter är riktigt delikata och om man undviker det sönderstekta(kokta) köttet som ingår i många traditionella rätter så kan man få riktigt gott kött också. Enkel oxfilé eller lammkotletter fick vi som var perfekt stekta och underbart möra och fina – dom hade till och med stekyta. Det lönar sig att spara lite på värmeenergin när man lagar maten. På vinfronten blev jag positivt överraskad. I Syditalien kan man tydligen med tillförsikt beställa enkla lokala viner eller till och med husets vin och få riktigt bra kvalitet. Inte var de så hemskt dyra heller. Min erfarenhet från Norditalien är att men helst skall beställa dyra flaskor om det skall vara drickbart. Nog om mat och dryck.

Min fru som aldrig varit i Neapel var rättmätigt upprörd över hur nedgången staden var i vissa delar. Det var länge sedan Neapel var dit man skall åka innan man dör. Numera pågår emellertid massor av byggnadsarbeten överallt. Man undrar lite var pengarna kommer från och i vems fickor de hamnar. 

På vägen söderut var det självklart att besöka Pompeji, som hade blivit oerhört mycket större sedan jag var där för 40 år sedan. Vi hann bara skumma på ytan och lyckades inte hitta de mest intressanta platserna trots timmar av irrande i värmen. Rådet är att man måste läsa på ordentligt innan man besöker stället annars blir det bara ett vandrande bland stenhögar utan att man begriper något.

Amalfikusten är vacker – vackrare än Korsika, som vi nyligen besökt, tycker vi. Positano är ett vykort, men tyvärr fullständigt turistifierat och saknar allt en genuin stad har. Vi besökte emellertid andra ställen som var mer genuina och blev förtjusta i Amalfi som är en helt vanlig stad – också vacker och bra utgångspunkt för resor längs kusten. Positano var också väldigt svår att vara i om man har minsta problem med att gå i backar och trappor. Det finns inte en plan plats annat än nere i hamnen där mycket händer och gå i trappor är enda sättet att ta sig dit och förflytta sig runt i sta’n. Vi åkte också buss upp till Ravello ovanför Amalfi, som lär ha varit den plats där Greta Garbo, Jackie Kennedy och andra stjärnor gömde sig förr. Där åt vi fantastiska lammkotletter på Villa Maria – några hundra trappsteg över där bussen stannade.

Det är obligatoriskt för varje svensk att besöka Capri och så gjorde även vi. Det var då främst Villa St. Michele där Axel Munthe bodde och verkade som jag ville visa min fru. Det är en upplevelse att vandra runt där och man blir förvånad över hur gott ryckte Axel Munthe har på Capri och vilket ”good-will” detta skapar åt Sverige. Jag var där för 40 år sedan och förvånades över vilken enorm turistattraktion det har utvecklats till i Anacapri - på gott och ont, med mycken kommers runtomkring. Dock är själva Villa St. Michele en kulturell och sinnlig oas. De som vill uppleva detta bör emellertid skynda sig för vår nya regering har beslutat att stänga Villa St. Michele 2017 och även de Svenska Instituten i Rom, Aten och Istanbul. Jag tror inte dom riktigt förstår vilken betydelse dessa institutioner har haft för Sveriges kontakt med Medelhavsområdets kultur och historia under decennier. De har utgjort inkörsporten för Sverige, svenska forskare, kulturarbetare och konstnärer till den äldsta kulturen vi har i Europa. Carl Bildt kallade det talibanfasoner och syftade på talibanernas förstörelse av omistliga konstskatter i Afganistan. Det kan man tycka är överord – jag kommer mer att tänka på Kolingen som utbrast: ”Det måste vara något nytt njutningsmedel för överklassen”, när han första gången såg en tandborste. Kostnaden för samtliga dessa fyra institutioner är 22 miljoner kronor per år, vilket kan tyckas vara mycket pengar ”när ladorna är tomma”, men det är faktiskt nästan precis vad den senaste veckans letande efter undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kostat,

Hur som helst så rekommenderar jag alla Capriresenärer att åka till Anacapri, snarare än stanna i Capri. Anacapri är vackrare, mindre kommersiellt – utom runt Villa St. Michele – och stillsammare.

Resan hade varit närmast utan irritationsmoment om det inte hade varit en släng av ett virus som tre fjärdedelar av oss råkade ut för, samt en amerikansk kryssningsbåt. Kryssningsbåten, med några tusen amerikanska turister, tydligen mest medelålders damer, hade spritt ut sin last över hela kusten. I Positano hördes bara amerikanska röster på gatorna (trapporna) och restaurangbesök var alltid förknippade med stora obehagligheter. Nog är det förunderligt att fyra amerikanska kvinnor kan göra det omöjligt för alla andra i en restaurang att samtala. Fast de sitter en halv meter från varandra måste dom skrika i falsett i munnen på varandra och gapflabba gällt åt allt som sägs. Vi har upplevt det förr – i Macon tvingades ägarna på en gourmetrestaurang att evakuera alla gäster till ett bakre rum på grund av ett amerikanskt sällskap som kom in. Sista kvällen i Positano tittade vi in på en restaurang där människor satt i en trädgård endast upplyst av lyktor och samtalade lågt med varandra. Plötsligt hör man, från ETT bord, gälla amerikanska röster och skrattsalvor som skär genom stillheten och totalt förstör den trevliga och romantiska stämningen. Våra amerikanska vänner, som levt i flera länder, lider som vi av detta och förklara det med att man i USA anser att skrik, gälla skratt och larm anses vara ett bevis på god stämning och därför uppmuntras på restauranger ”där över”. Ju mer man skriker och flabbar ju trevligare sällskapsmänniska är man tydligen.

Sista natten sov vi i Frascati utanför Rom för att vara nära flygplatsen. Det var en alldeles förtjusande plats helt befriad från turistighet och med ett vackert läge med utsikt över hela Rom.

Amalfikusten är verkligen värt ett besök. Det går bra att köra bil om man har starka nerver. Det är nämligen smalt, kurvigt, brådjupt på ena sidan och bergvägg alternativt parkerade bilar på den andra, massor av turistbussar och helt hänsynslösa scooterförare, som dessutom lyckligtvis är odödliga. Tar man det lugnt och håller huvudet kallt går det bra ändå. Man bör dock beställa parkering på de hotell man bor på. Vi valde att ställa bilen på hotellen och använda bussarna, som finns i alla bekvämlighetsklasser. På så sätt fick även förarna se lite av det vackra.

torsdag 2 oktober 2014

Att skriva om historien


Det finns saker i historien som känns besvärande. Att dessa företeelser dessutom ansågs vara goda, rättfärdiga och sällan utsattes för kritik då de hände är än mer frustrerande. Alla företeelser som idag anses tabu att beröra var emellertid inte kontroversiella när de begav sig utan bara den tidens sätt att uttrycka sig med den betydelse de hade på den tiden. För inte så länge sedan var beteckningen ”fruntimmer” helt acceptabelt vilket det inte är idag, likaså var beteckningen ”neger”, men observera, inte ”nigger” på en svart person en korrekt beteckning, som särskildes från de av blandad härkomst som mestiser, kreoler och mulatter. Detta fick man lära sig i skolan och innehöll inga som helst värderingar, om man inte hade sådana utifrån helt andra utgångspunkter. Om man idag går till Karibien, som kanske är världens största smältdegel av människor med olika ursprung, har man än fler uppdelningar på varandra beroende på varje persons anor. Där är det viktigt. Att vissa av dessa beteckningar idag har getts annan betydelse kan man bara konstatera och det är beroende på var och ens omdöme och beroende av den kulturella inramningen huruvida man använder dem eller inte. Att äldre personer ofta tycker att diskussionen blir lite tramsig och ibland förolämpande beror säkert på att man aldrig någonsin lagt några värderingar i dessa ord och därför inte anser sig behöva bli beskyllda för allehanda onda egenskaper och värderingar på grund av detta.

