Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 24 oktober 2013

I huv'et på en amerikansk republikan

För ett par år sedan blev jag kontaktad av en amerikan som funnit att han hade gemensamma anor med min hustru. Han ville bli vän på Facebook för att byta information. Han skickade regelbundet sina små funderingar och bilder, mestadels humoristiska och intressanta – familjen, kul händelser osv. I början av 2013 ändrade emellertid hans mail karaktär. Han hade som pensionär börjat engagera sig djupt i den inhemska politiken på Republikanernas sida och samlade på propaganda från hela landet som han sedan spred till sitt nätverk. Det han skickade ut var så främmande och ofta så stötande för mig så jag för ett ögonblick tänkte stänga av flödet, men besinnade mig och insåg att jag hade fått en unik möjlighet att få insyn i ett tankesätt och ta del av värderingar som man aldrig någonsin möter i Sverige eller Europa. Mina amerikanska vänner här i Frankrike tycker också att det är värdefullt att ta del av åsikter de aldrig möter annars bland sina vänner.

Jag vill påpeka att personen inte verkar vara varken osympatisk, extrem eller saknar empati. Han lever helt enkelt i en värld som skiljer sig så oerhört mycket från den vi möter i vår kultur. Han är en stabil familjefar aktivt religiös protestant, mycket patriotisk och stämmer väl överens med det man förväntar sig av en republikan i USA.

För honom styrs alla länder i Europa av kommunister/socialister och det gäller även Sverige och Tyskland idag. Bevisen på detta är flera: 
Vi är inte särskilt religiösa och där vi är det är vi katoliker. 
Vi har fri sjukvård och andra fria tjänster även för de sämre ställda. 
De flesta länder har en generös abortlagstiftning och stränga vapenlagar. 
Vi betalar dessutom ganska mycket i skatt, speciellt på drivmedel. 
Vi daltar dessutom med muslimer, som är den största enskilda faran i dagens samhälle.

I hans värld finns ingen ursäkt för att vara fattig och behöva stöd av samhället. Enda skälet för att inte kunna betala själv är att man är en lat odugling. Han kan däremot med glädje engagera sig i allehanda välgörenhetsprojekt som hjälper grupper han anser bör ha hjälp – helst i kyrkans regi. Den största kommunisten idag är Obama, vilket vi i Europa vägrar inse. Hela den fria världen skrattar åt USA idag på grund av Obama.

Den propaganda som sprids i dessa kretsar är i sin råhet så uppseendeväckande att vi i Europa inte ens kan förställa oss det. Vid flera tillfällen har han dessutom avslöjat ”skandaler” som bygger på förfalskade dokument som ger sig ut för att komma från exempelvis FN, Obamas administration eller Kongressen. Det ingår i den politiska strategin att förfalska och sprida sådana dokument till anhängare och troligen sprider han dem vidare i god tro.

På det praktiska planet vet vi hur republikanerna nu söker sabotera beslut som tagits i laga ordning genom att inte godkänna landets budget. Vad som är än mer extremt är att man med våld hindrar de som vill registrera sig för sjukförsäkring att göra det och att man hindrar abortsökande och till och med dödar abortläkare och sjuksköterskor.


I den tankevärld som dessa amerikanska republikaner lever kan möjligtvis Sverigedemokraterna och deras systerpartier runt om i Norden och Europa accepteras, men de skulle definitivt befinna sig på vänsterkanten. Det intressanta är att det är fullt acceptabelt för en svensk politiker att följa och sympatisera med amerikanska republikaner, men våra egna ”lightversioner” kan man inte ens prata med. Undrar varför den amerikanska ultrahögern är mer rumsren än den europeiska?

Bilderna ovan är ett axplock från republikansk propaganda. Ingen av bilderna är självironiska utan djupt seriösa.

