Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 22 november 2013

Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.

torsdag 21 november 2013

Besynnerligheter och rena tokigheter


Just nu tycker jag nyheterna översvämmas av tokigheter. Vår kära president Holland lyckas att notera lägre popularitetssiffror för varje undersökning man gör, men så jobbar han hårt för det också. I valkampanjen lovade han guld och gröna skogar åt alla och ansåg att Italien och Grekland var de länder han borde söka gemenskap med mot Tyskland som han skulle förklara ”ideologiskt krig” mot.

Nu blev det lyckligtvis inte så mycket av hans utlovade slöseri med allmänna medel, men han har satt ned foten inom några andra områden. Hans viktigaste och kanske mest impopulära lag har varit ”äktenskap för alla”, dvs. främst HBT-personer. Äktenskap är emellertid inte något för honom själv eftersom han i allmänhet lyckas hitta stormrika sambos som han inte gifter sig med eftersom han ”hatar rika människor” och det skulle ju inte se så bra ut i sambeskattningens Frankrike att han har en multimiljonförmögenhet i familjen – folklig som han är.

Han har emellertid tagit itu med inkomstklyftorna med bravur när han har lagt en skatt på 75 % på höga inkomster. Att tröskel ligger så skyhögt att bara några tusental personer i ett land på 60 miljoner kommer ifråga bekymrar honom inte. Egentligen är det väl bara några av hans egna ministrar och fotbollsspelare som får lida av denna nya skatt. Hittills har landslaget strejkat genom att inte gör ett enda mål på 8 matcher, men härom kvällen släppte koncentrationen en stund mot Ukraina.

Då har han varit mer resolut när han i samverkan med miljöpartiet infört ECO-skatt för inhemska transporter. Bönderna är förtvivlade eftersom de nu inte kommer att kunna konkurrera med spansk och belgisk mat, som inte berörs. Alla betalkameror är redan uppmonterade på motorvägarna fast beslutet inte är taget. Inhemska lastbilar får väl köra småvägar genom de trånga byarna för att få ut sin mat till kunderna i fortsättningen. De gröna har förmodligen en bild av ett Frankrike där varje region odlar allt från vin till grönsaker, frukt och spannmål för lokal konsumtion och då behövs ju inga transporter. Att Frankrike troligen är det land i Europa där man är mest stolt över att man regionvis odlar den bästa vitlöken, föder upp de bästa gässen och framställer det bästa vinet bekymrar inte en miljövän.

En annan åtgärd som ingen bett om är att han förbjudit byggmarknader och dylik sällanvaruhandel att ha öppet på helgerna. Kunderna rasar, handeln rasar och de handelsanställda år ursinniga. Ingen vet vem det skall gynna. Att Frankrikes ekonomi ytterligare bromsas upp är emellertid alla ense om.

Nu har man en del tokigheter i Sverige också eller vad sägs om Livsmedelsverket som vill förbjuda opastöriserad mjölk och ost. Det påstås att en person blev sjuk förra året och det kan ha varit infekterad mjölk. Detta föreslår man samtidigt som Sverige är världsbäst på att äta godis och alla medier översvämmas av alkoholreklam och vinprovning, men sådana saker är ju inte det minsta onyttigt.

Jag hörde nu på morgonen på Meny i P1 och då tar man sig för pannan. Gästkock var en kostexpert, som berättade att allt vi åt var farligt och giftigt såvida vi inte följde hennes (firmas) rekommendationer. Hon lagade nämligen bara mat av ekologiska råvaror som var bra för miljön. Det knepiga var att 90 % av alla råvaror hon använde var exotiska saker från Afrika, Asien och andra avlägsna länder, ofta sådant som jag aldrig hört talas om, men som var såå sunt, undergörande och bra för miljön och hälsan. Man undrar hur det har hamnat i Sverige, för inte har de väl flugits hit hoppas jag. I rättvisans namn måste jag nämna att hon använde rivna morötter i ett bröd och de var nog svenska annars hade hon nog berättat det.

Jag lärde mig också att svenska bönder, på eget initiativ, bestämt att inte rötslam framställt på människofekalier får användas som gödning på åkrar där människoföda skall produceras och inte heller där djur för mjölk- och köttproduktion betar. Skälet är alla medicinrester och annat otyg som vi lämnar ifrån oss när det tränger på.

