Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 30 augusti 2009

Videoövervakning och biltullar gör det möjligt för brittisk polis att trakassera turister

Tidningen The Connexion ges ut på engelska för främst britter i Frankrike. I de senaste numren har flera vittesmål kommit fram om den brittiska polisens trakasserier av utvandrade britter och utländska turister som kör sin egen utlandsregistrerade bil. I ett flertal fall har polisen beslagtagit deras fordon med hänvisning till den europeiska lagen som säger att man inte får framföra en utlandregisrerad bil i annat EU-land under längre tidsperiod än sex månader under samma år. Återkommande utländska turister och britter på regelbundna besök i hemlandet har således blivit av med sina bilar och även om dom visar sig oskyldiga till brott mot bestämmelserna har de fått lösa ut sin bil med 400 Pund. I några fall har dom inte fått tillbaka sin bil förrän deras lokale parlamentsledamot intervenerat i frågan.

Hur är då detta möjligt? Storbritannien har troligen Europas mest omfattande videoövervakning av medborgarna. Enligt BBC News finns idag 4,2 miljoner övervakningskameror på offentliga platser - det är en kamera per 14 innevånare. Flera av dess sitter på motorvägar och hör till biltullsystemen vid inpassering till städer och vid tullstationer. Alla dessa trafikkameror fotograferar varje bil som passerar och tolkar registreringskylten och lägger in den i en databas. Detta gör det lätt för poliser som ser utländska bilar att knappa in registreringsnumret på din dator och kan då omedelbar konstatera om bilen i fråga varit synlig under samma år och för mer än sex månader sedan. I så fall slår man till resolut. Det finns uppenbart ingen fundering över varför nämnda bil bara visat sig, säg första veckan i augusti två år i rad men varit totalt osynlig under mellantiden. Om föraren då inte kan styrka att han/hon bor utomland eller är utländsk medborgare boende utanför UK och dessutom genom exemplevis färjebiljetter eller andra dokument styrka att man passerat in i landet vid två olika tillfällen under året, blir det problem.

Det finns väl ingen anledning att tro att brittisk polis skulle vara mer sadistiskt lagda eller mindre intelligenta än poliser i andra länder, men det visar klart riktigheten av den gamla skämtet om varför hunden slickar sig på så konstiga ställen. Svaret är att den gör det för att den kan göra det. Man borde diskutera mer ingående vad exempelvis kamerorna vid biltullar och övervakning av data och teletrafik ger för möjligheter för maktutövning som är oönskad. Man kan inte bara ursäkta sig med att man inte har något att frukta om man har "rent mjöl i påsen". Jag tror att dom flesta som åker fast i brittiska polisens räder har just "rent mjöl i påsen", men får ett besök i hemlandet eller en turistresa till Storbritannien totalt förstörd av detta överutnyttjande av en lagparagraf.

Tidningen The Connexion rekommenderar alla som gör upprepade resor till Storbritanien med bil att ha alla dokument lätt tillgängliga för det är oerhört svårt att få rätsida på problemet om polisen slår till.

lördag 22 augusti 2009

Vi firar bröllopsdag

Igår firade vi bröllopsdag. Vi hade planerat dagen sedan en tid och beställt bord på restaurang Saint Louis i Ballaruc Le Bain och sedan skulle vi åka till Séte för att se på den stora festen Fête de St. Louis. Det började inte särskilt bra. På motorvägen mellan Bezier och Séte hade ett par långradare hakat i varandra och och gått igenom mittenräcket så vägen var närmast blockerad i båda riktningarna. Förmodligen hade väl förarna varit alltför upptagna av att surfa på internet medan dom körde för att ha tid att uppmärksamma vad som hände i den täta semestertrafiken. Nu tror ni att jag skojar, men från säker källa inom transporsektorn har jag fått veta att det är den senaste flugan bland långtradarchaufförerna att ha en uppmonterad laptop som man surfar på medan man kör. Tidigare nöjde man sig med att läsa dagen tidning upplagd över ratten.

Hur som helst kom vi för sent till vår restaurang så köket hade redan stängt. Lyckligtvis bjöd våra vänner i Séte oss på en god lunch så vi inte fullständigt svalt. Vi beställde istället bord till kvällen på den utmärkta restaurang Quai 17 som hör till Grand Hotell i Séte.

