Två pensionärer i Barcelona

Parc Güell

Som pensionär kan man utnyttja tillfällena. Det märkte vi under knappt tre dagar i Barcelona. Det gäller bara att åka till de berömda resmålen när ingen annan vill eller kan för sitt jobb. Vi har nästan exakt två timmar med bil hemifrån till flygplatsen i Girona och där kan man parkera bilen och ta bussen så slipper man köra och parkera i Barcelona. Gironas flygplats var emellertid en öde plats. RyanAir har ställt in massor av linjer till Girona precis lagom till att de enorma investeringarna i ny parkeringshus och annan infrastruktur är klart. Där står nu kommunen med enorma investeringar, som RyanAir har krävt för att komma dit och nu lämnar man kommunen i sticket med bara några få avgångar.

Vi hade fått tips om ett litet hotell på Ramblan som våra amerikanska vänner bott på. Sedan dom bodde där har man renoverat hotellet och priserna är normalt skyhöga. Om man däremot är fri att resa när man vill så kan man passa på när det är billigt. Vi betalade 155 euro för två personer i två nätter. Hotellet heter Praktik Rambla och är ett sk. boutiquehotell inrymt i ett gammalt privatpalats ritat av den katalanske arkitekten Francesco de Paula del Villar y Carmona. Boutiquehotell betyder att alla rum är individuellt och väldigt omsorgsfullt utformade, ofta beroende på att de är inrymda i gamla byggnader som haft annan användning tidigare. Hotellet och rummen är mycket vackra och personalen väldigt hjälpsamma.

Trots att vädret var stålande med temperaturer upp emot 25 grader hann vi med lite kultur och mat mellan strosandet i solen. Picazzomuseet var den stora besvikelsen för mig som alltid varit en stor beundrare av Picassos kända verk som La Guernica och hans blå period. Intressant var att se hur oerhört begåvad han var som ung och hur hans motiv ofta berättade om ett stort intresse för människor och visade stor inlevelse. De senare målningarna och keramiken gjorde mig emellertid bara deprimerad. Jag fick ett intryck av att han kände både ett självförakt och ett förakt för sina kunder under senare år som berömd stjärna. Man förstår bättre den ganska elaka parodi som Hasse & Tage gjort på Picassos konstnärliga liv i filmen Picassos äventyr, en film som jag nog har sett ett dussintals gånger. Tycka vad man vill om Picassos antagonist Salvador Dali, men hur provocerande han än var så utförde han alla provokationer med en bländande teknik, en minutiös noggranhet och stor inlevelse.

Då var det vi såg av Antoni Gaudis verk fantastiska upplevelser. Han finns ju överallt i Barcelona, men vi besökte dels Palau Güell dels Parc Güell. Det finns inga ord som kan beskriva den kreativitet och experimentlusta som Antoni Gaudi visade prov på i sina verk. Han ställer verkligen alla vedertagna arkitekturuppfattningar på ända och skapar byggnader och anläggningar som är fulla av skönhet och livsglädje. Det är intressant att just Parc Güell egentligen var ett misslyckat byggprojekt som blev en park.

En annan trevlig sak i Barcelona är att man på många ställen får pensionärsrabatt om man är över 60 år. Dessutom hade vi inte de vanlig problemen med ficktjuvar, som är skräcken i Spanien. Dels lämnade vi våra plånböcker på hotellet i kassaskåpet och stoppade bara ned ett betalkort i en ficka och lite kontanter i en annan ficka, dels var vi väldigt observanta. Vi undvek kollektiva transportmedel och åkte i stället taxi, som är jättebilligt. Kanske det också var så att det är lågsäsong för tjuvarna - dom kanske har andra jaktmarker nu på hösten.

Givetvis åt vi också på ett par riktigt bra restauranger. En av dom var verkligen en överraskning och det är ingen överdrift när jag säger att den middag vi åt på Restaurang Osmosis var, inte bara en av de största matupplevelser vi haft, utan också den absolut största totalupplevelse av en restaurang vi haft. Det kommer jag att skriva om om ett par dagar.