Gammal man på resa - klarar sig dock galant

Vi har fått kärt besök av en anhörig som trots sina 87 år tagit sig för att på egen hand flyga ned till oss från Sverige. Nu är det ju många som gör det men när man dessutom hör dåligt och förflyttar sig närmast i ultrarapid till fots är det en beundransvärd prestation. Berättelsen vid kvällens middag om hur resan avlöpte är värd att återberättas.

Ett par dagar innan avresan inser berättaren att hans pass har gått ut och något nationellt ID-kort har han inte skaffat sig. Nu vet vi ju alla att utan dessa handlingar kommer man inte på något flygplan idag så det var bara att åka till flygplatsen söder om Stockholm i god tid innan avgång för att skaffa ett provisoriskt pass.

Hos passpolisen

Hos passpolisen på flygplatsen var det tomt på kunder så det såg ju lovande ut. Han lämnade sitt körkort till polisen och frågade om det gick an att låna toaletten medan tjänstemannen kollade hans identitet i sina register. Det gick utmärkt och han släpptes in innanför skranket till toaletten. Efter väl uträttat värv återvänder han till disken och upptäcker att en annan kund kommit in och släppts förbi honom i kön. Nåja det var väl inget problem eftersom det annonserades att personer som hade flyg att passa skulle få förtur. Den andra kunden var emellertid en kvinna med tre barn. En pojke som sprang omkring som pojkar gör, en flicka som tjöt som en mistlur konstant och en liten baby på ca sex veckor. Den senare skulle ha pass, vilket inte var helt enkelt. Eftersom kvinnan inte skulle med något flyg undrade berättaren om han kanske kunde få fullfölja sitt ärende eftersom avgångstiden närmade sig, vilket inte beviljades.

Babyn ville inte fotograferas. Efter ca 45 minuter och åtskilliga misslyckade fotograferingar hade man inte kommit ett steg närmare att slutföra ärendet, men däremot hade avgångstiden för flyget närmat sig oroväckande snabbt. Vid det här laget hade ett antal kvinnliga poliser tillstött som tyckte att babyn var så bedårande söt och försökte hjälpa till, medan berättaren blev allt mer nervös – inte minst med tanke på hur lång tid han skulle behöva för att checka in, lämna bagage och ta sig igenom säkerhetskontrollen med sin begränsade mobilitet.

En ung man med en bricka som angav att han var övningspolis eller något sådant förbarmade sig över honom, men han kom inte längre än till gruppen med kvinnliga poliser som satt och gullade baby innan även han blev fast och glömde berättaren. Kanske de kvinnliga kollegorna lockade mer än babyn dock. Nu började troligtvis berättaren bli lite upprörd och bad att få tala med en chef för stället, vilket han fick.

Chefen kommer ut och ställer sig framför berättaren och säger följande: ”Nu skall du lyssna på mig och inte säga ett knyst för jag är polis och chef här och jag bestämmer. Du skall inte säga ett ljud för nu skall jag berätta vad som gäller. Vi får aldrig avbryta ett påbörjat ärende hur länge det än tar så du får helt enkelt vänta tills detta ärende är slutfört.” Berättaren dristar sig då att påpeka att hans ärende ju var påbörjat innan. ”Men du gick ju på toaletten”, säger chefen som bestämmer. ”Ja men det visste ni ju för jag blev ju insläppt”, sade berättaren. Som sagt var – chefen som dessutom var polis och bestämmer brydde sig inte om detta argument, eftersom han bestämmer. Man kommer osökt att tänka på Gösta Ekman som fängelsedirektör i ”Släpp fångarne loss…..”

Alla vet vi ju att detta aldrig hade hänt om bara poliserna hade fått högre lön och man hade lite lägre antagningskrav till polishögskolan, men nu är det ju som det är och berättaren blev allt mer nervös och närmast desperat. Nåväl han fick så småningom sitt pass, betalade 900 kronor och det tog inte mer än några minuter eftersom hans ärende ju faktiskt var påbörjat innan han gick på toaletten.

Att komma ombord

Nästa steg var att skaffa ett boarding-pass, eftersom han ju inte kunde printa ut det i förväg utan ett giltigt pass. Detta kostade, som sig bör, 500 kronor. Sedan var det bara att stapla vidare med 20 kilo väska och ryggsäck till incheckning och bagageinlämning. Där var det kö och hjärtfrekvensen steg. När det äntligen var berättarens tur reste sig tjänstekvinnan bakom disken och gick, medan en annan disk lite längre bort öppnade. Nu hann ju givetvis alla andra i kön flytta sig mycket snabbare så berättaren skulle återigen hamna sist i kön, men då ropade han med hög röst att han faktiskt var först i kön och att de fick invänta honom, vilket alla gjorde. Bagageinlämningen gick utan incidenter bortsett från att han blev informerad om att destinationen Beziers skulle uttalas på svenska inte på franska som berättaren gjorde. Han blev till och med önskad trevlig resa så snart han lärt sig vart han skulle resa. Så var det säkerhetskontrollen som väntade.

Utrustad med ett antal metalliska implantat och medicinska påminnelsebrickor i metall som han är, så pep det givetvis både här och där, vilket fick personalen att inse att här skulle man göra en stor insats mot terrorhotet. En 87-årig långsamtgående man med ett svenskklingande namn får ju verkligen alarmklockorna att ringa. Det tog tid och man undrar hur någonsin en terrorist kan slippa igenom denna ambitiösa kontroll.

På väg

Trots detta så kom pursern rusande efter berättaren med något vilt i blicken och slet från honom hans ryggsäck och frågade vad i herrans namn han hade i den. "Ja det är lite av varje, som mediciner och en del annat", sade berättaren. "Men hör du inte hur den låter - den surrar ju?" Efter att ha tömt ut allt fann man att det var den batteridrivna rakapparaten som hade slagits på i botten på ryggsäcken och därmed var alla nöjda om än skärrade.

Väl på plats i sätet unnade berättaren sig en smörgås och en pilsner, men det var inte slut på eländet. Eftersom stolbrickorna lutar mot passageraren gled naturligtvis ölburken snyggt av brickan med ölindränkt kavaj, byxor och skjorta som följd. Resten hamnande på golvet. Passagerarna på båda sidor, samt personalen hjälpte till att torka upp så bra det gick och efter en stund kom kabinpersonalen och sa att de ville bjuda på en ny öl i stället för den havererade. Berättaren sa då att han nog avstod eftersom han var tillräckligt blöt redan. Damen vid sidan sa då att hon gärna höll ölburken och hällde upp i hans mugg medan han åt sin smörgås. Givetvis tyckte berättaren att han inte ville besvära, men hon insisterade och sa att det inte var något besvär alls.

