Sommar med rekordvärme och tidig rötmånad

Det är frukttiden just nu. Affärer och marknaderna är knôkfulla av frukt. Problemet är emellertid att det varit över 30 grader varmt i 8 veckor nu och det gillar inte frukten. Den möglar eller ruttnar efter bara ett par dagar om man inte lägger den i kylen för då klarar den sig ett par dagar till.

Att frukten på marknaden som plockats där de växer är fulla av mögelsporer och annat som finns i naturen är ju inte så underligt, men samma sak gäller frukten man köper på de stora matmarknaderna – den håller sig inte heller. Tacka vet jag den fina polerade frukt man kunde köpa när jag bodde i USA – den höll sig minsann hur länge som helst.

Ett undantag från regeln är emellertid två jättefina äpplen som våra norska vänner hade med sig hemifrån Norge till midsommar – de är fortfarande lika fina och fasta trots att de legat i rumstemperatur i nästan en månad.

I övrigt så är svartmyror det största problemet – främst för katterna. Om man har, som vi har 250 år gamla keramikplattor direkt på jordgolvet så hittar myrorna upp i skarvarna och deras luktsinne är suveränt. De kan lukta sig till en skål med kattmat var man än ställer den och katterna gillar inte myror i maten vad än Baloo påstår. Jag har emellertid funnit på råd – jag skapar en vallgrav med vatten i. Man ställer kattmatskålen i en större skål med lite vatten i – stensäkert mot myror. Dom simmar ogärna.

Värmen har också inneburit en explosion av cikador – ljudet är öronbedövande när jag tar min dagliga promenad på garriguen i värmen. Det är faktiskt bokstavligt öronbedövande, vilket kanske är svårt att förstå från en så liten insekt. Trots att jag går i rimlig takt, tar pauser för att fotografera och har vatten med mig kan man vrida ur min tröja när jag kommer hem efter en timma. Eftersom nivåskillnaderna är stora i vår terräng blir det bra träning för ryggen och det behöver jag.

Allt skall vi dela med oss av

Sedan vi kom tillbaka från Sverige har vi kommit igång riktigt bra med vår motion. Jag försöker få tillbaka den kondition och muskulatur jag hade innan jag blev sjuk och min fru måste också röra sig mycket för sin hälsas skull. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men vi har gått snabbt i 25 kilometer den senaste veckan. Tar man emellertid med i beräkningen att alla våra slingor har minst 100 meters höjdskillnad så blir det ganska bra motion.

Att vi kan veta detta beror på att min bror tipsade mig om en App som heter Runtastic som ger all möjlig statistik för varje runda man tar. Det är ganska trevligt att veta hur långt man går, hur länge man går och vilken hastighet man håller och hur stora stigningar det är. Man kan också följa sin rutt med hjälp av GPS och se på en karta precis hur man gått. Lite töntigt kanske ni tycker, men det är ingenting mot vad som man kan göra om man är en riktig motionsnörd.

Om man vill kan man köpa och koppla till pulsmätare och blodtrycksmätare så man exakt vet när slaganfallet skall komma om man tar i för mycket. Givetvis måste man också ha speciella motionstrikåer, som säkert kostar tusentals kronor samt skor som kostar som en måltid på bättre restaurang.

Det som emellertid chockade mig lite var när jag tryckte på funktionen ”People around you” och fann att jag kunde följa två kvinnor i grannbyn som var ute och gick i skogen. Om jag vore tjuv eller våldtäktsman skulle en sådan service vara oumbärlig eftersom jag kan lägga mig i bakhåll på exakt rätt ställe för damerna i fråga. Nu kollade jag inte men eftersom deras alias fanns angivna antar jag att jag kan gå in på deras profil och i sann Facebookanda se hur gammal personen är och om hon är snygg eller inte. Den första kategorin kriminella föredrar troligen äldre damer, medan den senare vill ha lite färskare exemplar. Hur i herrans namn kan man erbjuda en sådan tjänst och varför stänger inte folk av det när dom motionerar. Som extra tjänst kan man också heja på varandra över nätet. ”Kämpa på nu”, ”Bra spurtat” eller bara vanliga glada tillrop. Detta förutsatt att man har hörsnäckan instoppad i örat och sladden inte trasslat in sig i sladden till pulsmätaren och den för blodtrycket. Lyckligtvis kan man ta bilder under tiden man motionerar som sedan kopplas till exakta platsen där man tog bilden. Det blir oumbärligt för polisen om man har sinnesnärvaro nog att fota boven som överfaller en.

