Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.

Ett fantastiskt byggnadsverk

Höjdpunkten på hemresan var besöket på Palais Idéal du Facteur Cheval i Hautrives i Rhônedalen. Brevbäraren Ferdinand Cheval vandrade med sin postväska i mitten av 1800-talet. Han studerade naturen, speciellt underligt formade stenar, han tjuvläste de tidskrifter och tidningar som han skulle dela ut och framför allt filosoferade han över livets mening, viljan och människans förmåga.

En dag, 1879 vid 43 års ålder, blev han särskilt inspirerad av naturens under och beslutade sig för att bygga ett palats som skulle spegla naturen och människans förmåga att göra det omöjliga. 33 år senare hade han, med egna händer, byggt varje sten på ett av de mest fantasieggande byggnadsverk man kan skåda och som senare inspirerade många kända konstnärer och arkitekter, som Picasso, Dali, Max Ernst, tulltjänstemannen Rousseau samt Gaudi. Man påpekar att man inte kan inordna honom i någon känd konstgenre, men hur skulle man kunna det. Han var helt självlärd. Allt kom från honom själv och de konstnärliga riktningar som, genom hans inspiration, kom att representeras av Gaudi, Dali och Picasso tillerkändes dem och han, som var ursprunget, glömdes bort.

Om ni tvivlar på detta är det bara att studera  bilderna av Chevals skapelse ovan och bilder från Gaudis Parc Guell eller Dalis fantasielefanter som är placerade i Gala Dalis trädgård i Pubol. Chevals skapelser är långt tidigare och hade studerats ingående av hans mer berömda efterföljare.

Ferdinand arbetade således i 33 år mellan 1879 och 1912 med sitt slott. Det är 10 000 dagars arbete. Det skall tilläggas att han hade familj och bodde precis bredvid sin byggplats. Han dog 1924, 88 år gammal och hade då träffat många av de som skulle bli det nya seklets stora konstnärer, vilka besökt hans byggplats. 1969 utnämndes hans skapelse till arkitektoniskt monument och ett enastående exempel på naiv arkitektur. Det ägs idag av staden Hautrives.

Konstens egotrippade hycklare

Oftast tycker jag Leif GW Persson har något viktigt att säga. Ibland ser jag Täppas Fogelberg som en frisk fläkt som dock ibland går över gränsen i sina förnumstiga och politiskt korrekta kommentarer i ring P1. Alltid retar jag mig på Lars Vilks och Elisabeth Olsson Wallin och det dom kallar konst.

Förstå mig rätt – jag är inte monarkist, snarare republikan  – jag är inte religiös utan snarare humanist och tycker i princip att man får driva med det mesta och att religioner mest tjänar till att öka motsättningarna i världen. Jag hyllar dessutom yttrandefriheten, men det är också en rättighet som vi måste vara rädda om och inte använda i egoistiska syften. Således  tycker jag att det bör finnas ett syfte utöver publicitet och egenintresse innan man skymfar andra människors tro eller förolämpar människor som inte kan försvara sig.

Att som den ganska obegåvade och daterade så kallade konstnären Lars Vilks trampa på andras livsåskådning utan annat syfte än att bli berömd är bara uselt. Än mer uselt är det när man påstår att man gör det i yttrandefrihetens tecken. Jag tillåter mig att tvivla på att Lars Vilks är det minsta intresserad av yttrandefrihet som företeelse. Samma sak gäller Elisabeth Olsson Wallin som egentligen inte ägnar sig åt något annat än att exploatera tabun varhelst dom finns bara för ett det är det enklaste sättet att få rubriker och bli inbjuden till köttgrytorna.

Jag blir därför så glad när jag läser Leif GW Persons och Täppas Fogelbergs texter i frågan. Dom uttrycker vad jag känner långt bättre än jag själv kan göra. Att läsa Lars Vilks replik på dessa två texter är enbart sorgligt. Något mer förvirrat får man leta efter. Han skriver lika bra som han ritar och hans logik är lika glasklar som hans ideologi.


Bilden ovan är Lars Vilks oerhört skickligt tolkade rondellhund som gjort honom världsberömd och föranlett att svenska staten måste hålla honom med ständigt livvaktsskydd på det allmännas bekostnad

Länkar: Leif GW Perssons text - http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/leif-gw-persson-vara-minst-betydande-samhallskritiker/
Täppas text - http://debatt.svt.se/2012/10/05/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd/#dsq-form-area
Lars Vilks replik - http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/08/gw-och-t-ppas-vill-se-blodigt-avslut-p-min-yttrandefrihet

Oväsen, ogräs och okonst.

