Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

onsdag 30 december 2015

Klassresan skall påbörjas i hemmet


Alice Teodorescu skriver i GP under rubriken “Klassresan skall börjas i skolan” - en text som berör mig starkt eftersom jag, liksom hon, upplevt detta oerhört starkt. Jag skulle ändå vilja påstå att klassresan börjar i hemmet, vilket Alice också påpekar i sin text.

Det får mig att bli privat och beskriva min egen ärvda tvåstegs klassresa – först min fars resa, som började på ett sjukhus i Stockholm på tryggt avstånd från moderns hemort varefter han blev bortlämnad och sedan utackorderat som fosterbarn – en resa som når sin höjdpunkt flera decennier senare när han väljes till den ledande politikern och kom att leda sin hemkommun, samt min egen resa som börjar i ett intellektuellt, men fattigt, arbetarhem i glesbygden och så här långt kommit till en rik tillvaro som pensionerad professor i en underbar liten by i Sydfrankrike.

Som fosterbarn var det aldrig ens övervägt att min far skulle få studera efter sjätte klass, trots lärarnas försök att påverka hans fosterföräldrar. Han började arbeta som järngjuteriarbetare tills kriget och beredskapen tog vid och han på post i Västra Värmland träffade min mor, vilket gjorde att jag finns till. Karriären efter kriget som gift blev att köpa det lilla jordbruk som fosterfadern brukat och att arbeta på byns cementgjuteri för att få det att gå ihop. När sedermera hans politiska uppdrag tog allt mer tid bytte han till ett friare yrke och blev skogsarbetare åt Kyrkan och kunde på så sätt komma och gå som han ville och på så sätt passa ihop sitt liv som kroppsarbetare och livet som allt mer inflytelserik politiker.

Till skillnad mot i grannarnas familjer var aldrig bilar, sport och jakt viktiga i min uppväxt. Hos oss var kunskap, läsa böcker och att bli något annat än vad min far blev det som inpräntades i mig. Kunskap och politik var roligt och spännande fick jag lära mig, att vara duktig i skolan var en gåva som skulle tas tillvara. Så fanns det en ganska stor portion av revanschism hos min far också.

Minnena av skolan är ett komplicerat kapitel i min uppväxt. De flesta lärare upplevde jag som ganska hemska och ibland våldsbenägna och så här i backspegeln så inser jag att det var de nog också. Man var för det mesta rädd när man gick till skolan, men det var inte därför man ansträngde sig. Åtminstone i min uppväxt var det coolt att vara duktig inte bara i fotboll utan även i skolan – vi tävlade om vem som hade flest a i betyget varje termin. A tilldelades inte på den tiden annat än i ordning och uppförande. Inte alla deltog av naturliga skäl i den tävlingen, men de man ville tävla med gjorde det. Det där med lärarnas stränghet var emellertid relativt. Jag hade förmånen att gå några månader av andra klass i en liten ort i Värmland där man hade en ung vacker lärarinna som jag omedelbart blev förälskad i. Hon var ju så snäll också jämfört med den hårtslående lärarinna jag var van vid, men när hon rynkade ögonbrynen och bad någon elev att vara lite tystare så bävade klassen över hennes stränghet.

Min början i skolan blev lite speciellt eftersom jag hade fräckheten att kunna läsa sedan några år. De två första åren ägnade jag många timmar längst ned i klassen med att rita och måla medan mina kamrater ljudade för fulla muggar. Nyfiken som jag var försökte jag redan tidigt läsa Nora Stads & Bergslags Tidning från första till sista sidan. Eftersom min mor hade mycket att stå i kunde hon inte gå ifrån sina sysslor för att hjälpa mig så jag skapade ett eget alfabet så hon kunde berätta hur bokstäverna lät. Så här kunde det låta: ”Ett streck med en stor mage” – hur låter det? ”Deh” svarade min mor vid bakbordet. Ett streck med en liten mage upptill då? ”Peh”. ”En ring?” ”OO”. En krok till vänster? … en vinkel till höger, som står på linjen? Sådär höll vi på till dess min mor var helt uttröttad och läsa lärde jag mig.

Min mor fick ibland skämmas lite för mig inför grannfruarna. En av dem sa bakom hennes rygg rent ut att jag ”skulle läsa vidare bara för att jag var för lat för vanligt arbete”. I mina födelsetrakter i Värmland var man underligt nog mer tolerant mot kunskapsinriktade yrkesval även om prästyrket ansågs vara det naturliga valet alternativt folkskollärare Sådana behövdes ju insåg man. . Jag minns än idag en barndomsvän till min mor som bad att få tala med mig på kontoret när jag,  i de lägre tonåren, besökte han bilverkstad. Han ville ge mig ett råd om yrkesval sa han. ”Du söm har hôve märä ska ta vara på’et”, sa han. Jag väntade med intresse på hans råd. ”Om  jä hadde hat ditt hôve skulle jä ha blitt bilskolinspäktör”, sa han. ”Dä ä bra beta’rt å ger möe mâkt. Ingen – åkken dä än ä segger emot en bilskolinspäktör. Ä en kugga så ä en kugga. Dä ska du bli”, var hans råd. Jag känner mig än i dag rörd över hans intresse för min framtid även om jag inte övervägde hans råd så allvarligt. Det var kanske inte så farligt att ha läshuvud ändå. Då var det värre med mina bristande talanger i fotboll och att min far inte hade körkort. Lyckligtvis var jag duktig i friidrott och hade fått utpräglade praktiska och konstnärliga talanger efter min mor och min far hade faktiskt en riktigt fin moped som min kompis hade trimmat lite.

Nu kanske ni tror att mina föräldrar curlade mig som det heter, men det önskade jag att de gjort ibland. Om jag någon gång försökte klaga på att de äldre pojkarna var elaka och slog mig så blev alltid min fars svar: ”Du gjorde väl något innan antar jag”. Min far var en extremt pacifistisk man med ett eldfängt humör och när en gräns för hans tålamod var nådd så till den grad att han började använda sitt stora och kreativa förråd av svordomar, gick han ut i vedboden och högg ved och kom in efter en timma och smilade generat.

Eftersom min fars stora intresse var utbildning började han sin politiska bana i skolstyrelsen där han fick ansvar för att öva tillsyn över de lokala skolorna. En av hans uppgifter var att tillsammans med lärarna utse mottagare av de otaliga stipendier och diplom som fanns i varje landsortskommun på den tiden. Jag fick aldrig något diplom eller stipendium fast min lärare alltid föreslog mig och man skall veta att min familj var i stort behov av lite tillskott även om det för det mesta bara rörde sig om 25 kronor i stipendium. Min far hade emellertid det goda omdömet att berätta för mig att jag varit föreslagen, men förklarade samtidigt att om jag hade fått någon uppmuntran hade somliga sagt att jag fått dem för att min far favoriserade sin egen son och det ville han inte vara med om. På så vis kunde jag vara dubbelt stolt över att se de andra ta emot sina belöningar ur min fars hand på skolavslutningen.