Riktigt tokigt blir det när nutida rättänkande beskyller människor historiskt för värderingar som hör hemma i nutiden bara för att de en gång hävdade åsikter och använde ord som var gängse och dessutom saknade moralisk betydelse vid den tiden. Som Jan Guillou påpekar kunde man faktiskt inte varken omfatta eller ta avstånd till något som inte var känt eller ens påhittat vid den tid det hände. Att således skriva om historien genom att radera eller ändra det som varit eller skrivits bara för att låtsas att mänskligheten alltid tyckt precis som man bestämt sig för att göra just nu är således inte bara stolligt och ohistoriskt utan också farligt, om det blir ett accepterat beteende. Detta gäller inte bara sådant som idag omvärderats från att vara okontroversiellt till att vara kontroversiellt utan även sådant som faktiskt var omoraliskt och hemskt och som vi helst skulle vilja glömma idag och önskar att de aldrig inträffat. Att införa censur av historien med motiveringen att man inte skall utsätta nutidens vuxna och barn för dessa historiska företeelser är en knepig åsikt. Varför inte istället ta tillfället i akt att vid läsning av en bok eller när man ser en film att förklara varför man gjorde så då och varför det inte är lika acceptabelt att göra så nu. Det borde öka både den historiska förståelsen och toleransen hos både barn och vuxna även om det innebär att man måste engagera sig lite mer i vad som händer.

Ett bra exempel på censur av historien praktiseras av nynazister, även forskare av denna kategori, som vill påstå att förintelsen aldrig inträffat utan är en konspiration från vinnarnas sida. Om dessa krafter kom till makten skulle säkerligen alla referenser till förintelsen raderas ur historieböckerna, alternativt tillskrivas den andra sidan. Att censurera historien är en tröskel man kliver över – man gör det eller inte på samma sätt som man inte kan tillåta lite tortyr, eller tortyr i ett gott syfte, i ett civiliserat samhälle.

För att avsluta denna seriösa betraktelse med något lättsammare kan jag väl säga att jag ändå som person kan tilltalas av principen om retroaktiv censur. Eftersom jag vid ett tillfälle under 70-talet, då alla ”rättänkande” individer i min omgivning var kommunister, faktiskt röstade på VPK så känns det frestande att åtminstone ändra alla historiska referenser till partinamnet till att betyda VänsterPartiet Kamraterna så att alla vi som röstade på dem inte behöver minnas att vi kände samhörighet med en av de, i sin praktik, blodigaste ideologier historien skådat och framför allt för att de som nu röstar på det namnmässigt stympade partiet inte skall behöva påminnas om vilka rötter deras parti har. Vad skulle barnen säga om de visste? Jag måste också erkänna att min tanke fortfarande slinter så det nästan alltid blir VPK när jag menar V, liksom den oftast slinter när det gäller tanken på vissa onämnbara bakverk. Skillnaden är att jag, när det begav sig, faktiskt trodde på vissa teoretiska delar av det man då visste om kommunismen, men aldrig någonsin värderat någon människa utifrån etniskt ursprung oberoende av vad jag kallar bakverken ifråga.

Tillägg: Jag måste erkänna ett misstag. När jag letade upp ovanstående illustration fann jag att VPK faktiskt betyder Volontary Pre-Kindergarten och inget annat.

måndag 29 september 2014

Ett utopiskt samhälle


Tänk er en stad där de rika och privilegierade bor väl skyddade i centrum med ringa varken social, tankemässig eller fysisk kontakt med människor utanför sin egen lilla värld. Det är här alla tankar tänks, all makt finns och där makten är så total att inget får ifrågasättas av någon utanför kretsen. Strax utanför denna skyddade värld bor människor som tillhandahåller saker, som de rika behöver – de tillhandahåller den service som behövs för att de privilegierade skall kunna leva ett gott liv, de tillhandahåller och tillverkar saker som de privilegierade traktar efter, där säljs också droger, där tillhandahålls prostituerade och där grasserar allehanda kriminalitet, men här finns också gycklare, konstnärer och allehanda muntrationer. Det är ett rikt och spännande liv. Denna symbiotiska värld är omgiven av tullar och hinder så inte de som finns utanför kan komma in utan att betala för sig eller avlägga skatt.

Utanför denna skyddade världs murar på landsbygden finns de fattiga och usla, men ack så oumbärliga. Här produceras mat, här bryts malm, här fälls skog, här föds kreatur upp och här tillverkas enkla ting som även de eftertraktas av de som bor inom murarna. Dessa människor har ringa värde. Allt som produceras beskattas hårt av de privilegierade i den inre kretsen eftersom de privilegierade faktiskt äger allt land och alla produktionsmedel. All mat och alla råvaror, som så väl behövs kommer från dessa usla människors dagliga slit, men ändå betraktas de med förakt av både de som bor i den inre cirkel och de andra som finns inom murarna. De är obildade och fördomsfulla och har ingen som helst känsla för hur man uppför sig. Om dessa människor emellertid inte fanns skulle ingen mat kunna ätas, inget stål skulle kunna smidas till vapen, inga ädla metaller skulle kunna smidas till smycken, inga hudar skulle kunna blir vackra klädnader och inga tyger finnas för de vackra dräkter som de privilegierade älskar att klä sig i. I gengäld för allt detta lovar de privilegierade att organisera och tänka ut hur livet skall gestalta sig för de usla och även att beskydda dem i ofärdstider. De mest framstående bland de usla uppmuntras att flytta in innanför murarna för att på ett mer påtagligt sätt kunna bidra till de privilegierades välstånd. Visserligen kan de då inte räkna med att bo i de inre skyddade delarna utan placeras i de mest primitiva och mest utsatta delarna vid muren där man annars bara har stallar och enklare byggnader och är mest utsatt för de oärliga och våldsamma innebyggarna.

Detta skulle kunna vara den framtida miljöpartistiska svenska drömstaden där nästan alla bor koncentrerade inom huvudstadens murar för att minimera det ekologiska fotavtrycket och endast ett nödvändigt antal usla existenser tillåts bo utanför på landsbygden och producera nödvändiga råvaror för de miljömedvetna, kloka och kultiverade innanför stadens hank och stör, men så är det inte alls.

Det är helt enkelt en beskrivning av hur livet gestaltade sig i medeltidsstaden Carcassonne under 11- och 1200-talen. Kom inte sedan och säg att inte människor var miljömedvetna för tusen år sedan.

tisdag 16 september 2014

Två fantastiska veckor i Sverige, samt lite eftervalstankar

Vi är nu hemma i Boutenac igen efter två veckor i Sverige och shortsen har kommit till bruk igen. Som vanligt har vi haft fantastiskt fint väder i Sverige – men vi valde ändå långbyxor där. Jag börjar tro att alla rapporter genom åren om dåligt väder i Sverige är skrönor, för när vi är på besök visar sig Sverige från sin bästa sida. Efter en vecka här hemma, där vi haft sällskap av goda vänner Tommy och Ann från Sverige, får jag äntligen tid att sammanfatta sverigeresan.

Det har blivit väldigt många mil på vägarna med besök på släktforskarmässa i Karlstad, besök hos min mor och bror i Nora, våra döttrar i Göteborg och Stockholm, Eva i Jönköping, min son i Stockholm samt bror/svåger i Stockholm. Ett av de roligare mötena för mig var en gammal kamrat som jag inte sett på 50 år. Fast vi är jämngamla var jag faktiskt tremänning med dennes mor, som var en av min mors bästa vänner under många år. Yvonne och hennes man Sune tog emot mig i Kil och dagen efter följde de med till Nora och överraskade min mor. Det blev en väldigt glad upplevelse för all och hela eftermiddagen gick i nostalgins tecken. Att det var Nora marknad samtidigt gjorde inte saken sämre.

Speciellt kul var det också för min fru att för första gången vara några dagar på dottern Johannas och hennes familjs nyinköpta sommarställe på Öddö utanför Strömstad och bådas vårt första besök hos min son David och hans Jessica på deras sommarställe på Vätö i Roslagen.

Överallt har vi blivit bjudna på väldigt god mat och min mors hembakade kakor har säker lagt sig i min färdriktning så jag har inte vågat kolla vågen sedan jag kom hem. En annan trevlig sak med Sverige är trafiken som är mycket mer civiliserad än hos oss i södra Frankrike. Jag hade ett ögonblick tänkt ta med min trafikvideokamera som jag har ständigt monterad i bilen här. Som tur vad gjorde jag inte det för jag fick reda på att de inte är tillåtna i Sverige av integritetsskäl. Man kan ju identifiera varken utseende eller registreringsnummer på de som eventuellt kör som galningar för det går tydligen inte för sig i Sverige.