Man blir därför lite fundersam när våra miljövänner hävdar att i en framtid då vi alla har blivit vegetarianer och avskaffat alla pruttande kor, skall just använda människofekalier som substitut för den farliga konstgödningen och den obefintliga naturgödseln. Men då är vi naturligtvis så friska att det inte behövs någon medicin längre.

Jag läste också en analys av kolbelastningen (CO2) på miljön från ett vindkraftverk gjord av Bernd Stymer. Nu är det ju inte så att man planterar ett frö som sedan växer upp till ett vackert vindkraftverk ute i de norrländska skogarna, utan det sker på mer traditionells sätt. Om man, som sig bör, räknar in hela processen som råvaruutvinning, tillverkning, transport till monteringsplatsen, bygge av vägar i vildmarken, gjutning av fundament, underhåll och reparationer och så småningom nedmontering och destruktion när verket tjänat ut får man skrämmande siffror. Tanken är ju att ett vindkraftverk under drift skall ge en så mycket mindre kolbelastning per producerad kWh än ett kol- eller oljekraftverk att det skall förbättra miljön. Att varken svensk vattenkraft eller kärnkraft ger någon kolbelastning i drift bortser man från eftersom det är tyskarnas kastanjer man skall kratsa ur elden. Svenska konsumenter skall bara betala för det.

Det visar sig då att det tar 35 år för ett vindkraftverk att tjäna in det som ett tyskt kol-eller oljekraftverk producerar av CO2 till atmosfären, men tråkigt nog är livslängden för ett vindkraftverk bara 15 år. I verkligheten ökar varje verk därmed CO2-belastningen med 2 800 ton och det blir med planerade 2000 verk en inhemsk ökning med 5 600 000 ton enligt Stymer. Hur det nu är med det så är det slående att det finns så många vindkraftanhängare i Stockholm och så få i Norrland.

Nu vet ju alla vi som inte är köpta av kärnkraftindustrin och inte önskar jordens snara undergång och inte önskar elände för våra barnbarn att det bara finns två sätt att rädda oss. Dels måste vi alla bli vegetarianer, dels måste vi alla bo i Stockholm och bara lära känna andra kulturer genom att se på videofilmer och träffas på Facebook. Vi har inte löst det där med matproduktion än, men kan vi göra kött i laboratorier så skall det väl vara fan om vi inte skall kunna fixa en morot utan att blanda in bönder.

Det är naturligtvis i det perspektivet vi skall se myndigheternas strävan att göra det odrägligt att leva på landsbygden på grund av alla miljöinstallationer som förstör miljön och dessutom se till att man slutar med uppfödning av kött- och mjölkdjur och andra verksamheter som gör att de envisaste fortfarande lever kvar ute i bushen. Som led i denna räddningsaktion lägger man också ned fast telefoni och ser till att varken fast- eller mobilt bredband fungerar. Om det nu skulle vara någon oansvarig person inom något s.k. fritt yrke som skulle komma på idén att flytta ut i den onaturliga naturen så borde väl det avskräcka.

För att återvända till Frankrike så är det så underligt att det här går utmärkt att både bo på och utveckla landsbygden. Här är faktisk utbudet av kultur och annat spännande sammantaget större i de små byarna än i storstäderna. I Sverige betraktas det närmast som en naturlag att detta inte är möjligt till och med av dem som önskar en levande landsbygd, men så är inte fransmännen lika miljömedvetna som svenskarna heller. Man är mer intresserade av livskvalitet och sociala sammanhang och annat kortsiktigt egoistiskt tjafs.