OBS! Tvärtom vad vi är vana vid är "Red states" republikanska och "Blue states" demokratiska.

söndag 20 oktober 2013

Upphovsrätt och dubbelmoral

Prins Carl Philip är i blåsväder eftersom Svensk Tenn har marknadsfört en eldskärm i hans namn fast det är hans mentor Eric Ericson som designat den. Visst är det upprörande och naturligtvis förvånande för de flesta, men inte helt unikt bland människor vars namn och ekonomiska resurser är större än deras begåvning.

På 70-talet arbetade jag på en av Göteborgs större arkitektkontor. Som kund hade man ett av de mer kapitalstarka byggföretagen i landet vid den tiden. Sonen till en av de högre cheferna på byggföretaget hade kommit in på en mycket välrenommerad arkitektskola i Schweiz. Att komma in på en svensk arkitektskola var och är fortfarande närmast omöjligt utan högsta betyg genomgående eller exceptionell talang, varför denna schweiziska skola blev lösningen för de som hade råd att betala avgifterna.  

Mina chefer kallade in mig en dag och frågade om jag kunde tänka mig att vara mentor för denne chefs son och hans kompis när de skulle göra sitt examensarbete. Under samtalets gång kom det fram att jag skulle vara mycket mer än mentor – jag skulle i praktiken göra deras examensarbete, vilket var mest praktiskt eftersom dom ju bodde i Stockholm. Jag tackade givetvis nej eftersom jag ansåg det vara omoraliskt och fusk. En annan medarbetare på kontoret åtog sig emellertid uppdraget, som fick bedrivas i det avskilda rum där man normalt gjorde tävlingar och andra hemliga projekt.

Jag fick sedan reda på att det var praxis på den skolan att eleverna betalade ett känt arkitektkontor för att utföra deras examensarbeten – alla som hade råd gjorde så, vilket skolan var medveten om. Detta förhållande bekräftades även senare av en arkitekt som utexaminerats från skolan och inte hade haft råd att leja någon utan fått göra arbetet själv – den stackar’n!

Detta får mig också att tänka på det korståg som mediebranschen för mot gratis utnyttjande av upphovsrättsskyddade alster – ett i huvudsak förståeligt korståg. Jag blir emellertid lite konfunderad vad gäller ömsesidigheten i detta förhållningssätt. Jag beskrev för några dagar sedan hur tidningen Veteranen frångått det avtal vi hade muntligt om hur man fick utnyttja mina texter. Dessutom förvanskade man texterna genom att utelämna referenser och hänvisningar till källor.

Det händer ibland att jag blir tillfrågad om jag vill bli skribent för olika organ – endera om släktforskning eller om seniorfrågor. Genomgående för samtliga som frågar är att man aldrig är beredd att betala någon ersättning för mitt arbete. ”Man gör det inte av princip”, ”man har inte möjlighet att göra det” eller ”man ersätter endast organiserade journalister” – motiveringarna är många. Nu spelar det ingen roll för mig eftersom den lilla ersättning det skulle röra sig om knappast är värt arbetet med alla papper man måste skicka till skattemyndigheten om man, som utlandssvensk, får ersättning från svenskt företag. Jag accepterar gärna sådana förfrågningar om det är en publik jag vill nå och det inte innebär extra arbete och om jag får behålla upphovsrätten och att mina texter kan läsas oförändrade direkt på min blogg.

Nu inser även jag att det är skillnad mellan att norpa någons text eller musik utan tillåtelse och att fråga om man får använda den utan ersättning, men rent allmänt undrar jag hur tidningarna skulle ställa sig om jag bad att få en prenumeration gratis, eftersom jag ”av princip inte betalar för det andra skriver” eller ”inte har möjlighet att göra det”.

/Fotot ovan är norpat från Expressen och upphovsmannen är Claudio Bresciani / Scanpix/

fredag 18 oktober 2013

Nu är jag inte Veteran längre

Under ett par år har läsarna av tidningen Veteranen kunnat ta del av denna blogg om pensionärsliv i Frankrike. Initiativet till samarbetet kom från Veteranens redaktion, som hade hittat min blogg och gillat den. Jag kunde välja mellan att blogga exklusivt för Veteranen eller fortsätta som tidigare och låta Veteranen länka mina blogginlägg till sin webbtidning. Någon ersättning för detta redaktionella arbete diskuterades inte och det ingår inte i de flesta tidningars policy när det gäller oorganiserade skribenter. Man litar till att vi väldigt gärna vill se våra tankar i tryck.