Sedan vi kom hem till Frankrike har det ju varit val i Sverige och det blev ju ett bedrövligt resultat där vissa delar visserligen var glädjande men det mesta djupt sorgligt – vilka som var vad får ni själva välja. För mig är det mest oroande att väljarna satt landet i en situation där det är stora risker att landet totalt förlorar styrfart och initiativkraft och driver allt längre mot en uppdelning och polarisering mellan en elit och andra medborgare. Det är inte utan att jag kommer att tänka på presidentvalet i Frankrike där väljarna främst röstade MOT den sittande konservativa regeringen – inte FÖR den socialistiska. President Holland har idag en popularitet på 13 %, medan Marine Le Penn får allt fler beundrare. Utvecklingen i Frankrike gör ingen människa glad om man inte tillhör ledningen av Front National. Marine Le Penn skulle troligen ha en bra möjlighet att bli Frankrikes president om man hade val idag.

Det enda jag nu hoppas på är att den svenska urbana medelklasseliten tolkar valresultatet som ett enormt misstroende från enkla människor utanför storstäderna och inte bara avfärdar alla proteströster som avgivna av outbildade bönder med rasistiska åsikter. Gör man det så lätt för sig kommer Sverige att vandra samma väg som Frankrike och Jimmy Åkesson bara att växa i inflytande.

fredag 12 september 2014

En politiskt förvirrad person i valtider


Det var många år sedan nu som jag var ordförande i den lokala SSU-klubben och besökte alla förstagångsväljare och gav dom en ros från partiet. Det var på den tiden när höger var höger och vänster var vänster och däremellan fanns det bondeförbundare och folkpartister och man kunde skilja på partierna och deras mål med politiken. Numera är jag ganska vilsen i den svenska politiken, delvis beroende på att jag både när jag arbetade och efter pensionen umgåtts så mycket med utlänningar att jag insett att Sverige och svenska värderingar faktiskt kan ifrågasättas.

På den tiden visste man var man hade Högerpartiet och det var en oerhört konstig sak när den avgående partiledaren Jarl Hjalmarsson ägnade sin pensionering åt fångars rättigheter – sådant ägnade sig inte en högerman åt på den tiden, ansåg man. Nu är Moderaterna det nya arbetarpartiet och man måste verkligen vara insatt för att skilja dom från Socialdemokraterna annat än i framkrystade detaljfrågor.

Folkpartiet, den gamla liberala bastionen i svensk politik är numera, bakvänt nog, det enda parti som då och då förespråkar hårdare tag, disciplin och tvångsmedel, men får omedelbart på nöten av alla andra och blir beskyllda för att ”fiska i grumligt vatten”.

En gång fanns det ett Bondeförbund som bytte namn till Centerpartiet. Alla med mer än 10 tunnland åker röstade på dem och partiet var allt annat än radikalt och nytänkande – de var själva sinnebilden för det bestående i svensk politik och under kriget var de lätt brunfärgade. Numera bor de flesta centerpartister på Södermalm eller runt Stureplan och argumenterar ibland för både månggifte och annat som är lika apart i den svenska kulturen. Väldigt få av partiets medlemmar har klart för sig att vår mat faktiskt växer på landet och produceras av människor som trots traktorer i monsterklassen, som mest påminner om barnbarnens transformers, har både skit och lera på stövlarna.

Ett nytillskott sedan ”min tid” är Kristdemokraterna, som tagit hand om Folkpartiets traditionella frikyrkofolk. Jag gnuggade mig i ögonen när jag i TV hörde den sittande socialministern med emfas förorda förstatligande av den svenska vården och en före detta socialdemokratisk dito som slog ifrån sig men både armar och ben inför denna centralisering. Annat var det förr och framför allt tvärtom.

Riktigt nya stjärnor är Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet. Miljöpartiet förundra mig kanske mest eftersom jag på vägen upplevt även ”gröna vågen” på 70-talet när det var miljövänligt att bo på landet. Numera trängs miljövännerna inom samma räjonger som centerpartisterna och den nya övertygelsen är att det värsta man kan göra ur miljösynpunkt är att bo utanför storstaden. Jag har nog ett gammalmodigt tänkande, men jag begriper faktiskt inte hur man skall kunna äta närodlad mat om det inte får bo bönder på landsbygden och inte förstår jag var man skall få tag på all naturgödsel när man inte får föda upp och äta pruttande kor längre. Det är nog inte en tillfällighet att just Miljöpartiet stått för de värsta stolpskotten i kampen för en bättre miljö. Köra bil på mat som gör att människor i tredje världen svälter, förbjuda färger som tidigare gjorde att man inte behövde tvätta sitt hus varje år med starka kemikalier för att det inte skall se ut som en mögelost efter vintern. Listan kan göras lång till miljöns förfång.

Att partiet är älskat all alla makthavare och industrialister kan man ju förstå eftersom oljebolagen och elbolagen kan höja sina priser hur mycket som helts och får miljöpoäng och elbranschen har lyckats få monopol på att sälja glödlampor som utlovas att hålla en generation, men som ofta pajar nästan lika snabbt som vilken lampa som helst, som tidigare kostade en bråkdel av priset på de moderna LED-lamporna. Som grädde på moset jublar alla utländska riskkapitalister som numera kan köpa skattesubventionerade vindkraftparker, som effektivt förstör alla möjligheter till friluftsliv och turism i stora delar av Norrland. De ofta tyska ägarna är emellertid glada som kan erbjuda ”grön el” i hemlandet utan förfulande vindsnurror. Kanske är det tyskarnas sätt att ge igen för Vattenfall. Vindparksägarna lär inte, enligt känd amerikansk modell, behöva städa upp efter sig heller när parkerna är uttjänta – det får den stackars bonden göra enligt den svenska miljöbalken.

Ett riktigt knepigt parti är Sverigedemokraterna, som verkar bli mer och mer populära i takt med att de andra inriktar sig ensidigt på att övertyga den välutbildade medelklassen i storstäderna. Just innan jag återvände till Frankrike såg jag partiledaren framträda tillsammans med två unga personer som skulle tolkas att vara invandrare. Där berättade man att partiet aktivt ville motverka rasism i samhället. Nu finns det en bisarr logik i detta som används i vissa andra kulturer. I Kuwait exempelvis är det juridiskt sett alltid utlänningens fel om en utlänning krockar med en kwaitier. Logiken är att om utlänningen inte hade varit där hade inte den kwaitiske medborgaren krockat med honom. På samma sätt kan Sverigedemokraterna argumentera att rasismen skulle upphöra om Sverige bara hade svenska innevånare.

Så har vi den senaste stjärnan på den politiska himlen, ledd av det politiska fenomenet Gudrun Schyman. Mycket kan sägas om henne och hennes parti, men det jag har svårast att förstå är att en huvudfråga kan vara antalet kvinnor i de stora bolagsstyrelserna, samtidigt som man vänder ryggen åt muslimska feminister som ber om hjälp att påverka det muslimska trossamfundet så att kvinnor kan leva drägliga och värdiga liv i deras hemländer. Jag har flera gånger läst hur ledande svenska feminister anser att dessa utsatta kvinnor är islamofober när de talar mot det förtryck de flytt från.

På min tid hette det Vänsterpartiet Kommunisterna och lite andra varianter och jag har faktiskt vid tillfällen under 70-talet gett dom min röst i besvikelse över mitt ”moderparti”. På den tiden var VPK systerparti till det sovjetiska kommunistpartiet och en god vän, som var högt uppsatt politiker i VPK, berättade att sovjetiska ambassaden bjöd sina svenska kamrater på fest på ambassaden i Göteborg varje 1:a maj. I middagstalet reflekterade då de sovjetiska kamraterna över hur tydligt man kunde se att VPK var det verkliga arbetarpartiet. Om man studerade klädseln i tågen så var ju VPK:arna klädda i erbarmligt fattig utstyrsel, medan socialdemokraterna oftast var klädda i kostym, vit skjorta och slips dagen till ära. Då som nu förstod man inte att Vänsterpartiet (Kommunisterna) oftast var akademiker och studenter utklädda till arbetare, medan det var naturligt för en socialdemokrat att klä sig i det finaste man hade på arbetarrörelsens stora dag. Man undrar lite vilket parti 70-talets hårdföra kommunister röstar på idag när alla referenser till kommunismen är utsuddade.