Vi strosade omkring i sta'n under några eftermiddagstimmar, tog en kaffe här och en glass där, tittade på lite Joute, lyssnade till lite musik och framför allt kollade folklivet. Det var lika packat i stan som det brukade vara på Noramarken i Bergslagen när jag var liten. Underligt nog ser man inte en enda berusad person fast alla restauranger har uteserveringar och det finns mängder av provisoriska barer som serverear, öl, vin och starksprit.

Middagen var mycket bra - vi tog kockens specialmeny, vilken var både fantasifull och läcker. En annorlunda sak var en kula päronsorbet inbakad i en chokladkula. Troligen har kocken skaffat en sådan där superfrys som man har på El Bulli i Spanien så han kan frysa ned sorbet till långt under normal frystemperatur.

Efteråt såg vi på de traditionella "spectacles" där akrobater gör konster och spelar på trumma hängande i en jättestor mobil upplyft av en enorm mobilkran över kanalen. Det är oerhört läckert att se dessa skickliga akrobater sväva över vattnet upplysta av starka spotlights. Cirque du Soleil kallas det visst.

När vi åkte hem till Boutenac var det fortfarande 29 grader varmt. Det är fantastiskt att tänka på att vi troligen har ytterligare två månader av vad man skulle kalla sommar hemma i Sverige framför oss.

söndag 16 augusti 2009

Att vara utan bil i Frankrike


Frankrike är en av de få länder i Europa som har större yta än Sverige. Det är inte mycket större, men det bor ca 60 miljoner människor här. Det som är så ovant för oss svenskar är att det bor så mycket folk på landsbygden i Frankrike. Var man än åker på landet eller i bergen så dyker det upp små stadslikande byar med gator, torg, urgammal kyrka, kommunalhus, butik och en massa andra faciliteter. Ofta bor det bara några hundra personer i byn, men ändå har man kanske bibliotek, tennisbana, restaurang och post samt den obligatoriska boulodromen förstås. Det är lite som i Sverige på 60-talet innan de stora statliga utredningarna bestämt att det var olönsamt att bo på landet och att därför alla skulle flytta in till städerna. Det är i dom här små byarna man finner det riktigt genuina Frankrike. Det är här marknaderna, de bästa restaurangerna, jazzkonserterna, konstutställningarna och gatufesterna finns. I Fontjoncouse - en liten by högt upp i Corbièresbergen med några hundratal innevånare - ligger exempelvis restaurangen Auberge de Vieux Puits som har två stjärnor i Guide Michelin. Jag tror det bara finns en restaurang i hela Sverige med samma status.

Hur är då detta möjligt, när våra svenska utredare på 60-talet fastslog att det krävs minst 20 000 personer för att bära en pressbyråkiosk i Sverige. Jag har inget svar på det, men jag vet att det inte skulle vara möjligt om inte nästan alla åker bil från vaggan till graven. Man tar sitt körkort i skolan och sedan kör man sin bil så länge man kan ta sig ut till den och vika in sin värkbrutna kropp bakom ratten. Kollektivtrafiken är inte särskilt bra på landet och eftersom många byar ligger väldigt avsides skulle det knappast vara lönsamt att serva dom med bussar. Taxi finns, men inte så många. Utan bilen skulle således mycket av det genuina Frankrike försvinna.

Jag fick en fråga från en läsare om man skulle kunna leva ett bra liv här nere utan bil. Nu är det väl så att även i Sverige får man inrätta sitt liv på ett speciellt sätt och avstå från vissa saker om man inte har bil så det kanske gör att man redan vant sig vid detta. Själv skulle jag ha svårt att vara utan bil eftersom jag njuter av så många av de saker som kräver en bil, eller goda och snälla vänner med bil. Det säger sig självt att det blir svårt att ta sig till alla dessa småbyar utan fordon, så man får väl välja en bostadsort som har lite större utbud så man inte behöver åka till andra ställen. Det gäller således att välja ort efter sina intressen. Tycker man om att bada så får man se till att bosätta sig inom rimligt avstånd från stranden och om man gillar kultur och nöjen får man söka sig till någon av städerna där det finns mer återkommande evenemang.

Nu går det ju att förflytta sig inom rimlig avstånd på andra sätt än med bil. Att cykla är populärt i Frankrike för att inte tala om att köra skoter. Många äldre har köpt sig en liten körkortsfri bil som finns numera som visserligen går sakta men man tar sig fram och har väderskydd.