Slutligen kom han således med sitt flyg, fick sin belöning i form av öl och smörgås och träffade dessutom flera trevliga och hjälpsamma människor. Det blev ju dessutom en bra historia av det, men han kunde lika gärna ha missat flyget och fått stanna i Stockholm.

Vinjettbilden föreställer Gösta Ekman som den "mäktige" fängelsedirektören som ständigt undrar: "Får jag bestämma nu?" och sedan bestämmer att: "Det kommer inte på fråga", för att sekunderna senare korrigerar sig och säga: "Kommer på fråga".

Man kan lära sig av annorlunda

Man slutar aldrig att förvånas över hur det man vant sig vid vara normalt kan vara annorlunda. Jag besökte härom dagen en specialist för medicinsk konsultation. Jag fick remissen förra veckan och bara den korta väntetiden får en ju att höja på ögonbrynen. Här i Frankrike är det normalt att man tar med sin fru/make in till doktorn så min fru var med mig. Hon har arbetat i decennier i den svenska vården så hon observerar en del som jag inte tänker på. Själv har jag arbetat med det man kallar Facilities Management inom vården – dvs. hur man organiserar verksamheten så att resurserna går till det som är väsentligt. Jag observerar således andra saker än min fru gör.

En väldigt trevlig sak i franska vården är att läkaren högt och tydligt talar in journalanteckningarna medan man sitter kvar i rummet. Man får sedan med sig en utskrift hem, som det är tänkt man skall delge sin husläkare. Man har någon konstig uppfattning om att det är patientens kropp och åkommor och därför skall läkaren vara öppen med sina slutsatser. På samma sätt behåller man alla röntgenbilder och laboratorieresultat hemma och tar med dem när man söker olika läkare. Husläkaren har dessutom den samlade kännedomen, men ingen annan. Om någon utomstående, exempelvis i samband med en tecknande av sjukförsäkring, skulle vilja ta del av materialet så bryter dom mot fransk lag. Dom får inte ens fråga om sådana uppgifter.

Jag observerade också att läkaren jag besökte idag inte hade någon sekreterare, men trots det kunde han omedelbart lämna över en journalanteckning till mig. Han utnyttjade tekniken med röststyrning och röstgenererad text. Det han talar in tolkas således av en dator som omedelbart skriver ut det på papper. Tänk vad mycket mer tid läkaren får att behandla patienter med vid användning av en sådan teknik. Jag har föreslagit liknande lösningar i den svenska vården, men intresset var åtminstone då obefintligt. Tekniken fanns redan då inom andra svenska branscher. Underligt nog anser både vården och universiteten och säkert många andra organisationer i Sverige att det är mer effektivt om professorer och läkare, som är ganska dåliga på sådant, sköter administrationen, medan man säger upp alla kompetenta sekreterare och andra serviceresurser. Man föredrar att en person med 50 000 i månadslön gör något på en timma framför att en person med halva lönen gör samma sak på 10 minuter. Det finns skrämmande siffror på att läkare och forskare använder mer tid åt administration än åt patientkontakter eller åt sin forskning och undervisning.

En något annan konstighet. I går talade vi med vår grannfru, som är så där 10-15 år äldre än vi är. Hon hade problem med maten eftersom hon väntade på en ny tandprotes. Hon frågade även oss hur våra proteser fungerade och blev mycket förvånad när vi berättade att vi faktiskt har våra egna tänder. Själv hade hon haft en omfattande protes i över 20 år och hade sällan hört någon 60+ som inte har protes. Vi har observerat att så är fallet i Frankrike, viket är väldigt förvånade eftersom tandvården är bra och dessutom oerhört billig tycker vi. Fransmännen däremot anser den vara oförskämt dyr och då får de ändå stöd av privata och allmänna försäkringar.

Idag hyfsade jag till det lilla hår jag har innan Jul. Min frisör lägger ned oproportionerligt mycket tid på det lilla och dessutom hyfsar hon öron och ögonbryn, samt tvättar och masserar, men så kostar det 110 kronor också. Som extragrej klippte en annan frisör min frus lugg för siktens skull helt gratis. Jag brukar ge henne ett par euro i dricks eftersom hon alltid tilltalar mig med ”jeune homme” fast hon skulle kunna vara ett sladdbarn till mig vad åldern beträffar.

Innan hade vi varit på en asiatisk buffétrestaurang och ätit. Jag lade märke till en liten flicka i tioårsåldern som verkligen trivdes. Hon hämtade mat åt både sig själv och sin mor och såg så uppenbart lycklig ut vid varje vända så jag kunde inte låta bli att le mot henne när hon passerade vårt bord. När hon sedan lämnade restaurangen med sin mor och passerade vårt bord hälsade hon oss artigt ”au revoir”. Första gången jag mötte dessa artiga barn i Frankrike blev jag stum – numera är jag van.

Visst är det underligt att det kan vara så olika, men än mer underligt tycker jag det är att man inte kan lära av varandra utan ser problem som olösliga, som man enkelt löser på andra sidan staketet

Att uppfinna fyrkantiga hjul

När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.

När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.

Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.

Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.

Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.

Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.

Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.

I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.

Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.

De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.

Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.

Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.

Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.

Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.

Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.

Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.

Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.

Trafiken på Korsika

Jag skall erkänna att jag hade fördomar om trafiken på Korsika. Eftersom jag tagit del av franska TV-program som berättade att parisare sätter korsikanska departementsmärken på sina bilar för att undvika att andra trafikanter skall uppföra sig aggressivt. Man bråkar inte med en korsikanare är den allmänna meningen i Frankrike. Jag hade således väntat mig en än mer aggressiv trafik än den vi genomlider på vägarna i Sydfrankrike. Så jag bedrog mig! Trafiken på Korsika är väldigt civiliserad och trafikanterna är artiga och hänsynsfulla. Till skillnad mot bilisterna i våra sydfranska hemtrakter håller man hastighetsbegränsningarna, man håller avstånd till bilen framför, man kör på rätt sida av vägen till och med i skymda kurvor och på backkrön och man vet hur man väver när det är tät trafik. En annan underlighet är att även bilar som har några år på nacken har alla hörnen oskadade och dörrarna saknar rispor och bucklor från andra trafikanters dörrar. Man kan således parkera sin bil utan att få den ramponerad av andra. Det hade varit riktigt trevligt om det inte hade varit för den mycket frekventa motorburna turismen på två hjul – jag avser motorcyklarna.