Vad vill jag nu säga med denna text, förutom att det är en nostalgitripp för mig? Jo – att även i en övergripande social miljö där inte kunskap och intellektuella intressen värderas – i en skolmiljö som är allt annat än idealisk – utgör föräldrarnas värderingar och deras vägledning en oerhörd skillnad. Om föräldrarna lär barnen att kunskap är viktigt, att det är något man bör sträva efter, förtjäna och förvalta så är det en god start på en klassresa. Att tävla om bra betyg är lika viktigt som att göra flest mål i fotboll och att understödja talanger i matematik är inte mer elitistiskt än att ha speciella gymnasier för fotbollsspelare och backhoppare. Om några borde inse detta är det de som påstår sig företräda och vilja leda arbetarklassen – en arbetarklass där den enda vägen till framgång är den egna insatsen och den egna kunskapen. Där finns inga nedärvda genvägar till positioner, bara det man får med sig i form av ”mjukvara” från sin uppväxt. Men – de som föraktar detta kanske ser framgång som något man får genom föräldrarnas kontakter och familjens genetiska och sociala arv – inte genom hårt arbete och överlägsen kunskap och duglighet.

torsdag 17 december 2015

Allt dåligt bemötande beror inte på rasism



Det har varit en del ledsna människor, som inte ser ursvenska ut som känt sig påpassade i svenska affärer. De upplever att de misstänks för att vara där för att stjäla. Jag kan då berätta att jag upplevt samma situation i både i svenska och framför allt franska butiker. Då skall det sägas att jag på intet sätt har ett avvikande utseende varken i Frankrike eller i Sverige även om jag för många år sedan nog var en svartskalle - nu är det mest grått.

Som en solidarisk och modern man följer jag ofta med min fru när hon botaniserar i typiska damaffärer, som parfymerier, apotek med mycket skönhetsprodukter och givetvis modeaffärer. Ett problem för mig, som har lite problem med ryggen, är att det inte finns någonstans att sitta ned medan frun studerar utbudet. Jag kan inte stå stilla utan måste strosa runt lite och det kan bli en hel del strosande.

I de flesta franska butiker numera har man anställda vakter, som tar sin uppgift och sig själva på stort allvar. De har sett på många amerikanska serier så de klär sig exakt som amerikanska presidenters säkerhetsvakter med spiralsladd bakom örat och allt och har tränat in samma hotfulla uppsyn. En sådan person får man som skugga efter sig i butiken så snart man inte ser ut som om man skall handla och speciellt om man strosar runt. Jag försöker ha händerna i fickorna och se så oskyldig ut som möjligt, men blir ändå förföljd runt varje hörn och betraktad uppifrån och ned med granskande argusögon. Häromdagen i ett av Narbonnes största parfymerier blev jag trött på oförskämdheten och ställde mig och granskade vakten från topp till tå på ett övertydligt sätt – från skorna till huvudet och gjorde små värderande rörelser med ansiktets småmuskler för varje vända mina ögon vandrade över hans uppenbarelse. Han blev mycket besvärad kan jag säga. Jag beklagade mig sedan för expediten och påpekade det obehagliga beteendet från deras vakter.

I livsmedelsaffärerna är det nästan lika illa. Där smyger en figur omkring och låtsas plocka till sig varor medan han förföljer kunderna genom butiken för att se att de inte stjäl något. Det blir lite komiskt när han försöker verka anonym iklädd mörk kostym utan ytterkläder fast det är kallt ute och han varje dag under alla timmar bär omkring på sin lilla korg med påhittevaror. Jag tror jag skall börja hälsa på honom.

I svenska modebutiker är inte problemet för en ”ensam” äldre herre att han misstänks för att vara tjuv. Där är det mer snuskgubbe som fantasin handlar om, åtminstone om man får döma av de sura blickar och ideliga påstötningar om ens ärende som man får. Jag försöker ändå placera mig så att ingen skall tro att jag försöker kika in i provrummen, men det hjälper föga i vissa butiker.

Vad jag vill säga till alla som känner sig påpassade på grund av sin hudfärg eller klädsel: ”Ni är inte ensamma om att bli misstänkliggjorda, det är vi många som blir i dagen samhälle utan att avvika nämnvärt från normaliteten”.

Jag börjar fantisera om den det gamla originalet Johan Bern – Örebros rikaste man på sin tid. Han besökte NK i Stockholm för att köpa en stor kristallkrona till sin paradvåning i Örebro. Eftersom NK:s personal inte var så vana vid personer i storväst, som dessutom snusade så blev han inte så väl bemött. På sin fråga vad en kristallkrona kostade fick han svaret att han inte hade råd med den. Han tog då sin bastanta käpp och slog kronan i kras och frågade artigt om han NU kunde få veta priset.

Ibland önska man att man hade råd med sådana utlevelser.

tisdag 6 oktober 2015

San Remo - en kortsemester


Precis innanför gränsen i Italien ligger San Remo. Ni vet staden med ”den glade bagaren” i Evert Taubes visa och de som skänker blommor till Nobelfesten varje år. Vi åkte över dit på några dagar i slutet av september. Vi hade nog tänkt att åka åt andra hållet till Baskien, men vädret var bättre österut. Det är en vacker stad, som sjunkit på charterturisternas popularitetslista som väl är. Speciellt gamla staden är väldigt spännande att vandra i. Så har man ju det vackra huset där Alfred Nobel bodde sina sista år och det är värt ett besök. En annan sevärdhet som man bör besöka är den vackra ortodoxa ryska kyrkan. Den låg precis bredvid vårt hotell.

Ryska ortodoxa kyrkan
Alfed Nobels villa
På hotellet verkade man tro att vi kom dit för kasinots skull, vilket tydligen många gör. Fast det inte intresserar oss det minsta att spela ville vi ändå gå in i den pampiga palatslika byggnaden för att insupa den exklusiva atmosfären. Hej vad vi bedrog oss. Efter att ha äntrat den pampiga trappan på den röda mattan kom vi in i en gigantisk maskinhall som var en större variant av spelhallen på Liseberg eller Skojarbacken på Nora marknad. Inga livréklädda vaktmästare eller eleganta croupierer här inte. Publiken påminde mest om de ensamma själarna som hela dagarna satt och drog i pokermaskinerna på Q8-macken i Björsared utanför Göteborg. Bylsiga blanka träningskläder var tydligen standard-outfit. Det såg ganska tragiskt ut och vi blev riktig besvikna. Jag kan inte undgå att undra varför så många städer i världen anser det vara OK att profitera på spelmissbruket hos människor som kanske borde lägga sina slantar på något som gynnade individerna och deras familjer bättre.

Nu verkar det som om spelare bara räknar sina vinster för på gatan utanför radade exklusiva uraffärer, modeaffärer och juvelerare upp sig. Undrar lite vilken Rolex som passar bäst till Adidasoveraller? Det får väl vara något sportigt vattentätt i stål, men risken är väl att valet snarare blir guld med smaragder och rubiner om ”vinsten” är stor nog.

Gamla staden
Vi passade på att njuta av det fina sommarvädret och titta på de som solade sig och badade på stranden. Långa promenader efter den fina strandpromenaden blev det också så fötterna blev ganska möra så småningom. Vi hann naturligtvis med att äta traditionell italiensk mat också, vilket är trevligt om man inte försöker klara både 1:a och 2:a rätt plus huvudrätt och dessert där en rätt ofta är mer än nog för oss. Glädjande nog har man börjat servera riktigt bra karaffviner på restaurangerna också, vilket inte var så för några år sedan. Eller – kanske det är närheten till Frankrike som gör det.