Jag kan inte låta bli att tänka på den nyligen bortgångne i Turin födde arkitekten och stadsplaneraren Paolo Soleri som under 1970-talet i Arizonaöknen grundade vad som närmast kan betecknas som en sekt och trossystem vid namn Arcology (architecture+ecology) kring sina utopiska miljöprojekt. Hans framtidsversion var att alla människor skulle leva i enorma strukturer, närmast liknande myrstackar där stora delar fanns under jord och resten ovan jord. I dessa enorma stadsstrukturer skulle människorna födas, leva och dö isolerade från omvärlden i ett artificiellt totalt självförsörjande ekosystem i samklang med naturen. Han började 1970 bygga upp två strukturer i Arizonaöknen –Arcosanti – med hjälp av frivilligt arbete av ”alternativa” människor från hela världen. Som arkitekt besökte jag på 80-talet dessa två strukturer som då närmast föreföll som absurda projekt av en liten grupp sektmedlemmar där alla klädde sig, tänkte och tyckte likadant och underordnade sig en ”större” tanke om framtiden. Man känner idag igen många av Soleris ideal och tankar i de ideal som dagens ”alternativa” människor omhuldar.

måndag 18 november 2013

På fest i Norge

Vi kom hem från Norge häromdagen. Det var en av våra bästa vänner Leif Winther, som pensionerade sig efter 35 år på Teater Ibsen i Skien. Teatern ordnade stor avskedsföreställning, med Leif själv i huvudrollen och fest efteråt med 200 personer. Man spelade Onkler som bygger på bisarra och humoristiska dikter av Thor Thorsen till musik av Guttorm Guttormsen. Det var verkligen en upplevelse med fantastisk musik framförd av Scheen Jazzorkester. Både Leif och publiken trivdes eftersom han både fick spela ut som skådespelare på scenen och musicera på såväl sin bassaxofon som på sin såg.

Vi träffade många gamla vänner, men ännu fler som hört talas om oss som de vänner som Leif och Else besöker i Frankrike varje år. Det var väldigt trevligt och vi kände oss verkligen hemma.

Vi hann också med en tur upp i bergen till Rjukan för att se den berömda spegeln som gör att solen under en kort stund kan belysa torget i staden även på vintern. Det känns dock lite bakvänt att sola sig i en sol som strålar från norr. Det var emellertid nära att vi missade det eftersom ”tåken” låg som en tjock filt över Rjukan när vi kom dit. Efter besök vid kraftverket och en kopp kaffe klarnade det dock upp. En god lunch på ett högfjällshotell av den gamla stilen hann vi också med. Vi köpte dock inget tungt souvenirvatten (D2O).

 
På vägen till Rjukan stannade vi till vid Norges största stavkyrka från 1250 vid Heddal. Den är majestätisk och väldigt vacker. Det var trevligt att få se den kyrka som min gamle lärare i arkitekturhistoria Elias Cornell alltid talade så lyriskt om.


En spännande matupplevelse hade vi hos vännen Jorunn som bjöd på genomgående traditionell norsk mat. Det var en delikat förrätt på lokal getost, men det var huvudrätten som var det mest spännande. Hon bjöd på rakfisk som är en fornnordisk norsk maträtt oftast gjord på öring. Tillredningen påminner om surströmming och resultatet är ett mellanting mellan gravlax och surströmming. Man äter det med samma tillbehör som surströmming. Eftersom jag tycker ny mat är spännande var det trevligt att prova, men jag blev väl inte mer förtjust i det än jag är i surströmming. Man måste nog utbilda sig lite för sådana delikatesser. God snaps, öl och en avslutande smarrig efterrätt avrundade kvällen tillsammans med goda vänner.

Jag hann också med att köpa lite tillbehör till knivtillverkning och dessutom göra studiebesök i de norska mataffärerna som verkligen är något att minnas. Vem kan glömma prisnivåer där en sexpack Carlsberg folköl i 33 cl flaska kostar 179 NOK. Jag släppte emellertid loss och köpte två bitar brunost utan att titta på prislappen. Jag tänkte på att jag känner mig slösaktig när jag kostar på mig en sexpack belgiskt starköl i Frankrike för 4,5 euro. Inte undra på att Strömstad och Charlottenberg har köpinfarkt av norrmän året om i livsmedelsaffärerna.

Inte heller undra på att det knappa dussinet gutter 50+ som vi observerade allt från flygplatsen i Torp till Amsterdam hade borden fulla med bamseöl så snart dom satte fötterna utanför norska tullgränsen.

