Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 25 februari 2008

En president som syns

Varje nyhetssändning i Frankrike börjar med att rapportera vad president Sarkozy har haft för sig sedan igår. Jag begriper inte hur karlen hinner med. Fransmännen säger att de aldrig haft en president som varit så otroligt aktiv. Han hinner med att besöka varenda hörn av världen och göra sig vän med, ibland ganska skumma typer som, Kadaffi exempelvis. Han besöker också sina väljare mer än någon annan president gjort – han är i förorterna, på skolor, på företag och möter människor av alla kategorier, med tyngdpunkt på vanligt folk verkar det som.

Samtidigt är den politiska debatten oerhört aktiv i Frankrike – man kritiserar hans utrikespolitik öppet och han får på nöten för att han försöker försämra för grupper som traditionellt haft stora förmåner, men samtidigt är man lite stolt över att han vågar.

Kontrasten till den svenska debatten är slående. När hörde man att Reinfeldt gjorde något senast? Jag menar Fredrik Reinfeldt inte hans mycket aktiva och dugliga hustru Filippa. Jag saknar verkligen grabben med den sympatiska framtoningen från valrörelsen – han som trots Perssons arroganta provokationer talade lugnt om sakfrågorna och faktiskt till och med fick gamla socialdemokrater att känna respekt. Han skulle ju vara en lyssnande politiker sa han – men man måste väl gå ut om man skall höra något annat än det som man visste förut. De enda gångerna han uttalar sig numera är när någon av hans ministrar gjort bort sig och då verkar han mest irriterad och sur för att han måste svara. Att så inte heller socialdemokraternas ledare Mona Sahlin visar sig gör ju att debatten står fullständigt stilla i Sverige. Hon verkar tro att hon kan vinna nästa val bara genom att låta motståndarna göra självmål.

Hardy Nilsson vår gamle ishockeycoach lär ha sagt att det finns två strategier för att vinna: Den ena är att aldrig förlora, den andra är att alltid vinna.

Den första går ut på att försvara sig och hoppas på att motståndaren skall göra misstag så man kan kontra, den andra går ut på att ha en egen offensiv strategi som bygger på kreativitet och framåtanda för att på så sätt vinna. Nog kan man dra paralleller mellan den franska och svenska politiken och Hardys strategier?

lördag 23 februari 2008

Borgmästaren bjuder seniorerna på fest

Det finns vissa saker man inte är så van vid som svensk. Att borgmästaren bjuder på fest tycker vi är ganska ovanligt. Första gången vi var med om detta var den 15 augusti som är en stor högtid här i Frankrike. Då samlades hela byn på platsen bakom kyrkan och barnen i musikskolan visade upp sina färdigheter. Efteråt bjöd borgmästarna på buffé med vin och mängder av tilltugg. Några veckor senare var det dags för mässa uppe på Garriguen där det finns ett litet kapell helgat åt eremiten St. Simeon. Han är vinskördens beskyddare och alla i byn som kan promenerar dit för att vara med om gudstjänst med nattvard och bli bjudna på drinkar av borgmästaren. De som inte orkar gå blir transporterade.

Den stora bjudningen är emellertid alldeles efter nyår då borgmästaren samlar byn i samlingssalen och berättar om det gångna året och vilka planer man har för nästa år. Då bjuds det frikostigt på mat och vin i timmar. Man bara bär fram det ena fatet efter det andra med smårätter. Allt inmundigas stående medan man pratar, pratar och pratar med okända och kända personer. De äldre som har svårt att stå blir serverade där de sitter på reserverade stolar, av ungdomar som ser till att de äldre får smaka på rätterna före alla andra. Borgmästaren går runt och hälsar på alla; och det gör de andra i kommunrådet också. Det är här man blir presenterad för dem man inte känner tidigare och det visar sig att många vet vilka vi är och tycker det är trevligt att få prata en stund, få veta lite om Sverige och naturligtvis höra hur vi trivs i deras by. Eftersom vår by är känd för fantastiskt fina viner bjuds det på viner av en sort som man sällan har råd att dricka i vanliga fall.