Nu är det inte egalt om man skriver exklusivt för en webbsida eller länkar sitt eget material till sidan. Många tidningar som erbjuder bloggare att skriva och även erbjuder speciella bloggtjänster gör detta för att öka sin egen trafik – förutom att få intressanta texter gratis. Trafiken till en webbtidning är nämligen det viktigaste för att få hög rating på Google och därmed bli attraktiv för olika företag att annonsera på. Det är annonserna som är en viktig inkomstkälla för tidningarna. Det bästa är således att skribenterna finns i tidningen och att läsarna aldrig lämnar tidningssidan. Därför vill man ogärna länka till en originalblogg utan helst publicera texterna på den egna sidan. För bloggaren gäller samma sak – man vill ha trafik till den egna bloggen för att få hög rating – inte främst för annonser eftersom det är försumbart för en blogg, men för att komma högt i träfflistan när läsare söker på Google. Det är ju många läsare på den egna bloggen som är belöningen för ens arbete.

Till en början fungerade det utmärkt och jag fick ganska mycket trafik från Veteranen och de fick använda mina texter – alla var nöjda. Efter en tid upphörde emellertid trafiken från Veteranen och jag såg då att man lagt ut hela min text på sin sida. Vad som var värre var emellertid att man tagit bort viktiga delar av texten, nämligen mina utgående textlänkar. Jag länkar nämligen rikligt till andra ställen på Internet och till aktuella dagstidningar för att understödja, förklara och kommentera det jag skriver om. När dessa länkar släcks ned blir delar av texten obegriplig.

Givetvis kan nedsläckningen av länkar vara ett tekniskt problem, men det passar också utmärkt ur ekonomisk synvinkel för Veteranen. Varje utgående länk från en text innebär nämligen att läsaren lämnar Veteranen och därmed missar man lönsam trafik och Veteranens attraktionskraft minskar hos annonsörerna.

Jag påpekade detta för Veteranen och önskade en ändring. Man menade då att det inte fanns tekniska möjligheter att göra annorlunda och påpekade att det stod mig fritt att avbryta samarbetet. Jag påpekade att samarbetet kommit till stånd på deras initiativ och att det inte var viktigt för mig att synas på Veteranen när nyttan är helt ensidig.

Veteranen har nu släckt ned min blogg efter överenskommelse mellan oss. Skulle någon sakna den och hittat min direktadress så är ni fortsättningsvis välkomna att följa den här. Jag skulle uppskatta om ni skriver en rad i kommentarsfältet, eftersom jag är nyfiken på huruvida några följer mig från Veteranen.

torsdag 17 oktober 2013

Snabbvisit till Barcelona


La Barceloneta i oktober
Vår favoritrestaurang i Barcelona, Osmosis, bjöd in oss till vin- och matprovning. Eftersom vädret skulle bli bra och det bara tar drygt ett par timmar att åka dit med bil så bestämde vi oss spontant för att åka. Det blev väldigt lyckat. Man hade dukat långbord i restaurangen för 16 par och vi var de enda utlänningarna så man ställde upp med en kypare som översatte vad som berättades om vinerna och maten. Han var glad för han fick äta med gästerna och slapp jobba den kvällen.

Maten var som alltid helt fantastisk och vinerna var av det slaget som man inte normalt har råd med själv. Trevligt var det också och det gick riktigt bra att hanka sig fram på en blandning av en mängd olika språk. Det enda tråkiga var att min frus förkylning bröt ut rejält under kvällen.

