Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 18 januari 2016

Olika affärsidéer - olika kunder


Jag hör på svenska nyheter att grönsaker som säljs har ”förädlats” på ett sådant sätt att de skall ge större skördar, vara vackrare, smaka mindre och vara mindre nyttiga, men framför allt skall de vara billigare. Detta gillar tydligen konsumenterna och de odlare som försöker odla och sälja riktiga grönsaker klarar sig inte ekonomiskt. Lyckligtvis har vi inte de problemen här i Frankrike utom mitt i vintern då det i de stora affärerna finns sådana produkter även här. De grönsaker man köper på torget eller i många affärer här smakar bättre ser ofta lite knöliga ut, doftar som de ska och innehåller det som grönsaker borde göra. Dyra är dom inte heller eftersom de säljs med få mellanhänder.

Det är emellertid intressant att se hur förädlingen av vin, som är vår regions största produkt har förädlats under de senaste decennierna. Languedocs viner hade för några decennier sedan välförtjänt dåligt ryckte, De var usla billiga och levererades till Sverige i tankbåtar där de härtappades av Vin&Sprit. Den största konkurrenten på skalans botten var algeriskt vin som av vissa grupper på 70-talet ansågs vara de enda politiskt korrekta rödtjutet. I vår region Corbières odlades den ökända druvan Carignan som gav enorma skördar av uselt vin. Man fick ut 120 hl vin per hektar mark och mer på den tiden. Det gick ständigt nedför för regionen Languedoc som då var världens största vinproducent i volym räknat. Något måste göras och det gjorde man.

En av de senaste franska appelationerna (AOP) är Corbières Boutenac som har centrum i och namn efter vår by. Det som hänt där är typiskt för hela Languedocregionens utveckling och dess förädling av vin. Från billiga skräpviner har man förädlat sin produkt till att vara bland de mest intressanta och kvalitetsmässigt mest kontrollerade i Frankrike och man har rönt stora framgångar i hela världen (utom i Sverige). Man har gått en diametralt motsatt väg mot den väg grönsaksodlarna valt.

Den utskämda druvan Carignan har visat sig vara en guldklimp om man drar ned skördarna och använder nya metoder för odling och vinframställning. Den ger så kraftfulla viner att andra regioner mot bestämmelserna köper upp den och blandar i sina avsevärt dyrare viner. Skördarna har tvingats ned från över 120 hl/ha till under 50 hl/ha. Man gödslar med kompost på vinrester, man förbjuder konstbevattning, stockarna beskärs hårt för att hålla nere skördarna och för att få mer smak, skörd sker för hand och reglerna för transport till press är stränga. Kontrollen är minutiös av druvornas kvalitet vid skörd och av det färdiga vinet. Kontrollen sker vid upprepade tillfällen av förseglade stickprovsvalda flaskor, vilket gör att man inte succesivt kan försämra kvalitén hos ett bästsäljande vin, som bland annat tidningen Allt om Mat visat sker med viner från en del andra länder. Resultatet blir viner av hög kvalitet, med oerhört mycket smak som kan lagras under lång tid. Det har inneburit ett uppsving för vår by och regionen. Man planterar nu nya vingårdar på de jordar som är godkända för dessa kvalitetsviner och på de sämre jordarna planteras olivträd och andra grödor. Även om inte alla viner från Languedoc underkastas samma stränga regler som exempelvis Boutanac- och La Livignere-viner så har samma grundprinciper genomsyrat odlingen och utvecklingen i hela Languedoc.

Den internationella vinpressen har uppmärksammat detta och utmärkelser till regionens, såväl viner som producenter, blir allt vanligare. I Sverige är emellertid inställningen till viner från regionen i mycket densamma som på 70-talet och ett av de viner, som fortfarande säljs och som lånat namnet från området är också ett närmast odrickbart, men billigt, blandvin som jag minns från det jag arbetade på Systembolaget på 70-talet. Man kan spekulera i orsakerna till den svenska marknadens reaktion, men jag vet att för något decennium sedan, då vi importerade viner från Languedoc, så visade marknadsundersökningar, att svensken köper vin främst utifrån mest procent/krona. Om det fortfarande är så så är det samma problem som seriösa grönsaksodlare har som försöker höja kvalitén på sina produkter.

För den intresserade kan jag nämna att frakt + ett litet påslag till importören + ett rejält försäljningspåslag till Systembolaget + alkoholskatt utgör ett ganska högt baspris för en flaska vin utan att man betalt för vinet till producenten. Detta baspris är i stort sett konstant oavsett kvalitet på vinet. Sedan tillkommer ett pris för vinet till vinbonden samt moms. I praktiken innebär det att för varje 10 kronor mer man betalar för en flaska får man 8 kronor vin eftersom momsen är 20% av bruttopriset. Det lönar sig därför att köpa lite bättre vin om man gillar vin vill säga – inte bara p’ocenten Helge.

Dessutom kan man väl tillägga att man dricker mindre av ett kvalitetsvin än av ett lådvin på grund av smaken och fylligheten, men det kanske inte heller är något bra argument om man, som i mina hemtrakter, i vissa kretsar skålar med orden – ”in i dimman”.

söndag 3 januari 2016

När människor och miljö är viktigare än skatteinkomster


Vi besökte nyårskonserten i Montpellier. Dagen innan fick vi ett mail från konserthuset som varnade för att det kunde bli svårt med trafik och parkering eftersom 2000 personer hade köpt biljetter. Vi beslutade därför att utnyttja staden kollektivtrafik och parkera bilen på en infartsparkering. Jag blev verkligen imponerad. Montpellier är en stad med 260 000 innevånare och har ett mycket modernt spårvägssystem. Som före detta göteborgare kan jag inte låta bli att jämföra.

Direkt från motorvägen kommer man till spårvägens infartsparkering som är en bevakad parkering med skuggande tak över alla parkeringsplatser, vilket verkligen behövs i vårt klimat. Samtliga skärmtak är dessutom klädda med solceller. De moderna spårvagnarna går direkt från parkeringen och man köper biljetter i automater. Det kostar 45 kronor för tur och returbiljett inklusive parkering – alla-plus-bilen. Om man inte vill ha parkering har spårvagnarna och bussarna enhetstaxa på 1 euro inom hela nätet. Spårvagnen går direkt in till centrum. Vid de största stationerna finns skyddade parkeringsgarage för cyklister samt hyrcyklar för den som önskar.

Nu inser jag naturligtvis att ett så användarvänligt och miljövänligt system inte går att införa i Göteborg. Det skulle ju kunna upplevas så bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt att pendlarna skulle ställa bilen vid infarten och då skulle ju kommunen gå miste om större delen av den miljard som trängselskatten och förseningsavgifter inbringar. Ovanpå det skulle man gå miste om parkeringsavgifter och P-böter. Dessutom skulle man vara tvingad att utveckla kollektivtrafiken så den kan svälja alla som inte längre åker bil.

Det värsta vore nog ändå att folk kunde få för sig att man kan förbättra stadsmiljön utan stora ekonomiska och bekvämlighetsmässiga nackdelar för den enskilde och Miljöpartiet har väl nog med bekymmer utan att människor börjar tro på att jordens undergång går att undvika med smarta och intelligenta lösningar som inte medför lidande och uppoffringar för människor. Det skulle kunna få samma resultat som avskaffandet av djävulen och skärselden fick för religiositeten och kyrkorna i landet.
Gadgeten innehöll ett fel