Nu tror ni säkert att jag är en konservativ gubbstrutt som av princip inte gillar MC-människor, men inget kan vara mer fel. Under många år var jag själv motorcykelburen och semestrade många mil i Europa på MC. Det var vid den tiden av mitt liv när jag började tro att jag hade uppnått bäst-före-datum och måste förnya mig för att hänga med. Eftersom varken Vasaloppet, hästsvans eller ringar i öronen låg för mig blev det MC, vilket var ett trevligt val. På den tiden åkte man motorcykel främst för att det var en mer naturnära upplevelse än att åka bil och mindre jobbigt än trampcykel. Det var på den tiden som en ynka 1000 cc hade under 100 HK. En bidragande orsak till att MC var så populär bland 40-talister redan då var att man enkelt fick sällskap med damer som var födda samma år som man själv konfirmerades om man bara hade en tillräckligt stor cykel. Min fru och jag insåg på Korsika, med förvåning, att majoriteten av MC-åkarna fortfarande är födda på 40-talet, men att damerna bakpå numera snarare är födda på tidigt 70-tal till skillnad mot på min tid när de var främst 50-talister bakpå – men så är ju cyklarna större och mer potenta numera också.

Det var ju trafiken jag skulle skriva om. Att vistas på samma väg som dessa MC-åkare är en skrämmande upplevelse. På Korsika finns nämligen sällan en raksträcka utan det är kontinuerliga skarpa kurvor, endera uppför bergen eller nedför bergen. På ena sidan har man en vertikal bergvägg där stenar rastar ned och på andra sidan har man ett bråddjup, som ofta slutar i havet och det finns inga räcken. Föreställ er då när vi bilister, som kör i 30 km/timman möter radband av MC-åkare som enbart är där för att träna kurvtagningsteknik i högfart – vilket jag konstaterade många behövde, men kanske inte just bland andra trafikanter. Som gammal MC-förare kan jag inte begripa varför man hela tiden måste åka på vita mittlinjen på vägar där två bilar inte kan mötas och varför vänstra sidan av vägen är trevligare än den högra. Jag förstår inte heller hur man tänker när man oftast gör omkörningar just vid möten, eller i skarpa kurvor genom att köra på vänster sida av vägen. Ensamcyklarna, som ofta var yngre par, körde ganska vettigt och njöt av naturen – de farliga var de flockar på dussinet pensionärer som kom på ett radband. När alfahannen i täten av flocken körde om måste helt enkelt alla de andra köra om oavsett trafiksituationen. Om man genom tvärnit i en kurva lyckades rädda livet på ledarhannen hade man stora problem att undvika att bli överkörd av resten av flocken. Det ruskiga med de här flockarna var ju att många i kön kanske inte alls hade den vanan, skickligheten och reaktionsförmågan som krävdes för att hänga på de andra, men man vill ju inte bli trackad inför damerna vid restaurangbordet på kvällen. Att de inte heller såg något av den vackra naturen hade man löst genom att ha hjälmkamera så man kunde sitta med en pilsner under vintern och kolla in vad man ”sett” på semestern.

Apropå restaurangen så råkade vi ut för en sådan här HD-klubb av grabbar i vår egen ålder, med avsevärt yngre damer en kväll. Ca 25 personer dråsade in på en restaurang av bättre sort där vi andra satt i lugn och ro och åt god man, pratade och såg ut över havet. HD-herrarna var givetvis klädda i skinnställ, hjälm och stövlar, medan deras damer hade snofsat till sig i mer civila kläder, som damer gärna gör. Så var ju damerna i en ålder så det var mödan värt att snofsa upp sig också, medan herrarna inte hade så mycket att förlora. Hur som helst så tog de över restaurangen och visade samma hänsyn till omgivningen som de tidigare gjort på vägen. Det var som om ett gäng svenska tonåringar på skidsemester i Alperna kommit in. Vi andra avslutade snabbt vår måltid eftersom vi varken kunde äta eller prata i allt stojet.

Man kan ju emellertid förstå att man fylls av livslust och eufori när man hela dagen har pumpat in adrenalin i sitt blodomlopp och haft ständiga nära-döden-upplevelser. Vad jag däremot har svårare att begripa mig på är hur en kvinna som har halva livet framför sig kan överlämna sig i händerna på en adrenalinmissbrukande pensionär, med de begränsade reflexer både vad gäller fysik och nervsystem som en senior oundvikligen har. Att döma av vår upplevelse på restaurangen är troligen förarna dessutom ganska bakfulla när de störtar utför bergen.

Nu hjälper det något om man kör runt Korsika motsols eftersom man då får MC-förarna i ryggen och det är något mindre skrämmande än att möta dom på fel sida i en kurva. Skälet är att om man kör motsols på kustvägarna så åker man längst från bergssidan och undviker de nedramlade stenarna och det vill de som åker MC, cyklar eller har öppen bil gärna undvika. Man kan också välja att åka på lite sämre och gropiga vägar. För oss bilister spelar det inte så stor roll – man kan ändå inte köra fort, men en MC-åkare kan inte stå ut med att hålla under 50 som vi andra så då slipper man dom. En annan fördel med att åka motsols är att de flesta parkeringsfickor ligger på utsidan och då slipper man köra över vägen, vilket alltid är farligt eftersom sikten bara är något tiotal meter.

Parkeringsfickorna är en sak för sig. Det finns ganska många eftersom alla måste stanna och fotografera den vackra utsikten stup i kvarten. Det är därför viktigt att man stannar på ett sätt så andra kan få plats vilket alla gör utom MC-åkarna. De kunde ju parkera sina cyklar sida vid sida eller utefter kanterna så en bilist fick plats, men icke så! När flockens ledare stannar, stannar alla och placerar sina cyklar som ett plocke-pin utspridda över hela parkeringsfickan så ingen annan får plats. Vid något tillfälle såg vi bilister som försiktigt försökte knô sig in, men nåde den som kommer inom en meter från en glänsande HD – det gör man inte om. Man kanske skall tillägga att vi ändå inte talar om HD-gäng i den svenska bemärkelsen utan här talar vi om mycket vanliga medelålders män som upplever en ”andra vår” eller kanske en tredje, vad vet jag.

Nu har jag berömt den korsikanska trafikkulturen och sablat ned gubbar på MC. Förr ansåg jag att man borde ha åldersgräns nedåt för att köra tung MC, men nu har jag reviderat den enkla uppfattningen. Varken min fru eller jag hade en aning om hur gamla MC-åkarna är idag, men det uppenbarades ju när de tog av sina hjälmar. Jag missunnar dom inte upplevelsen, men nog borde dom inse att det krävs en del både av sinnesreflexer och motorik att handskas med dagens monstercyklar. Jag förstår att dom inte har jämnåriga ”spättor” bakpå. Vilken mogen kvinna med någorlunda omdöme skulle vilja utsättas sig för en överhängande risk för en förtida död.

Övrigt
Om ni vill ha restaurangtips från Korsika skall ni läsa min restaurangblogg
Allmänt om Korsika kan du läsa om på annan plats

Har ni upprättat ett grönt testamente ännu?