En av dom största fördelarna med att bo i södra Frankrike är att det ligger så centralt i Sydeuropa. Man har nära till Italien, Spanien, Portugal och så har man hela Frankrike och även Nordafrika ligger nära till. Tågen i Frankrike är oerhört bekväma och går ruskigt fort - inte är det så hemst dyrt heller om man väljer rätt avgångar. Vi har mängder av städer som Ryan Air och andra lågprisflyg går ifrån så det behöver inte bli så dyrt att resa till andra platser, men man måste ju ta sig till flyget och stationen förstås och det kan bli knepigt om man inte har en bilburen vän.

Mitt råd, om man skall bosätta sig i Sydfrankrike och inte vill/kan köra bil, är att välja plats med omsorg. Den bästa plats jag kommer på är i så fall Sete som är en av "vanliga" fransmäns favoritplatser vid Medelhavet, vilket gör att det inte är det minsta snobbigt. Staden har 40 000 innevånare, är genuint fransk och har folkliv året runt. Det är en hamnstad uppbyggd på kanaler och är mycket vacker. Det finns troligen lika många restauranger som i Göteborg och kulturutbudet är gigantiskt. Man kan gå eller ta bussen till en av Frankrikes absolut bästa stränder. Enda nackdelen är att det är mycket turister där sommartid och fastigheterna är relativt dyra, dock ej med svenska mått mätt. Vi har haft en semesterlägenhet där i 12 år innan vi köpte vårt hus och vi kan verkligen rekommendera platsen.

Tillägg 2012 i mars: Sedan något år har restaurangen  Auberge de Vieux Puits faktiskt tre stjärnor i Guide Michelin. Det finns ingen sådan restaurang i hela Skandinavien idag.

lördag 15 augusti 2009

Tänk så mycket dumheter jag säger på franska!


Nog är det knepigt med ett språk där hav, mamma och borgmästare heter samma sak, liksom gift och fisk, varuhus och veckotidning och riktigt illa - efterrätt och öken. Ja , ja, jag vet att det är skillnad på ljudande och icke ljudande s, men för oss som aldrig minns vilket som är vilket är det svårt. För att ytterligare förvilla en svensk kallar man en ovanligt kunnig och intresserad person för amatör och torsk för kabeljo - jag talar om fisken. Det är naturligtvis franska jag pratar om. Att det är ett knepigt språk att lära sig inser man när man hör hur alla utlänningar som bor här rådbråkar språket på det förskräckligaste. Själv är jag den där typen som ogärna säger något om jag inte tror det är rätt, vilket gör att jag håller mig ganska tyst. En förunderlig upplevelse för våra svenska vänner som aldrig hört mig vara tyst förrut. Å andra sidan tar jag igen det när jag kan tala svenska eller engelska, så då kan det bli lite mycket av det goda. Jag har liksom ett uppdämt behov som måste bli tillfredsställt.

Fransmännen är, åtminstone här nere, mycket toleranta även mot engelsmännens obegripliga sätt att tala franska, men ibland ler dom lite. Nu kan ju engelsmännen le tillbaka när fransmännen försöker tala engelska, som inte heller är någon höjdare. I dagligt tal här, mellan kulturerna, finns det några vanliga misstag som är lite roliga, som när fransmännen på klingande engelska frågar om man skall åka till "hyndan/slynan" (bitch) och bada idag (1) eller när engelsmannen undrar om man skall ha kondomer i sylten så den inte möglar - då blir det roligt (2). Min fru gjorde faktiskt samma misstag ett av de första åren, men då var det skjöljvätska för kontaktlinserna som hon ville ha utan kondomer. Ni har väl hört om tysken som var på semester i London och blev lite otålig på en restaurang varpå han tillkallade kyparen och sade: "When do I become my beefsteak, Sir? "Never I hope", var det omedelbara svaret från kyparen (3). Jag ser fram emot den dag då jag blir så duktig på franska att jag kan göra roliga misstag.

Ibland ställs man, med sin bristande franska, inför olösliga problem. Igår fick jag ett bevis på att dumheten ibland inte har några som helst gränser. För några dagar sedan besökte jag min lokala BricoMarché i Lezignan Corbières för att köpa lite byggrejor. Jag skulle köpa en patron med fogmassa - ni vet en sådan där som man måste ha en pistol för att applicera. Det stod flera hyllor sådana nyupppackade så jag la en i min korg och betalade. Jag reflekterade över att det inte fanns något plastmunstycke på den, men jag trodde jag hade sådana hemma. Det hade jag inte så jag kunde inte använda tuben. Igår, som sagt, återvände jag för att köpa några extra munstycken, men kunde inte hitta några sådana. Jag frågade då en dam som jobbade där om råd och hon sa att man inte sålde lösa sådana munstycken. Lite dumt tyckte jag eftersom det betyder att man måste använda upp hela tuben på en gång eftersom massan stelnar i munstycket så det inte kan återanvändas.