Kanske det här ändå blir som med alla de som inreder kök för fantasisummor, köper kaffebryggare för tiotusentals kronor och japanska köksknivar som kostar en mindre förmögenhet och bara använder allt detta för att skära upp hämtpizzan.

 

Man kan ju ombestämma sig

Nu har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var emellertid ett oavvisligt krav från min fru med tanke på mitt ömtåliga huvud. Jag har skaffat mig cykelhjälm! Nåja – det blev en tillhörande cykel också, eller åtminstone något som påminner om en cykel. Minst en av mina nätvänner kommer att skratta sig fördärvad åt missfostret, men eftersom jag inte avser att ta en tur på 4 mil innan frukost, som somliga gör, så fyller den mina behov perfekt.

Det är nämligen den senaste flugan i Frankrike, känd från TV – en hopfällbar cykel som man enkelt stuvar in i baggeluckan på bilen. För en daglig tur runt omkring på de asfalterade stigarna i naturen kring byn blir den perfekt. Dessutom kan jag ta med den till stranden och ta en tur medan min fru vändsteker sig.

De som känner mig undrar naturligtvis om inte det var något som blev riktigt fel när dom borrade hål i huvudet på mig i Perpignan. Jag är ju inte den sportiga typen direkt. Som jag berättade tidigare har jag ju, under månader av passivitet,  tappat de få muskler jag till äventyrs haft och ett effektivare och snabbare sätt att få dom tillbaka än att cykla finns nog inte. Redan efter premiärturen idag inser jag nyttan. Trots 7 växlar kände jag mig som ett nyfött föl efter turen och fick kliva av i sista backen upp till huset.  Jag har inte riktigt insett hur högt vårt hus ligger. Hur jag skall komma ur sängen i övermorgon vet jag inte.

En motsträvig kropp

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

Julaftonsmiddag i Frankrike

Såväl fransmän som svenskar är väldigt konservativa när det gäller julmat så när man bjuder in sina närmaste grannar på middag på julafton så får man tänka till. En julaftonsmiddag som väcker allmän förtjusning kan se ut som följer och det var så vi åt oss igenom kvällen i år.

Givetvis börjar man med en champagne och det går inte med något fusk utan måste var riktiga grejor. Vi hade valt Tsarine som är den officiella champagnen på Cannesfestivalen och den fick godkänt, eftersom den var väl kyld, vilket är viktigt. Till den serveras små snittar med foie gras, som är obligatoriskt till alla högtider i Frankrike. Efter lite prat så förflyttar man sig till bordet.

Första obligatoriska franska rätten är ostron, den här gången kom dom från Leucate. Det fanns en skvätt champagne kvar till damerna, men jag övergick till en viogner från Cave de Pomerols norr om Sete. Därefter ansåg jag att man skulle äta min koriandergravad lax med limesmaksatt gravlaxsås. I år blev den synnerligen bra eftersom jag lyckades få fiskhandlaren att skära av en mittbit av en fet femkiloslax som jag kunde grava. Den bara smälte i munnen.

Sedan vidtar den mer genuina svenska avdelningen med inlagd sill. Det var senapssill från IKEA, men framför allt min frus egen sill som hon gjort från Abbas inläggningssill som vi beställt från ICA Hägernäs. Den var helt underbar, men jag har inte fått klart för mig riktigt vad hon kryddade den med, men jag vet att basen var freme fraiche och det ingick bl.a. ingefära i såsen. Nu vidtar emellertid den svåra avdelningen. Till svenskt julbord dricks öl och snaps, men det passar inte fransmän riktigt. Dom gör en kompromiss och dricker vin och snaps och är lyckliga med det, vilket är viktigast.

Vad som förundrar mig är hur förtjusta våra franska vänner är i snaps av alla sorter. Vi bjöd på Löjtens Linjeakvavit, OP Andersson och Haga ekologiska snaps och samtliga resulterade i ovationer. Dom försöker på bästa sätt sjunga med i de svenska snapsvisorna och har inga problem att ta varken halvan eller helan. "Nu tar vi den" har dom lärt sig perfekt, men så är ju inte texten så svår heller.

Efter sillen kommer skinkan, min frus sötstarka hemgjorda senap, den hemlagade kalvsyltan och de likaledes heminlagda rödbetorna, lite god korv och givetvis mer foie gras med rödlöksmarmelad och några korn rosépeppar. Knäckebröd, finkrisp och vörtbröd med Boxholms kryddost och svensk cheddar slinker ned med förtjusning. Vi var alla ense om att det är spännande att blanda matkulturer som vi gjort. Även de väldigt matchauvinistiska franska vännerna måste erkänna att det finns vissa saker i det svenska köket som är både spännande och väldigt gott.