”Du kan väl byta glödlampan i Majolikalampan så är du snäll”, säger min fru. Lampan är gammalt arvegods och är ursprungligen gjord för fotogen och stearinljus. Numera finns tre glödlampor med liten fattning för dagligt bruk. Den trasiga lampan var en gammaldags glödtrådslampa som vi har haft kvar och den har suttit där under mycket lång tid. De två andra lamporna är fula klumpiga LED-lampor. Under en övergångstid har vi använt sk. lågenergilampor av kvicksilverhalogentyp, som inte bara är dyra utan också oerhört farliga för både människor och miljö om dom går sönder. Att en sådan lampa alltid höll kortare tid än de gamla hederliga glödtrådslamporna trots priset och texten på förpackningen var irriterande. Vi frågade i vår affär hur man gör om dom pajar efter kort tid. ”då får man komma tillbaka med den”, sa dom. Men hur visar man att det är just den lampan man köpt just då undrade vi, vilket vi inte fick något svar på.

Nu har vi som sagt de där missfostren till LED-lampor. Enligt förpackningen skall just den här lampan klara 50 000 av- och påslagningar eller 40 000 brinntimmar. Om vi slår på och av lampan en gång per dag håller den således i 55 år. Om vi använder den i genomsnitt 4 timmar per dygn håller den garanterat i 27 år, men det förutsätter att vi låter den brinna i ett sträck i fyra timmar. Om man är lite energimedveten så släcker och tänder man väl där man är och då kan man kanske få ned brinntiden till 2 timmar per dygn. Med den beräkningen så håller således lamporna sisådär 50 år eftersom man knäpper på och av lite oftare. När man som vi börjar närma oss 70 år verkar det vara en dålig investering att sätta in LED-lampor i hela huset, speciellt som dom kostar mellan 100 och 200 kronor styck. Man måste således börja tänka på till vem man skall testamentera sina glödlampor eftersom dom rent statistiskt sett borde ha mycket kvar att ge när vi tar ned skylten.

Nu är det inte detta som bekymrar mig utan snarare logiken i situationen – eller snarare bristen på logik. Vi vet genom historien att glödlampsindustrin har lagt ned stora forskningspengar på att försämra brinntiden hos traditionella glödlampor eftersom man inte fick sälja tillräckligt mycket. Vad får oss att tro att samma industri idag skulle nöja sig med att sälja en till två glödlampsbyten till världens medborgare under en livstid? Det skall bli väldigt spännande att se hur man tänker tjäna pengar när alla bytt sina gamla lampor mot LED-lampor. Kommer man att byta stigning på skruvfattningen till en miljövänligare gänga? Kommer man att genom överenskommelse mellan industrin och miljörörelsen att konstruera om alla armaturer så de gamla lamporna inte passar? Kommer man att forska fram nya rön som säger att våra barn blir sjuka om man inte byter ut de gamla lamporna mot nya än dyrare modeller? Kommer man att ta fram en lampa som bara går på ”grön el”? Kanske man gör en lampa som rapporterar direkt till Facebook när man slår på den (badrumsvåg finns redan av den typen)? Min fantasi räcker inte till, men en sak är jag övertygad om och det är att man inte tänker låta oss sitta lugnt med vår nyinköpta LED-lampa till dödagar och känna oss nöjda.

Jag börjar bli dj-gt trött

I morse när jag öppnade entrédörren såg jag att vår palm som står vid sidan av porten blivit stulen. Den väger sina modiga 30 kilo så det är minsann ingen stundens ingivelse. När vi flyttade hit för sex år sedan var det en säker by där de flesta är släkt, alla känner alla och man behövde inte vara rädd att bli av med saker. Numera åker det runt personer under efternatten och plockar till sig allt som innevånarna lämnat ute.

Jag har berättat tidigare hur byns grisfarmare, som har sina grisar i lösdrift året runt, får grisar stulna i nattens timmar. Främmande personer går bara in i husen om det inte är låst och låtsas de kommit fel. För inte länge sedan trängde sig två män in hos vår granne som var ensam med sina två barn och de vägrade gå ut. Hon kunde inte tala med dem eftersom de talade ett språk hon aldrig hört förut. Själva har vi väl inte råkat så illa ut, men nyplanterade växter blir stulna under natten och en natt när vi glömde tre stora säckar kattsand utanför källardörren var de borta på morgonen. Det är ändå en undanskymd gränd där man knappt kan köra in.

På motorvägen får man se upp numera. Bilar kör upp jämsides och kastar något hårt på bilen så man skall tro att något gått sönder. Sedan pekar de och gestikulerar så man åker in på en parkeringsplats där man blir rånad. Långtradarrastplatserna är numera dygnet-runt-bevakade med video eftersom kollegor från vissa länder är utrustade med specialverktyg så de kan tömma diseltanken medan chauffören sover och sedan kan de tanka sin egen bil.

Det tråkiga är att man känner sig så olustig (gnällbältesord) både när man är hemma och när man är ute på vägarna numera. Det sprider också misstänksamhet mot främlingar eftersom det finns personer som inte har någon som helst respekt för andra människor och deras ägodelar. Vi har numera TRE lås på vår ytterdörr eftersom franska dörrar inte är konstruerade för den typ av infällda lås som vi har i Sverige och därför lätt kan forceras.

För att tala om något annat så blev det ingen medalj i 50 km skidor heller, men en värdig avslutning för värdlandet. Jag hoppades länge på Finland, som hade varit värda en uppmuntran efter många år av bortovaro efter dopingskandalerna. Norrmännen hade tydligen tappat bort vallaburkarna igen efter att ha hittat dom tillfälligt. Kanske någon brutit sig in i vallabussen under natten. Statsministern får väl uttala sig igen.

Vi såg på den ypperliga sändningen på fransk TV och hade svenska Radiosporten på med kunniga kommentarer. Det funkade bra, förutom att Radiosporten låg en hel del efter med kommentarerna – det var väl något elektrisk eller upphovsrättsligt kanske. I hockey blir det i alla fall medaljer senare idag.

Det är lite synd att tvingas sitta inne för det är strålande väder. Igår promenerade vi på stranden och åt lunch på en av restaurangerna. Det var 18 grader varmt och riktigt gassigt.

Vinjettbilden visar Narbonne Plage en lördag i februari

Vårresa till Spanien 2014

Visserligen klarar vi oss här nere för det mesta från alla oväder som drabbar Frankrike, men det skadar inte att tjuvstarta lite och åka ner till Spanien några dagar under tidig vår – det har blivit en vana. Pyrenéerna skyddar ju lite från allt elände som drabbat framför allt västra delen av Europa i år. Vi beslutade att åka på en minitripp till Girona, Tarragona och Valencia under fyra dagar. Det var verkligen skillnad – i Valencia var det 29 grader och det brukar vara normaltemperatur i juli i vanliga fall.