Ovanpå allt annat trevligt så höll min rygg trots flygstolar, resväskor och främmande säng, men så var Leif och Elses gästsängar väldigt bra också. Det var länge sedan jag besökte nordliga breddgrader och kunde gå själv hela tiden och slippa droga mig för att klara av det grundläggande i livet.


torsdag 14 november 2013

Världen är underbar

Om Ring P1 är en bra källa att få reda på vad som rör sig i huvudet på svenska folket så är de SPAM man får i sin e-mail en bra mätare på vilka sätt som är mest lönsamma att lura oss på. Om man är lite filosofiskt lagd, som man lätt blir som pensionär, kan man ju undra över vad detta säger om oss människor. Mönstret av skräppost följer i min inkorg ett väldigt regelbundet mönster. Utbudet är ganska begränsat men också rätt så intressant. Låt mig reflektera lite över det.

Mediciner är en populär produkt och då framför allt Viagra. Man kan ju undra över hur man vågar köpa läkemedel på internet. I bästa fall är dom totalt verkningslösa - i värsta fall farliga.

En närbesläktad tjänst som förekommer lika ofta är penisförlängning/förstoring. Jag vet inte riktigt hur dom har tänkt sig, men vem är beredd att utsätta sig för kirurgiska ingrepp av någon som annonserar på internet. Dessutom kan man undra hur det kan vara så oerhört viktigt hur stort mäns organ är. Jag minns en parallellsituation när jag arbetade i Hong Kong. Jag brev tilltalad av en person på gatan som ville hjälpa mig med mitt problem med håret. Jag trodde det var en frisör som gjorde reklam så jag sa att jag just klippt mig. Det visade sig att det var mitt "handikapp" att vara tunnhårig som jag skulle behöva hjälp med. När jag sa att det inte var ett problem såg kinesen mycket förundrad ut. I Asien är det ett stort handikapp att var tunnhårig, liksom tydligen storleken på de mer intima delarna av kroppen måste vara i vissa kulturer.

Acaibär är tydligen någon underkur som någon amerikansk TV-kändis gjort reklam för och som skall kurera allt inklusive övervikt. Det är inte måtta på hur många mail man får dagligen om denna underbara produkt. Det finns tyvärr en stor grupp människor som tror att allt "alternativt" är bättre än det beprövade och dom kan man ju alltid pungslå. Säljer man både Acaibär och förfalskad Viagra så borde man täcka de flesta kundgrupper.

Falska klockor - företrädesvis Rolex och Cartier har blivit oerhört populärt att annonsera om. Här kan jag ha en viss förståelse för att någon vill låtsas äga något som man inte har råd till. Jag vet av erfarenhet från Asien att dom ibland är omöjliga att skilja från de äkta. Jag köpte för några år sedan en Rolexkopia åt min brorson som var precis i den åldern så det attraherade honom. Han gick in till den lokale urmakaren och kortade armbandet och urmakaren var oerhört imponerad över att en så ung grabb hade en så fin klocka. De flesta är emellertid oerhört usla och stannar efter en vecka.

Akademiska examina är en ny produkt som tydligen är lönsam att sälja. Man kan få bestämma vilken typ av examen man behöver och får sedan sitt examensbevis. Ibland är det lite mer personligt och då får man berätta vad man gjort och "universitetet" utfärdar då akademiska betyg för den erfarenhet man gjort i livet och paketerar detta till en lämplig examen. Oftast är det emellertid rena fantasifoster och förfalskningar. Inte undra på att Högskoleverket får tusentals falska examina med ansökningshandlingarna från utländska studenter varje år som kostar mycket att handlägga och avslöja.

Så har vi de sk. Nigeriabreven i alla dess tappningar. Det traditionella Nigeriabrevet går ut på att en korrupt regeringstjänsteman i något afrikanskt land har försnillat biståndspengar och stoppat i egen ficka. Nu har han problem att föra ut pengaran ur landet och därför erbjuder han dig 50% av sina försnillade 10 miljoner US $ om du ställer ditt konto till förfogande och agerar bulvan. Detta säger en hel del om vår fördomsfulla uppfattning om afrikaner, men också om brevförfattarnas fördomar om om hur attraktivt det är för oss att bli delaktiga i ett brott om det ger tillräckligt mycket i vinst.