En fransk sed som vi nekar att ta till oss är emellertid den obligatoriska Bûche de Noël som fransmännen måste ha som efterrätt. Tänk er en julstubbe som består av något liknande vår klassiska radiotårta, men sötare.

Så vidtog julklappar som delades ut till allas förtjusning. Parfymer till granndamerna är obligatoriskt. Dom konsumerar en flaska per år så det är stående önskning. Likaledes är vinlådan vanlig present till mig, men som i år utökades med en flaska V.S.O.P. Cognac av gott märke. Även min hustru fick vad hon önskade sig både vad gäller skodon, nattkläder och moderiktig plastklocka.


Jag fick dessutom självgående vandrarskor av lättviktsmodell som jag skall ha på våra dagliga promenader. Det är en otrolig tillgång att ha dussinvis fina vandringsleder som mynnar utanför dörren - man har liksom ingen ursäkt då.

Galären - ett skaldjur som nästan bara är en stjärt

Kan ni tänka er en kräfta som bara består av en stjärt med ögon och mun i ena ändan - det är väl drömmen för många som tycker att kräftor är för dyra och bara äter stjärten? Vi hittade ett sådan djur i fiskaffären idag - dom heter galärer och lär smaka som kräftor. Vi har just kokat dom på svenskt sätt med salt och dill och nu står dom och svalnar. Ni får rapport under kvällen.

Vi tog en riktigt lång höstpromenad idag. Jag har gått den vägen åt andra hållet förut och då gick det bara uppför och uppför ända till slutet när det var svart pist sista biten. Det var den gången jag mötte den vilda getfamiljen. Den här gången gick vi åt andra hållet, dvs. vi började med den svarta pisten - uppför, utan lift. Det var faktiskt min fru som ville gå dit upp och se de snötäckta Pyreneerna, men jag tror att hon ångrade sig lite, där i början.

När väl den fruktansvärda stigningen hade bekämpats var det emellertid väldigt värt det eftersom det är vackert. Att se snöklädda berg i fjärran är något extra när solen skiner och det är 17 grader där du står. Hösten är verkligen något extra här nere. Nu börjar rosmarinen blomma med sina ljusblå små blommor som växer som buskar bland de andra städsegröna vilda buskarna. Enbuskarna är överfulla av enbär i färger från grönt till chokladbrunt och all grönska är oerhört saftig. Enda tråkigheten är att det finns mygg, något som är väldigt sällsynt här nere. En person som bor högre upp än Dalälven i Sverige skulle väl skratta åt myggplågan här men det finns ändå några som suger blod, men man får inga kliande bett och det är ju skönt.

För de flesta personer från europeiska länder och USA som kommer hit är det något oerhört att man bara kan gå utanför dörren och hitta oändligt många vilda vandringsleder i de kommunala skogarna och i garriguen. Vi har ett tiotal olika sträckningar som vi varierar mellan beroende på dagsform och väder. Det är som i Sverige där vi har allemansrätten, men här har vi tillgång till vidsträckta  kommunala skogar och marker som ingår i det stora naturskyddsområdet som finns i Corbières.


Nu har vi provat galärerna. Dom hade fortfarande utseenden emot sig, men smaken var utmärkt. Dom smakade precis som svenska havskräftor, men det var faktiskt mindre mat på dom än det såg ut. Det blir nog ingen favorit - det är alltför mycket arbete för alltför lite mat, men billiga är dom.

Stekta gröna tomater och en juldikt "in transpiranto"

Som ni som bor i Sydfrankrike säkert har märkt och ni i Sverige säkert sett på TV, har det regnat så in i baljan i södra Frankrike den senaste veckan. Vi i Boutenac har emellertid klarat oss, dels för att det regnat mindre, dels för att byn ligger högt och inte svämmas över. Våra vänner i Sete har emellertid haft orkan. Dom bor på femte våningen ca 150 meter från Medelhavet, men ändå har vågorna sprejat vatten upp på deras balkong så dom inte kan gå ut på den. Det kan man kalla storm.