Även om det inte är top-seedat på turistlistan så mötte vi ganska många stora grupper av turister som med ledning av en guide rörde sig i staden. Flera av grupperna var svenska faktiskt – troligen bussresor – så nog finns det sätt att ta sig dit med mindre besvär. Det är faktiskt värt ett besök utanför högsäsongen.



onsdag 30 september 2015

Canal+ gör allt för att behålla sina kunder


Vi har varit kunder i 8 år hos Canal+ här i Frankrike. Vi har haft det enklaste abonnemanget eftersom vi inte är det minsta intresserade av sport, barnkanaler och en massa annat som de erbjuder. Nu finns emellertid Netflix, Orange TV och en massa andra tjänster och möjligheter, som är både bättre och billigare, samtidigt som Canal+ blivit dyrare och dyrare och sämre och sämre. Vi beslutade i slutet av förra året att avsluta vårt abonnemang och skickade ett rekommenderat brev om detta. Att nå dem på telefon eller mail är nämligen närmast omöjligt. I december fick vi ett mail där vår uppsägning bekräftades till juni 2015.

Under våren ringde Canal+ upp oss och försökte övertala oss om att fortsätta som kunder, vilket min fru helt avfärdade (min fru talar flytande franska). De försökte då locka med rugby och fotboll och annat vi inte är intresserade av. Slutligen sade personen att eftersom vi varit kunder så länge skulle man som en good-willgest ge oss 20% på abonnemanget fram till slutdatum, vilket min fru tackade för.

Abonnemanget upphörde dock inte när det var avtalat och pengar gick månatligen ut från vårt konto. Eftersom vi var i Sverige under augusti gjorde vi inget åt detta förrän i september och då hade tre betalningar gått ut – alla på en mycket högre summa än vi hade tidigare. Vi spärrade då utbetalningen på vår bank och skrev ännu ett rekommenderat brev till företaget där vi krävde avstängning enligt avtal, samt återbetalning av tre månaders avgifter. Detta resulterade i ett samtal från en mycket aggressiv kvinna som menade att vi tagit tillbaka vår uppsägning och dessutom godkänt ett fullt abonnemang inklusive extra sport och rugbykanal. Detta hade de skickat mail om till oss i juli sade man. Allt fanns dessutom inspelat. När vi pekade på att detta förfarande bryter mot EU’s regler om telefonförsäljning påstod kvinnan att detta inte gäller TV-abonnemang och hotade oss med indrivning om vi inte betalade ett år ytterligare. Vi kontrollerade vår mailkorg och försäkrade oss om att något mail från Canal+ inte finns i varken papperskorgen eller spamkorgen.

Nåväl – vi skickade ytterligare ett rekommenderat brev där vi förtydligade att vi stod fast vid vårt tidigare krav och inte avsåg att betala. Samtidigt fick vi ett brev där vi avkrävdes att godkänna ett miniabonnemang fram till juni 2016. Vi meddelade även att vi skulle återlämna dekodern påföljande dag, något vi inte kunnat göra förut eftersom vi inte fått nödiga instruktioner om hur man går till väga.

I ännu ett telefonsamtal från företaget försökte man få oss på bättre tankar och hävdade att vi beställt denna utökade tjänst. Min fru frågade vad de grundade sina påståenden på. Mailet vi skulle fått i juli hade nu blivit ett pappersbrev eftersom man inte kunde uppvisa något mail. Att vi inte fått det eller skrivit på det spelade ingen roll – avtalet gällde ändå. Inspelningar man hänvisade till kunde vi inte få höra av tekniska skäl. Min fru avslutade samtalet med att eftersom de inte kunde visa några underskrifter eller annat som stödjer deras krav får de göra vad de anser vara rimligt. Några pengar från oss får de inte och fortsätter de att bråka anmäler vi dem till den franska konsumentorganisationen.

Dagen efter försökte vi lämna tillbaka dekodern, men det gick inte utan en speciell streckkod som de måste skicka ut, men representanten på inlämningsstället var inte främmande för situationen så hon rådde oss att skicka in paketet per post på egen bekostnad. Så hade andra kunder tvingats göra i samma situation.

Fortsättning följer troligen – vi får se. Vi har visst hopp om att vi tröttat ut dom eftersom de mot våra protester kopplade in Canal+ på vårt Orange-abonnemang. I går kväll såg vi att detta tagits bort igen, vilket vi ser som ett gott tecken.

För den som låter sig skrämmas av deras hot om indrivning så påstår våra vänner och banken att det inte är särskilt farligt att få ett sådant krav på grund av Canal+. Dels har de firmor de anlitar inga juridiska befogenheter, dels vet alla seriösa företag hur Canal+ bär sig åt i sådana situationer så det betyder inte så mycket. Dessutom menar de vi talar med att företaget främst försöker snärja gamla och personer med utländsk bakgrund eftersom de lättare låter sig skrämmas och är mindre kunniga om aktuella franska regler.

2015-10-01: Äntligen stängde Canal+ ned sina kanaler på vår Orange-TV, vilka de lagt in mot vår önskan. Vi ser detta som ett gott tecken.
2015-10-06: Idag kom dekodern i retur med posten - de vägrar ta emot den. Igår ringde en automatisk uppringare från Canal+ och ville vi skulle ta emot ett meddelande. Vi la på luren - det innebär en risk att tala med dem.

söndag 9 augusti 2015

Svenskens syn på utlänningar – om man får tro media


Som utlandsboende sedan 8 år och bara på sporadiska besök i Sverige så är min direkta erfarenhet av åsiktsläget i Sverige byggt på andrahandsuppgifter från de stora dagstidningarna, samt radio och TV. Givetvis kan jag även dra vissa slutsatser av utfallet i allmänna val.

Tar man del av nyhetsflödet och framför allt kultursidorna i rikstidningarna så får man emellertid en klar bild av att Sverige idag är ett land där utlänningar inte anses vara särskilt trevliga personer, med några strålande undantag.

Så sent som idag läser jag om de hundratals miljoner som svenska samhället förlorar på utländska turister som inte betalar sina P-böter och kanske inte ens stoppar pengar på automaterna. På samma sätt rör det sig om oerhörda summor som det svenska samhället åderlåts på av bilburna turister som inte förstår att de skall betala trängselavgifter i vissa städer. Att de inte begriper att man måste betala även när man passerar utanför vissa städer är obegripligt. Ändå är denna åderlåtning liten mot de pengar som går förlorade i förseningsavgifter eftersom även de som betalar inte hinner i tid på grund av bankrutinerna och det är svårt att få in dessa tilläggsavgifter i efterhand och de är ju oerhört mycket större än de 12 kronor som det kan ha kostat att passera utanför Göteborg.