Gamla staden i Girona

En god vän hade berättat att gamla staden i Girona skulle vara vacker så det blev första anhalten – det tar ju inte lång stund att åka dit från oss. Vi hade spetsat in oss på en restaurang som heter Nu och det var verkligen resans mathöjdare. Visserligen sa hotellet att dom kunde fixa in oss på El Celler de Can Roca, som enligt The White Guide skall vara världens bästa restaurang idag. Normalt är väntetiderna astronomiska, men vi avböjde – det får bli en annan gång.

Gamla staden var fin med många fina miljöer. Vi såg en rolig grej där. I stället för att klottra och rista in sina namn i det ena och det andra hade ungdomarna skrivit sina namn på hänglås som man fäste på räcket till en av broarna över till gamla staden. Vi visade det för ett gäng engelska fjortisar som tyckte det var såå coolt. Vi hann med lite shopping också – det var 70 % rea i många affärer.

I stället för klotter

Nästa anhalt blev Tarragona, som inte har ett dugg att göra med nötchoklad. Däremot var den en mycket viktig stad under romartiden och har mängder av gamla spännande lämningar från den tiden. Man hade ett speciellt krisprogram under februari på ett stort antal restauranger. Man kunde då äta deras gourmetmeny till ett starkt reducerat pris – exempelvis 30 euro för en meny som normalt kostade 50 euro. Vi valde restaurang AQ, som var ett mycket bra val. Deras sjurätters meny var mycket god. Den var mer traditionellt spanskt än den vi åt på Restaurang Nu i Girona, men även här i den nya stilen med små oerhört välgjorda smårätter. Döm av vår förvåning när man i slutet av måltiden kom med en påse med en flaska av samma vin vi valt till maten, som vi skulle ta med oss hem. Visserligen stod det att man fick två flaskor för en, men inte trodde vi, svenskar som vi är, att vi kunde ta hem den andra flaskan. En intressant sak med vinet var att det innehöll exakt samma druvor som ett vin från Corbières, dvs. Carrignan, Grenach och Syrah, men var mycket mjukare och mindre kraftigt i smaken. Där ser man vilken skillnad jordmånen gör fast klimatet är ganska likartat.


Valencia hade vi gett två nätter och även det är en vacker stad med mängder att se. Här blev jag emellertid lite irriterad ett par gånger, vad det nu tjänar till. Den första gången var när, på spanskt vis, man skulle ha 5 euro i inträde till katedralen. Jag tycker faktiskt att det är fräckt av katolska kyrkan, som har ställt till så mycket elände och grymhet för folk i nästan 2000 år, tar betalt när människor vill gå in i kyrkan. Kyrkan skulle ju enkelt kunna betala hela Spaniens underskott med det dom gamat åt sig genom åren, men ändå kan inte folk gå in i kyrkorna gratis.

Den andra gången jag fick höjt blodtryck var när vi besökte ortens stolthet, den berömde arkitekten Santiago Calatravas berömda operahus. Det är stängt på obestämd tid eftersom byggnadens fasad är byggd av helsvetsad plåt som en oceanångare. En i och för sig strålande idé för att ge den en spännande form, men inte när man sedan lägger en beklädnad av keramikmosaik ovanpå plåten. Visserligen klädde Barcelonas mest kände arkitekt Antonio Gaudí ofta sina verk med mosaik, men på betonggrund. Den, det minsta fysikkunniga person vet att solbelyst plåt utvidgar sig och krymper oerhört mycket, medan keramik inte rör sig alls. Resultatet har blivit att de vassa keramikplattorna spjälkar av från underlaget och regnar ned över besökarna – dom är vassa så hela området är avlyst på obestämd tid. Nu ägnar sig ett gäng hantverkare åt att bila bort varenda flisa av mosaik för att sedan kanske kunna måla plåten istället. Men – det ger arbetstillfällen i krisens Spanien. Det är synd när man ritar en så spännande byggnad att inte kunna det mest elementära om materialegenskaper. Det är också sorgligt att sådana tokigheter inte är ovanliga bland världens stjärnarkitekter och riktigt illa är det att det aldrig ger dem dåligt ryckte bland kollegorna. Man får, för Malmös skulle, hoppas att Calatrava har läst på bättre när han ritade Turning Torso.

Den vackra saluhallen i Valencia

I övrigt gav Valencia mersmak. Vi hann också besöka den vackra saluhallen som är världens äldsta som fortfarande är i bruk. Den ligger mitt i gamla sta’n som man kan ägna många timmar åt. En sak som är så spännande med spanska och andra sydeuropeiska städer också förresten, är alla öppna platser och parker i staden. Det ger en väldigt spännande och omväxlande stadsmiljö där människor kan mötas och koppla av. Det är skillnad mot i ett av Europas mest glesbefolkade länder där alla stadsmiljöer numera skall ”förtätas” genom att någon ”allmännytta” eller HSB smäller upp en skyskrapa. Jag har aldrig förstått mina kollegors förtjusning över denna ”förtätning”, men jag tror det har något att göra med att ju tätare man bor ju bättre är det för miljön och så måste ju alla tokstollar som envisas med att bo på kvar på landet få plats så småningom när dom blivit förnuftiga och tagit sitt miljömässiga ansvar.

Vinjettbilden föreställer Calatravas operahus med större delen av mosaiken borthuggen. OBS de vita horisontala delarna samt nedtill på "skrovet" där mosaiken är intakt. Det är där den är lagd på betong.

Vårtecken

Någon riktig vinter har vi inte haft hos oss, men runt omkring oss har det varit dramatiskt. Både norr om oss i Montagne Noire och söder om oss i Pyrenéerna ser vi snöklädda bergstoppar och borta på Rivieran har det som vanligt varit översvämningar. Vi kan se tecken på det här också eftersom vattnet forsar fram i floden Orbieu och den kommer ju från trakter där det tydligen regnat rejält.

Vi har haft 15 grader några dagar nu och man börjar skönja tecken på att våren kommer. Fåren bakom slottet nedkommer nu med fler och fler små telningar. Idag var nykomlingarna så små och späda så tackorna fortfarande hade efterbörden hängande kvar. Av naturliga skäl var de lite skygga mot oss, men de mödrar vars telningar var några dagar gamla var desto mer intresserade att få smaka på våra brödskalkar.

I naturen ser man att mimosans små gula kulor blir allt större och mandelträdens knoppar spricker snart ut. De ljusblå blommorna på rosmarinen visar sig också, men de buskarna kommer snart att vara fyllda av blommor och ger en vacker kontrast till en taggig buske som blommar i klargult. Man kan tro att naturen hyllar den svenska flaggan.