För oss som är över sextio bjuds det dessutom några extra gånger under året. Alla som uppnått denna aktningsvärda ålder får en inbjudan att delta i en speciell middag med borgmästaren. Här är det inget minglande utan en formell trerätters middag med ostar och gott vin serverat vid bord och alla är uppklädda och förväntansfulla. Vi deltog inte i detta eftersom vi inte riktigt känner oss mogna ännu att delta i pensionärsaktiviteter.

Nu tror ni säkert att det här är något som man bara kostar på sig i småbyar som vår, men så är inte fallet. Våra grannar, som normalt bor i Sète som är en stad på 40 000 innevånare har just varit på borgmästarens seniormiddag i sin stad. Av stadens alla 60-åringar hade 700 anmält sig till middagen och den hade varit storslagen. De berättade med förtjusning att de fått gåslever, hummer och anka samt champagne och andra goda viner och avec till kaffet. Det hela avslutades med dans och borgmästaren upprädde och sjöng visor. När man gick hem fick alla en CD-skiva med gamla visor från Sète. Staden har en stor visskatt eftersom bl a den enastående trubaduren George Brassens är född och levde där. ”Lillfickan” av de tre kusinerna fick inte vara med eftersom hon bara är i mitten av de femtio, så hon var naturligtvis avundsjuk.

Nog är det lite underligt att kommunen och de kommunala förtroendemännen lägger så mycket arbete och pengar på att umgås med sina innevånare och då speciellt pensionärerna. Man undrar ju dessutom hur de har råd eftersom kommunalskatten är närmast obefintlig med svenska mått mätt.Vore det inte en fin sed att införa i Sverige. Tänk er att alla förtroendemän bjuder in medborgarna på middag ett antal gånger under året. Men å andra sidan har man bara en borgmästare en by/stad i Frankrike och en handfull medlemmar i kommunens styrelse. Bara de förtroendevalda inklusive kommittéledamöter och alla suppleanter i en stad på 40 000 innevånare i Sverige skulle väl uppgå till 700 personer och då blir det ju nog så dyrt att utfordra varandra med jämna mellanrum.

fredag 22 februari 2008

Att vara töntig ytlänning är inte så lätt

Det är inte så lätt att var invandrare. Även om man hemma i Sverige vet hur man skall föra sig, är välutbildad och ser hyfsat proper ut vad gäller kläderna så har det liksom inte någon betydelse när man kommer till ett annat land. Man får i många stycken lära om – eller starta på scratch som det heter på nysvenska.

Damen i byns speceriaffär frågade mig med glimten i ögat häromdagen om vi inte skulle sätta upp en svensk flagga på vår takterrass. Norrmännen och tyskarna gör ju det så fort dom kommer sa hon. Jag förklarade att vi inte hade någon sådan avsikt eftersom vi faktiskt inte tycker det passar sig att sätta upp andra nationers flaggor när man har flyttat till eller är gäst i Frankrike. Jag fick en uppskattande blick och hon erkände att man i byn var lite irriterade över både den tyska och ”den kämpestore norske fana” som norrmännen sätter upp.

Min fru och jag försöker verkligen smälta in i den sydfranska stilen. Kavaj och slips är uteslutet liksom överrock eller kappa. Här gäller enkla vardagliga kläder som rejäla skor och vindtät jacka på vintern; på sommaren är det shorts eller halvlånga byxor för damer, sandaler och T-shirt.
Trots detta behöver vi inte säga ett ljud när vi kommer in i en affär. Dom börjar tilltala oss med de få glosor dom kan på engelska. Hur kan dom veta att vi inte är fransmän säger min fru. Mest ledsna blir vi när dom tror vi är tyskar, men det sker ju inte så ofta som tur är – det blir mest att dom tror vi är engelsmän. Eftersom min fru talar flytande franska brukar det reda upp sig, men om jag försöker prata så spelar det ingen roll vad jag säger för de har redan bestämt sig för att allt jag kommer att säga är obegripligt, hur väl jag än uttalar meningarna.