I åtminstone Göteborg späs detta profiterande på av dumma turister som inte begriper hur man åker spårvagn och betalar för sig. Det står ju tydligt och klart på ren svenska hur man gör, men å andra sidan är det många infödda göteborgare som inte kan tyda den informationen heller. Dessutom har utlänningarna inga personnummer så man har svårt att bötfälla dom, men då kan man ju alltid brotta ned dom på golvet och handfängsla dom så det löser sig till slut.

På sjön är det lika illa. Utlänningarna slänger sopor och skiter direkt i vattnet så de svenska haven håller på att dö. Även de som inte kommer hit drar sitt strå till stacken genom att vindar och strömmar för deras skit över till våra rena och vackra stränder där vi själva källsorterar varenda ölburk och tom BiB.

Nu är det ju inte bara de utlänningar som dristar sig att besöka Sverige som är till besvär. Nästan varje vecka läser man om hur dom förgiftar maten vi får på våra bord. Det är antibiotika, salmonella eller annat otyg som dom med berått mod blandar i maten. Att dom överlever själva är ett under, men dom är väl vana vid snusket. Dessutom plågar dom djuren regelmässigt på sina gårdar så dom är fulla av stresshormoner när vi får dom på tallriken. Genom detta beteende kan dom konkurrera ut den svenske bonden. Det är således till stor del utlänningarnas fel att den svenska landsbygden håller på att avfolkas trots våra styrandes omsorg om att hela Sverige skall leva.

Även vi svikare som övergett Sverige för ett liv i ett annat land får vår släng av sleven i svenska media. Att flytta till ett land med bättre klimat, bättre sjukvård, respekt för äldre och möjlighet att skaffa sig en hyfsad bostad på sin pension när man passerat 65 är ett oerhört övertramp som placerar oss i samma kategori som  utlänningar. Det underliga är att man ofta klumpar ihop de som suger ut det svenska samhället i en kategori – alla över en kam – vilket innebär att utlänningar upphör att vara individer av någon anledning. Den enda kategorin utlänningar som det sällan klagas på är besökare från Rumänien och Bulgarien annat än från fascistiska rasister på yttersta högerkanten och dom vet man ju vad de går för. I övrigt är det ett elände med de utländska turisterna.

Då är det annat med oss svenskar när vi åker utomlands. Aldrig man ser en svensk som super sig dretafull redan på flygplatsen klockan 6 på morgonen på väg till solen. Väl på plats är svenskar aldrig störiga och alkoholpåverkade utan smälter väl in i landets miljö. En svensk skulle aldrig komma på idén att gå in på varuhus eller restauranger med bar överkropp eller iklädd badkläder eller för den delen gå omkring i staden halvklädd eftersom den sensible svensken vet att detta inte ses med blida ögon i alla länder. Man hälsar givetvis alltid artigt på personalen när man kommer in i butiker eller restauranger och gör detsamma i hissar och ber givetvis om ursäkt om man inkräktar på andras privata sfär eller stöter till eller tränger sig före någon.

Det är en omöjlig tanke för en svensk att mot gällande bestämmelser testa hur fort man kan pressa upp Volvon i på motorvägen och givetvis betalas alla P-avgifter och eventuella bötesbelopp fast man vet att det knappast kommer att drivas in.

Man ser självklart inte svenska barn fara omkring som vettvillingar bland ätande på gourmetrestauranger och tjoa och skrika. Svensken håller sina barn i strama tyglar så de inte skall störa andra. En svensk skulle givetvis aldrig komma på något så töntigt som att hyfsa alla glas vid bordet innan man lämnar restaurangen.

Nu skall jag i rättvisans namn säga att det finns de svenskar som inte uppför sig så väl utomlands, men de är undantag och det kan man ju inte klandra svenskar som grupp för – eller hur? Om det skulle medför några kostnader eller olägenheter för värdländerna så är det inte mer än rätt så som deras medborgare svinar ner och smiter sig när de kommer till Sverige.

tisdag 28 juli 2015

Att hamna på avvägar - eller inte bara SD


Nästan alla ismer har en sak gemensamt – de har samma svar på alla frågor oavsett vilka frågorna är och vad verkligheten säger oss. Alla fakta och alla observationer i verkliga livet som motsäger dessa redan förutbestämda svar, förnekas endera, eller också tar man inte del av dem över huvud taget. Svaren är alltid viktigare än frågorna och verkligheten måste alltid underordna sig den övergripande bild man skapat av hur världen är uppbyggd.

Detta gäller nästan alla ismer, inkluderande såväl religiösa som politiska sådana. Eftersom jag är relativt insatt i de ismer som kan inordnas under vänsterparaplyet så har jag funderat lite över det. Själva grunden för vänsterismer allt från kommunism till demokratisk socialism är den hierarkiska teoristruktur som brukade kallas klasskamp även om en del försöker glömma det idag. Med dess hjälp kan man förklara allt som är problematiskt i samhället. Själv lyckades jag som slutarbete i stadsbyggnad i mina universitetsstudier visa att nedläggningen av lanthandeln i Glava i Värmland hade ett direkt samband med det kapitalistiskt/imperialistiska krig USA bedrev i Vietnam. Arbetet blev mycket uppskattat och gav mig absolut högsta betyg 1973.

Det var en oerhört befriande upplevelse när jag i slutet av sextiotalet mötte dessa teorier. Livet blev så mycket enklare och mina tankefigurer mycket mer strukturerade. Min far hade uppfostrat mig till att vara ifrågasättande och inte låsa mig vid dogmer utan försöka se saker från olika håll, men denna nya klasskampsteori var mycket bättre och gjorde att jag kände mig mycket klokare och hade full koll på världens skeenden. Jag var förundrad över att inte alla förstått hur det hängde ihop, för det var ju solklart för mig.

En övergripande tanke i alla vänsterismer är att samhället är vertikal uppbyggt, med en överhet och en underklass. Överheten är alltid ond och ohederlig och de underställda är alltid ärliga och goda. Kan man bara identifiera dessa hierarkier så står allt klart - det kallas klassanalys. Om underklassen mot förmodan inte skulle vara god så har de goda skäl att inte vara det och skulden ligger i strukturen eller hos samhället. Om överheten mot förmodan skulle utföra goda gärningar har det nästan alltid manipulativa syften eller dolda agendor. En intressant företeelse inom vänsterismen är också att den ofta är uttalat elitistisk. Underklassen har oftast inte förmåga, kunskap eller förstånd att försvara, än mindre leda sig själv. Detta är förbehållet en upplyst och medveten elit som har enbart goda syften. Intellektuella och kompetenta representanter för underklassen som har avvikande uppfattningar om problem, metoder och mål betraktas oftast med både misstänksamhet och fientlighet av den upplysta eliten. I extrema fall gör man sig av med dessa revisionistiska eller kontrarevolutionära element för att de inte skall besmitta rörelsen och äventyra det slutliga högre målet, som leder till allas lycka.