Nu har tydligen en del författare av Nigeriabrev insett att det inte för alla är bevis på hederlighet att man erkänner att man är en skurk så därför har en ny typ av Nigeriabrev börjat dyka upp. I dessa brev spelar man på mottagarens sociala samvete och respekt för prestigefyllda organisationer. Under de senaste dagarna har jag fått brev från FN's generalsekreterare som vill ge mig 3 miljoner US$ som jag efter eget omdöme får använda för biståndsarbete i tredje världen. Jag har utsetts genom en lottdragning bland alla världens e-mailadresser. I dessa fall ger man den ohederlige en möjlighet att låtsas vara god, men underförstått inser man ju att ingen kommer att kontrollera vad pengarna går till. Oemotståndligt för viss tydligen, men hut går hem när kontot blir länsat.

Skrämsel är också effektivt - många brev påpekar att dom upptäckt att du begått någon oegentlighet som är lika preciserad som ett horoskop. Nu kan dom emellertid hjälpa dig ur knipan och dessutom göra det oerhört lönsamt för dig. Oss skurkar emellan!!

En annan kul variant som spelar på vår ohederlighet är denna: Man ber så mycket om ursäkt att de 4 miljoner US$ som du skulle fått förra veckan inte kommit fram beroende på oegentligheter inom landets riksbank. Nu har man emellertid genom kontakter och lite handskakningar lyckats få direktören själv att se till att pengarna skall levereras. Det enda man behöver är dina personliga uppgifter. Man ber än en gång om ursäkt och ber om din diskretion. Man litar uppenbarligen helt på att du inte har något att invända mot att 5 miljoner US $ som är till för någon annan hamnar på ditt konto.

Lönsamma erbjudanden är alltid en bra grund för bedrägeriförsök. Du får ett erbjudande att köpa något för en struntsumma, men som ger dig garanterat stora inkomster i framtiden. Om du antar erbjudandet och lämnar ut ditt kortnummer kommer du att inse att det fanns en finstilt text som ger företaget rätt att lyfta en ansenlig summa från ditt konto månatligen. Google Business Package är en sådan produkt som inte har ett dugg med Google att göra.

Bland lönsamma erbjudanden måste man också räkna alla dessa stora vinster som man får utan att ha köpt lotter. Man vinner helt enkelt på sin e-mailadress. Det är lite som postkodlotteriet. Det är inte alltid så lätt att genomskåda bedrägerierna när dom är så förvillande lika verkligheten.

Den sista formen av bedrägeriförsök är egentligen den farligaste och mest bedrägliga - kundservice. Man får mail från mycket auktoritativa organisationer som meddelar att de vid översyn av sina rutiner upptäckt att det förekommit försök till bedrägerier. Nu måste man därför uppdatera alla användar-ID och lösenod och ber dig därför att skicka in dess till dem. Ibland kräver dom inga uppgifter utan ber dig bara klicka på en länk som då i hemlighet installerar ett spionprogram i din dator.

Under senaste veckan har jag fått sådana mail från Bank of America, PayPal och andra välrenommerade företag. Alla kommer i mail eller hänvisar till hemsidor som ser exakt ut som originalets, men är förfalskningar. Ett var riktigt skickligt formulerat. Man sa att man vid ett flertal tillfällen skickat ut mail till mig om att jag utnyttjade alltför stort utrymme för mina webstjänster. Nu gav dom mig en sista möjlighet att skicka in all mina hemliga inloggningsuppgifter annars skulle alla mina tjänster stängas av den 29 augusti.

DET FINNS INGA SERIÖSA FÖRETAG SOM BEHANDLAR SÄKERHETSFRÅGOR VIA E-MAIL!! Detta sker alltid via personlig post på vanligt sätt. På sin höjd kan dom meddela per e-mail att dom kommer att skicka ut ett brev i ärendet under de närmaste dagarna. Om ett företag skulle göra på annat sätt bör ni säga upp alla kontakter med det företaget.

NÅGRA RÅD:

Öppna aldrig mail som ni inte vet vem dom kommer från
  • Om du ändå öppnar dem - klicka aldrig på länkar om du inte är helt säker på vem avsändaren är (tro inte på fina loggor och elegant designade mail). Kopiera hellre länken och klistra in den i adressfältet om du nödvändigvis måste se vad det är. Om man högerklickar på en sådan länk och öppnar "Egenskaper" ser man den verkliga adressen klicket går till. Om länken som ger sig ut för att vara från SEB's kundstjänst går till en underlig adress i Hotaheiti så är det något lurt.