Jag förklarade då att jag hade köpt en som inte hade något munstycke och undrade om jag kunde ta ett på en av tuberna som stod där. Nix, det gick inte för sig, men om jag kunde uppvisa kvitto kunde jag ju få reklamera tuben utan munstycke. Jag hittade kvittot i plånboken och undrade åter om jag nu kunde få ett munstycke. Nej se det gick inte - först måste jag åka hem och hämta min tub och visa att den saknar munstycke. På min knaggliga franska försökte jag då förklara att jag bodde fem kilometer bort och om jag ville lura till mig ett extra munstycke var det ju bara att ta bort det innan jag kom till affären. Kvinnan tittade lite underligt på mig och tillkallade en äldre kollega för konsultation. Efter en längre palaver som jag bara förstod bråkdelar av kom dom fram till att jag måste åka hem och hämta min tub för reklamation och få en ny med munstycke. Jag försökte då åter igen hävda att detta var helt uppåt väggarna eftersom det ju bara var att ta ett munstycke från en tub så var allt löst. "Jag måste väl ändå förstå att då skulle ju en tub sakna munstycke förklarade den äldre damen för mig". Vad gör man åt dumma människor som man inte ens skulle kunna övertyga på sitt modersmål? Nu var det ju jag som var dumhuvudet som inget förstod eftersom jag inte talade flytande franska. Nu löste det sig ändå. När de två representanterna för företaget försvunnit och jag stod där med en puls på 180 och adrenalinet sprutade ur öronen kom ytterligare en anställd ut från lagret. Jag hejdade honom och förklarade min situation. OK, sa han och tog ett munstycke från en tub på närmaste hylla och gav mig. Tänk vad trevligt det är med folk som förstått sin roll och kan tänka självständigt.

1) Engelskans beach=strand blir något helt annat om man uttalar det med kort vokal.
2) "Préservatif" på franska betyder preventivmedel medan "preservative" på engelska betyder konserveringsmedel.
3) Tyskans "bekommen" betyder "få" medan engelskans "become" betyder "bli".

Ordvitsarna i början blir för krångliga att förklara eftersom det är en uttalsfråga och det "är jag inte korpulent att klara av" som gubben hemma i byn sa när han ville använda lite finare ord. Om ni emellertid klickar på den här länken får ni höra vår lokala stolthet Charles Trénet besjunga sin mor - eller var det borgmästaren.

torsdag 13 augusti 2009

Två år i Frankrike - en alldeles särskilt vanlig och trevlig dag!


I går har vi bott i exakt två år i Frankrike. Det blev en väldigt bra dag som blir värd att minnas, men samtidigt en ganska vanlig dag med vanliga upplevelser. Vi hade bestämt att vi skulle äta lunch ute för att fira så vi gick upp lite tidigare för att inte vara alltför mätta mitt på dagen. Katterna väckte mig som vanligt omkring klockan 7 och Champis nafsade mig i hälsenorna när jag inte fixade frukosten åt dom tillräckligt snabbt. Jag lyckades somna om en stund och vid niotiden åt vi en liten frukost på kaffe, färskt bröd, ost och marmelad medan vi lyssnade till Stina Lundberg och Ring P1.

Onsdagar är marknadsdagar i Lezignan Corbières och där köper vi alla våra grönsaker och frukt. Så här års är marknaden packad med folk, mest ortsbor, men det surrar också av engelska, tyska och holländska runt stånden. Vi träffade två amerikanska bekanta - Bobby Joe och John - som bor i våra amerikanska vänners hus en tid. Dom cyklar runt i Frankrike i spåren av Tour de France på en tandemcyckel som John byggt. Resten av året lever dom ett kringflackande liv på en katamaran i de amerikanska farvattnen. Båda har pensionerat sig, John från IBM och Bobby Joe har varit coach på fysiskt träningsinstitut där hon hjälpt folk att bli smala och vackra. Eftersom dom varit hos oss några gånger ville dom gärna bjuda oss på restaurang så på lördag blir det middag på Château de Lastour. På vägen från marknaden träffade vi en vän från Paris med rötter i Algeriet. Han ville gärna att vi skulle komma till honom i nästa vecka och äta lite gott, vilket vi naturligtvis tackade ja till.