Vi funderar på att fuska lite och åka över bergen ned till Spanien på nära dagar så våren får utveckla sig i sin egen takt här hemma medan vi njuter av den spanska förhandsvisningen. Det finns få saker som är så trevliga och rogivande som vidsträckta medelhavsstränder på vintern och vackra spanska städer utanför turistsäsongen. Troligen står mandelträden i full blom när vi kommer tillbaka.

Klicka gärna på bilderna så blir de större och finare.

Den omoderna utvecklingen och de oförstådda teorierna

Jag hör att socialtjänsten i Sverige börjat med tidsstudier inom hemtjänsten. Inte bara vad gäller banala saker som att registrera när personalen kommer och går till kunden, utan när varje moment slutar och börjar som städning, matlagning, dusch, hjälpa på toa osv. Troligen har någon som inte själv arbetat med kunderna bestämt vilken idealtid som behövs för varje moment. Man tillämpar därmed metoder som är hundra år gamla och som i stort blev omoderna inom industrin för fyrtio år sedan och dessutom bygger på missuppfattningar av teorierna bakom. Troligen har man också utarbetat en standardåldring som rikslikare med standardiserad kroppsform och normaliserad mobilitet och standardiserat mentalt tillstånd.

Det här är en teknik som uppfanns av den amerikanske ingenjören Frederic Winslow Taylor vid förra sekelskiftet och är mest känt som teorierna bakom Fords löpande band, men också för de flesta andra industriarbeten. Den hade sin storhetstid i svensk industri fram till 70-talet, varefter man mer och mer gått ifrån dessa tekniker. Den svenska vårdindustrin har nu återupptäckt den – man undrar bara vilka som fortfarande behärskar teknikerna och tror på dess nytta.

Taylor uppfann tekniken i en tid när hantverksarbetet var manuellt och utfördes efter den enskilde hantverkarens egna huvud. Detta passade inte den nya industrin med masstillverkning eftersom det var alltför utlämnat till den enskildes godtycke. Kvalitén blev lidande eftersom alla gjorde olika, men varierande metoder och skicklighet. På grund av bristande förmåga att ta till sig teori bland arbetarklassen på den tiden kunde man inte heller lära ut principer för tillverkningen till de flesta. Knepet var då att analysera arbetet och dela upp det i fragment som var så små att vem som helst kunde utföra dem – "löpande band". För detta behövdes nästan inga intellektuella utförsgåvor hos arbetarna och kvalitén garanterades så länge räckan av arbetare utförde sin lilla bit korrekt. Inget ansvar för varken planering, utförande eller kvalitet krävdes av den enskilde arbetaren – eller ens att förstå helheten eller syftet med sitt eget bidrag.

Jag hade förmånen att komma över en antikvarisk upplaga av Taylors berömda bok ”The Priciples of Scientific Management” och har läst och analyserat den ingående. Det framgår då att Taylors metoder inte, som många både kritiker och efterföljare tror, var ett självändamål eller handbok – bara en filosofi och förhållningssätt för att åstadkomma kvalitet och effektivitet med de kunskapsmässiga förutsättningar som den tidens arbetare hade. Han varnade till och med uttryckligen för att kopiera hans åtgärder utan att förstå dess tolkning i den specifika situationen. När han exempelvis föreslog åtgärder för att förbättra kvalitén vid kontroll av glödlampor, som framför allt utfördes av kvinnor eftersom Taylor ansåg att de var noggrannare och mer observanta än män, hade han helt andra förslag att komma med än när det gällde att montera bilar eller att skyffla kol. Där föreskrev han att kvinnorna skulle ha en obligatorisk paus varje timma då de måste lämna arbetsplatsen och gå ut i en öppen innegård och koppla av från det krävande arbetet – detta för att förbättra deras uppmärksamhet och därmed arbetets kvalitet. Han var också angelägen om att, beroende på arbete, regelbundna och olika långa pauser skulle tas för återhämtning i alla arbeten. Det var nämligen, enligt hans sätt att resonera, inte rationellt att kräva för långa pass eftersom man då slet ut arbetaren och fick ut ett sämre dagsverke. När det gällde de som skyfflade kol föreskrev han exempelvis användande av mindre skyfflar för att arbetaren skulle orka hålla en jämn takt mellan pauserna. Hans huvudprincip var alltid att få ut ”a good days work”.

Om Taylor hade levt idag när utbildningsnivån och förmågan att ta egna beslut, planera sitt arbete och ansvara för resultatets kvalitet är så oändligt mycket större skulle han troligen tagit fasta på det och gett allt större ansvar till den enskilde i arbetet - allt för att höja produktivitet och kvalitet. Det är just detta som skett i industrin trots stort motstånd från gamla taylorister som aldrig förstått Taylors principer, bara tagit till sig hans daterade lösningar, ofta de negativa delarna, utan att fundera över hur man idag borde arbeta i hans anda.

Vid tiden förslog Taylor åtgärder som ökade antalet personer som planerade, pekade och kontrollerade, medan hans teorier idag, med dagens kompetenta människor, skulle minska antalet personer som planerar, pekar och kontrollerar drastiskt. I offentliga sektorn gör man numera tvärtom i motsats till många industriföretag.

Jag arbetade under ett par decennier med dessa frågor inom industrin, bl.a. ingick jag i den grupp som utformade produktionssystemet för Volvos Uddevallafabrik där stort ansvar för planering, metoder och kvalitet gavs till bilbyggarna, till de traditionella ingenjörernas förfäran och som resulterade i de kvalitativt bästa bilar som Volvo dittills byggt. När jag senare försökte introducera liknande idéer inom sjukvården fick jag alltid kommentaren att ”man faktisk sysslade med människor, inte med bilar”. Jojo – man kanske borde följt med lite i utvecklingen innan man satte sig på sina höga hästar.

Vinjettbilden är lånad från Petterssonbloggen

Nu är jag inte Veteran längre

Under ett par år har läsarna av tidningen Veteranen kunnat ta del av denna blogg om pensionärsliv i Frankrike. Initiativet till samarbetet kom från Veteranens redaktion, som hade hittat min blogg och gillat den. Jag kunde välja mellan att blogga exklusivt för Veteranen eller fortsätta som tidigare och låta Veteranen länka mina blogginlägg till sin webbtidning. Någon ersättning för detta redaktionella arbete diskuterades inte och det ingår inte i de flesta tidningars policy när det gäller oorganiserade skribenter. Man litar till att vi väldigt gärna vill se våra tankar i tryck.

