Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 22 april 2014

Nu har det hänt!


Nu har det hänt. Som ofta har jag oroat mig i onödan. Jag hade just beställt tid hos advokaten för att skriva om mitt testamente, som ni läst om i en tidigare text.

Gudskelov har den första LED-lampan pajat. Visserligen har den bara brunnit en bråkdel av de 25 000 timmar som utlovas på förpackningen men pajat har den, medan den gamla glödlampan som sitter i samma armatur envisas med att lysa upp vår tillvaro utan att ha en aning om att den är i nobelt grönt sällskap och borde veta hut.

Denna nobla miljövänliga tingest kostade sina modiga 12 euro och är ett under av teknik, tillika miljömedvetenhet, men som sagt – pajat har den och det var för väl. Jag var lite orolig för elbranschens framtid om man aldrig mer skulle få sälja en lampa till mig. Ordningen är återställd och aktier i lampfabriker lär bli en bra framtida investering.

Nu är jag inte så väldigt förvånad. Med en god uppfostran med nio år i missionsförbundets söndagsskola och dessutom genomgången konfirmationsutbildning vet jag ju att sakramenten mest har symbolisk betydelse för de troende och tjänar huvudsakligen som en markering att man är en god människa. Det är ungefär som nattvardsvin som man köper på Systemet eller koscher- och halalkött, som främst får sin särart av de böner man läser över dem under slakten, för att inte tala om grön el. Det är därför lite futtigt att klaga på att min dyra fina LED-lampa höll kortare tid än den mijöfarliga glödlampan.

Ujujuj – nu har jag nog kränkt någon, men det får man göra på nätet har jag hört.

fredag 18 april 2014

Att smälta in i Frankrike


Att man skulle tas för fransman i Frankrike är för mycket att begära även om man, som jag, ser ut som en. Man får sänka sina ambitioner och uppföra sig så man inte tas för holländare eller engelsman. Redan det kan vara svårt för en svensk. Ofta tas svenskar för holländare på grund av det obegripliga språket, höjden över havet och den ofta blonda kalufsen. Många svenska tas för engelsmän på grund av matpreferenserna. Jag tänker nu berätta vad man inte får göra, vad man kan göra och vad man bör göra för att passa in och anses vara en kultiverad person i Frankrike.

Absoluta måsten:

Man måste ta ögonkontakt och hälsa artigt på dem man möter på begränsade områden. Inte på gator och torg i stora städer, men på gator i byar och absolut i hissar, trappor och andra utrymmen där man har närkontakt.

Man säger ursäkta om man kommer i nästan närkontakt i exempelvis en matvaruaffär även om det inte är trångt. Att knuffa på folk med kundvagnen eller knô sig för att dom skall flytta på sig är inte en bra idé – inte ens om man har barnvagn.

Man måste alltid inleda ett samtal med ”god dag” även om man bara skall fråga om vägen. Det räcker inte med ”ursäkta ….”

Man måste alltid hälsa på expediter i butiker av mindre format. Inte på stormarknader, men i alla butiker där man får närkontakt med personalen. Man måste vidare säga tack och farväl när man går ut även om man inte köpt något.

Samma beteende gäller på restauranger där man hälsar allmänt om restaurangen är rimligt liten och speciellt på dem som sitter vid borden intill. Man säger också helst farväl när man går till dem som sitter närmast. Detta gäller inte nödvändigtvis snabbmatsrestauranger som MacDonalds och liknande.

Man måste vara artig i sitt ordval och titulera med min herre/min dam även om man är fly förbannad och i övrigt skäller ut personen. Detta gäller inte bilister där allt är möjligt.

Bör inte/får inte:

Man får inte skära av näsan på Roquefortosten eller annan krämig blåmögelost så man får allt det krämiga i mitten själv – man skär radiellt från periferin och inåt. Detta gäller endast Roquefort och liknande. Annan ost skär man som man vill.