Hem med päron, persikor och meloner och iväg till Château L'Hospitalet för lunch. Som vanligt var det trivsamt och gott. Resan dit var fantastisk - solen sken, det var 35 grader och vi vek av taket på bilen. Efter att ha vilat oss några timmar på eftermiddagen åkte vi till Cascastell på en vernissage av en konstnär vi känner - Felix Vincent. Vi hade bestämt att vi skulle köpa en tavla av honom som minne av de två första åren. Lyckligvis kom vi i tid för just "vår" tavla ville flera ha så vi hade tur. Vi åkte hem genom den trettiogradiga kvällen där cikadorna spelade som galningar och ljuset var fantastiskt. Vinden kändes len och ljummen och allt doftade otroligt kryddigt och varmt. Vi diskuterade lite var vi skulle hänga vår nya tavla, men vi fann genast en utmärkt plats när vi kom hem.

Idag - dagen efter - har vi kokat persiko- och päronmarmelad på det vi köpte på marknaden i går.

Och så det allra bästa till sist - vi fick slutskattsedeln igår från de franska myndigheterna - 8,23% på vår pension.

söndag 9 augusti 2009

Bostad för en krona till alla pensionärer


Jag hörde på radion i morse att man byggt ett nytt annorlunda bostadsområde i Malmö - Victoria Park. Idén bygger på att man har små lägenheter, närmast som hotellrum och att de flesta faciliteter man kan behöva för ett bekvämt liv finns i de gemensamma utrymmena. Där finns restauranger, bastu, massage, pool och annat lyxigt. Tanken att samutnyttja ytor är inte särskilt ny, de gamla kollektivhusen hade samma idé och de sk. kombikontoren bygger på att varje person har ett litet rum - lika stort för chefen som för kontorsslaven - och att allt annat man behöver ligger i gemensamma utrymmen.

Nu är just Victoria Park tydligen inriktat mot en lite exklusivare kundkrets, men jag kan inte förstå varför alla politiskt korrekta tyckare genast rycker ut med hela arsenalen av indignation över detta projekts grundidé. En doktor i landskapsarkitektur uttalar sig och informerar oss om att detta projekt troligen inte är ekonomiskt tillgängligt för alla och därför är helt fel. Detta måste jag säga är en mycket skarpsinnig analys. Jag undrar var man kan hitta saker i samhället som är tillgängliga för alla? Inte ens en vanlig Volvobil är tillgänglig om man inte har råd och insatslägenheter i de folkrörelsestyrda HSB och Riksbyggen skall vi inte tala om.

För lite mindre än tio år sedan höll jag ett föredrag för den samlade byggbranchen i Västsverige där jag på ett provocerande sätt försökte få dem att tänka i nya banor. Jag pekade på möjligheterna att göra boendet billigare genom att göra som många andra branscher, nämligen paketera hårdvaran, dvs. bostaden, tillsammans med olika tjänster som människor ändå behöver och efterfrågar. Jag sammanfattade dessa tankar senare i en kollumn i Finansvärlden Nr. 17:2001 som hade rubriken "Bostad för en krona".

Min huvudtanke, som påminner mycket om Victoria Park, var att man kunde minimera både kostnader och storlek för den egentliga bostaden, som ju ändå är betald och avskriven efter några år, och ta in pengar på den service som man erbjuder i samband med bostaden. I Hong Kong tillämpas redan den principen på kontorsfastigheter - man erbjuder själva byggnaden billigt, men säljer sedan paket av service till hyresgästen. Man värderar nämligen små under lång tid återkommande inkomster högre än stora engångsinkomster i den ekonomiska kulturen.

Även om Victoria Park må vara ett skrytbygge riktat mot välbeställda tycker jag inte man skall "kasta ut barnet med badvattnet" utan analysera om tanken inte har något gott i sig. Jag är säker på att det skulle vara ett utmärkt koncept för seniorboende där man kan anpassa nivån på servicen efter gästernas intresse och betalningsförmåga. Fördelen skulle vara att dom som inte köper så mycket service skulle kunna bo riktigt billigt och bli subventionerade av dom som efterfrågar mycket. Det är precis på samma sätt som att vi som bara ringer nödvändiga samtal på mobilen blir subventionerade av alla dom som zapar, mmsar, smsar, surfar, googlar, twittrar, bloggar och allt vad det heter.