Nu är det inte egalt om man skriver exklusivt för en webbsida eller länkar sitt eget material till sidan. Många tidningar som erbjuder bloggare att skriva och även erbjuder speciella bloggtjänster gör detta för att öka sin egen trafik – förutom att få intressanta texter gratis. Trafiken till en webbtidning är nämligen det viktigaste för att få hög rating på Google och därmed bli attraktiv för olika företag att annonsera på. Det är annonserna som är en viktig inkomstkälla för tidningarna. Det bästa är således att skribenterna finns i tidningen och att läsarna aldrig lämnar tidningssidan. Därför vill man ogärna länka till en originalblogg utan helst publicera texterna på den egna sidan. För bloggaren gäller samma sak – man vill ha trafik till den egna bloggen för att få hög rating – inte främst för annonser eftersom det är försumbart för en blogg, men för att komma högt i träfflistan när läsare söker på Google. Det är ju många läsare på den egna bloggen som är belöningen för ens arbete.

Till en början fungerade det utmärkt och jag fick ganska mycket trafik från Veteranen och de fick använda mina texter – alla var nöjda. Efter en tid upphörde emellertid trafiken från Veteranen och jag såg då att man lagt ut hela min text på sin sida. Vad som var värre var emellertid att man tagit bort viktiga delar av texten, nämligen mina utgående textlänkar. Jag länkar nämligen rikligt till andra ställen på Internet och till aktuella dagstidningar för att understödja, förklara och kommentera det jag skriver om. När dessa länkar släcks ned blir delar av texten obegriplig.

Givetvis kan nedsläckningen av länkar vara ett tekniskt problem, men det passar också utmärkt ur ekonomisk synvinkel för Veteranen. Varje utgående länk från en text innebär nämligen att läsaren lämnar Veteranen och därmed missar man lönsam trafik och Veteranens attraktionskraft minskar hos annonsörerna.

Jag påpekade detta för Veteranen och önskade en ändring. Man menade då att det inte fanns tekniska möjligheter att göra annorlunda och påpekade att det stod mig fritt att avbryta samarbetet. Jag påpekade att samarbetet kommit till stånd på deras initiativ och att det inte var viktigt för mig att synas på Veteranen när nyttan är helt ensidig.

Veteranen har nu släckt ned min blogg efter överenskommelse mellan oss. Skulle någon sakna den och hittat min direktadress så är ni fortsättningsvis välkomna att följa den här. Jag skulle uppskatta om ni skriver en rad i kommentarsfältet, eftersom jag är nyfiken på huruvida några följer mig från Veteranen.

Snabbvisit till Barcelona

La Barceloneta i oktober

Vår favoritrestaurang i Barcelona, Osmosis, bjöd in oss till vin- och matprovning. Eftersom vädret skulle bli bra och det bara tar drygt ett par timmar att åka dit med bil så bestämde vi oss spontant för att åka. Det blev väldigt lyckat. Man hade dukat långbord i restaurangen för 16 par och vi var de enda utlänningarna så man ställde upp med en kypare som översatte vad som berättades om vinerna och maten. Han var glad för han fick äta med gästerna och slapp jobba den kvällen.

Maten var som alltid helt fantastisk och vinerna var av det slaget som man inte normalt har råd med själv. Trevligt var det också och det gick riktigt bra att hanka sig fram på en blandning av en mängd olika språk. Det enda tråkiga var att min frus förkylning bröt ut rejält under kvällen.

För inte så länge sedan låg Osmosis som nummer 1 av Barcelonas restauranger på TripAdvisor – nu är den inte ens bland de 200 bästa, vilket kräver en kommentar om TripAdvisor och andra liknande sajter. Man kan emellertid konstatera att maten är precis lika bra som alltid och servicen kan inte bli bättre. Detta visas också av att nästan varje gäst har gett högsta poäng och överväldigande goda omdömen på TripAdvisor. En handfull gäster har emellertid gett bottenbetyg med kommentarer som oätlig mat, snålt med mat, snorkig betjäning och usel miljö. Det krävs bara några få sådana omdömen för att rasa i listan.

Man vet att vissa restauranger och hotell skriver positiva rapporter om sig själva, liksom att man skriver ned sina konkurrenter. Detta är ett problem för de här sajterna och straffas om det avslöjas. Det finns emellertid andra förklaringar. Jag roade mig med att gå igenom kritiken om Osmosis och fann att det var företrädesvis engelska gäster som varit starkt kritiska. Man inser ju lätt att den egna matkulturen, samt religiösa/etiska, personlig smak eller andra orsaker kan spela in.

Gourmetrestauranger använder ofta råvaror som gåslever, ostron, bläckfisk, sniglar, kalvbräss och annat som den vane inte kan/vågar äta. Gästen har helt enkelt kommit till fel restaurang. Man kan ju tänka sig unga fotbollsentusiaster som vill fullborda sitt besök i fotbollens Mecka med ett besök på den bästa restaurangen enligt TripAdvisor och blir serverade sju små rätter med råvaror som man aldrig smakat förr och kanske dessutom kryddat med vitlök och inte ens pommes frites till. Troligen är dom både hungriga och missnöjda när dom lämnar stället. Får dom dessutom vin till maten istället för öl så är kvällen totalt botten.

Dagen efter turistade vi, men det var varmt – 27 grader och helt vindstilla - så svettig blev man. Vi hann emellertid med Picassomuseet, men jag blir lika besviken varje gång jag följer hans utveckling. Hans kända verk gillar jag mycket, men det han gjort utöver det är knepigt. Att en så tekniskt begåvad ung konstnär kan utvecklas till en så slentrianmässig massproducent av underliga målningar är förunderligt. Mycket av det han gjorde under sitt liv påminner mest om ABF:s keramik- och målarkurser. Svenska Ord har troligen studerat hans arbeten ingående och haft liknande reflektioner när de gjorde filmen Picassos äventyr.

Santa Maria del Mar

Äntligen kunde vi komma in i den intressanta kyrkan Santa Maria del Mar från 1300-talet. Det är så uppfriskande att besöka detta överväldigande byggnadsverk helt i avsaknad av den obscena rikedom som många katolska kyrkor uppvisar. Speciellt intressant är det för oss som läst Ildefonso Falcones bok Katedralen vid havet.

Vi besökte också stranden i Barcelona – La Barceloneta – där vi åt lunch. Nog är det underligt att man kan finna en badstrand mitt i en miljonstad. Stranden var full av solande och badande människor trots att det var mitt i veckan. Vi åt en ganska bra lunch vid stranden.

På hemvägen ville min fru besöka ett outlet som heter La Roca Village, som hon läst om. Det ligger strax norr om Barcelona i riktning mot Girona. Det var enormt och rymde alla de kända märkena och några mindre kända – snyggt gjort faktiskt och mycket påkostat. Min fru saknade emellertid skoaffärer och dessutom var stilen på kläderna lite väl överdekorerade för hennes smak. Kanske det beror på att stora delar av kunderna vi såg var kineser, ryssar och araber och skyltningen var på därför lämpliga språk. För att dom skulle ta sig ända dit ut i obygden hade man en helikopterhamn i anslutning till anläggningen. Varför dom sökte sig till en outlet förstår jag inte – dom om några har väl råd att betala fullpris. Jag måste säga att jag undrar lite över det där med araberna. Hur funkar det när frun iklädd fotsid svart burka med bara springa för ögonen shoppar kläder. Vi såg många klädda på detta traditionella sätt - kvinnor alltså, inte männen, men det kanske var männen som shoppade på sig det senaste inom herrmodet för de var moderna så det förslog.