Man behandlar inte ”foie gras” som om det vore leverpastej. Jag säger inte mer än det.

Man bör inte beställa välstekt kött på en restaurang där de frågar hur man vill ha det – kraftig engelsmannavarning på det.

Man häller inte upp vin i det stora glaset - det är till för vatten.

Man häller inte upp fulla glas med vin – man måste lämna rejäl plats för doften.

Man dricker inte så man blir berusad. Det är varken häftigt eller manligt och definitivt inte en ursäkt efteråt – bara en försvårande omständighet.

Man säger inte du till personer som man inte känner mycket väl och inte ens då om man är det minsta osäker.

Man bör inte hissa sina egna nationella flaggor onödigtvis ens om man kommer från Norge.

Däremot får man:

Dricka vilket vin man vill till vilken mat man vill.

Stoppa kniven i munnen – de flesta stjärnkockar använder gärna kniven för att smaka av.

I södern kan det till och med accepteras att man lägger is i enklare viner på sommaren, men där är min smärtgräns passerad.

Det är OK att lämna vin i glaset eller i flaskan på restaurang - man måste inte svepa alla halvtomma glas stående innan man går.

Dessutom får man gärna ta med sig flaskan hem om det skulle vara väldigt mycket kvar i den

Man får både berömma och klaga på maten på restauranger om det är befogat – det visar att man bryr sig och är kunnig - artighet anbefalles dock.

Man får tilltala okända personer som sitter bredvid en på restauranger eller i andra sammanhang – det anses trevligt.

Vinjettbilden är lånad från Resumé

tisdag 15 april 2014

Korsika är inte att leka med


Våra äldsta vänner i Frankrike är tre franska damer födda i Marocko. Två av dem har sina släktingar på Korsika. Efter många år i Lyon flyttade de till Séte, som de tyckte påminde mycket om deras barndoms miljö i Nordafrika. De startade där en restaurang, ett glasskaffé och en delikatessaffär som låg väl placerad vid gästhamnen. Det visade sig emellertid svårt att etablera sig i den branschen i Séte, Staden är nämligen av tradition uppbyggd av italienska invandrare och med dom har även maffian importerats och fått stor makt. Att det är så har man gjort dokumentärfilmer om och vi har själva varit på restauranger där det helt plötsligt blir knäpptyst när en äldre herre i mörk kostym och solglasögon åtföljd a två biffar kommer in. Vi har sett hur ägaren och hans fru skyndsamt rusar fram till gästen och kysser hans ring som han nådigt låter göras.

Som icke italienare och dessutom från Nordafrika hade således våra vänner stora problem att driva restaurang i Séte. Alla deras tillstånd förhalades, myndigheterna ägnade sig åt ständiga inspektioner och fann ständigt påhittade fel och hinder. Till och med förtäckta hot förekom. Våra vänner berättar då en historia som vi inte riktigt satt tro till tidigare. De bjöd in sina talrika kusiner och farbröder från Korsika under en vecka och förplägade dom på sin uteservering. Där satt de och pratade och stojade högt på sin speciella dialekt. Vännerna såg också noga till att presentera dem för alla andra restaurangägare, myndighetspersoner och vänner som passerade och gjorde hel klart från vilken provins släkten kom. Efter den uppvisningen upphörde alla trakasserier påstår dom.