Om vi idag studerar rörelser där vänsterismen har en stark ställning så känner man igen den hierarkiska och strikt vertikala tankebilden. Såväl den feministiska som den antirasistiska rörelsen har starkt fäste inom vänsterismen. Givetvis finns, som sig bör i ett upplyst samhälle, feministiska och antirasistiska rörelser även utanför vänsterismen, men de skiljer sig ganska starkt från vänstervarianten. Högst upp i ondhetshierarkin för vänsterfeminismen finner man vita heterosexuella män. Vilka som befinner sig längst ned är osäkert eftersom den vertikala könsmaktsteorin ställer till logiska besvär när problemen som uppstår har horisontella inslag. Vänsterns antirasister har även de vita heterosexuella män i ondhetstoppen, med tillägget att de dessutom är företrädesvis kristna västerlänningar. Även här ställer avsaknaden av horisontella förklaringsmodeller till avsevärda problem.

En följd av dessa strikt vertikala förklaringsmodeller är att man inom den antirasistiska vänsterrörelsen inte kan erkänna att rasism är oerhört vanlig mellan underställda grupper. Rasism utövas alltid uppifrån – aldrig horisontellt och absolut inte mot någon som enligt klasskampsmodellen befinner sig högre upp i hierarkin hävdas inom vänsterismen. Om sådant bevisligen skulle ske är det lögn, rasistisk propaganda eller ursäktligt av strukturella eller historiska orsaker. Adam Cwejman pekar på, i en ledare i GöteborgsPosten, att detta är skälet till att den antirasistiska vänsterrörelsen ignorerar förföljelsen av judar från muslimskt håll. Det kan inte vara sant eftersom det inte passar in i den hierarkiska och vertikala struktur som förklarar allt som behöver förklaras. På samma sätt angriper vänsterfeminister de muslimska feminister, som pekar på förföljelse i svenska förorter från fundamentalistisk muslimska grupper. Det kan inte erkännas av vänsterfeminister eftersom det inte passar in i den vertikala förklaringsmodell som könsmaktsordningen utgör. Här förstärks ofta förnekelsen av att de aktiva vänsterfeministerna ofta även är vänsterantirasister. Den stora bristen hos nästan alla ismer och i synnerhet inom vänsterismen är att förklaringsmodellerna och de förutbestämda lösningarna är viktigare än att inse och lösa problemen i verkligheten. De som blir lidande av detta är de som verkligen lider under förtryck och diskriminering, men vars orsaker inte följer den ideologiska modellen.

Om det var lärdomen från min far eller allmän oförmåga att inordna mig som gjorde att jag började se diskrepanser och ologiska sammanhang i denna strikt hierarkiska och vertikala förklaringsmodell jag fått uppenbarats för mig vet jag inte. Jag tror min tveksamhet började när jag hörde mina kamrater från högborgerliga familjer beskriva den obildade och skyddslösa arbetarklassen som man skulle medvetandegöra och leda mot revolutionen. De talade ju om mig, min familj, mina klasskamrater och mina grannar och jag kände inte igen det. När jag påpekade det fick jag dels veta att jag snobbade med min proletära bakgrund, dels att jag var förgiftad av de revisionistiska ”såssarna” som dominerat i min uppväxtmiljö.

Jag insåg snart att verkligheten inte lät sig inordnas i de förenklade modeller som de flesta ismer har som rättesnöre och dogmatiskt följer. Lyckligtvis fanns forskaryrket som är en av de få sysselsättningar där den här typen av bångstyrighet då och då premieras. Om inte hade jag kanske varit pamp i någon för tillfället framgångsrik -ism. Med min tidiga politiska karriär i botten kanske jag hade haft politisk karriär inom något område, som jag visste tillräckligt lite om för att acceptera allt som min -ism påstod vara sant.

Vinjettbilden: "Ursäkta – jag hör inte vad du säger. Din underlägsenhet är alltför störande."

söndag 26 juli 2015

Osannolika viner


Min fru är väldigt förtjust i ett vin från Tarragona i Spanien som har en fin vaniljsmak, vilket är lite väl insmickrande för min smak. Vi köper då och då en låda på Lidl här i Frankrike. Vinet kostar 2.99 euro per flaska, men så är det en Gran Reserva också. Den årgång man kan köpa nu är 2008, men idag fann jag en gammal dammig flaska från 2001 i källaren, som jag inte hade några stora förhoppningar om att det skulle vara drickbart. Döm om min förvåning när jag smakade. Det var fantastiskt fint -balanserat, fruktigt och väldigt fylligt. Vinet är ju faktiskt 14 år gammalt och kostade 25 kronor flaskan!! Nog blir man förvånad.

På samma sätt fann vi en liten producent här i trakterna. Det är ett gammalt par som odlat vin i hela sitt liv, men aldrig gjort någon stor affär av det. De har sina tegar i det bästa området i vår kommun och har i alla tider gjort sitt vin på samma manuella sätt i alla produktionsled. Deras Corbièresvin från 2010 är helt fantastisk, oerhört komplext och tydliga smaker av svarta vinbär. Det är bland de bästa viner jag smakat i regionen. Våra vinälskande vänner från Sverige köpte ett otal lådor och det blev inte särskilt dyrt eftersom det kosta 5.90 euro per flaska.

Min fru berömde deras viner och talade om alla olika smaker som hon fann i vinerna. Vinodlaren var helt oförstående till detta resonemang – han kan göra vin men den teoretiska vinkunskapen var för honom helt okänd. Han hade inte ens särskild koll på de karaktäristiska egenskaperna hos olika druvor utom de han hade själv förstås. Det är det man kallar tyst kunskap bland didaktiker. Han berättade att han inlett samarbete med en av de stora producenterna i området och på så sätt fått fram ett ekologiskt vin. Han tyckte väl att det var lite knepigt med det där ekologiska eftersom han har gjort vin på det sättet i alla tider, men inte kunde bli certifierad eftersom det var alldeles för mycket papper att fylla i och kostade för mycket. Han tänkte nog fortsatta som förut och sälja till de som tycker om smaken på hans viner.

Annars börjar det komma bra ekologiska viner häromkring. Det är duktiga vinodlare som börjat producera sådana viner, vilket gör att de blir riktigt bra. Tidigare har det mest varit de som inte kan göra vin som lyckats sälja till miljöentusiaster, främst utomlands, trots smak och kvalitet. Tråkigt nog kan man inte få ”våra” fina viner på Systemet till rimliga priser eftersom vi bara har relativt små bönder här som framställer sina viner ”från ax till limpa” som det heter och det passar inte det svenska monopolet, som mer tror på stordrift och industriell framställning. Det finns några få viner från Boutenac på Systemet med de är alltför dyra. Håll utkik efter de två ”superappellationerna” Corbières Boutenac och Minervois La Livinière - de är något alldeles extra, men dyra på Systemet. Här är priserna rimliga – mellan 10 och 20 euro.

Vinjettbilden är tagen under den årliga vinvandringen anordnad av Cru Boutenac.

torsdag 23 juli 2015

Sommar med rekordvärme och tidig rötmånad


Det är frukttiden just nu. Affärer och marknaderna är knôkfulla av frukt. Problemet är emellertid att det varit över 30 grader varmt i 8 veckor nu och det gillar inte frukten. Den möglar eller ruttnar efter bara ett par dagar om man inte lägger den i kylen för då klarar den sig ett par dagar till.

Att frukten på marknaden som plockats där de växer är fulla av mögelsporer och annat som finns i naturen är ju inte så underligt, men samma sak gäller frukten man köper på de stora matmarknaderna – den håller sig inte heller. Tacka vet jag den fina polerade frukt man kunde köpa när jag bodde i USA – den höll sig minsann hur länge som helst.