För inte så länge sedan låg Osmosis som nummer 1 av Barcelonas restauranger på TripAdvisor – nu är den inte ens bland de 200 bästa, vilket kräver en kommentar om TripAdvisor och andra liknande sajter. Man kan emellertid konstatera att maten är precis lika bra som alltid och servicen kan inte bli bättre. Detta visas också av att nästan varje gäst har gett högsta poäng och överväldigande goda omdömen på TripAdvisor. En handfull gäster har emellertid gett bottenbetyg med kommentarer som oätlig mat, snålt med mat, snorkig betjäning och usel miljö. Det krävs bara några få sådana omdömen för att rasa i listan.
Man vet att vissa restauranger och hotell skriver positiva rapporter om sig själva, liksom att man skriver ned sina konkurrenter. Detta är ett problem för de här sajterna och straffas om det avslöjas. Det finns emellertid andra förklaringar. Jag roade mig med att gå igenom kritiken om Osmosis och fann att det var företrädesvis engelska gäster som varit starkt kritiska. Man inser ju lätt att den egna matkulturen, samt religiösa/etiska, personlig smak eller andra orsaker kan spela in.

Gourmetrestauranger använder ofta råvaror som gåslever, ostron, bläckfisk, sniglar, kalvbräss och annat som den vane inte kan/vågar äta. Gästen har helt enkelt kommit till fel restaurang. Man kan ju tänka sig unga fotbollsentusiaster som vill fullborda sitt besök i fotbollens Mecka med ett besök på den bästa restaurangen enligt TripAdvisor och blir serverade sju små rätter med råvaror som man aldrig smakat förr och kanske dessutom kryddat med vitlök och inte ens pommes frites till. Troligen är dom både hungriga och missnöjda när dom lämnar stället. Får dom dessutom vin till maten istället för öl så är kvällen totalt botten.

Dagen efter turistade vi, men det var varmt – 27 grader och helt vindstilla - så svettig blev man. Vi hann emellertid med Picassomuseet, men jag blir lika besviken varje gång jag följer hans utveckling. Hans kända verk gillar jag mycket, men det han gjort utöver det är knepigt. Att en så tekniskt begåvad ung konstnär kan utvecklas till en så slentrianmässig massproducent av underliga målningar är förunderligt. Mycket av det han gjorde under sitt liv påminner mest om ABF:s keramik- och målarkurser. Svenska Ord har troligen studerat hans arbeten ingående och haft liknande reflektioner när de gjorde filmen Picassos äventyr.

Santa Maria del Mar
Äntligen kunde vi komma in i den intressanta kyrkan Santa Maria del Mar från 1300-talet. Det är så uppfriskande att besöka detta överväldigande byggnadsverk helt i avsaknad av den obscena rikedom som många katolska kyrkor uppvisar. Speciellt intressant är det för oss som läst Ildefonso Falcones bok Katedralen vid havet.

Vi besökte också stranden i Barcelona – La Barceloneta – där vi åt lunch. Nog är det underligt att man kan finna en badstrand mitt i en miljonstad. Stranden var full av solande och badande människor trots att det var mitt i veckan. Vi åt en ganska bra lunch vid stranden.

På hemvägen ville min fru besöka ett outlet som heter La Roca Village, som hon läst om. Det ligger strax norr om Barcelona i riktning mot Girona. Det var enormt och rymde alla de kända märkena och några mindre kända – snyggt gjort faktiskt och mycket påkostat. Min fru saknade emellertid skoaffärer och dessutom var stilen på kläderna lite väl överdekorerade för hennes smak. Kanske det beror på att stora delar av kunderna vi såg var kineser, ryssar och araber och skyltningen var på därför lämpliga språk. För att dom skulle ta sig ända dit ut i obygden hade man en helikopterhamn i anslutning till anläggningen. Varför dom sökte sig till en outlet förstår jag inte – dom om några har väl råd att betala fullpris. Jag måste säga att jag undrar lite över det där med araberna. Hur funkar det när frun iklädd fotsid svart burka med bara springa för ögonen shoppar kläder. Vi såg många klädda på detta traditionella sätt - kvinnor alltså, inte männen, men det kanske var männen som shoppade på sig det senaste inom herrmodet för de var moderna så det förslog.