En fråga som jag är speciellt undrande över hos Vänsterpartiet är varför man är så emot att de ensamstående mödrarna Stina och Myriam som försörjt sig på svartstädning hos medelklassen i många år innan RUT-avdragen, utan möjlighet till sociala förmåner eller pensionsinbetalningar nu skall fråntas rätten att bedriva sin lilla enskilda firma där de med RUT-avdragens hjälp kan få både sociala förmåner och kan betala skatt till staten. Tror man på fullt allvar att medel- och överklassen skall sluta använda ”svarta” städerskor när RUT-avdragen avskaffas. Min enkla gissning är att det kommer att finnas lika många ”pigor” som före RUT och de enda som inte nyttjar ”pigor” i framtiden blir de äldre som verkligen skulle behöva denna hjälp, men nu inte har råd.

Slutligen måste jag kommentera det parti som jag växt upp med och varit aktiv i under delar av min ungdom, nämligen Socialdemokraterna. Man känner numera igen det gamla partiet igen efter några år av vilsenhet. Lövens kamp när Lövén och Lööv drabbade samman känns hemtamt på något sätt där den gamle fackpampen blir ursinnig när en ung kvinna sticker upp och inte vet sin plats. Annars är det den gamla visan med att arbetslöshet skall döljas med så kallade åtgärder och det traditionella kunskaps-och utbildningsföraktet får sin nytändning. Problemen i skolan är enbart en resursfråga och inte en kompetensfråga och arbetsmiljöfråga för lärarna. Det är också, som alltid, ett tabu att satsa på barn från arbetarhem som är begåvade i matematik och annan naturvetenskap, men om dom kan spela fotboll, spela golf eller hoppa högt då är det helt OK att sätta barnen i en egen skola där de kan utveckla sina talanger.

Om man skulle föreslå att satsa lite extra på teoretiskt begåvade barn, liksom idrottsligt begåvade, från understimulerande familjemiljöer så får man genast höra att det blir en elitskola. Varför är det bara de som kan få stimulans och stöd från utbildade föräldrar som skall få studera i lugn och ro utan att de som inte varken har förutsättningar eller intresse skall bestämma takten och nivån, undrar jag? Men så är det också fortfarande så att 10 % av befolkningen upptar 80 % av platserna på universitet och högskolor och så har det varit sedan åtminstone 80-talet och säkert långt före det.

fredag 22 augusti 2014

Örlogsskeppet Elefanten

Örlogsskeppet Elefanten, en av Gustav Vasas stoltaste skepp, byggdes 1555-1559 och deltog i inledningen av det nordiska sjuårskriget (1563-1570). Skeppet var byggt med kravellteknik, vilket innebar att bordläggningen var lagd kant i kant på ett skelett av spant, till skillnad mot den äldre klinktekniken där bordläggningen var
överlappande och på sätt och vis självbärande. Skeppet byggdes i Stockholm av mäster Jacob Laiko, men bygget slutfördes av Holger Olsson.

Elefanten fick ett något snöpligt slut då det vid förflyttning söderut genom Kalmarsund 1564 under befäl av Klas Kristensson Horn seglades på grund utanför Köpingsvik och hotade att förlisa. Efter provisorisk reparation seglades det till Björkenäs skeppsvarv norr om Kalmar, men gick återigen på grund vid Svartö och kunde inte fås av grundet. Slottsarkitekten Jacob Richter la fram en plan för bärgning, som dock förkastades av Erik XIV och skeppet blev liggande, dock stabiliserat av stenkistor. Med tiden led Elefanten så stor skada att det sjönk ned i botten på grundet och inte ansågs möjligt att bärga.

Först mer än 300 år senare gjordes dykningar vid vraket och man beslutade under ledning av marinöverintendenten Carl Ekman att undersöka vraket, främst för att lära känna dess konstruktion. Man lyckades också bärga skeppets akterparti som numera finns på sjöhistoriska museet.

Elefanten ligger mycket grunt, vilket gjort att många dykare undersökt vraket - så gjorde också en god vän till mig i sin ungdom. Trots förbud plockade han med sig några mindre bitar av ekspanten vilket under inverkan av Österjöns vatten blivit omvandlat till sjödränkt ek – ett eftertraktat och oerhört vackert material. Vid en middag i vårt hem skänkte han mig ett stycke av sådant trä istället för de gängse blommor man har med sig när man gör visit.

Min fru har använt små bitar av sådant trä vid tillverkning av sina silversmycken och jag har nu offrat en bit för att tillverka en flåkniv till en vän som är jägare. Det är något speciellt med att bearbeta ett material som idag är 450 år gammalt och som legat under vatten i större delen av tiden. Att man med säkerhet vet dess proveniens är dessutom mycket spännande. Att materialet inte borde ha avlägsnats från platsen är givetvis en komplikation, som jag får leva med och glädjas åt den förädling jag gjort av en liten ”flisa” av detta krigsskepp.

Om du är intresserad av mer silver- och träarbete finns det på vår  Flickr-sida
OBS! Objekten är inte till försäljning, utan bara avsedda för privat bruk samt som gåvor till vänner och familj.



måndag 28 juli 2014

2:a årliga ambulerande middagen i Boutenac


För andra året i följd gick den ambulerande middagen av stapeln, eller som amerikanarna säger Second Annual Progressive Dinner. Det var färre deltagare det här året, men kärnan var densamma – bara att vi alla hade färre besökande gäster hos oss i år. Det blev bara 14 personer sammanlagt – de fyra huvudfamiljerna, samt tre adjungerade franska damer och ett engelskt par från en annan by, som tidigare bott i Boutenac.

Som tidigare stod Irland för aperitif och småplock inledningsvis på deras stora uteplats. Vi fick också inspektera deras senaste byggeriarbete uppe på vinden. Därefter rörde vi oss några meter över muren till den amerikanska familjen där huvudrätt på kyckling inmundigades i deras trädgård. Efter noggrant ätande, pratande och drickande klättrade sällskapet under stånk och stön uppför den 100 meter långa stigningen till vårt hus där dom jagades uppför ytterligare 50 trappsteg till vår takterrass där ost och vin serverades, utsikt beundrades och osten och drycken konsumerades. Det började nu skymma så vi fick ta oss nedför backen igen för att besöka ett franskt par som bjöd på glass, fruktsallad, tårtor och bubbel.

Efter denna kväll var vi både trötta och mätta utan att någon behövde stå varken i grytor eller diskbalja mer än nödvändigt.

Kvällen efter besökte min fru tillsammans med vänner en konsert i Lagrasse nära oss. Det var en pianokonsert i det fria under taket på den gamla öppna marknadsplatsen i centrum av den medeltida byn. Huvudnumret var den unge göteborgske pianisten Henrik Kilhamn, som stod för ett mycket ambitiöst program där han spelade såväl Beethoven, som Stenhammar, Chopin, Ravel och Scriabin. Min fru sa att föreställningen var magisk.

Det är även en annan sak som är snarare surrealistisk när man besöker Lagrasse, en av de äldsta och vackraste orterna häromkring. Som alltid var publiken nästan hundraprocentigt engelsk, vilket för övrigt gäller innevånarna i hela Lagrasse och några andra historiska orter här nere. Min fru skulle beställa ett glas vin i pausen, men kunde inte få den engelska kvinnan i baren att förstå en så enkel beställning på franska. Damen svarade på en obegriplig lokal engelsk dialekt som hade föga likhet med Queen’s English, varför min fru påpekade för henne på engelska att hon i gengäld inte förstod vad hon sade.