Ett undantag från regeln är emellertid två jättefina äpplen som våra norska vänner hade med sig hemifrån Norge till midsommar – de är fortfarande lika fina och fasta trots att de legat i rumstemperatur i nästan en månad.

I övrigt så är svartmyror det största problemet – främst för katterna. Om man har, som vi har 250 år gamla keramikplattor direkt på jordgolvet så hittar myrorna upp i skarvarna och deras luktsinne är suveränt. De kan lukta sig till en skål med kattmat var man än ställer den och katterna gillar inte myror i maten vad än Baloo påstår. Jag har emellertid funnit på råd – jag skapar en vallgrav med vatten i. Man ställer kattmatskålen i en större skål med lite vatten i – stensäkert mot myror. Dom simmar ogärna.

Värmen har också inneburit en explosion av cikador – ljudet är öronbedövande när jag tar min dagliga promenad på garriguen i värmen. Det är faktiskt bokstavligt öronbedövande, vilket kanske är svårt att förstå från en så liten insekt. Trots att jag går i rimlig takt, tar pauser för att fotografera och har vatten med mig kan man vrida ur min tröja när jag kommer hem efter en timma. Eftersom nivåskillnaderna är stora i vår terräng blir det bra träning för ryggen och det behöver jag.

söndag 14 juni 2015

L’Ete des Corbières


När evenemangen startar vet man att sommaren är här på allvar. Det stora evenemanget hos oss nu kommer i slutet av juni när hundratals människor samlas för Camin de Boutenac. Det är en vandring mellan vingårdar med mat och vin på speciella gårdar och som avslutning en hejdundrande fest på slottet i Boutanac där den lokale trestjärninge kocken Gilles Goujon i samarbete med några unga kockar arrangerar supén utomhus med bara Boutanacviner. Några hundra personer deltar och i år har antalet vingårdar som får producera Boutenacviner ökat till ett trettiotal.

Nu kan man givetvis inte vänta så länge. I går kväll bjöds på mat och vin på 12 olika vingårdar i Corbières under titeln L’Ete des Corbières. Mat av gourmetklass och fri vinprovning samt musik bjöds det på. På vissa platser hade flera gårdar slagit sig ihop på andra var gården ensam arrangör. Vi besökte Domaine la Bouysse i grannbyn där det förutom vinprovning bjöds på mängder av smårätter, fina ostar och desserter – allt till bakgrund av en mycket bra jazzgrupp, som spelade ute på gården medan vi åt. Allt var nästan gratis – vi fick betala 2 euro för ett avsmakningsglas så vi slapp dricka ur plastmuggar. Vi valde den här vingården mest för musikens skull för varje vingård hade olika musik som pop/rock, R&B, world musik, swing, visor eller blues. På de flesta ställen var allt gratis, men på några gårdar kostade det någon hundralapp per person på ett ställe hela 300 kronor. Man får vänja sig vid evenemang av den här sorten nu. Det är ofta i vinets tecken, men kan även vara tryffel, frukter, ost, oliver, blommor, konst eller någon annan produkt som en viss by är känd för.

fredag 12 juni 2015

Ibland funderar man ...


Ibland funderar man på kopplingen mellan teori och praktik. Jag hörde på nyheterna att svenska getbönder slaktar, mal ned och komposterar enorma massor hankillingar eftersom dom inte kan användas till något. Att ”etniska svenskar” inte anser getkött vara mat vet jag ju, men det finns ju några andra innevånare i Sverige som är mer upplysta. Samtidigt som det multikulturella synsättet är så oerhört viktigt i teorin så verka man inte veta mycket om vad det skulle kunna innebära i det praktiska. Jag kan ju dra upp några andra omhuldade teorier också om jag vill, som resursslöseri och miljö exempelvis.

Personligen så anser jag att killing är det absolut läckraste tamboskapskött man kan äta. Det tillagas i låg temperatur ungefär som det oerhört populära ”pulled pork”, men blir mycket godare och äts på samma sätt som lammstek. Är det alltför vågat att tro att väldigt många invandrare från Mellanöstern och Afrika skulle bli överlyckliga om killing vore tillgängligt i Sverige. Dyrt borde det ju inte behöva bli heller eftersom det bara betraktas som kompostmaterial av ”etniska svenskar”. Kanske kunde någon svensk kändiskock berätta för folk att killing är gott, men då skull det väl bli så dyrt så de som alltid gillat det skulle bli utan och bara innefolk på lyxkrogar skulle få råd med det. I Frankrike är det lyckligtvis husmanskost av högsta kvalitet och billig mat.

Något helt annat

Ett annat exempel på problemet att överföra erfarenhet till insikt mellan olika situationer i livet är mycket mer vardagligt och sällan nödvändig kunskap i Sverige. När temperaturen stiger över 30 grader är det ganska obehagligt att sätta sig i bilen om den stått i solen. Temperaturen kan bli över 60 grader i kupén och har man plast- eller skinnklädsel så blir det direkt plågsamt. De flesta här nere har då placerat något sorts solskydd innanför rutan på bilen, vilket inte gör speciellt mycket nytta annat än att ratten inte blir så varm, men det vet man inte eftersom man inte provat något annat sätt. Vår bil är emellertid alltid relativt sval även när det är som varmast.

Varje person som bor i södern vet att man skall stänga de utanpåliggande fönsterluckorna på sitt hus för att hålla hettan ute – åtminstone i söderläge. Ändå placerar man sina solskärmar innanför rutorna på bilen. De enda som förstått hur man bör göra är husbilsägarna som ibland sätter sina solskärmar på rutans utsida, men av någon skum anledning sätter dom på insidan i sina personbilar. Några andra som borde kunna överföra sin teoretiska kunskap till praktik är arkitekter och byggnadsingenjörer eftersom det är gängse kunskap vid husbyggande.

Teorin bakom, som innebär att aldrig släppa in värmestrålningen innanför glaset är enkel och kallas växthuseffekten. Åtminstone hette den det när jag gick i skolan. Solens strålar är så kallad ljus värmestrålning som kan gå igenom glas, medan den strålning som reflekteras tillbaka från materiella ting - jord i ett växthus eller en bilinredning - är mörk värmestrålning, som inte kan tränga igenom glas. Effekten blir att i ett utrymme med glasrutor ”pumpas” det hela tiden in värme, men ingen värme kan slippa ut eftersom värmestrålningen övergår från ljus till mörk omedelbart det träffar någon yta i utrymmet. Ett växthus kan således få en hög värme inomhus även med enkla glasrutor även när det är kallt ute om bara solen skiner. För en bil innebär det att det blir olidligt hett inne i kupén om man släpper in den ljusa värmestrålningen innanför rutorna det allra minsta. Då hjälper det inte så mycket med en solskärm – det tar lite längre tid för värmen att sprida sig bara.