Jag tror, liksom jag gjorde för snart 10 år sedan, att bostadsbranschen måste finna nya vägar där man inte främst tjänar sina pengar på att hyra ut yta till människor utan istället sälja livskvalitet. Vad som är livskvalitet bestämmer man då själv genom de tjänster man väljer. Själva bostaden blir då bara verktyget man behöver för att få tillgång till servicen, precis som man får en mobiltelefon för en krona så man kan använda all den service som teleoperatören tjänar sina verkliga pengar på.

Mitt resonemang bygger på att vi bör förändra vårt fokus från att tillhandahålla bostäder till att skapa miljöer för god livskvalitet och humanistiska behov. Då överförs initiativet från den både i nutid och historiskt sett ifrågasatta bygg- och fastighetsindustrin till serviceindustrin. Ibland använder man då ett engelskt begrepp - Facilities Management som jag teoretiserar lite kring i en gammal artikel i Fastighetsnytt 6:2004.

BILDEN OVAN: Bilden är tagen av den briljante fotografen Lars Tunbjörk och finns med i hans bok Landet utom sig. Under många år har jag - olovandes - använt denna bild i mina föreläsningar som illustration till svårigheten att definiera livskvalitet och den oförmåga vi professionella experter har att avgöra om något har ett värde för människor. Jag tackar Lars för lånet av bilden och ber samtidigt om ursäkt för att jag inte frågat om lov. Jag hoppas det kanske har sålt en och annan bok till åhörarna.

fredag 7 augusti 2009

Franska barns matvanor

Franska barn har verkligen ett speciellt förhållande till mat - åtminstone om man jämför med svenska. Som tillhörande den äldre generationen i Sverige har vi fått lära oss att det är absolut naturligt, näst intill en naturlag, att barn skall anse måltider vara ett nödvändigt ont. Om detta bör man inte ha någon uppfattning. Barn äter det dom gillar, mestadels ingenting annat än godis. Maten är mest till för att kladda med och måltiden ägnar man åt tjo och tjim så dom vuxna också tappar matlusten. Efter en måltid befinner sig den mesta maten på bordet, på kläderna eller på golvet.

Franska barn är i jämförelse med dom frigjorda svenska barnen oerhört hämmade och tillbakahållna. Man ser med förfäran hur franska barn i alla åldrar sitter tillsammans med sina föräldrar på restaurang och ingående diskuterar vad man skall välja på menyn, varefter de stackars barnen inte vet bättre än att låta sig väl smaka och utbyter åsikter om kökets kvalitet med föräldrarna. Favoriträtter hos franska barn är framför allt moules marinères, dvs. vinkokta musslor som barnen äter med ett musselskal som en pincett och tar ur musseköttet och stoppar i munnen. En annan favorit är friterade småfiskar, sk. petit frites som serveras med pommes frites. En vanlig rätt på barnmenyerna är också steak haché som man lite slarvigt skulle kunna kalla hamburgare, men här handlar det om nymalet fint oxkött tillagat i köket och utan bröd, som sedan med fördel steks något blodigt.

Även för barn i skolan är en måltid alltid bestående av tre rätter, en förrätt, en huvudrätt och en efterrätt. Här duger det inte med någon snabbmat inte och att äta negerbollar till lunch som många barn i Sverige gör vore nog otänkbart. Nu skall jag väl i sanningens namn erkänna att tonåriga pojkar har blivit lite mer internationella även här och föredrar även här åt det mer bastanta köket, dvs. chokladkakor och söt dricka till lunch.

Jag blev fullständigt förbluffad på marknaden härom dagen när två 10-åriga pojkar stod framför olivståndet och skulle få önska sig vad dom ville att äta till kvällen. De diskuterade länge och väl med föräldrarna och sinsemellan, men bestämde sig slutligen för varsin stor plastform med butikens hemlagade inlagda ansjovis i två olika smaker.

Det verkar som om den franska matkulturen smittar av sig också för i somras när våra små livliga barnbarn var på besök tog vi dom på restaurang. De tittade sig förundrade omkring bland gästerna, alla barnen och framför allt hundarna på restaurangen. Beställningen blev pizza och crepes vilka de åt på ett föredömligt sätt med kniv och gaffel, så gott det nu går när man är under skolålderna. De var verkligen riktiga gentlemän.
Gadgeten innehöll ett fel