Vi har väl mest tagit det som en god historia men häromdagen såg vi ett TV-program som fick oss att tänka annorlunda. Jag har ju berättat att de delarna i fransmännens hjärna som styr fantasi, omdöme och hyfs kopplas bort automatiskt när dom slår på tändningen på bilen. Nu är det tydligen inte bara vi som tycker det för det har också beskrivits i flera franska TV-program. För att ni skall förstå resten så måste man tala om hur en fransk nummerplåt ser ut. Den har förutom bilnumret information om att bilen kommer från EU och från Frankrike också en nummerkod för departementet och en logotyp som är typisk för departementet. Underligt nog är det bara bilnumret som är obligatoriskt – allt annat är frivilligt och kan väljas efter behag. Många parisare väljer således att klistra på en 11 för Aude när de besöker vårt departement eftersom parisare är så illa sedda och gärna får extra problem i trafiken här nere. På samma sätt har det - enligt programmet - blivit populärt i Paris att sätta på 2A eller 2B för Korsika samt det moriska huvudet som är symbol för Korsika på sin nummerplåt. Det existerar nämligen ingen parisare som trängs, tutar eller ger fingret åt en bil med sådana symboler på sin nummerplåt. Det förklarar också varför det finns så ovanligt många bilar med korsikanska symboler på i det här landet. Tänk att en liten ö kan ha en kultur som inte bara skrämmer italienska mafiosos utan dessutom får ordning på en fransk normalbilist.

torsdag 10 april 2014

Filmjölk i Frankrike


Saknar ni svensk filmjölk här i Frankrike? Det gör jag. Jag skall därför berätta hur man enkelt framställer jättegod filmjölk om man bor utomlands där den inte går att köpa.

Så här gjorde jag
När jag var i Sverige senast köpte jag två olika filmjölksorter och tog med mig i små plastflaskor hit ner. Det går bra att ta dem i bagaget för det tål kyla bra. Jag köpte A-fil och långfil att prova med. Man kan ta vilken sort man vill så länge den är gjord på levande kultur.

Väl hemma köpte jag röd mjölk av den sorten som är färsk – inte den där som man kan spara i månader. Jag hettade upp den till 95 grader och lät den svalna till rumstemperatur (digitaltermometer rekommenderas eftersom den inte får koka). Väl svalnad gjorde jag som min mormor gjorde med filbunken, dvs. smorde in väggarna på glasbunken med tättan, som hon kallade det, täckte det med Gladpack och lät det stå i rumstemperatur. Det tog två dygn innan den stannade. När den var stannad vispade jag upp den och hällde upp den i ett annat kärl och ställde det i kylskåpet. Om man gillar filbunkekonsistens så vispar man den inte. Kanske man då gör den i portionsskålar och tillsätter lite fet grädde så man får den där fina gräddskorpan på toppen.

Långfilen blev lång – så lång att det nästan krävdes en sax för att klippa av en portion. Dessutom saknade den syran så den gillade jag inte. A-filen blev emellertid delikat. Sedan är det bara att spara en dl av varje sats och göra ny filmjölk på. Självklart kunde processen förbättras. Våra vänner som är födda i Marocko berättade att Nordafrikaner har samma böjelser som svenskar och gillar fermenterad mjölk. Det är bara det att de dricker den som måltidsdryck och därför är dem mycket tunn och väldigt mager. Man kan köpa ”lait fermete” i välsorterade livsmedelsaffärer. Man känner igen den på den arabiska texten och hittar den i mjölkdisken. Den gick utmärkt att använda som tätta och om man använde fet mjölk får den svensk konsistens och den blev jättegod. Jag kom också på att om man svalnar mjölken endast till ca 30 grader och rör ut tättan i mjölken med en visp i stället för att smörja in formen, så stannar den på ett dygn. Nu har jag ständigt två kulturer på gång – en på A-fil och en på arabisk fil och kan äta filmjölk varje morgon. Man lär kunna frysa in tättan i kuber och använda vid behov, vilket kan vara bra om man av misstag skulle glömma att spara en skvätt av föregående sats.

Vill man göra det den svåra och ursvenska vägen, som man gjorde förr, går man ut på närmaste svenska myr och letar upp endera Sileshår eller Tätört och plockar den och sätter en kultur. Det är bara att hälla mjölk över några blad. Sileshålet är lättast att känna igen eftersom den har de karaktäristiska ovala bladen med sina klibbiga tentakler som den fånga insekter med för konsumtion. Den metoden imponerar mer på vännerna och ger extra PK-poäng, men är lite jobbigare. Efter första satsen behöver man dock inte botanisera utan gör nästa sats på en skvätt av den gamla.

