Att bevara Sverige svensk är okunnigt och ohistoriskt

Ibland blir jag riktigt irriterad. Jag lyssnade på ett program från Södertälje på svensk radio. Det handlade om Sverigemokraterna och deras politiska budskap. Det är inte nog med att dom har tossiga idéer och att deras representanter verkar fullständigt intelligensbefriade när de intervjuas. Vad som är mer besvärande är att dom inte ens kan sin egen historia. Dom hävdade i intervjuer att dom inte alls var rasister utan tvärtom ville att ”raser” skulle bevaras och hållas ”rena” och då speciellt den svenska eftersom den var så värdefull och nu hotades av uppblandning med alla invandrare.

Jag har ägnat mej ganska mycket åt släktforskning de senaste åren och då insett hur ”uppblandade” vi svenskar är genom historien. Redan på fjorton och femtonhundratalet var de tyska inslagen i Stockholm och på Gotland så starka att ett antal av de tolv borgmästare man hade i Stockholm skulle vara av tysk börd. De protokoll man skrev om stadens rådsmöten var skrivna på en blandning av svenska och tyska. När vi sedan går vidare till sextonhundratalet så var inslaget av finnar, tyskar, belgare och fransmän stort i Mellansverige, främst Bergslagen. Att inslaget av finnar varit stort i Norrland i alla tider säger sig självt, men hur många vet att i socknar som Ljusnarsberg och Järnboås i Bergslagen var upp till 80% av befolkningen finsk på 1600-talet. Om man studerar mantalslängderna för Säter i Dalarna från samma tid finner man få fastighetsägare inom samhällets gränser som hade svenska namn. Att sedan det franska inslaget i den svenska kulturen och befolkningen blev enormt under sexton- och sjuttonhundratalet vet väl alla från de TV-program som visats i Sverige. Att man inte är medveten om detta är att ”vanligt folk” bland invandrarna på de tiden snabbt antog det svenska namnskicket. Exempelvis kom en av mina förfäder Pekka Osmi till Hörken i Ljusnarsberg med ett lejdebrev från Karl IX som gav honom rätt att anlägga ett torp.[1] Han blev på så sätt den förste innebyggaren i Hörken. Enligt svensk sed kom hans son emellertid att heta Persson grundat på försvenskandet ”Per” av det finska Pekka. På så sätt försvann spåren av de utländska rötterna redan efter en generation.

Till saken hör att dessa platser som jag nämner alla kännetecknades av stor framåtanda och var ekonomiskt betydelsefulla och att de invandrare som kom endera var specialister eller hårt arbetande människor som ofta lade grunden till nya samhällen runt det torp de bröt i mörkaste skogen långt från den svenska befolkningen. Pekkas flyttning till Sverige har sedan dess gett upphov till en rad av bergsmän, kyrkvärdar, häradshövdingar och en rad av ”ursvenska” ättlingar ända till våra dagar. Jag kan se en rad exempel bara ur min släkt.

Gotland och Stockholm var bland Nordeuropas mest betydelsefulla handelsplatser och Bergslagen var Europas Ruhrområde på den tiden. Jag har hört siffror på att 70% av råvaran till Manchester i England kom från Nora Bergslag under industrialismens första år. Präster i min släkt som utbildade sig i Tyskland under 1500-talet fick privilegiet att betala sina avgifter i koppar från Falun eftersom det var så eftertraktat i Europa. Utan att ha studerat andra regioner i Sverige skulle jag vilja påstå att det är högst osannolikt att det finns någon ”renrasig” svensk ens bland Sverigedemokraterna. Det skulle i så fall vara från något bortglömt hörn av Sverige som aldrig rönt något intresse eller haft något behov av kontakt med yttervärlden och man i århundraden gift sig med sina kusiner och sysslingar. Någon sådan plats vet i alla fall inte jag om.

Något annat jag inte riktigt förstår är den oerhörda, och berättigade, beundran vi känner för de människor som av endera ekonomiskt armod eller religiös förföljelse emigrerade från Sverige till Nordamerika under 1800-talet, medan vi samtidigt talar om ekonomiska flyktingar från utomeuropeiska länder som om det skulle vara kriminellt att flytta till en plats där man kan skapa ett nytt och bättre liv för sin familj.

1. Senare forskning visar nog att han inte alls hette Osmi. Man tror att det var en missuppfattning beroende på en notering i kyrkboken som angav att han hade tillåtelse att betala sin skatt i osmundjärn. Hans efternamn var troligen Henriksson Siikainen.