Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 31 januari 2013

Att konsumeras med moderation!



Idag testar jag tre mycket trevliga nyheter. Det är en mycket intressant produkt från den senaste skörden i USA, en nygammal upplevelse från väldens mest prestigefyllda producent samt en mycket intressant produkt från gamla Sverige.

Det är det fina tobakshuset Marlborough där den senaste årgången med Virginiatobak just kommit i handeln. Den vi provade var filterversonen som inte har riktigt den kraft och inte ger den fyllighet som den traditionella ziggen ger, men ändå har den typiska hösmaken som är så typiskt för märket. Kanske är den nya årgången något torrare i röken än förra årets version, men den har en fin bränd avslutning, speciellt om man röker den ända in på filtret.

Vår andra upplevelse var en mycket fyllig handrullad cigarr från Cuba. Det finns inte mycket att säga om denna kung/drottning bland cigarrtillverkare. Vi provade en Montecristo no 2 som hade precis den rundhet och en viss sötma, som en riktig fin kubansk cigarr skall ha. Kanske just vårt exemplar vad något hårt rullad, men det stärker bara lungorna.

Slutligen har den fina svenska tillverkaren av snus kommit ut med en ny smak, som man kallar Kalles. Den är framställd genom att man blandar torkade, rökta romkorn från stenbit med snuset. Som allt snus smakar den vidrigt så det kommer nog att bli en oerhörd succé. Tillverkaren hoppas kunna attrahera traditionella Kalleskonsumenter i de yngre åldrarna.

VARNING 1! Detta är parodi inspirerad av morgonens Meny på SR P1 där dagens vintips lät ungefär likadant. Själv har jag inte något emot vin – ”att konsumeras med moderation” – som sägs efter varje inslag om alkohol i Frankrike. Jag tycker dessutom det är ganska fånigt med de häxprocesser mot rökare som man bedriver i Sverige, detta trots att jag inte är rökare. 

Sämst tycker jag emellertid om dubbelmoral!! Av det skälet tillåter jag mig att skriva om både cigarrer, mat och vin då och då men, ”med moderation”.

måndag 14 januari 2013

Det dagliga lunchrallyt på franska vägar


Att köra bil i Sydfrankrike är oerhört riskabelt, som jag berättat om tidigare. Det finns många orsaker till det. En är att andelen mycket gamla bilförare av båda kön är mycket större än i Sverige, en annan att alla kör mycket aggressivt på småvägar. Ju mindre vägar ju fortare skall det gå. Dessutom är det, underligt nog, så att kvinnor, speciellt yngre, inte alls som i Sverige visar stort omdöme i trafiken utan har en väldigt aggressiv körstil. Samtidigt som dom kör håller dom reda på sina barn, röker och telefonerar och dessutom ligger dom så nära framförvarande bil att man kan läsa på läpparna vad dom säger om idioten som ligger framför och hindrar. Så har vi också alla skåpbilar som alltid är för sent ute till nästa kund och därför kör som om dom var ensamma på vägen.

Man skulle kunna tro att farligaste tiden att vara ute på vägarna är efter lunch där sömnigheten orsakat av en halvflaska vin och en god måltid gör sig gällande, eller kanske på kvällen på hemväg från restaurangen, men icke så. Absolut farligaste tiden på många sätt är precis omkring klockan 12 på dagen. Försök rusa in på en affär 5 minuter i 12 och tro att du är i tid så får du se hur populär du blir. Klockan 12 skall nämligen varje sydfransman kunna kliva över tröskel till arbetsplatsen för att åka mot hemmet och den hägrande måltiden. Där kommer han/hon att bli kvar mellan 2 och 2 ½ timma beroende på var dom arbetar. Om någon kund kommer rusande vid den tiden måste det vara en utlänning eftersom alla franska kunder sitter på vägarna på väg mot hemmet och skulle aldrig drömma om att försinka någon vid den här tidpunkten.

Vägarna är således packade vid den här tiden och alla kör som galningar och har en vansinnig blick samtidigt som dom pratar i mobiltelefon, som visserligen är förbjudet, men det kan ju vara något livsnödvändigt som frun måste ha för att lägga sista handen vid den trerätters lunch som hon förberett. För att komplicera saken ytterligare fraktar man ofta hem sina barn för att äta lunch med familjen, vilket är kvinnornas uppgift och då måste dom ju vara hemma innan maken anländer för sin välförtjänta måltid. Trafiksituationen kring en normal skola är således fullständigt vansinnig några minuter före 12-slaget. Just idag hamnade jag mitt i detta och det vill jag aldrig mer göra.