I vanlig ordning åkte vi in i La Jonquera på hemvägen och köpte på oss lite olivolja och en stor bit av den goda spanska skinkan, som vi åt som kvällsmat när vi kom hem.

För läsare av Veteranen, som vill ta del av originaltexten med aktiva länkar rekommenderar jag adressen  http://france-midi.blogspot.fr/2013/10/snabbvisit-till-barcelona.html


söndag 13 oktober 2013

Nyfascism bland världens rikaste

Siv Jensen Fremskrittspartiet
Ingen tid har varit så fantastisk som ungdomstiden på 70-talet. Det var då jag förstod det mesta och hade all kunskap jag kunde behöva – jag hade full kontroll. Senare i livet har det bara gått utför. Visserligen har jag fortsatt att lära mig och försöka förstå saker, men min insikt om allt jag inte vet och allt jag inte förstår har ökat i snabbare takt än min kunskap. Relativt sett har jag således bara blivit okunnigare och mer vilsen med åren.

Världen var väldigt enkel och svartvit på den tiden. Exempelvis visste jag att extrema högeråsikter, främlingsfientlighet och intolerans omfattades av de rika, besuttna och mäktiga i samhället medan de vanliga människorna och framför allt de på samhällets botten var empatiska och kände stor solidaritet med de sämre lottade i samhället.

En av de få skrifter som jag fortfarande minns från den tiden och som förändrade mycket i mitt tänkande var den norske samhällsvetaren Ottar Brox’ essä ”Strukturfascismen”. Han förklarade där, det för mig motsägelsefulla förhållandet, att det främst var just människor på samhällets botten som attraherades av ultrahögerns främlingsfientlighet. De besuttna kunde kosta på sig att vara toleranta och generösa, medan invandrare sågs som konkurrenter om utkomstmöjligheterna av de lägsta skikten och av de sämre lottade, hunsade och missgynnade. Han menade också att det var en stor befrielse för de maktlösa att kunna finna en grupp som stod lägre på samhällsstegen och som de själva kunde förtycka på samma sätt som de själva blivit förtryckta,

Detta förklarade bland annat hur ett tyskt folk som misshandlats av freden efter första världskriget och sedan genomlevt umbärandena med hyperinflation och arbetslöshet kunde välkomna Adolf Hitlers budskap. Det förklarar framgångarna för Gyllene Gryning i ett bankrutt Grekland och för Front National bland arbetslösa i Frankrike. Exemplen är många och motiven kompletteras med föraktet för politiker i de etablerade partierna. Faran med hur politiker går från att vara förtroendepersoner till att vara maktpersoner skrev för övrigt en dansk författare om vid tiden – namnet har jag glömt. Gemensamt för alla länder där fascistiska partier haft framgång är hittills att befolkningen har det svårt, man har revanschbehov och de styrande har missbrukat sin ställning.


Att ingen kunskap och insikt är bestående har vi nu fått lära oss genom att ett ultrahögerparti har röstats in i regeringen i Norge. Norge är troligen världens rikaste land idag. Befolkningen har på några decennier gått från att vara ett bland de fattigaste i Europa till ett formidabelt välstånd. Jag och många med mig trodde att de fruktansvärda händelserna på Utøya för evigt skulle vaccinera norska folket från extrema högeråsikter, men nu verkar det som om Breivik hade i viss mån rätt när han förutspådde att hans manifest skulle omtolkas i historiens ljus – att det skulle ske så snart trodde nog inte ens han.  Hur ser förklaringarna ut till att just norska folket känner en sådan attraktion till ultrahögerns ideologi? Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att den starka, hittills ganska oförargliga, norska nationalismen tagit nya vägar. Kanske skulle någon norsk samhällsvetare skriva en uppföljning till Ottar Brox’ klassiska essä.

torsdag 10 oktober 2013

Allt för marknadsandelarna


Man skall väl inte tro allt som sägs i radio lika lite som det som skrivs i tidningarna, men om vi för ett ögonblick antar att det som sägs har någon sanning i sig kan man göra några reflektioner.