Vi köper därför stora aluminiumfoliebelagda solskydd (för husbilar), som vi placerar utanpå bilrutorna på solsidan. Eftersom de oftast är mjuka går det fint att klämma fast dom med dörrarna när man stänger, eller genom att trycka upp rutorna och på så sätt klämma fast skydden. Vår bil är därför alltid sval. Vi har berättat för andra varför vi bär oss så konstigt åt och sätter solskydden på ”fel sida”, men ingen tar efter. ”Det måste ju vara fel eftersom dom är ensamma om att göra det”, tänker man kanske. Ändå vet man ju varför eftersom man gör som vi varje dag med sina fönsterluckor.

Vinjettbild: Eftersom det regnar idag så fick jag ta en bild från en svenska firma som faktiskt säljer dessa solskydd för 49,50.

lördag 9 maj 2015

Cru Boutenac - fest i byn


Tänk er en organiserad fotvandring på landet där man då och då går in på en gård där man dukat upp lite godsaker som man kan mumsa på innan man går vidare mot slutmålet. Alla är utrustade för vandring, vädret är vackert och humöret på topp. Deltagarna är i alla åldrar och det finns även vissa utlänningar med som förvånas av det vackra landskapet. Tank er vidare att på kvällen samlas alla för en gemensam måltid med dryck utomhus i den historiska miljö som var målet för vandringen. Stämningen är uppslupen och människor avslappnade. Många som är tillresta har inte haft möjlighet att fixa till sig efter 3 timmars vandring i över 30 graders värme. Shorts och tenniströja är standardklädsel. Alla är trötta. Vad tror ni skulle serveras?

Förra sommaren ordnades den första vinvandringen av organisationen Cru Boutenac. Jag berättade om den minnesvärda upplevelsen då. Hundratals människor bussas ut till olika vingårdar utrustade med presenthattar för att skydda mot den kraftiga solen och sedan får vi gå tillbaka till slottet i Boutenac genom vingårdarna med uppehåll här och där för att se på minnesmärken, smaka vin, ost eller andra läckerheter på gårdar efter vägen. På kvällen ordnas en fantastisk måltid vid slottet med smårätter, avsmakning av Boutenacvin från 18 producenter och med trevlig musik. Vad fick vi då att äta?

Förra året lagades maten av den tvåstjärnige Michelinkocken Lionel Giraud från Narbonne. De smårätter och varmrätter han och hans personal serverade var av absolut högsta gourmetklass, som det anstår en Guide Michelinkock. Maten lagades på plats och man stod i kö för sina portioner som i det militära, som dom som varit med om det minns. För den som inte är insatt i detta kan jag berätta att det 2015 finns endast tre restauranger med två stjärnor i Sverige – alla i Stockholm – och de restaurangerna tror jag inte skulle servera pic-nic-mat i någon park till folk i kortbyxor med intorkad svett. Denna mat åt vi vid ståbord utomhus och man drack Boutenac-viner till medan en salsaorkester underhöll oss.

Vi ser fram emot årets upplaga som sker den 27 juni. Det lovar att bli lika bra eller bättre. Den som står för maten i år är inte mindre än vår lokale trestjärnige kock Gilles Goujon från Fontjoncouse nära oss. Tre stjärnor har inte en enda restaurang i Sverige och har aldrig haft. Inte ens i Skandinavien finns någon. Den världsberömda restaurang Noma i Köpenhamn har inte lyckats få mer än två stjärnor av Guide Michelin. I våra trakter serverar en sådan kock mat utomhus efter en fotvandring på landet och känner sig hedrad av att få förtroendet att ha hundratals vin- och matälskare som gäster samtidigt.

Hela kalaset inklusive transporter och mat kostar sina modiga 55 euro per person. För den som är intresserad av en mer detaljerad beskrivning av förra årets begivenhet finns den HÄR.

onsdag 6 maj 2015

Låt Sverige reformera idrotten


Sverige borde gå i bräschen för att reformera den internationella idrottsrörelsen. Man borde ta den svenska skolan som förebild för att skapa en idrottsrörelse där alla har samma möjligheter, där man premierar kreativitet och demokrati och inte premierar prestation och elittänkande och påstår att någon är mer ”begåvad” än någon annan. På tidigt 70-tal gjordes försök i den vägen av ordförande Mao, vilket gjorde att kinesiska idrottsmän förlorade vid internationella tävlingar på order från sitt förbund för att främja vänskapen mellan folken. I Sverige märkte vi det mest genom de uppenbara ”läggmatcher” som kinesiska bordtennisspelare gjorde mot våra svenska stjärnor då och då.

Numera har emellertid idrottsrörelsen återgått till odemokratiska och elitistiska värderingar i Kina, såväl som i Sverige och resten av världen. Det skulle vara enkelt att ändra på detta med några enkla åtgärder. Ta friidrotten som exempel. Man borde avskaffa ribban i höjd och stavhopp och sluta mäta längd i de övriga hoppgrenarna samt kastgrenar. Att ta tid i löpgrenar är djupt kränkande för de som inte kan springa så fort. Vad är det som säger att man måste starta samtidigt och från samma plats när man springer 100 meter – det kanske finns många mer kreativa sätt som passar andra bättre. Varför inte göra som i golf – ge handikapp så de långsamma får starta halvvägs eller gå i mål tidigare.

Lagidrotterna är kanske än värre. Varför skall man ha en domare som skall bestämma hur man skall spela – det är knappast demokratiskt. Jag tror att en hockeymatch skulle bli mycket mer kreativ och spännande utan domare. Den som inte tror mig kan ju besöka ett svenskt klassrum där man avskaffat domarna för länge sedan. Så har vi hjälpmedlen i idrotten som är starkt reglerade. Det är väl fullständigt naturligt att den som inte kan mäta sig med de andra tar till ”otillåtna medel” för att hävda sig. Hur skall man annars märkas på idrottsbanan?

Att man skall sluta dela ut medaljer är en självklarhet - eller än hellre - ge medalj till alla. Rekordlistor och annat otyg är bara värt förakt och förleder idrottsmännen att vilja bli bättre än sina kamrater. Nej – i sann Coubetinsk anda borde deltagande – till och med utan prestation – premieras. Det sista hade inte ens Coubertin insett, men utvecklingen går ju framåt.

I Sverige har vi enligt OECD kommit lång på den här vägen inom skolan, men inom idrotten är vi lika dåliga som resten av världen. Jag tror till och med att vi i förhållande till vår folkmängd tillhör de mest högpresterande i världen, mätt med gamla odemokratiska och okreativa mått. Ta idrottsgymnasierna som exempel. Där pekar man ut de som anses vara speciellt ”begåvade” i att sparka eller slå på en boll eller att hoppa över saker och trimmar dom särskilt för att de skall hävda sig i en internationell karriär. Om dom istället hade varit duktiga i matematik eller språk hade dom fått vara i fred och vara kreativa tillsammans med de andra kamraterna som inte tycker att sådana saker är så intressanta.

En avart av detta satsande på begåvade sparkare och hoppare är att till och med ungdomar från exempelvis Rosengård kan bli världsberömda utifrån sin ”begåvning” fast de inte har haft varken sociala eller ekonomisk möjligheter till det enligt gängse sätt att se på hur framgång skall ärvas i samhället. Man kan ju tänka sig hur det skulle bli om man lät mattebegåvade ungdomar från samma stadsdelar ägna sig åt sina specialiteter i mindre kreativa miljöer än ett normalklassrum. De kanske skulle bli uppfinnare, forskare eller framgångsrika företagare och det passar sig ju inte från sådana uppväxtmiljöer – där skall man ju främst vara jämlik, inte tränga sig in bland dem som i generationer är förutbestämda att leda oss andra.