Det är förunderligt hur vissa nationaliteter älskar att grotta ihop sig på samma ställe, bilda egna föreningar, bara tala sin hembygds dialekt och bara umgås med landsmän. Häromkring är det främst engelsmän och holländare som beter sig på det sättet. Själva skulle vi aldrig komma på tanken att umgås med människor bara för att de är svenskar eller skandinaver. Inte för att det saknas tillfällen och erbjudanden från allehanda skandinaviska sällskap här i Sydfrankrike, utan för att om vi började umgås bara med svenskar vore det ju att anta samma etnocentriska perspektiv som man lätt gör i sitt hemland. De svenska vänner vi har här nere träffar vi för att vi gillar dem och njuter av deras sällskap, på samma sätt som vi gör med våra engelska, irländska, amerikanska eller franska vänner och alla andra trevliga människor från olika länder man stöter på. Så lär man sig att se på världen lite mer nyanserat också, vilket kan var ganska smärtsamt ibland när man finner att ens ”svenska sanningar”, som man lärt sig under ett helt liv faktiskt kan ifrågasättas och även gör det av kloka och sansade människor från andra kulturer.

I detta perspektiv blir åtminstone jag ganska förfärad när jag tar del av den svenska nyhetsströmmen, vilket jag gör dagligen. Att säga att mycket som anses vara sanning och rätt i Sverige inte har riktigt den statusen om man tar del av internationell press och nyhetsbevakning i TV från andra länder är ingen överdrift.

Att det är just engelsmän och holländare som har en förkärlek för att separera sig från infödingarna har jag funderat över om det kan vara en omedveten kulturell kvarleva från förfädernas koloniala historia, men förkastar det genast eftersom svenskar i Spanien tydligen beter sig på samma sätt har jag förstått. Jag kan emellertid inte låta bli att föreställa mig vad som skulle hända om en grupp invandrare köpte upp alla kulturfastigheter i Visby eller på Marstrand och startade en egen subkultur där. Men - å andra sidan tycker nog många urinnevånare att det är just det som sker när göteborgare och 08:or tar över deras stad.

tisdag 22 juli 2014

Legenden Dr. John live

I helgen har vi haft en musikupplevelse av absolut världsklass. I vår gamla sommarstad Sète spelade den levande legenden från New Orleans Dr. John and the Nite Trippers. Vi är få förunnade att få höra honom i en en och en halv timma lång livekonsert tillsamman med hans fantastiska musiker. Festivalen Jazz a Sète är en av många musikfestivaler i vår närhet som alltid attraherar världsstjärnor på sommaren. Konserterna hålls på Theatre de la Mère som är ett gammal fort där man sitter under bar himmel och scenens fond är bara Medelhavet. Den här kvällen var vädret speciellt lämpat för just Dr. John’s musik med rötter i jazz, rock, blue grass, blues och gammal mysticism med woodoo-inslag. Dimman rullade in i vågor över scenen från havet och den kvinnliga trombonisten kunde framkalla toner som fick en att inbilla sig att man såg smådjävlar och andar komma flygande i röken.

Musiken är absolut någonting utöver det vanliga och musikerna i The Nite Trippers är solister av världsklass. Sättningen är Dr. John själv på piano och keybord och gitarr, en trombonist, en gitarrist, en basist, en trummis och en fantastisk musiker som hanterade ”the big tree” som Dr. John kallade det – dvs. Hammondorgeln.

Musikerna i The Nite Tripper var befriande i avsaknad av maner och konstlade utklädningar. Man skulle inte bli förvånad om man mötte någon av dem som försäljare i bilhallen eller på skattemyndigheten. Det blir väl ofta så när konstnärsskapet i sig räcker för självkänslan. Dr. John själv spelade emellertid rollen som den mystiske individ som vuxit upp bland andedyrkande och mystiska människor i the Bayou runt New Orleans. Det var således Dr. John vi lyssnade till inte den begåvade musikerna Malcolm John Rebennack Jr., som han lär heta i verkliga livet.

Förbandet gick verkligen inte av för hackor heller. Det var Jonny Lang – en formidabel gitarrist från USA som trots sin ungdom turnerat i tjugo år och spelat med allehanda världsstjärnor. Langs musik är blus-rock av i den stil som troligen bara en äldre publik uppskattar idag, dvs. riktig rock, spelad på riktigt av riktiga musiker på riktiga instrument som gör att lokalen kokar. Medelåldern bland publiken var också närmare 60 än 50 år och man märkte att alla njöt. Lang är en virtuos gitarrist, men har också en otrolig sångröst, där han kan variera från en ljus pojkröst till att bli riktigt groovie. Hans framträdande växlade mellan lyriska inslag och riktig ”vrålrock”. Min fru var så upplivad av kvällens upplevelse att hon inte kunde somna förrän efter flera timmar.

tisdag 15 juli 2014

Nationaldag - vapenparad eller fredlig samvaro?



Jag kan inte rå för det, men jag blir alltid illa berörd av nationalism och förhärligande av det egna landets storhet och förträfflighet. Det har samma effekt på mig som –ISM:er har och som jag skrev om tidigare. Vissa nationalistiska yttringar där man bara vill visa musklerna är ofta ett embryo till nationell hybris och i sin yttersta konsekvens - krig.

Trots det kommer vi att fira nationaldagen här i byn tillsamman med resten av innevånarna. Här firar man nämligen på ett sympatiskt sätt med tävling i petanque hela förmiddagen och sedan bjuds alla innevånare på gratis lunch i det fria av kommunen. Samvaro, mat, dryck och vänskaplig tävling i en av de gamla nationalsporterna tycker jag är ett värdigt firande. Vi invandrare får också vara med och såväl tävla, som äta och dricka.

Att däremot se på firandet från Paris får min mage att göra uppror. Mina magnerver känns som fiolsträngar av obehag. Det är som att se firande från Röda Torget på sovjettiden eller från Peking. Militärer, vapen, stridsvagnar, uniformer, dragna sablar, stridsmundering i oändliga processioner. Givetvis åker president Francois Hollande i öppet militärfordon flankerad av en ordensbehängd general. Han kunde väl ha tagit med någon av sina damer istället och åkt civilt. Nu säger vän av ordning att det också är ”firande” av 1:a världskriget – lustigt nog inte fredsdagen utan när det började. 76 stater lär delta med militärer i firandet. Nu råkar det vara lika krigiskt varje nationaldag i Paris, men normalt sett är det inte 75 andra stater med. Vore det inte trevligt att visa vad man åstadkommit i fredens och det civila samhällslivets tecken sedan denna fruktansvärda händelse istället för att ge sig hän åt sin militära makt. Dessutom varar processionen i tre timmar där vapen och snart sagt vartenda regemente passerar med automatkarbiner, dragna sablar och bajonett på. Dom kunde åtminstone lämnat vapnen hemma eller avstått från att ha dom i färdigläge. Nu är tydligen Frankrike idag den starkaste militära nationen i Europa, men nog har man väl visat sig på styva linan på något annat område de senaste 100 åren. Kritikerna i media menar att Hollande mycket medvetet spelar på Frankrikes ”ärorika historia” i allt han företar sig numera för att öka sin popularitet, som är totalt i botten. Att det ofta är ett framgångsrecept med krig och elände vet vi ju från Maggi T som räddade sig genom kriget om Falklandsöarna och G W Bush som räddades av barndomskompisen Bin Ladin när hans disciplar flög in i tvillingtornen.

Kan någon tänka sig militärparader uppför Kungsgatan i Stockholm på svenska nationaldagen? Det är troligen svårt att förstå för en svensk hur man firar nationens storhet i Frankrike.

För att inte helt fördjupa mig i elände kan jag emellertid rapportera en del väldigt trevliga saker också. Från och med idag måste alla restauranger i Frankrike deklarera om den mat man serverar är tillverkad från färska råvaror på restaurangen eller från halvfabrikat. Håll utkik efter den vidstående symbolen när ni går ut och äter.