  • Radera helst okända mail direkt

  • Om du är osäker - sök på Google efter den tjänst, produkt, företag som du fått mail från. Om det är en bluff har någon uppmärksammat det och skrivit om det.

  • Om du tänker köpa någon produkt eller ladda ned något som du inte känner väl till kan du göra samma sak. Sök på Google efter information och eventuella bluffprodukter eller virus avslöjas omedelbart.
LÄMNA ALDRIG UT DINA KONFIDENTIELL UPPGIFTER I NÅGOT SAMMANHANG - oavsett hur hotfull ton det är i mailet. Det gamla talesättet gäller i hög grad på Internet - Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det det.

Medan jag skrev detta fick jag veta att jag vunnit 500 000 Euro på Euro Million Lotto samt har tilldelats en summa mellan 250 000 och 1,5 miljoner Pund från Microsoft Promotion Award. Jag behöver bara skicka in alla mina personliga uppgifter för att få dessa summor. Nog är världen underbar!?

onsdag 6 november 2013

Frustration – eller?

Jag har otaliga gånger berättat hur väl vi trivs här nere i södra Frankrike. Klimatet, kulturen, människorna, maten och vinet. Allt detta är sant. Man bryr sig om varandra, man respekterar äldre, det förekommer ingen åldersdiskriminering och människor är oerhört artiga – till och med ungdomar.

Jag har också berättat hur dessa artiga och trevliga människor blir som förbytta så fort dom kommer bakom en ratt. De blir slarviga, hänsynslösa, aggressiva, omdömeslösa och saknar respekt för andras egendom – det växer ut horn på dom. Damen på vårt försäkringsbolag bekräftar detta – statistiken visar att det är typiskt för södra Frankrike. Man undrar hur det kan vara så?

Tänk er en bilist som med sitt eget liv som insats i vansinnig fart genar en kurva på fel sida på en väg där det knappt går att mötas. Följande samtal är fullt möjligt:
-          Hur tänkte Ni, Min herre, när Ni körde så?
-          Vad är problemet, Min herre? Det hände ju inget!
-          Nej, inte den här gången, Min herre men Ni kunde ju mött en lastbil eller en bil med barn som passagerare, Min herre.
-          Visst, men det gjorde jag ju inte, Min herre. Dessutom ser jag inga barn i Er bil, Min herre.
-          Inser Ni inte, Min herre att Ni hade en oerhörd tur. En annan gång har Ni inte det, Min herre.
-          Lägg av, Min herre – erkänn att Ni har fel, det hände ju inget, Min herre.
-          Med det kunde Ni inte veta innan, Min herre, eller hur? Ni riskerar ju både Ert och andras liv, Min herre.
-          Hur kan jag riskera någons liv när vi båda hinner väja, Min herre?
-          Jag resonerar rent hypotetiskt, Min herre.
-          Vad är Ert problem, Min herre – Ni måste vara dum, Min herre, som kritiserar mig för något som inte har hänt - som är rent hypotetiskt, Min herre.
-          Osv.
(Kanske låter det här överdrivet, men ju argare man är ju mer artigt titulerar man folk i Frankrike. Jag kommer att tänka på Tor Isedals klassiska replik i Söderkåkar: ”Kallar du mig människa en gång till får du på käften”).

Likaså är högerregeln helig – för andra – inte för mig. Man är inte ens skuldmedveten när man bryter mot alla tänkbara regler och riskerar sina och andras liv. Man ger fingret, signalerar att den andre är en idiot, skriker otidigheter genom nedrullade rutor osv. Oavsett kön och ålder är det så man beter sig som bilförare när en situation uppstår.

Min fru och jag har diskuterat orsakerna. Själv tror jag att man här nere i södern omfattar tron på ödet – ”om gud vill”, mer än i övriga landet. Jag tror också att det är en utpräglad skamkultur snarare än en skuldkultur. Den senare är traditionellt förhärskande i norra Europa, den förra vanlig i en del andra kulturer. Som vår granne, som håller med oss i sak sa: ”Det enda som är förbjudet här är att åka fast.”