För alla som tänker resa till södra Frankrike ger jag rådet att undvika lunchrallyt på vägarna. Gör som fransmännen – ta en långlunch på ett par timmar och håll er hemma och ät och drick.

söndag 13 januari 2013

Varför inte interjuva någon från instutitionen i fråga?

Det är väldigt irriterande att se inslag på TV i Frankrike eftersom allt är dubbat. Man får höra de tre första orden av utländska personer som intervjuas och sedan tar en fransk röst över och helt plötsligt pratar exempelvis Obama franska. Då är det betydligt trevligare med den svenska modellen där man ofta får höra originalsvaren och sedan en svensk röst som berättar vad som sagts. Visst är oftast den svenska översättningen både förkortad och tillrättalagd utifrån vad intervjuaren vill förmedla, men den som kan den intervjuades språk kan ju faktiskt höra vad som verkligen sägs. (Det heter faktiskt intervjuad även om många journalister idag envisas med att säga interjuvad, vilket i och för sig är helt i linje med att det på journalistsvenska heter instutition numera)

I Sverige har en del journalister emellertid börjat med ett annat oskick som åtminstone retat mig en del, speciellt de gånger jag själv varit utsatt för sådana intervjuer. Så här kan det låta.

Intervjuaren Pernilla Besserwissers påannons: ”Sveriges Radio erfar att det finns ett samband mellan magsmärtor och alltför högt intag av rostfri småspik. Professor Bengt Olsson vid Karolinska Institutet kommenterar. Professor Olsson – är det inte så att man får ont imagen om man äter mycket småspik?”

Professor Olsson: ”Jo.”

Pernilla Besserwisser för Sveriges Radio: ”Landets främste expert på magsmärtor orsakade av för högt intag av småspik bekräftar således detta samband för SR”.

Man undrar lite av vilket skäl man över huvud taget har med experterna om dom inte är betrodda att framföra sina rön själva. Av erfarenhet vet jag att ett skäl är att intervjuaren vill känna sig fri att klippa ihop frågor och svar så det passar till den åsikt han/hon bestämt sig för att vi lyssnare skall få höra. Det är lite som med telefonförsäljarna - om man som intervjuad är oförsiktig och svarar JA på frågan om det är vackert väder så har man genast köpt ett dyrt abonnemang när samtalet är färdigklippt, eller i intervjusituation, fått sig tillskriven en åsikt man inte har.

Andra skäl är att intervjuaren själv vill glänsa, alternativt att intervjuaren inte tror att experten kan förklara på ett begripligt sätt, eller att lyssnarna är för dumma för att förstå om inte det blir tillrättalagt av den eminente intervjuaren.

onsdag 9 januari 2013

Att förstöra fina gamla hus med hjälp av vad vi tror är fackmän


Vår by skulle vara ganska förfallen i sina centrala delar om det inte var för alla vi invandrare från Belgien, USA, England, Irland, Sverige och Norge för att inte tala om från norra Frankrike och Toulouse. Franska ungdomar vill inte bo i de gamla husen utan bygger nya villor byns utkant. Det är inte främst av ekonomiska skäl som i Marstrand och andra platser i Sverige utan enbart av fritt val. De nya husen är – ursäkta – oerhört fula och av dålig kvalitet, medan de gamla husen är helt fantastiska, billiga och centralt belägna. Visserligen får vi invandrare lägga ned en del pengar på att renovera, men de blir ändå inte dyrare än de moderna skokartongerna i utkanten av byn. Dessutom blir de renoverade husen väldigt vackra om man gör på rätt sätt.

Nu finns det emellertid många sätt att klanta till det om man köper ett gammalt hus. Eftersom jag vet en del om hur man renoverar hus tänkte jag ge några ord på vägen för de som har planer på att köpa någon gammal halvruin och göra om till ett drömhus.

Först och främst bör man se till att skaffa sig riktiga fönster med mer än en glasruta. Man kan hitta duktiga ebenister (närmast att jämföra med möbelsnickare) här nere som bygger exakta kopior av de gamla fönstren, men med riktiga isolerglas. Inte blir det dyrare heller än de plastfönster från fabrik som byggvaruhusen försöker lura på er.

Nästa steg är att skaffa en riktig värmeanläggning. Luftvärmepumpar med både kylning och värme är en bra investering som man snabbt tjänar in. Fransmännen själva litar främst till vedeldade öppna spisar i kombination med elektriska element, men det är inte särskilt effektivt och dessutom väldigt skitiga för atmosfären.