Oväsen kallar man det i mina hemtrakter det som dom flesta kallar oljud. Inom arbetsmiljön kallar man det buller och definierar det som icke önskat ljud. Alla som blivit utsatt för någon annans musiksmak på hög nivå inser att vad som är oväsen är väldigt subjektivt. Det finns emellertid också en lagstadgad gräns för vad som är buller i olika situationer. För vanliga arbetslokaler får det inte överstiga det maximala värdet av 80 dB(A) under en arbetsdag. Detta är oavsett om ljudet är oönskat eller önskat.

I morse hörde jag på ett trädgårdsprogram på radion som talade om ogräs. Vad är egentligen ogräs och hur skiljer det sig från vilka växter som helst? Återigen är det väldigt subjektivt. I programmet talade man om att vallmo var ett ogräs i trädgården. Jag som samlat vallmofrön överallt i världen där jag träffat på dom och spritt ut i min trädgård blev förvånad - dom är ju så vackra. Här i Sydfrankrike är vallmon den typiska vårblomman. Man kan se hela fält intensivt röda av vallmo och varje dikesren lyser som eld. Vad gäller utbredningen kan den nog kallas ogräs, men hur man kan tycka att något så vackert är oönskat förstår jag inte eftersom det inte skapar någon olägenhet. Jag kan förstå bönder som hatar vallmo, blåklint och prästkragar i sina grödor, men i trädgården? Eftersom man odlar vin och oliver i Sydfrankrike kan vallmon gärna få breda ut sig. Här finns ingen säd som den konkurrerar med och förorenar. Till och med flyghavre prunkar i mängder här nere, något som skulle få en svenska bonde att få hjärtslag och orsaka konkurs.

Vad som är ogräs är således relativt. I Brasilien upplevde jag hur Flitiga Lisa var en pest överallt och mina vänner hade oerhörda problem med Brudorkidéer i sina hängrännor, men dom fick vara för dom var ju så vackra. Dom flesta fransmän skulle nog var lyckliga om dom såg en svensk gräsmatta på våren täckt med maskrosor. Vilken underbar tillgång till denna läckra grönsak skulle dom tycka.

Slutligen undrar jag om man kan tala om okonst, dvs. icke önskvärd konst. Jag hörde en man på radion härom morgonen som hade talat med Lars Vilks om detta. Vilks hävdade att när han ritade rondellhundar så var det konst och skulle skyddas av såväl konsten frihet som lagen om yttrandefrihet, medan om någon annan, icke konstnär, gjorde samma sak så kunde det klassas som förargelseväckande eller till och med som hets mot folkgrupp.

Eftersom jag inte kan låta bli att dra långtgående paralleller där inga paralleller kan dras så undrar jag över följande. Vad som är oväsen bedöms av mottagaren med hjälp av definitionen "icke önskvärt ljud". Dessutom ger lagen en begränsning av allt ljud därför att det anses vara skadligt. När det gäller ogräs så görs bedömningen utifrån sammanhanget men där är det viktigt huruvida växten i fråga är avsedd att finnas just där. Vill man inte ha tulpaner i sin gräsmatta, men dom ändå kommer tillbaka år efter år så kan man definitionsmässigt se dom som ogräs.

Hur skall man då betrakta konst? Det är allmänt vedertaget att det är konstnärens intentioner som bestämmer om konst är konst och det har inget alls att göra med hur vi som konsumenter/betraktare drabbas, reagerar på eller förstår konst. Här finns inga andra kriterier på konst och okonst annat än producentens intentioner. Det anses till och med enligt en del utövare vara en förutsättning att andra i samhället blir kränkte och provocerade av riktig konst. Det är bara dålig och ointressant konst som vi icke konstnärer tycker om. Detta är speciellt intressant eftersom vem som helst kan hävda att han/hon är konstnär utan varken examen, utbildning eller andra tecken på sin status annat än sin egen utsaga. Ändå ger samhället och lagen större friheter till denna företeelse än till någon annan gren jag kan komma på. Nog är det intressant?

Om det nu skulle vara någon konstnär eller annan person som känner sig arg och kränkt över mina reflektioner så vill jag bara meddela att jag betraktar mig som en konstnär som låter, för normala människor, fullständigt orelaterade association gestaltas i ord.