Vi känner oss mest tölpiga när det kommer till det där med artighet. Vi är bara inte vana vid denna artighet. Det är nog svårt att veta vem man skall pussa på kinden, hur många gånger – två eller tre är mest förekommande men jag har sett fyra. Och vilken sida skall man börja på? I bästa - eller värsta fall missuppfattar man varandra och det blir nästan mitt på munnen. Jag känner mig som en vindrutetorkare och håller andan hela tiden för man kan ju inte veta om man har dålig andedräkt efter vitlöken i maten igår. Som jag förstår det pussar män på kvinnor och kvinnor på kvinnor, men i vissa fall har jag sett att det även förekommer man och man emellan, men det har jag inte funnit någon anledning att undersöka närmare. Ett fast manligt handslag funkar bra det också när det gäller män. Det är emellertid viktigt att alltid lägga till Madame eller Monsieur efter hälsningen om man skall vara artig. Det var väl minst hundra år sedan vi sa ”goddag min herre” till någon i Sverige. Numera blir det mest ”Hallå – läget?”.

Det svåraste är när man kommer in i affärer eller andra halvoffentliga platser. Då känner man sig som en tönt från landet. Man bör hälsa på expediten och även på andra kunder/gäster om det är ett rimligt litet ställe . Häromdagen skulle vi lämna in vår bil på överrsyn och där stod vi i kundmottagningen och försökte på gott svensk maner göra oss så osynliga som möjligt. Vi blev väckta ur vår osynlighetsdvala av att den ena sekreteraren efter den andra kom fram och sade ”bojour monsieur-dame”, sedan kom försäljarna en efter en och tog i hand och hälsade. Droppen blev i alla fall när grabbarna i verkstaden på väg till fikat artig hälsade på oss med samma ”god dag herrn – frun”. Varje gång ryckte vi till och tittade oss omkring om vi hade någon bakom oss som det gällde för vi känner ju inte dom vad vi vet. I sådana situationer känner man sig verkligen som en barbar från höga nord som inte lärt sig det hyfs som varenda tonåring i Frankrike har i ryggmärgen; nämligen att man hälsar artigt på alla som befinner sig i samma rum eller man möte på en mindre gata i byn där man bor eller i andra små byar också för den delen. Var gränsen går där har jag inte riktigt koll på, men jag tror man får använda sin känsla för feeling lite.
Om ni inte förstår vad jag menar kan ni ju gå till Bilia i Göteborg eller någon annan stor bilfirma och börja hälsa på kreti och pleti så får ni ser hur länge det funkar innan de börjar gå i omvägar kring er och fundera på hur man kan dricka så tidigt på dagen eller om man har permission från någon anstalt av något slag, men ni kan ju vara invandrare förstås som inte ännu förstått hur det svenska samhället fungerar.

Nu skall det sägas att det finns undantag i Frankrike också. En av de största byggvarufirmorna – Tridome – i Narbonne har verkligen inte tagit upp den franska hjälpsamheten och artigheten. Där betraktas det som ett oerhört övertramp att störa någon av de män eller kvinnor som springer omkring i tröjor som det står ”Till eder tjänst” på. Skulle man vara så urbota dum att man ber dem om ett fackmässigt råd angående någon produkt dom säljer får man på sin höjd en axelryckning till svar som betyder ”det är väl din ensak vad du köper” eller ett mer uttömmande svar i stil med ”tror du jag är rörmokare, eller?”