Smaklig frukost!

torsdag 3 april 2014

Eländesradio på bästa familjetid


Visserligen är vi pensionärer och gör ingen skillnad på helg och söcken, men man kan ju sätta sig in i andras situation.

Vi hör mycket på Sveriges Radio P1 i Frankrike. På lördag- och söndagsmorgnar blir det trots vår situation lite extra under frukosten. Då sänder P1 veckans tyngsta och mest deprimerande inslag. Det kan handla om homosexuellas situation i Jemen, omskärelse eller stening av kvinnor i muslimska länder, bältade barn i Sverige eller olika varianter på jordens snara undergång. Många av programmen är angelägna, men varför just när en normal svensk barnfamilj samlas vid frukostbordet för en bra start på helgen i positiv anda. För att ha lite kvalitetstid med barnen som man säger.

Våra vuxna barn säger att de inte vågar sätta på P1 vid den tiden utan slår över till någon skvalkanal. Femåringar suger åt sig information som svampar och program om misshandlade barn och torterade människor i främmande länder sätter spår. Det är inte alltid dom frågar så föräldrarna kan förklara och rätta till eller moderera. För barnet kommer jorden att gå under, barn tas från sina föräldrar och i andra länder händer bara hemskheter. Man undrar lite hur SR:s programpolicy ser ut? Visst det finns trevliga program också, som Spanarna, men kan vi inte få välja när vi vill ta del av det tunga materialet och - framför all - kan inte barnen få slippa den första morgonen i veckan när dom sitter ned med mor och far i lugn och ro. Själva skulle vi också vilja höra något trevligt till frukosten till helgen. De angelägna nyheterna tar vi till oss ändå när det passar oss.

Över huvud taget ifrågasätter jag det moderna sättet att "göra barn medvetna" genom att mata dom med jordens undergång för att dom skall bli goda gröna medborgare. Barn behöver känna trygghet och inte känna skräck och få samvetskval varje gång dom inte uppträder miljömässigt korrekt - speciellt som föräldrarna oftast är väldigt selektivt bokstavstrogna i sina handlingar - och bara lever korrekt i sina åsikter och när det passar. Man undrar hur barnen uppfattar den motsättningen. Barn är ofta inte lika pragmatiska som vuxna, som utan problem kan känna sig tillfreds med att göra en sak och hävda en annan. Barn har ofta inte lärt sig den svåra konsten att rationalisera sin tillvaro utan tror ofta strikt på orsak och verkan.

Medan jag skriver den här texten under min vistelse i Sverige sändes ett avsnitt av Djursjukhuset. Det handlar om ett sto vars föl ligger fel så kejsarsnitt måste göras. Eftersom det sänds klockan 20.00 och det troligen sitter mängder av småflickor klistrade vid TV:n så tror vi i det längsta att fölet skall kunna räddas. Men icke så - givetvis misslyckas alla upplivningsförsök och även vi känner djup sorg och dessutom ilska. Varför i herrans namn sänder man ett sådant program - nog måste det väl ha funnits något reportage från en djurklinik som hade lyckligt slut och ändå varit spännande och lärorikt? Hur är man funtad när man väljer sådana program för barn att titta på?

Eftersom det här är ett kärt ämne för mig, som gör mig ganska upprörd, har jag skrivit om det tidigare. Jag skulle uppskatta om ni också läser Måste barn skrämmas för att bli bra människor?, samt Nu är katastrofen här igen.

tisdag 1 april 2014

Att ge överraskande beröm


Sedan mycket unga år har jag haft problem med ryggen. Troligen har det sitt ursprung i att vi i 14-årsåldern inte hade så mycket annat att göra på våra håltimmar i realskolan än att gå ned till Nora Atletklubbs lokaler invid skolan och lyfta så mycket vi orkade. Någon introduktion om hur man lyfter, att man skall värma upp och hur man bygger upp sin kropp allsidigt fick vi aldrig. Den enda kontakt vi hade med klubben var när vi betalade medlemsavgiften – vi var som sagt 14 år gamla och våra kroppar var inte färdigväxta, men ganska starka var vi och lyfte gjorde vi för glatta livet. 75 kilo på stången i stöt var inget ovanligt på den tiden för oss. Så tog ryggen stryk också och det har jag fått leva med.