I vanlig ordning åkte vi in i La Jonquera på hemvägen och köpte på oss lite olivolja och en stor bit av den goda spanska skinkan, som vi åt som kvällsmat när vi kom hem.

För läsare av Veteranen, som vill ta del av originaltexten med aktiva länkar rekommenderar jag adressen  http://france-midi.blogspot.fr/2013/10/snabbvisit-till-barcelona.html

Konstigheter och trevligheter i tiden

Jag läser i bladet att man infört en ny lag i Kina som gör det straffbart att inte besöka sina föräldrar regelbundet – kanske något för den svenska åldringsvården. Vidare har en person i Tjeckien fått lov att ha en plastsil på huvudet på sitt ID-kort. Han tillhör nämligen den i Kansas bildade pastafariska tron som tillber det flygande spagettimonstret. Alla medlemmar av kyrkan måste bära en sil på huvudet till gudens ära. Kyrkan bildades i protest när Kansas lagstiftade om att alla delstatens skolor var tvingade att undervisa i Intelligent Design parallellt med Evolutionsläran. Lagen är numera borttagen men kyrkan består och har medlemmar över hela världen.

En märklig sak som ständigt påstår i Sverige och nästan aldrig ifrågasätt är att ungdomar numera är så oerhört mogna i jämförelse med förr i tiden. Man vill därför sänka rösträttsåldern till 16 år. Som släktforskare tycker jag detta påstående är lite märkligt. Bara för några generationer sedan ansågs man vara vuxen när man konfirmerade sig – dvs. vid 13 års ålder - och fick därmed bidra till familjens försörjning. Pojkarna fick ofta gå i lära eller ta ett arbete som dräng medan flickorna ofta skickades att tjäna som piga på någon gård långt från hemmet. För bara femtio år sedan var den stora drömmen att bli vuxen så fort som möjligt. Man tog vilket okvalificerat jobb som helst för att tjäna egna pengar och komma in på arbetsmarknaden. Om man utbildade sig så var det framför allt möjligheten till att få jobb som fick styra. Att bli känd, rik eller berömd var det få som ansåg vara realistiska mål i livet, men man kämpade ändå på efter sin bästa förmåga.

Detta skall jämföras med dagens curlade ungdomar som ända upp i 25-årsåldern lämnar tvätt hos mamma och hämtar djupfrysta matportioner veckovis. Man kan till och med höra familjefäder i 40-årsåldern som med stolthet påstår att de inte känner sig vuxna och det finns ingen anledning att ifrågasätta detta påstående. Man är inte mogen bara för att man kan hantera Internet och slå upp fakta med hjälp av Google som man sedan sprider som visdom till alla mindre vetande vuxna.

På den privata fronten är det hektiskt men väldigt trevligt med två barnbarn på besök. Kopian av Frodo Baggers svärd är färdigt med hjälp av mormor Annel och jag och Emiliano har just oljat hans slöjdkniv. Knivskaftet har ett parerskydd av älghorn och är i övrigt snidat i kärnvirke av sälg och rötad björk.

Dagarna är som sagt hektiska – intensiva baddagar i havet och vänners pool och Hamburger Martini Friday hos familjen Henderson – dock utan Martini för barnen. Nu är det bara några få dagar tills vi skall äntra biltåget i Narbonne för resa till Hamburg och Sverige.

Serien är ritad av Berglin och är hämtad från Svenska Dagbladet

Nystart efter 90

Min mor fyllde 90 år för några månader sedan. Med hänsyn till den höga åldern är hon lyckligt lottad. Hon är fullständigt klar i huvudet och har mängder av intressen. Hon har fram till sin 90-årsdag klarat allt själv – mat, städning, tvätt och framföra allt det stora intresset, bakning. Till det har hon ägnat sig åt olika handarbeten för att fördriva tiden.

Problemet har emellertid varit att hon så länge jag kan minnas haft värk och haft allehanda andra fysiska åkommor som satt ned hennes livslust. Den stora grejen varje vecka har varit att rada upp alla pillerburkar på stora bordet och fylla dosetten omsorgsfullt enligt skrivna instruktioner. Antalet piller har hela tiden ökat och inga har tagits bort. Många har haft som uppgift att döva biverkningarna av de andra. 

Hennes livslust var tidvis inte det bästa. Med hög ålder försvinner vännerna. Enda sättet att träffa sina gamla vänner är att gå till kyrkogården och sitta där vid gravvården någon halvtimma och berätta för dem om det senaste som hänt och tala om gamla minnen.

I normala fall ringer min mor alltid till min bror och talar om när hon tänker duscha och ringer igen när hon är klar. Han har ett arbete som gör att han enkelt kan komma om något händer. Ett av barnbarnen tittar också in varje dag en stund på en kopp kaffe och ser hur det är. Just den här dagen ringde hon inte min bror och barnbarnet hade fått ett vikariat och kunde inte komma. Givetvis föll min mor i hallen efter duschen och kunde inte ta sig upp själv. Larmet var inte heller nära eftersom hon tagit av det när hon duschade. 

När min bror kom hem på kvällen ansåg han det vara för sent att väcka vår mor så han tittade inte in förrän på morgonen. Hon hade då legat hela natten utan kläder på hallgolvet och kunde inte ta sig någonstans. Hon var i mycket dålig kondition och kördes i ilfart till lasarettet i Lindesberg där man fann att hon hade en svår infektion i kroppen och en sänka på 180.

Efter några dagars vård hämtade hon sig emellertid och chefsläkaren som varit ledig ansåg henne vara frisk nog att skrivas ut. Det visade sig att läkaren var en av min mors gamla slöjdelever så det blev ett trevligt återseende.  Ett resultat av sjukhusvistelsen blev att man såg över hennes medicinering och tog bort alla piller utom tre som hon behövde på grund av sin ålder.

Två veckor senare ville hon berätta en trevlig nyhet för mig, som hon väntat med tills hon var säker på sin sak. Sedan hon slutat med sina mediciner hade hon varit helt befriad från värk, sömnproblem och negativa tankar. Hon hade inte tagit en enda smärtstillande tablett på två veckor och inga sömnpiller. Hon var pigg och positiv och tyckte att hon fått en nystart på livet.

Det enda negativa må vara att min mors status väl har sjunkit bland andra åldringar eftersom hon nu är den som har minst antal piller i sin dosett. Men – å andra sidan ger det många poäng att köras akut till lasarettet.