Solen skiner och värmen har kommit tillbaka efter två dagar av mulet väder. De vita skogarna av mandelblom börjar bytas mot röda och rosa skyar av körsbärsblom och den första magnolian blommar i en trädgård i byn. Mimosan är i sin fullaste blom och vi såg de första vilda sparrisarna till försäljning på marknaden i går. Det blir lunch på terrassen idag igen och vår vinkällare är nästan färdig så inte ens en örebroare kan klaga.

måndag 18 februari 2008

Att bevara Sverige svensk är okunnigt och ohistoriskt

Ibland blir jag riktigt irriterad. Jag lyssnade på ett program från Södertälje på svensk radio. Det handlade om Sverigemokraterna och deras politiska budskap. Det är inte nog med att dom har tossiga idéer och att deras representanter verkar fullständigt intelligensbefriade när de intervjuas. Vad som är mer besvärande är att dom inte ens kan sin egen historia. Dom hävdade i intervjuer att dom inte alls var rasister utan tvärtom ville att ”raser” skulle bevaras och hållas ”rena” och då speciellt den svenska eftersom den var så värdefull och nu hotades av uppblandning med alla invandrare.

Jag har ägnat mej ganska mycket åt släktforskning de senaste åren och då insett hur ”uppblandade” vi svenskar är genom historien. Redan på fjorton och femtonhundratalet var de tyska inslagen i Stockholm och på Gotland så starka att ett antal av de tolv borgmästare man hade i Stockholm skulle vara av tysk börd. De protokoll man skrev om stadens rådsmöten var skrivna på en blandning av svenska och tyska. När vi sedan går vidare till sextonhundratalet så var inslaget av finnar, tyskar, belgare och fransmän stort i Mellansverige, främst Bergslagen. Att inslaget av finnar varit stort i Norrland i alla tider säger sig självt, men hur många vet att i socknar som Ljusnarsberg och Järnboås i Bergslagen var upptill 80% av befolkningen finsk på 1600-talet. Om man studerar mantalslängderna för Säter i Dalarna från samma tid finner man få fastighetsägare inom samhällets gränser som hade svenska namn. Att sedan det franska inslaget i den svenska kulturen och befolkningen blev enormt under sexton- och sjuttonhundratalet vet väl alla från de TV-program som visats i Sverige. Att man inte är medveten om detta är att ”vanligt folk” bland invandrarna på de tiden snabbt antog det svenska namnskicket. Exempelvis kom en av mina förfäder Pekka Osmi till Hörken i Ljusnarsberg med ett lejdebrev från Karl IX som gav honom rätt att anlägga ett torp. Han blev på så sätt den förste innebyggaren i Hörken. Enligt svensk sed kom hans son emellertid att heta Persson grundat på försvenskandet ”Per” av det finska Pekka. På så sätt försvann spåren av de utländska rötterna redan efter en generation.

Till saken hör att dessa platser som jag nämner alla kännetecknades av stor framåtanda och var ekonomiskt betydelsefulla och att de invandrare som kom endera var specialister eller hårt arbetande människor som ofta lade grunden till nya samhällen runt det torp de bröt i mörkaste skogen långt från den svenska befolkningen. Pekkas flyttning till Sverige har sedan dess gett upphov till en rad av bergsmän, kyrkvärdar, häradshövdingar och en rad av ”ursvenska” ättlingar ända till våra dagar. Jag kan se en rad exempel bara ur min släkt.

Gotland och Stockholm var bland Nordeuropas mest betydelsefulla handelsplatser och Bergslagen var Europas Ruhrområde på den tiden. Jag har hört siffror på att 70% av råvaran till Manchester i England kom från Nora Bergslag under industrialismens första år. Präster i min släkt som utbildade sig i Tyskland under 1500-talet fick privilegiet att betala sina avgifter i koppar från Falun eftersom det var så eftertraktat i Europa. Utan att ha studerat andra regioner i Sverige skulle jag vilja påstå att det är högst osannolikt att det finns någon ”renrasig” svensk ens bland Sverigedemokraterna. Det skulle i så fall vara från något bortglömt hörn av Sverige som aldrig rönt något intresse eller haft något behov av kontakt med yttervärlden och man i århundraden gift sig med sina kusiner och sysslingar. Någon sådan plats vet i alla fall inte jag om.