Dessutom är det glädjande att vårt vildvin är absolut invaderat av bin, vilket är underligt eftersom de förra året var utrotade för evärdeliga tider på grund av gifter och den globala uppvärmningen. Nu låter det som en liten motor som går på tomgång från vår vägg. Dessutom kan de svenska havsforskarna meddela att torsken, som var utfiskad förra året har kommit tillbaka till svenska vatten. Fritidsfiskarna får stora fångster av även stor torsk både till havs och landnära. Det måste vara den mest snabbväxande torsk man skådat i mannaminne med tanke att den var rödlistad och närmast utrotad för ett par år sedan och den fisk man fick upp var småfisk.

torsdag 10 juli 2014

Trafik i EU, Sverige och Frankrike


De som följt min blogg under en tid vet att jag på nästan alla områden, som är viktiga anser att det Franska samhället, miljön, kulturen och vädret är fantastiskt. Att flytta hit var ett av de bästa beslut vi tagit. På ett område har jag emellertid stora problem med Frankrike. Det är de franska bilförarna och deras totala avsaknad av ansvar och fantasi. Det gör mig också väldigt beklämd att se alla de blombuketter som är uppsatta efter vägarna runt där vi bor. De blir bara fler och fler och dyker upp på ställen där det är väldigt svårt att förstå hur man kan köra ihjäl sig. Att även personer runt omkring oss drabbats gör inte saken lättare att stå ut med.

När vi skulle hyra bil för en tid sedan frågade vi ingående om självrisker vid skada, vilket uthyraren fann något underligt så vi kände att vi måste förklara. När vi hänvisade till det sätt medtrafikanterna (eller snarare mottrafikanter) uppförde sig blev han irriterad och snäste att ”det dör väl folk i trafiken i Sverige också?”

Vi har numera skaffat oss en s.k. svart låda – dvs. en liten videokamera som sitter i framrutan och registrerar allt som händer på vägen så man åtminstone skall ha bevis på att den som kört på en kört på fel sida eller kört i fel varv i en rondell, vilket faktiskt händer.

Häromdagen tänkte jag emellertid gå lite längre och ta reda på hur dödstalet i trafiken faktiskt ser ut i olika länder. Jag fann då ett pressmeddelande från 19 mars 2013 utfärdat av Europeiska kommissionen om Trafiksäkerhet i EU. Där kunde jag läsa om olycksstatistik i alla EU-länder.

Inte förvånande var de före detta öststaterna de som hade flest döda per miljon innevånare, men där Grekland tränger sig in i topplistan. I topp ligger Litauen med 100 döda/miljon innevånare med Polen på andra plats med 93 och Grekland på tredje plats med 92 döda. I Sverige dödas 31 personer i trafiken och i Frankrike 56. Lägst dödstal har United Kingdom med 28 döda. Jag måste tillstå att min intuitiva uppfattning var att skillnaden mellan Frankrike och Sverige skulle vara större.

Jag gick därför till en fransk sida för att kontrollera statistiken departement för departement. Vår skadereglerare hade nämligen sagt att vårt departement Aude var riktigt skadedrabbat. Det visade sig att den låga landsstatistiken mycket hade att göra med Parisområdet där dödstalen hade närmast svenska nivåer. Högst hade departementet Tarn et Garonne som ligger i trakten av Toulouse där det dör 209 personer i trafiken per miljon innevånare. Det visade sig också att siffror runt 100 som värstingarna i EU har är vanliga i de flesta franska departement. Vårt eget Aude har exempelvis 165 döda per miljon innevånare. Det är mer än 5 gånger så många som i Sverige.

Man måste emellertid nämna att dödssiffrorna ständigt har minskat i alla änder, även i Frankrike. I Frankrike var den som högst i början av 70-talet för att sedan stadigt minska. Intressant är att införande av fasta automatiska fartkameror 1983 inte hade någon märkbar effekt. Det kan ju bero att de är placerade där de ger bäst fångst inte där det är farligast. Fransmän kör nämligen mer ovarsamt ju mindre och uslare vägarna är och det är naturligtvis där de dör också. Där ger ju inte trafikkamerorna så stor fångst som precis efter begränsningsskyltar vid stadsinfarter och andra lönsamma fångstställen. De franska motorvägarna där tillåten fart är 130 km/tim är närmast idylliska ur trafiksynpunkt jämfört med andra länder jag kört i, medan man bör tänka sig för innan man ger sig ut på en mindre väg, speciellt precis för lunch.

En anomali jag lade märke till var att dödstalet för Frankrike, som är det enda jag detaljstuderat, blir högre om man tar snittet av alla departementssiffror än det som rapporterats till EU. Man kan kanske anta att de inhemska siffrorna för Frankrike är mer korrekta än de som tagits fram för externt EU-bruk. Om samma sak gäller för Sverige vet jag inte.

söndag 6 juli 2014

En väldigt speciell fest


I går deltog vi något verkligt exceptionellt. Slottet i Boutenac ägs av AOC Corbières och de hade tillsammans med de kommuner som omfattar Terroir Boutenac anordnat en vinpromenad med efterföljande ”Cocktail dinetoire gastronomique” som det kallas. Skälet till detta är vår egen superappelation Cru Boutenac som man ville fira att den haft stora framgångar.

När vi kom till slottet hade 240 personer mött upp, alla iklädda halmhattar och T-shirts för herrarna och linnen för damerna som var en gåva från organisationen och en försäkran om att vi inte skulle dö av värmeslag på grund av fel klädsel. Det var nämligen 32 grader i skuggan och promenaden är 6 km lång. Vi delades upp i tre grupper och bussades ut till två olika startpunkter där det bjöds på vatten och rosévin för att svalka oss.

På vår promenad hade vi fyra stopp där vi fick tanka upp med vätska av olika sort. Första stoppet efter startvingården, på vår tur blev det gamla kapellet St Martin de Gasparet där vinodlaren Mr Fabre berättade om Corbières historia och vad som är så speciellt med den jordmån som är förutsättningen för Cru Boutenac. Vi fick lära oss att vinodlingen introducerades av romarna ungefär år 100 före Kristus just här, vilket var det första i Frankrike. Narbonne, som var den första romerska kolonin utanför Italien, erövrades emellertid på 500-talet av Visigoterna. Olyckligtvis kom de till Narbonne precis vid skörden, vilken båda parter ansåg vara viktigare än krig, så man kom överens om att uppskjuta kriget tills skörden var omhändertagen. Nu blev det inte så farligt med Visigoterna eftersom man snart kom väl överens med befolkningen och gifte sig med varandra och regerade i fred och välstånd. Då blev det värre när Saracenerna dök upp på 700-talet och sporrade av den nye store profeten hade man lite till övers för de otrogna. Ett blodigt mördande startade från båda sidor som varade i hundratals år.

Vandringen genom de vackra och frodiga vinodlingarna var verkligen en skönhetsupplevelse och vi passerade den gamla romerska bosättningen Villemajou (Villa Major) för att göra stopp för vin, vatten och lokalt producerad ost i Gasparet. Här var det första tillfället där man tog fram de dyra röda dropparna med etiketten Corbières Boutenac, men även ”vanliga” Corbières serverades som vitt och rosé.

Det var anmärkningsvärt vilken blandad skara som deltog. Det var män och kvinnor i alla åldra allt från den vandringsvana äldre damen som var utrustad, med såväl skyddsmuddar på skorna som visselpipa och reflexväst och med första hjälpen i ryggsäcken, till den unga gravida kvinnan, som vandrade i vanliga skor och klänning. Samtliga borgmästare från de inblandade kommunerna deltog i vandringen och ”vår” borgmästare hade visserligen vandringsstav, men gick i flip-flop, vilket måste ha varit plågsamt i den steniga och tidvis risiga marken.

Jordmånen för Cru Boutenac
Marken är nämligen mycket stenig där man odlar Cru Boutenac. Att det över huvud taget går att plantera en stickling i marken är ett underverk. Det enda ställe man har samma jordmån lär vara Châteauneuf du Pape. Man säger att vinet blir bättre ju mer druvorna får lida och det verkar stämma. Nu gör det inte så mycket att de lider eftersom man bara tar ut ca 35 Hl vin per Ha mark för Cru Boutenac. Att det är exceptionellt mycket lägre än vad som är möjligt illustreras av att man under den tid då man levererade tankbåtsvis med vin från området till bl. a. Sverige tog ut 120 Hl/Ha, men då blev det skräp också. Några av gårdarna har fortfarande kvar 100-åriga carignanstockar från den tiden, men nu ger de det ädlaste och mest koncentrerade av Cru Boutenac.