Vi har haft det lite stillsammare. Vi plockade vännernas gröna tomater idag - tre kilo - och gjorde tillsammans syltade tomater på det sätt som jag minns mormor gjorde. Det är så gott till stek och annat kött. Eftersom flera tomater var alldeles för stora att sylta bestämde vi att vi skulle göra stekta gröna tomater till lunch. Vi visste inte riktigt hur man gör men min fru fann på råd och dom blev delikata. Så här gjorde hon:

Hon skivade tomaterna i ganska tjocka skivor och gjorde en panering av ströbröd och parmesanost och salt och peppar och stekte dom sakta i olja. Vi testade med lite olika starka såser till, men dom var faktiskt godast naturella. Vi provade också ett par vita viner och fann att en fruktig Sauvignan Blanc från Château Gaussan Kozine passade helt fantastiskt till.

Dessutom har jag, som avskyr allt vad transpirerande motion heter, börjat stärka mina muskler på mitten. Jag måste göra det för ryggens skull säger min läkare. Jag kommer väl att tappa min begynnande pondus samtidigt kanske, men det får man väl ta. Jag har fått rådet att göra plankan som lär vara väldigt bra för de muskler jag behöver träna och dessutom skonsam mot ryggen och så blir man inte svett, men oerhört slut på bara några minuter. Det passar mig utmärkt.

Kanske är det så att jag fick nog av transpiration under min realskoletid när vår rektor, Yngve Jansson, även känd som grundrektor Ludvigo Hagvald i Grönköping, läste dikter högt för oss under skrivningarna, skrivna på hans eget uppfunna språk transpiranto. För säkerhet översatte han dikterna för oss icke transpirerande elever.

Som ett exempel på vad jag fått utstå under min ungdom ger jag er här en tidig Juldikt, översatt till transpiranto, av nämnde Ludvigo Hagvald. Den är hämtad från tidningen Tunasol som ges ut av Sollentuna lokalförening av Sveriges Pensionärsförbund.

Vintern kan vara riktigt angenäm

Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag gillar vintern, men vintern här nere är väldigt angenäm. Vinter för mig var förut barndomens vintrar i Bergslagen när jag väntade på skolbilen i 15 graders kyla och snålblåst inpackad som en mumie av min mor. Vinter är också 30 år i Göteborg när man inte såg solen på fem månader och regnet strilar ned varenda dag och depressionen låg sig som ett vått täcke över livet.

Här kan visserligen vintern vara snålblåst viss dagar, men oftast underbart ljusa dagar, väldigt ofta sol, oftast mer än 10 grader varmt och så finns havet ganska nära. Härom dagen promenerade vi på stranden i Narbonne Plage. Det var absolut folktomt kilometer efter kilometer. Om man tittade söderut såg man de snöklädda Pyreneerna och i norr såg man Sete höja sig över horisonten. Det är faktiskt mer än 15 mil mellan platserna - snacka om klart väder.

Annars har det blivit mycket hantverk de senaste dagarna. En av sönerna till våra amerikanska vänner - Ian Henderson - är en oerhört skicklig smyckedesigner. Normalt gör han smycken som är så dyra så det inte är möjligt för någon att köpa, men nu har min fru och han varit fullständigt uppslukade i vår verkstad och tillverkat mer ordinära saker. Hon har lärt sig jättemycket och haft hur skoj som helst.

En kul, lite mer överkomlig grej han gör är smycken av aluminiumtråd och krympslag - sådan man använder för att täta elektriska kontakter mot väta. Nu är det inte min frus grej riktigt utan det har blivit mer ordinärt silversmide dom ägnat sig åt. Jag får ägna mig åt att läsa och blogga och klagar inte alls över det. Nästa vecka tar jag över verkstaden och då blir det andra grejor. Tråkigt nog blir det första att byta motor på centraldammsugaren, men när det är klart kanske även jag kan göra något skoj.

Idag får det bli långa promenaden eftersom det redan är över 15 grader ute och klockan är strax efter 11 på förmiddagen.

Garriguen - en plats för jakt och motion

Utomhuspool för svin

Jag har just kommit hem från min dagliga promenad på Garriguen. Jag provade en lite annan väg idag, men det blev ändå 6 kilometer. Jag blir lite törstig och slak efter alla uppförsbackarna, men då finns det råd. Jag passerar flera nedlagda och förvildade vingårdar som har stora klasar vindruvor. Dom är rena energibomberna att äta om man börjar bli lite trött. Jag föredrar att äta druvor från de nedlagda vingårdarna framför de aktiva. Troligen finns lite rester av svavel på druvorna i dom aktiva vingårdarna för magen brukar bli ganska glad och livlig dagen efter man har käkat dom osköljda druvorna.