Något annat jag inte riktigt förstår är den oerhörda, och berättigade, beundran vi känner för de människor som av endera ekonomiskt armod eller religiös förföljelse emigrerade från Sverige till Nordamerika under 1800-talet, medan vi samtidigt talar om ekonomiska flyktingar från utomeuropeiska länder som om det skulle vara kriminellt att flytta till en plats där man kan skapa ett nytt och bättre liv för sin familj.

tisdag 12 februari 2008

Franska språket – ett gigantiskt miljöhot

Jag kämpar på med franskan, men det är svårt. Franskan är nog det språk där det skiljer sig mest mellan det skrivna språket och det talade. Ja då räknar jag inte kinesiska förstås där man skriver i stiliserade bilder som sedan kan uttalas lite hur som helst beroende på var man bor i Kina.

Nej franskan är knepig på annat sätt för om man skulle uttala det som det skrivs så skulle förmodligen fransmännen skratta ihjäl sig. De som kan franska förstår vad jag menar och dom som inte kan franska är det ingen idé att förklara det för. Hela grejen är att man har så otroligt mycket bokstäver som man aldrig någonsin uttalar. Han ni hört om den norske konstnären Höst som kom till Frankrike för att göra sig en karriär. Det funkade dåligt eftersom ingen kunde uttala hans namn. H i början av ord uttalas nämligen inte Ö finns över huvud taget inte och -st i slutet av ord är också stumt så det var bara att åke hjem till Noreg igen.


Då fick jag ett e-mail som tog upp den angelägna frågan om vår miljö och undrar därför om inte det franska språket är ett av de värre hoten vi har i Europa. Åtminstone lika allvarligt som det som skrivs om i bifogade artikel.

Jag skulle uppskatta de onödiga bokstäverna som används i det franska språket uppgår till kanske 10% av all text som skrivs på franska. Det bor cirka 65 miljoner i Frankrike och kanske 10 miljoner till i Belgien och Schweiz som talar franska. Så har vi åtskilliga miljoner fransktalande i gamla kolonier som Marocko och Algeriet och en mängd andra afrikanska stater samt delar av Västindien. Det blir mycket tryckt text det jämfört med Sveriges ynka 9 miljoner själar och några i Finland. Dessutom är ju fransmän kultiverade så man får ju förutsätta att dom läser en del. Anta att alla dessa läser en bok om året på kanske 200 sidor på 2000 tecken/sida. Det blir så där 400 000 tecken i snitt per år/person. Om vi lågt uppskattar alla fransktalande till 100 miljoner i världen får vi den oerhörda summan av 40 000 000 000 000 tecken och 10% av det är 4 tusen miljarder tecken som är totalt onödiga, vilket motsvarar 2 miljarder sidor tryckt text eller 10 miljarder böcker. Då har jag bara räknat det som läses och inte allt som blir över, alla promemorior, utredningar, broschyrer och annat krafs som ingen bryr sig om. Snacka om slöseri.

Till denna helt onödiga produktion av bokstäver går det åt mängder av papper som tillverkas av träråvara som skulle kunna användas till etanol att köra bil på. För att inte tala om all trycksvärta och all el som går åt för att trycka allt detta; inte att förglömma all skit som går upp i rök när vi så småningom slänger boken och eldar upp den. I Frankrike källsorterar man nämligen i olika betongbingar ute på en åker och eldar sedan upp det under öppen himmel.

Man kan naturligtvis räkna ut hur mycket energi som går åt i varje led av processen att tillverka datorer, printrar, bläck, och allt annat som behövs för att framställa dessa onödiga bokstäver, att tillverka alla lastbilar som distribuerar det och vidare kan man ta reda på hur mycket bränsle som krävs för att distribuera alla dessa nonsenssidor, hur mycket el det går åt att lysa upp, värma/kyla kontoren när man skriver ned dessa överflödiga bokstäver, hur mycket kemikalier som används för att städa bort all smuts som denna onödiga produktion kräver, men då skulle man väl bli ännu mer deprimerad och pessimistisk inför framtiden.