Två pensionärer i Barcelona

Parc Güell

Som pensionär kan man utnyttja tillfällena. Det märkte vi under knappt tre dagar i Barcelona. Det gäller bara att åka till de berömda resmålen när ingen annan vill eller kan för sitt jobb. Vi har nästan exakt två timmar med bil hemifrån till flygplatsen i Girona och där kan man parkera bilen och ta bussen så slipper man köra och parkera i Barcelona. Gironas flygplats var emellertid en öde plats. RyanAir har ställt in massor av linjer till Girona precis lagom till att de enorma investeringarna i ny parkeringshus och annan infrastruktur är klart. Där står nu kommunen med enorma investeringar, som RyanAir har krävt för att komma dit och nu lämnar man kommunen i sticket med bara några få avgångar.

Vi hade fått tips om ett litet hotell på Ramblan som våra amerikanska vänner bott på. Sedan dom bodde där har man renoverat hotellet och priserna är normalt skyhöga. Om man däremot är fri att resa när man vill så kan man passa på när det är billigt. Vi betalade 155 euro för två personer i två nätter. Hotellet heter Praktik Rambla och är ett sk. boutiquehotell inrymt i ett gammalt privatpalats ritat av den katalanske arkitekten Francesco de Paula del Villar y Carmona. Boutiquehotell betyder att alla rum är individuellt och väldigt omsorgsfullt utformade, ofta beroende på att de är inrymda i gamla byggnader som haft annan användning tidigare. Hotellet och rummen är mycket vackra och personalen väldigt hjälpsamma.

Trots att vädret var stålande med temperaturer upp emot 25 grader hann vi med lite kultur och mat mellan strosandet i solen. Picazzomuseet var den stora besvikelsen för mig som alltid varit en stor beundrare av Picassos kända verk som La Guernica och hans blå period. Intressant var att se hur oerhört begåvad han var som ung och hur hans motiv ofta berättade om ett stort intresse för människor och visade stor inlevelse. De senare målningarna och keramiken gjorde mig emellertid bara deprimerad. Jag fick ett intryck av att han kände både ett självförakt och ett förakt för sina kunder under senare år som berömd stjärna. Man förstår bättre den ganska elaka parodi som Hasse & Tage gjort på Picassos konstnärliga liv i filmen Picassos äventyr, en film som jag nog har sett ett dussintals gånger. Tycka vad man vill om Picassos antagonist Salvador Dali, men hur provocerande han än var så utförde han alla provokationer med en bländande teknik, en minutiös noggranhet och stor inlevelse.

Då var det vi såg av Antoni Gaudis verk fantastiska upplevelser. Han finns ju överallt i Barcelona, men vi besökte dels Palau Güell dels Parc Güell. Det finns inga ord som kan beskriva den kreativitet och experimentlusta som Antoni Gaudi visade prov på i sina verk. Han ställer verkligen alla vedertagna arkitekturuppfattningar på ända och skapar byggnader och anläggningar som är fulla av skönhet och livsglädje. Det är intressant att just Parc Güell egentligen var ett misslyckat byggprojekt som blev en park.

En annan trevlig sak i Barcelona är att man på många ställen får pensionärsrabatt om man är över 60 år. Dessutom hade vi inte de vanlig problemen med ficktjuvar, som är skräcken i Spanien. Dels lämnade vi våra plånböcker på hotellet i kassaskåpet och stoppade bara ned ett betalkort i en ficka och lite kontanter i en annan ficka, dels var vi väldigt observanta. Vi undvek kollektiva transportmedel och åkte i stället taxi, som är jättebilligt. Kanske det också var så att det är lågsäsong för tjuvarna - dom kanske har andra jaktmarker nu på hösten.

Givetvis åt vi också på ett par riktigt bra restauranger. En av dom var verkligen en överraskning och det är ingen överdrift när jag säger att den middag vi åt på Restaurang Osmosis var, inte bara en av de största matupplevelser vi haft, utan också den absolut största totalupplevelse av en restaurang vi haft. Det kommer jag att skriva om om ett par dagar.