En kristen kvinna ringde in i morse och var förfärad över att man försökte få en kvinna vald till ny ärkebiskop i Sverige. Hon hade inget emot kvinnliga präster och biskopar i sak, men var förfärad över att kandidaten i fråga hade deklarerat att hon inte trodde på en av de grundläggande trossatserna som skiljer kristendomen från exempelvis judendomen – nämligen att Jesus var Guds son. Skälet till hennes kandidatur var enligt inringaren att kyrkan så innerligt gärna ville popularisera sig genom att ha ett kvinnligt överhuvud. Den kvinnliga programledaren undrade om det inte borde vara en ensak för var och en vad man tror på – så och för en ärkebiskop. Håhåjaja!

Alla minns vi väl hur tongångarna gick hos socialdemokraterna när man försökte intressera den ena kvinnan efter den andra för ordförandeposten och hur Mona Sahlin så småningom blev sittande med Svarte Petter på hand. Även den gången var förstavalet en kvinna som inte gjort någon hemlighet av att hon i kontakt med resten av Europa kommit att ifrågasatta några av den svenska socialdemokratins grundföreställningar. Hon är visst numera chef för ett populärt spel- och dobbelföretag där ägaren tjänar astronomiska summor på fattiga pensionärers längtan efter lite spänning i livet.

En annan inringare berättade hur hon fått åka runt till apotek efter apotek för att få den medicin som hennes läkare hade förskrivit. Ingenstans i hennes närområde i Skåne fanns den. Vad som däremot fanns i överflöd var läppstift, skönhetskrämer och nagellack. Den medicin som hennes läkare ansåg hon behövde skulle hon få vänta på i fyra dagar – hoppas hon var frisk. Som information kan jag berätta att även de franska apoteken har kosmetika, men här får man alltid sin medicin samma dag om den inte finns i lager.

En av de hantverkare vi anlitade i Sverige var väldigt upprörd en dag. Han hade varit på den stora bensinmacken för att köpa tändstift till sin gamla Volvo. Det var inte nog med att den unga expediten inte hade en aning om vad ett tändstift var för något, det fanns inte heller i butiken. Enda sättet att få nya tändstift till bilen var att beställa tid på mackens verkstad, som både hade tändstift och kunde montera dom. ”Men varm korv och bugatti (baguette) hade dom i överflöd”, berättade han ilsket.

Har någon av er försökt att köpa en fotboll i någon av de stora sportaffärerna numera. Det är inte självklart att det finns, men tröjor, byxor och skor finns det i överflöd.

I sådana tider kan man väl leva med en ärkebiskop som inte har en tro som överensstämmer med det man normalt förknippar med en protestantisk kristen kyrka bara hon i övrigt är politiskt korrekt. Man kommer osökt att tänka på Pastor Jansson, som visserligen inte var religiös, men var en hejare på fotboll och populär bland konfirmanderna.

För läsare av Veteranen, som vill ta del av texten med aktiva länkar rekommenderar jag adressen http://france-midi.blogspot.com/2013/10/allt-for-marknadsandelarna.html

PS/Den här bloggen har just passerat 60 000 unika besökare - över 100 000 visningar enligt Google/DS

onsdag 9 oktober 2013

Några dagar i Rom

Vi har drygt en timmas flygtid till Rom och eftersom min fru aldrig varit där var det ett lämpligt resmål nu i oktober. Vi reste dit med två av våra vänner. Rom var packat med folk, vilket är ett problem för man ser knappt sevärdheterna eftersom de är skymda av folk. På dom flesta ställen i världen vet man vad man skall besöka och vad man skall ta bilder av, men i Rom är det som att gå i ett museum. Allt – även i Rom fullständigt ointressanta byggnader skulle vara den stora sevärdheten var som helst i världen.