Min fru tror mer på att det är ett hävdelsebegär – en sorts könsneutral machokultur som härskar – man tävlar alltid och måste alltid vinna. Det är ett bevis på att man är skicklig bilförare - att köra utan omdöme. Dessutom tror vi båda att människor av något skäl känner sig frustrerade, men inte lever ut det annat än när dom är skyddade av sin bilplåt.

Man kan emellertid finna en del av förklaringen i det faktum att dessa människor som lever ett gott liv med 300 soldagar/år, ett rikt socialt liv, fungerande samhälleliga funktioner och odlar sitt vin i en by med mycket få invandrare, till 47% röstade på Marine Le Penn i senaste valet. Man kan ju fundera över det när man vet att de nordiska ländernas folk, som enligt internationella undersökningar är lyckligast i världen, i större och större utsträckning röstar på extrema högerpartier.


Nu åker vi till Norge och firar en av våra bästa vänners 70-årsdag. Det skall bli väldigt trevligt. Jag får väl dölja mina svartbruna ögon bakom mörka glas i tullen och vara glad att den kolsvarta kalufsen grånat med åren.

fredag 1 november 2013

Mitt i smeten

Att ett av våra intressen är att laga mat och äta god mat har väl inte undgått någon. Vi har ju också fördelen att bo i ett land där man kan äta på de bästa restaurangerna utan att bli fullständigt ruinerad. Dessutom har vi inom räckhåll för en dagstur med eller utan övernattning några av de bästa kök man kan tänka sig, nämligen de spanska, katalanska, franska, baskiska och italienska. Jag har berättat om våra upptäktsfärder på min restaurangblogg där jag hittills recenserat 72 restauranger inom närområdet.

Tips på bra restauranger kan man få från allehanda källor. Givetvis Guide Michelin, men i Frankrike finns ett otal andra guider man kan botanisera i. Det är lika roligt att hitta en enkel restaurang med billig och god mat som att besöka en världsberömd stjärnmärkt restaurang. Det är bara olika upplevelser – och olika kostnad.

Nyligen har The World's 50 Best Restaurants publicerat listan för 2013. Som sig bör domineras toppen av europeiska restauranger och många är givetvis franska, men det trevliga är listan över de 10 bästa där vi har 4 inom en dagsresa.

Listan toppas av El Celler de Can Roca i Girona i Spanien och dit är det mindre än ett par timmars resa. Osteria Francescana i Modena, Italien tar tredjeplatsen. Dit tar det visserligen 9 timmar med bil så det får bli en lillsemester och det finns mycket annat trevligt att se samtidigt. Nummer fyra är Mugaritz i vårt favoritområde, nämligen Baskien. Den ligger i San Sebastian och dit tar det bara fem timmar. I samma stad ligger Arzac som placerat sig på plats nummer åtta. San Sebastian har förresten 7 restauranger med minst en stjärna i Guide Michelin så där kan man stanna en vecka om man tar en ny inteckning på huset.

Samtliga dessa fyra utvalda restauranger har dessutom två eller tre stjärnor i Guide Michelin. Det bästa är emellertid priset som ligger mellan 120 och 200 euro för en lunch och en femtiolapp (euro) högre för en middag. Visst är det väldigt mycket pengar, men man får se det som en semestertripp och det är ju inte dagens pizza man får direkt. Dessutom har jag betalat betydligt mer på många svenska restauranger som tror att priset avgör kvalitén och inte tvärtom och ibland också ursäktar snorkigt beteende av serveringspersonalen i brist på professionalitet och restaurangutbildning.

Jag måste tillstå att jag gläder mig åt att den köpenhamnska restaurangen Noma halkat ned till andra plats. Inte ens om jag blev bjuden skulle jag äta på ett ställe där man sätter munkavle på gratisarbetande gästkockar och hotar dom med repressalier om dom yppar något om sina arbetsförhållanden. Restaurangvärldens RyanAir verkar det som.

Man får väl prioritera och beta av de här smultronställena under de närmaste åren.
Gadgeten innehöll ett fel