De flesta vill ju ha ett hus med rustik karaktär. Om man går till fackmän vill dom gärna täcka de underbara sneda och vinda murarna inomhus med gipsskivor så allt blir vinkelrät och fint. För att få lite atmosfär rekommenderas sedan att man smetar på falsk rustik puts på gipsskivorna så de ser gamla ut, men givetvis i våg och lod. Vi kunde inte hitta någon som insåg att man faktiskt kan låta de gamla väggarna vara som de är och bara laga och behandla med gipsputs, färg och vax som ytskikt, men de gjorde vi och det blev fantastiskt fint och dessutom tvättbart.

Om man däremot lägger på gipsskivor på väggarna så ordnar man dessutom en väldigt fin bostad för möss som det finns gott om där de får husrum. Ni kan ju tänka er vilka fina mushus det blir när väggarnas tjocklek kan variera med över en decimeter uppifrån och ned och som skall byggas över med raka gipsskivor. I vårt hus kan inga möss finnas eftersom alla golv, tak och väggar är av sten. Hos en del vänner däremot, där man skapat underbara rum mellan de gamla murarna och gipsskivorna, kryllar det av möss, som för ett herrans liv främst på nätterna och dessutom tar sig ut i människorummen och tar sig smakbitar av allt som lämnas framme.

Det bästa som kan hända är således att ett gammalt hus här nere blir sålt till en utlänning, som uppskattar det historiska och behandlar det med respekt och kunnighet. En del stora hus säljs till franska investerare och görs om till lägenheter eller B&B, vilken förutom ovanstående innebär att man slår sönder vackra gamla rumssamband och tar upp nya entréer och bygger nya trappor, vilket förstör husens historiska charm.

Jag läser i tidningen att det är lika illa i Sverige, vilket jag också vet av egen erfarenhet. Nästan varenda svensk färghandlare, påhejade av färgtillverkarna, rekommenderar exempelvis plastfärger i alla lägen. Kunniga personer menar till och med att byggvaruhusen faktiskt bidrar till att förstöra våra vackra gamla hus, både i Sverige och i Frankrike.

måndag 7 januari 2013

Våra duktiga och hederliga förtoendevalda

När vi bodde i Lerums kommun i Västsverige ville kommunen slå ett slag för miljön, sa man och dessutom spara in lite på de kommunala utgifterna. Man kom då på den, i och för sig, utmärkta idén att vi som producerade mycket sopor skulle få en högra kostnad. Det kommunala sopberget höll nämligen på att dränka kommunen ansåg man. I fortsättningen skulle vi få betala efter hur många kilo sopor vi producerade i hushållet. De som kunde presentera en individuell plan för hur man ville ta hand om sina hushållssopor skulle även få tillstånd att ha färre sophämtningar per månad.

Som goda medborgare och dessutom trädgårdsodlare ansökte vi därför om att få kompostera vårt hushållsavfall, vilket beviljades. Vi hade redan en kompost för trädgårdsavfall, men ordnade nu också en för hushållsavfall samt en mognadskompost där den fina jorden skulle få gotta till sig lite extra. Det blev jättebra – vi fick massor av fin gödning och tjänade ganska mycket på minskade sophämtningsavgifter redan första året. Många kommunmedborgare gjorde som vi och det blev en succé – trodde vi. Döm om vår förvåning när vi efter ett år fick en lika saftig sophämtningsräkning som under den tid vi skickade allt till kommunens soptipp. Vad hade hänt?

Jo – det kunde vår lokala tidning informera oss om. Vi hade varit alldeles för duktiga så kommunen fick inte in tillräckligt mycket pengar för att betala alla de tjänstemän och politiker som skulle försörjas inom sopområdet. Visserligen minskade avfallet, men man hade alltför många sopor i den kommunala administrationen som man nu inte kunde betala lönen till och det gick ju inte för sig. Således chockhöjde man kilopriset för att ta hand om det lilla vi nu lämnade ifrån oss till kommunen.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser att biltrafiken minskat drastiskt i Göteborgs innerstad sedan man införde biltullar. Hur i h-e skall man betala alla de investeringar som man redan beslutat om och som skall betalas av biltullarna, nu när folk är så dumma att dom slutar köra bil – det var ju inte så det var tänkt. Meningen var givetvis att folk skulle köra som vanligt och ge massor av klirr i kassan för Göteborgs kommun. Man undrar givetvis hur man skall göra om detta skattefusk fortsätter. Man har ju ändå tagit till alla extraåtgärder, som att beskatta dom som lämnar sta´n och dom som aldrig varit i Göteborg utan bara passerar förbi på motorvägen. Kanske man skulle kunna bötfälla alla som avstår från att köra bil eftersom dom avstår bara för att undvika skatt och det måste väl anses vara skattflykt.