Ian Rankin skrev handboken för konstkupp

Det blev en väldigt lång promenad idag - längre än jag hade räknat med skall vara mitt dagliga pensum, eftersom jag bestämt mig för att gå upp till brandbevakningstornet för att se på utsikten. Det blev hela 12 kilometer ToR med en nivåskillnad på 200 meter. Nu kan jag riktigt höra hur min nätvän Stephan fnyser föraktfullt eftersom han cyklar 50 kilometer i snabb takt dom dagarna han har träningsuppehåll. En annan nöjer sig ju med det lilla.

Nu var det värt besväret för utsikten var hänförande där uppe och på vägen dit, men det blåste som tusan. Tur att det var varmt annars hade det varit lite obehagligt. Man blir ganska hänförd när man kan se hela 360 grader och i norr ser Montagne Noir och i söder Pyrenéerna. Lite disigt var det men ändå vackert.

Jag kunde göra en så lång promenad idag ensam eftersom min fru helt oförhappandes måste åka till Lyon och hämta en av våra vänner som blivit sjuk och behövde åka till sin läkare i Montpellier. Tråkigt och jobbigt. Jag får laga en god marulk med vinsås åt henne när hon kommer hem och öppna ett gott vin till så hon får koppla av.

Jag läste i bladet att man gjort en  konstkupp på Malmö Museum. Det är ju inte så kul, men det dråpliga är att ingen hade upptäckt att tavlorna saknades fast det var internationella mästerverk. Än dråpligare är att jag faktiskt läste om hur en sådan kupp kan genomföras för två veckor sedan. Den brittiske författaren Ian Rankin beskriver nämligen exakt en sådan kupp i sin bok Öppet hus. Kanske Malmöpolisen skulle läsa den och få lite hjälp i letandet efter skurkarna.

Dom som läser den här bloggen kanske har märkt att det ibland smyger sig in en del knastertorra gamla ord och uttryck som ingen använder längre. Min fru skrattar ofta åt när jag använder ord som "trampcykel" exempelvis, men jag är stolt över det. För den som är intresserad så finns det faktiskt en grupp på Facebook som listar utrotningshotade ord. Jag använder dom ständigt så än lever dom. Jag kanske kan få något bidrag från EU för att bevara en vokabulär biotop som är hotad.

Livsglädje är ett otyg, eller: "Dä ä synn å inte klaga" som vi säger i Örebro

I morse hörde jag på Martin Dyfvermans samtal med den naivistiske "tavelmålaren" Bengt Elde i södra Dalarna. Han berättade om sin glädje över livets glädje och hur hans gamla småskolefröken insett att han "åtminstone" var duktig att måla. Som det så ofta var förr ansågs han som dyslektiker vara mindre begåvad i skolan. Själv säger han ordblind  - "vi ordblinda kan inte säga dyslektiker" påpekar han. Givetvis anses hans konst väl enkel och barnslig av konstkännarna, men för honom är konstutövandet en direktkontakt mellan hans känslor och färgen och formen. Han understryker gång på gång att han inte är det minsta intellektuell, något som motsäges av hans kloka och filosofiska reflektioner över livet. Martin Dyfverman påpekar att han vid en utställning i Dalarna hade rönt visst uppseende då han hade stått framför en av sina egna tavlor och uttalat att "det där blev ju riktigt vackert". Han ursäktade sig med att han alltid blev så glad när han överraskade sig själv med att göra något riktigt bra och vilken lycka han kände när en bit massonit kunde bli så vacker.

Ständigt under samtalet återkom han till hur ängslig han kände sig för att säga saker som kunde förarga folk på grund av att han var nöjd och stolt över det han gjorde. Jag vet inte hur många gånger han betonade att han inte var en teoretiker utan en praktiker med begränsade utförsgåvor.

Nog är det sorgligt när en lycklig människa som har en stor talang att inte bara glädja sig själv utan också andra måste förminska sig själv för att passa in i den kultur han lever i. Det är speciellt absurt i ett samhälle där allt går ut på att framhäva sig själv med rikedom, fina bilar, lyckade barn och avancerade och dyra intressen. I en kultur där narcissismen och kroppskulten frodas och tar sig uttryck i oreflekterat modeslaveri, tatueringar och annan stympning och tävlan om allt som kan tävlas om.