Till allt detta skall läggas det mänskliga lidande det innebär i form av utslitna ryggar av dåliga arbetsställningar när man läser/skriver, all den onödiga arbetstiden som påskyndar utbrändheten, alla de splittrade familjer och barn som får gå vind för våg medan föräldrarna ägnar sig åt att framställa eller konsumera överflödig text. Skulle inte den franska skolgången kunna förkortas, universiteten rationaliseras och mängden franska nobelpristagare mångdubblas om man började skriva som man talar i Frankrike. Den enda trösten man har är att det mänskliga lidandet i alla fall inte förvärrar växthuseffekten.

Borde det inte vara en angelägen mission för vår miljöminister Andreas Carlgren att bekämpa detta hot mot vår planets framtid när Sverige nästa gång bli ordförandeland i EU? Åtminstone lika bra som att exportera den svenska synen på alkohol till resten av EU.

måndag 11 februari 2008

Mimosafestival i Roquebrun

Roquebrun ligger uppe i bergen norra Herault och har en Mimosafestival varje år i februari. Byn är oerhört pittoresk och vägarna dit vackra. Visserligen finns mimosa på många ställen men tydligen har man planterat ovanligt många i just Roquebrun. Man skulle tycka att klimatet här uppe i bergen skulle göra att de blommar senare, men vi fann att det var ett väldigt behagligt mikroklimat trots höjden.

Det var oerhört mycket folk så man var tvungen parkera efter vägen långt ovanför byn och om man ville fanns minibussar, men vi föredrog en promenad ned till byn. Den här festivalen var annorlunda. Vi tyckte det som såldes hade lite bättre kvalitet och det fanns lite annat än man var van vid på marknader. Det var konsthantverk samt lokala produkter som vin, marmelad, honung, korv och annat, men man hade också ordnat en mycket påkostad karneval genom byn.
 

Jag hade inga stora förhoppningar på karnevalen eftersom man med åren blir ganska trött på sådant som göteborgare och chalmerist. I Wikipedia kan man läsa ”I flera katolska länder är det karneval under fastlagen, efter orden carne och vale som betyder "kött farväl"..”
Den var emellertid både trevlig och påkostad och gick i mimosans tecken. Vagnarna illustrerade olika platser på jorden där det finns franska inslag. Ett ”kul” inslag var att ett gäng bagare sprutade och kastade mjöl på åskådarna. Det gällde att hålla sig undan men en del blev verkligen inmjölade. En man och hans fru var helt täckta av mjöl; i hår, på glasögon och på kläderna från topp till tå. Dom tog det emellertid med jämnmod och till och med humor, vilket jag inte vet om jag hade klarat. Som plåster på såren följdes den delen av en vagn där fem damer stod med varsitt ”bensinpumpsmunstycke” och fyllde muggar med rödvin som de delade ut till alla tusentals människor som kantade kortegens väg. Kan det vara något att ta över för Chalmerskortegen.

Roquebrun är verkligen värt ett besök för den som besöker södra Frankrike. Även på vintern är det behagligt och vacker och man kan lätt föreställa sig hur det är på sommaren när folk badar och paddlar kanor i floden medan andra klättrar i bergen eller smörjer kråset på restaurangerna. Det får nog bli en tur hit i sommar för att köpa traktens fina viner som tillhör AOC St Chinian och är som alla viner här nere mycket prisvärda.

För övrigt börjar man se tydliga framsteg i arbetet med vinkällaren nu.

Avslutningsvis en liten allvarligare reflektion över det vi hört i dagens Ring P1.

Det är sorgligt hur infekterad frågan om enkönade äktenskap blivit i Sverige. Det splittrar svenska kyrkan, det splittrar Kristdemokraterna och därmed regeringen, det upprör delar av svenska folket och det ger många troende och inte minst präster religiös ångest. Det är så sorgligt eftersom debatten dels är ganska ologisk dels att det finns en så utomordentligt enkel lösning som skulle tillfredsställa alla parter.