Garriguen är inte bara oerhört vacker alla årstider; den har också andra speciella egenskaper. Nästan all mark som inte är bebyggd eller odlad är Garrigue och ingår i de kommunala skogarna där motsvarigheten till svensk allemansrätt råder.

Dy- & tallpeeling för svin

Garriguen är framför allt viktig för all jakt här nere. Jakt är en mycket viktig del av hushållningen för befolkningen. Det är främst vildsvin man jagar, men också hare, kaniner och olika hönsfåglar. Det finns väldigt gott om vildsvin så man bör inte gå ut på Garriguen eller ens åka bil på småvägarna där efter skymningen. För att främja vildsvinsstammen bryter man upp små områden av marken - plöjer och harvar den så att svinen har lättbökade områden och inte frestas ge sig på vinodlingar och olivlundar. Man gräver också ut svinbadkar i skogen där grisarna kan rulla sig i gyttja med efterföljande peeling mot tallstammar. Även vattensåar som skall samla regnvatten gjuts ute i naturen på vissa ställen.

Man skulle ju tycka att det skulle vara lätt att köpa viltkött här eftersom det förekommer så mycket jakt. Det är faktisk nästan omöjligt att köpa viltkött över disk. Skälet är dels att jägarna äter upp det själva, dels att köttkontrollen är så sträng så ingen vill ta de kostnader som det innebär att sälja sina bytesdjur och inte heller riskera framtida jakt genom att sälja kött svart.

Den stora tillgången på vilt har givetvis också lockat till sig en del avvarter. I Saint Chinian har en dansk miljonär köpt upp sammanhängande tegar av småbönderna. Där har han anlagt vilthägn med vildsvin och hjort. I anslutning till detta har han byggt en lyxanläggning med gourmetrestaurang. Han säljer sedan all-incusive "jaktresor" till danska direktörer för fantasipriser. Inte har det mycket att göra med jakt, men gästerna får förhoppningsvis sin blodtörst stillad så dom kan avhålla sig från djävulskap mot vanligt folk när dom kommer hem.

En fransk bekant som blivit inbjuden till en sådan jakt berättar att man lägger ut mat åt "viltet" på speciella platser på natten. "Jägarna" går sedan ut i bekväma torn i anslutning till semesteranläggningen - antagligen med konjakskupan i en hand och det specialtillverkade geväret i den andra - och skjuter det fridfullt mumsande villbrådet med hjälp av lasersikten. Jag kan riktigt se hur damer i aftonklänning står bredvid och klappar beundrande i sina små händer åt sina hjältar. På mig låter den som en variant på Kolmårdens djurpark där man kan få ta död på djuren mot extra betalning.

Läs också:
Jakttider och bränder
Golfe du Lion - närproducerad solsemester

Ett helt asocialt beteende

Jag promenerar fortfarande varje dag fast jag är i Göteborg för närvarande. Jag inser att det är ett asocialt beteende nu när jag snart är 65 och skall börja uppbära allmän pension. Givetvis borde jag av solidaritetsskäl lägga mig ned och dö för att spara statskassan en fullständigt onyttig utgift.

Att promenera varje dag säger dom ju skall förlänga livet. Inte vet jag om det är sant - dom påstår ju så mycket numera om än det ena än det andra. Just nu är det bra att dricka kaffe och vin och det tackar man ju för. I Göteborg har jag insett att det är ännu fler fördelare med att promenera. Jag kan exempelvis nästan äta en god lunch på stan för den kostnad det innebär att åka några hållplatser tur och retur med buss eller spårvagn. Jag såg dessutom ett vetenskapligt program på svensk TV härom kvällen som visade hur en enkel nysning fortplantade sig på ett allmänt kommunikationsmedel. Ända upp till 40 meter kunde bacillerna flyga i ett tunnelbanetåg. Med tanke på hur infektionskänsliga pensionärer är vore det kanske en ren samhällsekonomisk vinst att dela ut gratis spårvagnskort till alla åldringar.

Nu hoppas jag inte alltför många blir inspirerade av mina idéer och börjar bojkotta de allmänna kommunikationsmedlen för då har väl Göteborg infört gångtullar och speciella gångavgifter, för att kompensera för inkomstbortfallet, nästa gång vi kommer hit.

Hur jag skall göra om det blir ruskväder vet jag inte riktigt - hittills har vädret varit helt fantastiskt de dagar vi varit här så det är en njutning att strosa omkring på sta'n som just nu är oerhört vacker i sin sensommarskrud.