Som gammal göteborgare funderar jag även på huruvida kommunens tjänstemän och politiker betalar trängselskatt. Med kännedom av den sk. Göteborgsandan så verkar det inte så troligt. Jag minns i min barndom när trafiknämnden i den lilla staden Nora beslutat om att enkelrikta huvudgatan. På måndag morgon kommer folkskolans vaktmästare, tillika politiker och ledamot av trafiknämnden i lugn takt åkande mot de nyuppsatta enkelriktningsskyltarna med sin ljusgröna Volvo PV 444 – ni vet en sådan där med ”kråka” på taket. Staden ende polisman stod strategiskt placerad dagen till ära med sin utryckningscykel och stoppade den betrodde politikern och påminde honom om det nya förbud som han själv varit med och klubbat igenom föregående vecka. ”Jo – det känner jag ju väl till”, säger denne politiske förtroendeman. ”Men, inte trodde jag de gällde stadens förtroendevalda”.

onsdag 2 januari 2013

Vi firar vårt 250-åriga hus


Så var det nytt år igen. I år firade vi lite extra eftersom vårt hus fyllde 250 år någon gång under 2012 och vi tyckte det var lika bra att vänta till i sista stund. Den som kan huvudräkning förstår att det byggdes 1762, vilket också står ovanför vår entrédörr. Att huset faktiskt byggdes 27 år innan franska revolutionen är ganska spännande att tänka på. Nu är delar av huset avsevärt äldre eftersom delar av det har sitt ursprung i den fästning som låg på samma plats sedan ”urminnes tider”, eller åtminstone sedan 1000-talet. Byn som sådan har emellertid anor från romersk tid, vilket man vet genom en gammal krukmakeriugn som man funnit från tiden innan vår tideräkning. Fästningen kallades Château Supérieur och var central i den befästa by som omgavs av murar och vallgravar. Utanför vallgraven fanns den andra fästningen Chàteau Bas och den finns faktiskt fortfarande kvar och ligger i rak linje från vår entrédörr och på ungefär samma nivå. De lär ha funnits underjordisk förbindelse mellan de två fästningarna en gång i tiden, men de är förstörda av allehanda kommunala installationer.

Vårt hus byggdes som bostad för Guillaume Berthomieu som ägde stora delar av Boutenac inom vallgravarna på den tiden. Eftersom han var en betydande man så blev hans ättling Jean-Pierre Berthomieu stadens förste konsul när revolutionen krävde ett civilt styre. Givetvis fanns inget kommunhus så där direkt efter revolutionen så kommunens styrelse fick träffas i andra våningen i vårt hus, som då ägdes av J-P B. och där det då fanns en stor sal. Huset var på den tiden dubbelt så stort, men delades sedan och i andra halvan bor våra vänner. Man kan fortfarande se igenmurade genomgångar mellan de två delarna. Ibland skämtar vi om att öppna upp förbindelserna eftersom vi ändå träffas så ofta.

Som sig bör firade vi med mängder av mat och dryck och gästerna var från flera olika kulturer. Eftersom Frankrike är ett efterblivet land så lägger man sig inte i varken färgen, formen eller ursprunget på mat, dryck och seder och ingen har vett om att bli kränkt. Vi hade således väldigt trevligt och kunde smaka på allehanda både tillåtna och otillåtna läckerheter och den som inte ville ha kunde både avstå och slippa utan krångel. Det är till och med så illa att vegetarianer kan smaka lite på kötträtterna vid högtidliga tillfällen, nykteristerna sjunger med i snapsvisorna och katolikerna kan konversera humanister utan krångel. Det enda man inte kan göra är att bjuda på vin från Australien eller något annat icke franskt land.

Det är väldigt okomplicerat att vara invandrare här eftersom inga rättänkande franska elitgrupper berättar för oss vad vi skall känna oss kränkta av – det får vi bestämma själva, men har inte kommit på något ännu. Eftersom jag följer svensk press dagligen så inser jag att jag skulle ha svårt i det svenska sällskapslivet numera. Jag skulle nog slinta med tungan både hit och dit, vilket jag inser varje gång jag talar i telefon med Sverige. Det är inte lätt att säga rätt nuförtiden – att göra rätt betyder inte så mycket har jag förstått.
Gadgeten innehöll ett fel