Det ologiska är att man trots att man skiljt kyrkan från staten vill tvinga präster i svenska kyrkan att mot sin religiösa övertygelse viga likkönade par, det andra är att man inte ett ögonblick diskuterar hur man skall förhålla sig till andra trosinriktningar som också nekar samma sak. De likkönade kan ju försöka gå till en synagoga eller en moské och försöka bli vigda så får dom se hur det går för jag förutsätter att det även finns judar och muslimer som är homosexuella. I en demokrati med trosfrihet måste det väl rimligen vara en fråga för varje trossamfund att själva bestämma sin tro även om den inte anses som politiskt korrekt. Detta givetvis så länge det inte bryter mot allmän lag eller orsakar skada på tredje person som frågor om omskärelse, barnäktenskap och sådant. Särbehandling avseende personer med avvikande trosuppfattning eller övertygelse kan knappast räknas in för då skulle ju Moderaterna tvingas anta aktiva socialdemokrater som medlemmar och synagogorna tvingas döpa barn till pingstvänner – men man kanske inte döper barn inom judendomen när jag tänker efter? Ni förstår nog resonemanget i alla fall.

Jag vill påpeka att jag själv inte är medlem i svenska kyrkan eller något annat samfund så jag talar inte i ”egen trossak”. Visst är det underligt att man från statens sida skall kräva av, och kanske till och med lagstifta om att, ett samfund skall gå emot sin tro i en så viktig fråga. Det skulle vi knappast tycka var trosfrihet om det hände i en annan trosfråga i ett annat land.

Lösningen finns redan i flera länder däribland Frankrike. Man skiljer på det religiösa äktenskapet och det juridiska. Katolska kyrkan eller någon annan kyrka, har inte rätt att juridiskt viga par, det kan bara den civila myndigheten göra. Alla bröllop i Frankrike sker således i två steg; först går man till den civila myndigheten och blir vigd juridiskt, sedan går man till den kyrka man tillhör och får äktenskapet välsignat av sin Gud – eller åtminstone av Guds företrädare på jorden. Det kan vara en moské eller kyrka eller synagoga eller vad man nu tror på.

Det verkar som man glömt att ta bort den juridiska vigselrätten från kyrkan när man skiljde den från staten i Sverige. Att göra detta skulle ju lösa problemet i Sverige för alla. Staten kan lagstifta om hur den civila myndigheten skall förhålla sig till personer med samma kön – och det verkar det ju finnas relativ enighet om idag - och varje religiöst samfund kan bestämma hur de skall förhålla sig. För de som vill vigas religiöst är det då bara att finna ett samfund, eller enskild präst, som accepterar enkönade äktenskap och på så sätt är de då likställda med andra par juridiskt och även fått välsignelse av sin kyrka. Voilá!

video

torsdag 7 februari 2008

Första lunchen på terrassen

Idag åt vi för första gången i år lunch på terrassen. Det är faktiskt bara 7 januari. Vi var i Narbonne på marknaden och passade på att åka till Gruissan och köpa 1 dussin färska ostron för 4 Euro. Först tänkte vi äta dem på plats men bestämde att det vore trevligt att äta hemma på terrassen.
Först trodde vi att vi skulle vara tvungna att flytta bordet ut i solen, men det visade sig vara så varmt att vi kunde sitta under pergolan och det var jätteskönt.

Jag öppnade ostronen i köket – jag har blivit ganska bra på det om jag får säga det själv. En handske och en bra kniv behöver man ha. Det gäller att ta det försiktigt när man bär upp tallrikar, ostron, vin glas, ost, bröd mm till terrassen eftersom det är 50 trappsteg.

Vi började lunchen med ostronen. En kul grej är att vi skördade vår första citron på ett av citronträden vi planterat på översta trappavsatsen upp till terrassen. Vi drack en Sauvignon Blanc från Louis Fabre i Luc sur Orbieu. Sauvignan Blanc är en fantastisk druva. Om man har druckit de källvattenfriska vinerna från Loire, exempelvis Cancerre, så har man fått en version av druvan, eller man kanske har druckit de gräsdoftande vinerna från Nya Zeeland som ha sin alldeles egna karaktär. Det är då något helt annat att dricka en Sauvignan Blanc från det solstekta Languedoc. De är oerhört fruktiga; fyllda av exotiska dofter och smaker som beror på vad man äter till dem. Till ostron framträder frisk fruktig syra men tydlig karaktär av ananas och lychéfrukter och flera andra exotiska smaker.

