Att vara töntig ytlänning är inte så lätt

Det är inte så lätt att var invandrare. Även om man hemma i Sverige vet hur man skall föra sig, är välutbildad och ser hyfsat proper ut vad gäller kläderna så har det liksom inte någon betydelse när man kommer till ett annat land. Man får i många stycken lära om – eller starta på scratch som det heter på nysvenska.

Damen i byns speceriaffär frågade mig med glimten i ögat häromdagen om vi inte skulle sätta upp en svensk flagga på vår takterrass. Norrmännen och tyskarna gör ju det så fort dom kommer sa hon. Jag förklarade att vi inte hade någon sådan avsikt eftersom vi faktiskt inte tycker det passar sig att sätta upp andra nationers flaggor när man har flyttat till eller är gäst i Frankrike. Jag fick en uppskattande blick och hon erkände att man i byn var lite irriterade över både den tyska och ”den kämpestore norske fana” som norrmännen sätter upp.

Min fru och jag försöker verkligen smälta in i den sydfranska stilen. Kavaj och slips är uteslutet liksom överrock eller kappa. Här gäller enkla vardagliga kläder som rejäla skor och vindtät jacka på vintern; på sommaren är det shorts eller halvlånga byxor för damer, sandaler och T-shirt.
Trots detta behöver vi inte säga ett ljud när vi kommer in i en affär. Dom börjar tilltala oss med de få glosor dom kan på engelska. Hur kan dom veta att vi inte är fransmän säger min fru. Mest ledsna blir vi när dom tror vi är tyskar, men det sker ju inte så ofta som tur är – det blir mest att dom tror vi är engelsmän. Eftersom min fru talar flytande franska brukar det reda upp sig, men om jag försöker prata så spelar det ingen roll vad jag säger för de har redan bestämt sig för att allt jag kommer att säga är obegripligt, hur väl jag än uttalar meningarna.

Vi känner oss mest tölpiga när det kommer till det där med artighet. Vi är bara inte vana vid denna artighet. Det är nog svårt att veta vem man skall pussa på kinden, hur många gånger – två eller tre är mest förekommande men jag har sett fyra. Och vilken sida skall man börja på? I bästa - eller värsta fall missuppfattar man varandra och det blir nästan mitt på munnen. Jag känner mig som en vindrutetorkare och håller andan hela tiden för man kan ju inte veta om man har dålig andedräkt efter vitlöken i maten igår. Som jag förstår det pussar män på kvinnor och kvinnor på kvinnor, men i vissa fall har jag sett att det även förekommer man och man emellan, men det har jag inte funnit någon anledning att undersöka närmare. Ett fast manligt handslag funkar bra det också när det gäller män. Det är emellertid viktigt att alltid lägga till Madame eller Monsieur efter hälsningen om man skall vara artig. Det var väl minst hundra år sedan vi sa ”goddag min herre” till någon i Sverige. Numera blir det mest ”Hallå – läget?”.

Det svåraste är när man kommer in i affärer eller andra halvoffentliga platser. Då känner man sig som en tönt från landet. Man bör hälsa på expediten och även på andra kunder/gäster om det är ett rimligt litet ställe . Häromdagen skulle vi lämna in vår bil på överrsyn och där stod vi i kundmottagningen och försökte på gott svensk maner göra oss så osynliga som möjligt. Vi blev väckta ur vår osynlighetsdvala av att den ena sekreteraren efter den andra kom fram och sade ”bojour monsieur-dame”, sedan kom försäljarna en efter en och tog i hand och hälsade. Droppen blev i alla fall när grabbarna i verkstaden på väg till fikat artig hälsade på oss med samma ”god dag herrn – frun”. Varje gång ryckte vi till och tittade oss omkring om vi hade någon bakom oss som det gällde för vi känner ju inte dom vad vi vet. I sådana situationer känner man sig verkligen som en barbar från höga nord som inte lärt sig det hyfs som varenda tonåring i Frankrike har i ryggmärgen; nämligen att man hälsar artigt på alla som befinner sig i samma rum eller man möte på en mindre gata i byn där man bor eller i andra små byar också för den delen. Var gränsen går där har jag inte riktigt koll på, men jag tror man får använda sin känsla för feeling lite.
Om ni inte förstår vad jag menar kan ni ju gå till Bilia i Göteborg eller någon annan stor bilfirma och börja hälsa på kreti och pleti så får ni ser hur länge det funkar innan de börjar gå i omvägar kring er och fundera på hur man kan dricka så tidigt på dagen eller om man har permission från någon anstalt av något slag, men ni kan ju vara invandrare förstås som inte ännu förstått hur det svenska samhället fungerar.

Nu skall det sägas att det finns undantag i Frankrike också. En av de största byggvarufirmorna – Tridome – i Narbonne har verkligen inte tagit upp den franska hjälpsamheten och artigheten. Där betraktas det som ett oerhört övertramp att störa någon av de män eller kvinnor som springer omkring i tröjor som det står ”Till eder tjänst” på. Skulle man vara så urbota dum att man ber dem om ett fackmässigt råd angående någon produkt dom säljer får man på sin höjd en axelryckning till svar som betyder ”det är väl din ensak vad du köper” eller ett mer uttömmande svar i stil med ”tror du jag är rörmokare, eller?”

Solen skiner och värmen har kommit tillbaka efter två dagar av mulet väder. De vita skogarna av mandelblom börjar bytas mot röda och rosa skyar av körsbärsblom och den första magnolian blommar i en trädgård i byn. Mimosan är i sin fullaste blom och vi såg de första vilda sparrisarna till försäljning på marknaden i går. Det blir lunch på terrassen idag igen och vår vinkällare är nästan färdig så inte ens en örebroare kan klaga.