Först när jag flyttade till Frankrike och hade haft upprepade anfall där jag fått krypa på alla fyra för att förflytta mig gjordes en grundlig undersökning av min rygg. Resultatet blev att jag blev remitterad till en reumatolog som rekommenderade en så kallad infiltration med cortison på båda sidor av ryggraden – en injektion som gjordes med bamsesprutor under överinseende av en röntgenläkare som såg till att läkaren träffade rätt, vilket jag uppskattade.

Jag har nu fått två sådana infiltrationer och de verkar mellan 1,5 och 2 år varje gång, under vilken tid jag är helt problemfri – helt fantastiskt! På senaste tiden har jag emellertid haft ett antal anfall som visar att behandlingen slutat göra verkan – det är dags för en ny omgång. Reumatologen, som är en mycket trevlig man, sa senaste gången vi sågs att jag bara behövde ringa så skulle han ge mig en ny remiss för behandling. Det gjorde jag, men kom inte längre än till sekreteraren, som är en mycket antipatisk person. Hon nekade mig att tala med läkaren och ansåg att vi skulle ha ny remiss och någon ny tid ville hon inte ge mig.

Min husläkare sa att sekreteraren gick utanför sina befogenheter, men tröstade oss med att inte ens hon som kollega kan komma förbi Cerberus, som hon sa. Hon chansade emellertid på att hon själv kunde skriva en remiss på denna behandling och om det inte accepterades av radiologen i Narbonne fick vi väl gå den långa vägen över reumatologen. Sagt och gjort och med låga förväntningar åkte vi till Narbonne med remissen i en hand och de gamla röntgenplåtarna i den andra. Jovisst sa mottagningssköterskan – vi har dig här på datorn med alla detaljer. När vill du göra ingreppet – passar nästa vecka? Jag blev helt stum över hur enkelt det var. Med ett recept i handen som listade, cortison, bedövningsmedel, spruta, injektionsnålar och operationsdukar skickade dom mig till apoteket för att skaffa alla utensilier och önskade mig välkommen veckan efter.

Vi var bara tvungna att säga till dem hur nöjda vi är med den franska vården och hur mycket bättre service och tillgänglighet det är än i vårt hemland. Att vi kom från Sverige var överraskande för dem eftersom Sverige har ett ryckte sedan 60-talet att vara världsledande vad gäller vård, skola och omsorg. Den uppfattningen sitter djupt hos fransmännen fortfarande. De två bakom disken sken som solar över vårt beröm och menade att fransmännen själva bara klagar på vården och förstår inte hur bra den faktiskt är.

Jag kanske skall säga att vi fick betala 1,20 euro för injektionsnålarna och 1,80 euro för operationsdukarna – resten var fritt, liksom ingreppet kommer att vara. Kostnaden delas mellan samhällets allmänna sjukförsäkring och vår mycket rimliga privata försäkring. Det kanske krävs en liten förklaring varför jag själv måste ta med mig alla handlingar, medikamenter och redskap till ingreppet. Genom att inte lagra röntgenplåtar, hålla lager av medicin, sprutor och annat på kliniken håller man nere kostnaderna för vården samtidigt som personalen kan ägna sig åt att bota sjuka istället för att administrera och köpa in material. Som gammal professor i ämnet Facilities Management, bl.a. inom vården, kan jag inte annat än buga mig inför en sådan organisation.
Gadgeten innehöll ett fel