Vi såg givetvis allt det obligatoriska – Forum Romanum, Coloseum, Fontana di Trevi (utan Anita), Piazza Navona, Santa Maria Maggiore och kunde inte undvika krokanen Vittorio Emanuelle eftersom vi bodde nästgårds. De andra i sällskapet besökte Vatikanen och Vatikanmuséet, främst eftersom en i sällskapet är katolik. Jag orkar inte med att se allt stöldgods och allt förhärligande av våld, krig och förföljelser i Guds namn så jag tog en promenad längs Tibern. Mitt blodtryck mår bättre av det.

Till den italienska maten har jag ett speciellt förhållande. Jag har aldrig förstått varför man skall proppa i sig stora skålar av mjölmat i början av en måltid så man fullständigt förstör matlusten. Tacka vet jag japanerna som äter allt det goda först och riset på slutet om man orkar. Jag har också lite svårt för italienarnas vana att steka, eller snarare puttra, sönder den finaste köttbit så den blir till en grå skosula. Skälet till att svenskar anser det italienska köket vara bäst i världen tror jag är att man älskar pizza och pasta och inte äter det som start på en flerrättersmeny utan som enda rätt. Nu tror ni förstås att vi gick på riktiga syltor, men om ni läst min blogg tidigare vet ni bättre. Restaurangerna var noggrant utvalda, men oftast besvikelser. Vi fann emellertid två som gjorde Rombesöket värt att nämna även matmässigt. Den ena var La Taverna dei Fori Imperiali vid sidan av Via Cavour nära Forum Romanum, som både var trevlig och hade utsökt mat. Första gången vi var där åt jag stekt vildsvin med en sås av blåbär och enbär – fantastiskt gott. Kockens speciella köttlimpa var också en höjdare och min fru var lyrisk över den chokladkaka hon åt två gånger. Deras pasta var en njutning även för en person som inte uppskattar mjölmat.

Den andra restaurangen att minnas fick vi rekommenderad av våra norska vänner som var i Rom samtidigt. Det är tydligen ett stamlokus för en norsk koloni i Rom som älskar mat och har resurser. Restaurangen heter Il Buco och är väldigt trevlig. Vid första besöket lät vi restaurangen välja vår mat, som tydligen deras norska kunder brukar göra. Det blev en liten chock när notan kom för det var alltför dyrt för oss, men mat rikligt överströdd med vit tryffel kostar och vinet de korkade upp var inte billigt heller. Personalen talade bara om hur rika norrmän är och visade sitt speciella norska rum med porträtt av den norska dronningen. Vi försökte förgäves förklara att vi inte var norrmän utan fattiga svenskar och engelsmän, men det gick inte fram. Andra gången vi var där valde vi själva från menyn och då blev notan rimlig och maten lika utsökt. En liten kuriositet var att vår kypare båda gångerna såg ut som en tvillingbror till Sylvester Stallone – utan musklerna - och troligen visste han det för han pratade exakt som Rocky.



Jag blev ganska intresserad av alla kreativa sätt som människor från hela världen försökte försörja sig på längst gatorna i krisens Italien. Där fanns givetvis de obligatoriska sprejmålarna, de levande statyerna, karikatyrtecknarna, ”konstnärer” av skilda slag, samt musiker och gladiatorer. Två artister stack emellertid ut. Den ena var indiska gurus som svävade i luften – inte så svårt att avslöja, men väldigt illusoriskt. Den andra var verkligen annorlunda. Det var en man som gjorde morotsskulpturer. Man undrade lite vem som köpte dom och hur länge dom håller sig. Vi enades om att de skulle utgöra en väldigt trevlig bordsdekoration om man skulle ha en fest hemma samma kväll. 

En annorlunda grej jag inte sett tidigare var att man hyrde ut sådana där tvåhjuliga balansfordon till turisterna - jag vet inte vad dom heter, men det verkade kul.

Vi fick också uppleva ett historiskt ögonblick. När vi passerade senaten kryllade det av TV-kameror. Det var Berlusconi som "kastades ut" från senaten, som han tagit sig in i trots att han är förbjuden av domstol att inneha politiska poster.
Gadgeten innehöll ett fel