En liten bit från slutmålet vid slottet stod glassproducenten Pole Sud och serverade en speciell Boutenacglass som man komponerat dagen till ära. Den hade bara lokalt producerade ingredienser smaksatta med sådant man kan plocka vilt ute på Garriguen. Den var baserad på färskmjölk från en lokal bonde och smaksatt med bittermandel, honung, timjan och vild fänkål, samt lite citronskal. Hoppas dom tar upp den i sitt sortiment för den var verkligen god.

Vi hann precis hem för en dusch innan kvällens begivenhet skulle starta. Vi var verkligen helt slut. Visserligen går vi 6 km flera gånger i veckan, men att göra det under mer än tre timmar var verkligen jobbigt. Det kan låta konstigt, men min osteopat har förklarat för mig varför min rygg tar så mycket stryk när jag under ett par timmar ”står och hänger” i och utanför affärer när min fru letar efter skor eller kläder. Det är nämligen mer arbetsamt än en snabb promenad och sliter mer på kroppen. Nog om det.

Måltid efter evenemang av den här sorten brukar följa ett visst mönster. Kycklingbitar, sardiner och korvar grillade över ett ituskuret oljefat täckt av sträckmetall, inmundigat på papptallrikar, visserligen nedsköljt med bra vin ur riktiga glas, men ändå. Här var det andra bullar minsann. Man hade anlitat den mycket duktige kocken Lionel Giraud, som har en stjärna i Guide Michelin, för att ordna maten. Direkt vi kommer in på slottsbacken möts vi av en hord av hans unga servitörer som bjuder oss på små mästerverk av alla de slag som de bär omkring till oss. Vi kan vidare skölja ned dessa godsaker med vin från 25 odlare som producerar Cru Boutenac. Där finns både rosé och vitt från deras produktion, men endast Cru Boutenac är tillåtet när det gäller rödviner. Vi talar här om viner som kostar från drygt hundralappen till mycket mer per flaska på vingården.

Efter detta överflöd av utsökta små ”hors d’oeuvres” som man kan prova medan man hälsar på vänner och har allmänt trevligt vidtar små varmrätter av Guide Michelinklass. Där finns enkla små rätter som musslor, men också rosastekt tonfisk på spett, små dorade (fisk), färsk stekt anklever, kuber av långpreparerat fläsk, oxkött och lite annat som jag glömt. Desserterna gick inte heller av för hackor och var ganska många och bars ut i strid ström. Till detta kunde man vid varje bord om fyra fritt välja en flaska av det vin som man blivit mest förtjust i under inledningsprovandet. Under hela kvällen spelade en skicklig kvartett jazziga latinorytmer.

Vi hade varit lite tveksamma om vi skulle orka med denna begivenhet efter som vi kvällen före hade firat 4 juli tillsamman med våra amerikanska vänner och ett fyrtiotal personer av 12 nationaliteter som dom bjudit in. Jag kan bara konstatera att även där var maten väldigt god men annorlunda än den vi fick på slottet. Tom och Janis hade tydligen lagat och preparerat för festen i en vecka och det märktes. Även här fick vi många goda drycker som gästerna tagit med sig. Eftersom det kräver väldigt mycket kreativitet för att hitta ett dåligt vin i vårt område så kan man med tillförsikt smaka på allt som bjuds.

I kväll har vi bjudit in våra grannar på middag och då tänkte jag ta fram ett par flaskor Cru Boutenac, som blivit bortglömda i ett hörn av källaren. Det blir gratinerade ostron, grillad ”filet de canard” med färska grillade fikon, ost, samt en marängtårta med grädde och hallon. På begäran måste jag alltid göra en Irish Coffe åt en av vännerna som avslutning.

Det är mycket att stå i som pensionär och värre blir det. Kommunen skickade ut ett meddelande häromdagen att det kommer ungdomar tillsammans med en promenadorkester en dag i nästa vecka och samlar frivilliga bidrag till en kommunfest som arrangeras mellan 22-26 juli med allehanda muntrationer och ätande.

måndag 30 juni 2014

Närodlat på balkongen på Södermalm


Det som är trevligt i Frankrike när det gäller matlagning är att det finns en levande landsbygd som producerar mat till alla människor, som inte har fördelen att bo där man kan producera mat. Det gör att problemet med tillgång till närproducerad mat är närmast obefintlig och inte begränsad till storleken på balkongen till våningen i innerstaden.

Förutom att man på de flesta ställen i landet har tillgång till lokalproducerad mat på de veckoliga marknaderna så kan man både köpa direkt hos producenten och i speciella affärer som specialiserar sig på att tillhandahålla varor från producenterna runtomkring. Vi har fått en ny sådan butik bara 10 minuter från där vi bor. Där säljer man, förutom givetvis lokalt vin, även mejeriprodukter, frukt- och grön, kött samt diverse marmelader, konserver och charkuterier – allt från bönderna i området.

En favoriträtt som vänner från Sverige alltid vill ha när de kommer på besök är anka i alla dess former. Vi har hittills köpt ankbröst som här heter magret de canard. På en av de närliggande restaurangerna En Catimini fick vi emellertid något som heter filet de canard, som för vårt öga såg ut att vara en vanlig magret de canard, men var oerhört mycket mörare och saftigare. Vi fick då lära oss att magret är bröstet på de ankor som föds upp för att ge den berömda anklevern - foie gras, medan filet de canard är bröstet på en anka som föds upp enkom för sitt kött. Magret är således en biprodukt i ankleverproduktionen kan man säga, medan filet är en primärprodukt. När man köper dessa verkar de väldigt tunna och man undrar om ett bröst verkligen skall räcka till två personer, men när de hamnar på grillen eller i stekpannan sväller de upp till minst dubbla tjockleken och blir fantastisk saftiga och fina – förutsatt att man inte steker sönder dom.

Just ett sådant ankbröst från en bonde i grannbyn hamnade på vår grill idag tillsammans med en gratin på squash och soltorkade tomater och eftersom det just nu är fikontider så hade jag plockat stora fina färska fikon ute i naturen, som jag grillade till köttet. Det finns inte så mycket mer att önska förutom ett gott närproducerat rödvin och kanske några bitar ost från en lokal gård, samt till dessert jordgubbar och melon från grannbyn. Så det kan bli när man låter människor på landet försörja sig på det de sedan generationer har lärt sig och är bra på. Då sliper man köpa sparris från Chile som vi fick göra när vi senast var i Sverige trots att det var högsäsong för sparris i det betydligt mer närliggande Spanien, som dessutom ligger inom EU. För att inte tala om alla äpplen från Sydafrika som bjuds ut medan svenska trädgårdar är täckta av rutten fallfrukt.

Man kanske skulle skänka detta en liten tanke när man diskuterar det avskydda jordbruksstödet som förutom till de engelska och svenska kungahusen till stor del går till franska bönder. Det är inte bara meningslös tobaksproduktion i norra delen av landet och överproduktion av dåliga viner som inte säljer sig själva som får stöd. Det är också ett stöd till en levande landsbygd med närproducerad mat så fransmännen slipper att köpa sin frukt och sina grönsaker från Sydamerika och Sydafrika. Inte heller behöver dom odla sin mat på väggarna i Paris trots att dom är 60 miljoner på ungefär samma yta som Sveriges 9 miljoner innevånare. Vi i Sverige däremot drömmer om att klara vår livsmedelsförsörjning genom att odla på storstadsbalkongen, på tak och på väggar i framtiden. Men så har ju inte fransmännen fattat det där med miljötänk heller. Dom har inte fattat att 90 % av planeten måste avfolkas för att rädda dess fortlevnad till kommande generationer. En liten undring jag inte har fått något svar på är emellertid var man skall få tag på all ekologisk naturgödsel till alla ”hängande trädgårdar” och hur det kommer att dofta kring våra innerstadsgator i framtiden.

tisdag 24 juni 2014

Jag måste vara en dum en …


En enkel själ som jag är inbillar mig fortfarande att goda nyheter är något positivt, men inser att så enkelt är det inte. Jag lyssnade i morse på nyheterna där man berättade om den senaste undersökningen som SOM-institutet vid Göteborgs Universitet hade gjort om hur människor ser på riskerna att rasism och främlingsfientlighet skall öka i Sverige. Man berättade att 8 av 10 var oroade av den, som man uppfattade, ökade rasismen i samhället. En majoritet var vidare mer oroade över detta än man var över den ökade invandringen. Jag känner mig lite som Pelle Svanslös när Elake Måns kategoriskt säger: ”Du måtte vara en dum en du.”