Sedan åt vi lite charkuterier; en rosettekorv som mest liknar en prickig korv till utseendet men är torkad, inte rökt, kokt skinka som är lika god dom svensk julskinka och en underbar paté. Givetvis avslutat med några goda ostar och allt åtföljt av bröd, som är lika viktigt för fransmän som potatis för svenskar, ris för kineser och pasta för italienarna.

Annars har vi förundrats av de svenska nyheterna där regeringen vill förbjuda enskilda människor att ta ansvar för sitt eget liv genom att ta privat sjukersättningsförsäkring. Om det hade varit en socialdemokratisk regering hade det väl funnits viss logik i att förbjuda detta för att inte de bättre bemedlade skulle köpa sig förmåner, men en moderat regering som alltid menat sig hävda den enskildes rätt och ansvar måste ha det svårt med ideologin i det här fallet. Å andra sidan förstår jag regeringen eftersom egna försäkringar för att överleva när sjukdomen drabbar skulle sabotera den s.k. arbetslinjen som skall tvinga folk att bli friskare genom att annars hotas av ekonomiskt armod.

tisdag 5 februari 2008

Utflykt till Paris

Vi var i Paris i helgen. Jag var där och träffade gamla kollegor från olika delar av Europa. Ganska häftigt att resa med TGV som är de supersnabba tågen som man har i Frankrike. Det tog två timmar från Nimes till Paris och det är väl sådär 70 mil så då går det undan. Hela resan tog fyra och en halv timma. Bekvämt var det också.

Det var kallt i Paris och blåsigt. En av dagarna regnade det och var ganska otrevligt. Min fru hade oturen att falla i trappan i tunnelbanan och skada knäet så det blev inte så mycket promenerande som vi tänkt. Knäet verkar ha klarat sig utan allvarligare skador som tur är.

Som så ofta i Frankrike är maten det man minns bäst även om det är lite väl dyrt i Paris jämfört med nere i våra trakter. Vi fick rekommendationer av våra vänner att gå på restaurang Le Tastevin som ligger på Ile Saint Louis vid Notre Dame. Adressen är 46 Rue St Louis en L’Ile. Det är en intim restaurang med utsökt mat och vin. Vid bordet bredvid satt ett stort gäng svenska damer som visade sig var ett gäng konstnärer som var medlemmar av den kvinnliga kulturföreningen Swea som var ute och hade trevligt. Herman Lindqvist tittade in under kvällen och bytte några ord med sin hustru som är en av Sweorna.

Vi hittade den trevliga lilla gatan Rue Mouffetard som hade många trevliga butiker och restauranger. Likaså tittade vi på det gamla judiska området Le Marais som hade fina gamla och småskaliga miljöer och givetvis butiker och restauranger.

Innan vi åkte hem gick vi och åt riktigt gott kött på en restaurangkedja som passade både för barn och vuxna. Håll utkik efter Hippopotamus som betyder flodhäst. Fantastiskt gott kött till rimliga priser.
Vi såg en kul grej i Paris – cykelautomater där man kunde hyra en cykel genom att dra sitt kreditkort, göra loss cykeln och trampa iväg. När man kommer tillbaka räknas det av hur länge man lånat den. Ingen kommer väl på tanken att stjäla en cykel när man fått lämna sina kortuppgifter, men det gäller att hålla reda på den så ingen annan tar den för då blir det väl dyrt.
Nu är vi hemma igen och vår hantverkare har börjat arbeta på vinkällaren. Skönt att vara tillbaka i värmen – idag har det varit riktigt härligt och Mimosan blommar.
Gadgeten innehöll ett fel