Här är länken till inslaget

Som bredvidläsning rekommenderar jag en av mina favoriter: En flykting korsar sitt spår av Aksel Sandemose från 1933

Patetiska konstnärer och dito medier

När jag gick första åren på Chalmers Arkitektursektion under sent 60-tal var engagemanget i internationella frågor stort, främst bland de studenter som studerade samhälls- och stadsplanering. Ett antal engagerande utställningar gjordes med varierande kvalitet. En av dom blev emellertid mycket berömd och översattes till ett antal språk och turnerade i kopior över stora delar av Europa. I och för sig en anmärkningsvärd företeelse för en elevutställning från en svensk högskola. Skälet till berömmelsen var att studenterna hade placerat en liten pappersdocka föreställande påven inuti ett kondom. Detta var mer intressant för tidens media än alla de intressanta aspekter som i övrigt togs upp i olika elevutställningar på Arkitektursektionen.

Det här leder naturligtvis över till medias osunda uppfattning om vad som är viktigt och vad som är intressant för oss mediakonsumenter. Att medias inställning till sin roll, ur moralisk synvinkel, blir allt mer problematisk inser ju var och en som följer med, men att det troligen inte kommer att bli bättre utan snarare sämre med tiden. Kanske blir det i framtiden så att det enda forum där bearbetade tankar och ocensurerade åsikter kan framföras blir bloggosfären. Kanske är det därför som den etablerade mediernas företrädare har ett sådant förakt mot bloggare som inte förerträder deras egna redaktioner.

Många har säkert förstått att jag tänker på den senaste "nyheten" om en rondellhund föreställande Profeten Muhammed blivit nekad på en utställning i Karlstad. Att en självutnämnd konstnär som, att döma av verket, inte ens har tagit Åke Skölds grundläggande kurs i teckning kan bli internationellt berömd genom sådant trams är verkligen ett lågvattenmärke inom såväl konsten som journalistiken. Dessutom begriper jag inte hur någon kan veta att det är Profeten Muhammed som avbildas. I mina ögon kan man till nöds tolka det som en skäggig gubbe i toppluva. Själv tror jag det ursprungligen var menat som en idéskiss till en häst med Sokrates huvud, inspirerat av de gudaväsen som förekom i Grekland och Egypten. Troligen har konstnären avsett det som en offentlig utsmyckning men inte lyckats sälja den. Återanvändning är ju på modet nu så då fick han den strålande idén att påstå att det var en hund med Profeten Muhammeds huvud. Ingen kan ju se skillnaden! Det visar dessutom på bristande kreativitet att inte inse att rondellgris hade varit ännu mer förolämpande och dessutom lite nytänkande. Men å andra sidan kan inte ens det kluddet förvandla en häst till en gris.

Man kan ju spekulera i hur misslyckat allt hade blivit för konstnären om utställningen i Karlstad hade antagit hans kludd.

Att det skulle vara en handling som skulle dra en lans för de konstnärliga friheten tror jag inte ett ögonblick på. Men - om man inte säljer, inte får några stipendier och dessutom inte kan teckna så får man väl ta till grövre grejor.

Hur skulle skändliga, om än taffliga, avbildningar av det mest heliga för miljoner muslimer i världen kunna få dom att känna att yttrandefrihet och demokrati är något dom själva vill uppnå och praktisera. Är det inte troligare att demokratimotståndarna istället har fått ytterligare tydliga argument för att stärka censur och förtryck i religionens namn. Det är som om Piratpartiet skulle argumentera för frihet på Internet genom att översvämma densamma med barnporr och pedofili. Det skulle knappast värva några röster i det kommande valet.

För att inte någon skall komma på idén att beskylla mig för att vara islamistkramare, demokratimotståndare eller fanatiskt religiös fundamentalist, vill jag påpeka att jag känner stor avsky för allt förtryck som sker i alla religioners namn och anser man måste värna om demoktrati och yttrandefrihet, men med denna rättighet följer också vissa skyldigheter och respekt för andra människors tankar och värderingar. Man omvänder inte fattiga och outbildade människor till demokrati genom att provocera det enda som de upplever som är sant och hoppfullt i deras tillvaro. Att göra det är omoraliskt även om det känns jätteskönt att för första gången i sitt liv fått lite uppmärksamhet och dessutom blivit intervjuad i internationell press. Det är bara patetiskt!

Jag förstår att det är svårt för oss svenskar, inklusive mig själv, att förstå hur oerhört det är för troende muslimer att man skymfar Muhammed. Det enda jag tror kommer i närheten av det och så också för mig, vore väl om utländska konstnärer och medier framställde Ingemar Stenmark som fuskare och dopingmissbrukare. Ni kan ju känna efter!!