För mig är det nämligen en mycket positiv nyhet att nästan 80 % av svenska folket tycker att en eventuellt ökande rasism är mycket oroande. Det borde, enligt min enkla logik, betyda att minst 80 % inte är rasister utan tycker illa om detta. Det borde logisk sett vara ännu fler som är antirasister, men som INTE tror att rasismen ökar i Sverige (vilket mycket tyder på är fallet) och därför inte är oroade av det. I inslaget fick man emellertid intrycket att rasismen faktiskt ökar just för att folk är oroade för att den skall göra det.

I samma nyhetssändning berättade man att en grupp australiska forskare som studerat utvecklingen hos koraller på Stora Barriärrevet sedan senaste istiden funnit att de är oerhört anpassningsbara och har klarat betydligt större temperaturökningar genom årtusenden än det värsta scenariot man idag förutspår. En forskare på Stockholms universitet bekräftade detta och fick då frågan om hon inte var rädd att forskarna skulle få kritik för dessa rön. Hon var medveten om faran, men påpekade att man inte skulle tolka det som goda nyheter eftersom korallerna fortfarande kunde dö ut på grund av utsläpp från lantbruk och städer. Det känns ju betryggande. Återigen kände jag mig som Pelle Svanslös.

Eftersom jag inte är Elake Måns annat än ibland funderade jag lite vidare på detta upp-och-nedvända sätt att se på tillvaron. Det har nämligen sin logik för vad vore en antirasist i karriären om rasismen inte ökade? Vad är en miljökarriärist den dag vi börjar säga att vi har kontroll över situationen och alla beter sig miljömedvetet?

Ett grundskott för kristendomen i Sverige var troligen då Dagens Nyheter 1906 avskaffade helvetet och djävulen. Visserligen fanns moroten kvar med sina gyllene gator i himlen, men utan piska är det svårare att få folk att veta hut och få dom att skänka pengar och ge makt och inflytande till förkunnarna. Såväl kristendomen som islam hävdar fortfarande träget att helvetet i någon form existerar. Utan eviga hinsides straff försvinner ju stora delar av affärsidén. På samma sätt var det en sorgens dag för världens militärindustri när Gorbatjov beslutade att upplösa Sovjetunionen, men där har det ju rätat till sig på sista tiden, vilket gett många domedagsprofeter förnyade krafter.

Jag har själv hört aktivister av skilda slag försvara överdrifter, förtigande och rena lögner med argumentet att man måste ta till sådana medel för att få ”vanliga människor” att vakna. Andra anser inte att ens det fungerar utan att mer totalitära grepp krävs. Kanske man skulle fundera på vilken effekt det blir när ”vanliga enfaldiga omedvetna människor” genomskådar denna pedagogik.

Visst - jag erkänner att en metod som vi forskare ofta använt är att artikulera och lyfta fram olika problem i samhället, som motiv till att just vi skall få pengar till att undersöka och eventuellt finna lösningar på problemet. Grundprincipen måste dock alltid vara att man skall bidra till att lösa problemet om så är möjligt och att en lyckad forskningsinsats räknas i till vilken grad man lyckas med detta. En ny attityd som kommit till under de senare decennierna är att man aldrig erkänner några framsteg utan hela tiden framlägger allt mer alarmerande ”fakta” för att på så sätt trygga sin egen karriär och sin forskningsgrupps finansiering i eviga tider. Tur man blev pensionär i tid ….

måndag 23 juni 2014

"Sjukt svensk" midsommarfest i Sydfrankrike


Våra vänner sedan länge från Norge har varit på besök i en vecka. Det blev en vecka i matens tecken, trots att det har varit strålande väder. Damerna har bara varit en halv dag på stranden och dessemellan grillat sig lite på terrassen när tillfälle erbjudits.

Första matupplevelsen blev den vackert belägna restaurang Klim & KO i Leucate, som i år blivit upphöjd till stjärnstatus av Guide Michelin. Det är en fantastisk upplevelse att sitta i deras på tre sidor inglasade lokal med hela medelhavet utanför glaset. Vi åt dagens affärslunch som var absolut perfekt tillagad och till ett rimligt pris. Efteråt skakade vi ned maten med en halvlång promenad längs den vackra kusten högt över Medelhavets nivå.

En dag besökte vi Pezenas, som är en mycket vacker väl bevarad gammal stad med små vindlande gator och mängder av hantverks- och specialbutiker av alla de slag. Det vimlar av antikhandlare i staden och så är den känd som Molières stad. Vi skämtade med våra vänner att det är Frankrikes svar på Skien i Norge. Leif har arbetat stora delar av sitt liv på Ibsenteatern i Skien och liksom i Skien är det mesta i Pezenas uppkallat efter bygdens store litteräre son. Även här åt vi gott på restaurang Le Pré St Jean, som vi anser vara det absolut bästa matstället i en stad full av turistfällor runt om i den antika delen av staden.

Det blev som jag nämnde även en kort stranddag för damerna och inköp av vin hos Château L’Hospitalet för mig och Leif. Lunch åt vi på den relativt enkla restaurang Oasis, som förbättrat sig avsevärt sedan förra sommaren då maten hade en downperiod. Hoppas den fina kvalitén håller i sig även när sommarrusningen börjar.

Midsommarafton utbröt lokalt över vårt hus i Boutenac. Fransmän tycker inte det är så mycket att fira så det blir bara vi som åbäkar oss och sjunger snapsvisor och äter konstig mat. Som traditionen bjuder hade vi bjudit in de nära vänner som var tillgängliga, vilket blev ett sällskap från fem nationer. Vi började festen vid 7-tiden eftersom det hade varit 32 grader under dagen och vi ville vänta lite på kvällssvalkan på terrassen. Nu skall jag med skam erkänna att vi var väldigt svenska på ett sätt som bland den svenska kultureliten skulle anses vara ”sjukt nationalistiskt” med på gränsen till rasistiska drag. Vi åt nämligen två sorters inlagd sill med snaps och öl, knäckebröd och ost skivad med osthyvel - en norsk uppfinning helt främmande för de flesta kulturer. Jag informerade gästerna speciellt hur maten skulle inmundigas och vi fick dom att sjunga med i svenska snapsvisor så gott det gick. Bäst klarade dom "Nu tar vi den, nu tar vi den .... ", men "Helan går" blev lite stappligare. Vidare bjöds på min hemlagade koriandergravade lax, rökt lax och varmrökta laxforeller som jag rökt under dagen. Till detta små färska potatisar och som avslutning jordgubbar med handvispar grädde – till skillnad mot den mer etniskt korrekta sprutgrädden. Som eftergift till det multikulturella drack vi norsk Linjeakvavit och åt "flatbrö fra Noreg". Till råga på allt hade vi en bordsdekoration med svenska flaggor, midsommarstång och ungdomar i en påhittad blågul folkdräkt, som dansade folkdans. Lyckligtvis var gästernas kunskap av vad som är acceptabelt beteende undermåligt eftersom ingen läser Dagens Nyheter. Dom hade därför inte vett att blir kränkta utan njöt av all storsvensk nationalistisk mat och ansåg det vara en kulturell och kulinarisk upplevelse av det positiva slaget. Så är det att bo i ett primitivt land där den dolda strukturella rasismen inte uppmärksammas i tillräcklig grad.

Dagen efter denna fest och med disken avklarad ville vi inte laga mat så vi gjorde en utflykt till Girona i Spanien för att äta på den fantastiska restaurang Nu i gamla sta’n. Det är en ”ung” restaurang med ett kök som är avancerade tapas, inspirerade av asiatiskt kök. Maten är gudomlig och personalen verkar ha så himla roligt när dom tillreder och serverar sina små mästerverk. En tiorätters gourmémeny går loss på 52 euro per person och det är det värt när man vill göra något speciellt. Det är verkligen en upplevelse.

Veckan var fantastiskt trevlig och vi njöt av att vara turister tillsammans med våra vänner. Nu väntar än fler nationalistiska sommarhögtider som ordnas av vänner från olika kulturer. Det är bara att bita ihop.
Gadgeten innehöll ett fel