Fotnot: Ni får ursäkta att jag använder det numera ansedda icke-ordet ”begåvning”, men det får ni skylla på min förhållandevis kunskaps- och belöningsorienterade folkskoleutbildning, som jag fick, trots min bakgrund i icke-akademisk uppväxtmiljö på landsbygden, under de mörka 50- och 60-talen.

tisdag 28 april 2015

Deklarationsdags


Som hederlig svensk får man alltid en liten klump i magen när det dimper ned ett kuvert från Skattemyndigheten. Jag har aldrig gjort mig skyldig till något allvarligt och de fel jag straffats för har aldrig varit medvetna, men det är bara när det gäller våldsbrott som uppsåt har betydelse i Sverige – aldrig när det gäller skattefrågor. Då räcker det med att missa ett kryss eller sätta ett kryss fel för att få straffavgifter. Jag minns när min svenska revisor berättade att en av hans klienter fått ett oerhört kännbart straff för att han inbetalt en miljon i moms i fel period. Det rörde sig om en bankdag och det var inte en dag för sent – det var en dag för tidigt. Periodiseringsfel eller något sådant hette det visst.

Med denna introduktion så känns det skönt att både den svenska och den franska deklarationen är inlämnad. Den svenska var faktiskt bara att sätt ett kryss i en ruta på en speciell blankett som intygade att allt är som förut så vad kan gå fel?

Den franska åtföljdes emellertid av en ny blankett som jag inte sett förut och en som fanns förut saknades. Det gjorde mig förvirrad så vi gick till skattemyndigheten och frågade. Den trevliga damen berättade då att det saknades en blankett och som vi förstått - en var ny. Hon fyllde gesvint i alla våra uppgifter och bad oss skriva under. Jag undrade då över ett par kolumner som jag tidigare fyllt i och som nu var tomma. Jaså det sa hon – det hade Ni gjort fel förra året men mina kollegor fyllde i dom uppgifterna på rätt ställe åt Er.

En liten specialitet i de franska formuleringarna är att man anmodas uppge inkomster så lång man känner till – fritt översatt. Man får inga frågar om utbetalare eller andra detaljuppgifter. Man avkrävs bara den sammanlagda summan. Det är skäligen enkelt om man bara förstår byråkratfranskan, men handläggaren tröstade oss med att det gör inte alla fransmän heller så det var inget att oroa sig över.

Tänk så enkelt det kan vara att ha att göra med myndigheter ibland.

måndag 20 april 2015

Att vara nöjdast i världen

I USA får aldrig en politiker jämföra amerikanska förhållanden med förhållanden i andra länder, hur illa det än är ställt i det egna landet och hur bra det än är i andra länder. Det anses opatriotiskt och innebär politiskt självmord. Tokigt tycker nog de flesta, men reagerar vi inte likadana själva ibland?

Jag kan intyga att det inte är populärt att berätta för svenskar om den välfungerande franska sjukvården. Även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller den svenska vården så är det ändå sämre i alla andra länder verkar man vilja tro. Det gäller för övrigt inte bara vården. Jag tänker ändå ta risken inspirerad av morgonens Caliberprogram om brister i patientintegriteten på svenska sjukhus.

Jag har hört flera exempel från vänner och bekanta i Sverige som blivit undersökta för mycket allvarliga sjukdomar och fått vänta i veckor, ibland mer på provresultaten. När de efter lång väntan med stor oro äntligen kommer ett besked är det i form av ett brev. Att man kan behöva prata med någon, få förklaringar och lite medkänsla efter ett livsavgörande besked verkar inte förstås av vården.

Hur fungerar det då i mitt nya hemland? Jag har själv en erfarenhet som var av allvarlig art. Min husläkare skickade mig, för säkerhets skull, på en skallröntgen för diffusa problem som hon inte kunde förklara efter ett otal prover och undersökningar. Detta fick jag inom en dag. När undersökningen var gjord fick jag sitta och vänta i tio minuter medan röntgenläkaren analyserade resultatet, som inte var positivt, vilket han meddelade personligen. Omedelbar efter samtalet ringde han min husläkare som tog in mig direkt mellan övriga patienter och ringde runt till de stora sjukhus som finns i regionen för att får tid för en operation. Hon gav mig några val på sjukhus och läkare och jag valde Perpignan som är berömda för sin avancerade neurokirurgi. Två dagar senare var jag inlagd och en vecka senare kunde jag lämna sjukhuset, visserligen med ett ”hål i huv’et” men frisk. Nu kanske ni tror att det här var ett specialfall, men det är precis så här det rutinmässigt går till. Total öppenhet mot patienten, personlig kontakt, snabbhet och fritt val av specialistvård.

Nu undrar jag följande. Hur kan man i Frankrike klara av att ge såväl besked på röntgenundersökningar, som andra tester omedelbart eller under dagen, när detta inte går i Sverige? Varför är det så fel att vi patienter i Frankrike får med oss alla tester och röntgenbilder hem, samt alla brev mellan läkare i öppna kuvert när de som regel undanhålls oss i Sverige? Hur kommer det sig att exempelvis försäkringsbolag inte ens får begära vårt medgivande att ta del av sjukdomshistoria i Frankrike, medan det är gängse krav för att försäkra sig i Sverige?

Det är viktigt att komma ihåg att den svenska vården tekniskt sett är lika avancerad som den franska och den vård man får när man väl har fått en diagnos i Sverige oftast är av världsklass. Personalen är också mycket professionella i Sverige. Det är inte där skillnaden ligger. Skillnaden ligger i att man aldrig ger sig förrän man funnit orsaken till besvären i Frankrike – kostnader för avancerade prover och behandlingar övervägs inte ens. En annan skillnad är tillgänglighet till vård och de korta väntetiderna även till specialistvård. En kanske mest värdefull skillnad är kontinuiteten i läkarkontakterna och det personliga bemötandet. Man har alltid ”sin egen” husläkare och man har även ”sin egen” specialistläkare om man har ett kroniskt problem som kräver upprepade kontroller. Umgängestonen är ofta ”personlig” och läkarna tar sig den tid det behövs. En trevlig vana är att läkaren dikterar journalen medan man sitter kvar och lyssnar. En annan underlighet i Frankrike är att både husläkaren och specialistläkaren är tillgängliga per telefon under tjänstetid och svarar utan brådska på de frågor man kan tänkas ha.

Jag inser att visa läsare inte uppskattar mina erfarenheter, men det kanske gör att man slipper höra kommentaren om att man säkert kommer att återvända till Sverige för att vårdas när man blir gammal och sjuk. Till och med en av värdens mest välbärgade män – Ingvar Kamprad – blev beskylld, i vissa svenska medier, för att på gamla dagar flytta hem för att profitera på den svenska vården och det fina omhändertagandet av äldre.

Gadgeten innehöll ett fel