Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 24 april 2009

Lycka


När jag var liten, på femtiotalet, fick mina föräldrar pengar av mina morföräldrar att köpa sig ett kylskåp. Det var inget märkvärdigt skåp utan ganska litet, men min mor var så oerhört stolt och lycklig över att äntligen ha fått ett kylskåp. Lyckan varade emellertid inte så länge för när grannfrun, som inte hade något kylskåp, fick se skåpet såg hon omedelbart till att hennes man köpte ett som var dubbelt så stort.

Nu borde det ju inte ha förändrat min mors lycka över det lilla kylskåpet - det var ju fortfarande samma kylskåp - och det hade det nog inte gjort heller om inte grannfrun varje gång hon kom hem till oss måste kommentera det lilla skåpet. "Det är fantastiskt praktiskt ert lilla kylskåp, det tar ju nästan ingen plats alls. Jag tycker nog att vårt är lite stort, men min man ville absolut vi skulle köpa ett som räckte till familjen behov" , kunde hon säga. Att deras familj, liksom vår bestod av föräldrar med två barn gjorde ju inte kommentaren sämre. På det sättet gick hon på och av någon anledning var min mor inte lika lycklig över sitt fina nya kylskåp som hon var i början.

Jag började redan som barn fundera över vad som verkligen gjorde människor lyckliga. Jag började ana att lycka inte inte hade något absolut värde utan var mycket relativt och alltid relaterat till andras lycka och olycka. Att det pågick en ständig kamp mellan de vuxna om hur mycket lycka och olycka man kunde tillskansa sig förstod jag också. Med förundran kunde man höra de två vänninnorna, den ena ganska rund och den andra slank, som träffas. Den runda har just köpt sig en ny klänning som hon är oerhört stolt och lycklig över, varpå den smala vänninnan leende säger: "Oh Märta, vilken fin klänning du har köpt, den passar dig perfekt. Jag önskar bara att jag kunde ha en sådan modell, men jag skulle se hopplöst tjock ut i den."

Senare i livet har jag förstått att det bara finns ett visst mått av lycka i världen som vi alla måste dela på. Det innebär att om du blir lyckligare så blir jag automatiskt olyckligare. Nu är det här ganska praktiskt för det innebär att det är meningslöst att försöka göra alla lyckligare - man får koncentrera sig på att människor är så jämlikt olyckliga som möjligt. Lustigt nog har jag märkt att folk blir lyckligare av att andra är lika olyckliga, vilket ju är oerhört bra i sig. Det är som om man kunde utöka den gemensamma lyckan om man gör så att alla blir lagom olyckliga.

Om ni inte riktigt förstår hur jag menar så kan jag ta ett exempel. Anta att en grupp får högre skatt än en annan grupp och därför klagar högljut på denna orättvisa. Den okunnige skulle ju då kunna tro att lösningen som skulle göra alla lyckliga vore att sänka skatten för dom som betalar för mycket. Nu är det faktiskt precis lika effektivt ur lyckosynpunkt att höja skatten för dom som tidigare hade en låg skatt. Visserligen blir dom förbannade en tid, men i jämlikhetens namn vet dom innerst inne att det är så man bedriver lyckopolitik och finner sig och dom som tidigare klagade över sin höga skatt känner sig numera riktigt lyckliga över att dom andra har fått det lika jäkligt.

Sedan jag flyttat till Frankrike har emellertid alla mina uppfattningar om lycka kullskastats. Fransmännen är nämligen jätteunderliga och framför allt oerhört egensinniga och självcentrerade. Dom kan nämligen inte fatta att man skall vara olycklig om grannen har en större bil, finare hus eller tjänar mer pengar. Dom envisas med att inbilla sig att det enda som betyder något är om dom själva kan köpa den bil dom vill, ha det hus som passar dom och tjäna så mycket pengar att dom kan ha ett bra liv. Om inte detta uppfylls så klagar dom och demonstrerar till dess dom får det bättre. Om någon skulle komma på idén att jämna ut genom att ta bort fördelar från grannen i stället för att uppfylla deras egna krav skulle det bara resultera i att grannen också tar ut sin traktor och blockerar motorvägen tillsamman med den förste klagande.

Detta har också andra underliga konsekvenser. Vi har rennoverat ett gammalt hus precis som vi skulle gjort hemma i Sverige. Det vill säga så att det skall se snyggt ut - gärna snyggare än alla andras. Nu tycker nog fransmännen att vi är lite knepiga som kastar ut pengar på sånt som inte behövs och knappast betyder något, men dom tar inte illa upp över vår nya fina fasad utan är väldigt berömmande och stödjande. Dom ger oss fina prylar från vinodlingen till vår vinkällare och grejor som vi behöver av olika slag eftersom "Ni verkar intresserade av sådant" som dom säger.

Våra svenska vänner undrar lite försiktigt vad grannarna i byn tycker om att vi kommer dit som utlänningar och beter oss ofranskt. Vi har bara fått positiva reaktioner på det vi gör och ingen känner sig frestad att trumfa över oss eller ens ta efter vad vi gör, men mycket beröm och uppmuntran får vi.

Ibland blir det väldigt påtagligt hur annorlunda fransmänen ser på det där med lycka. Min fru var hos frissan idag och klippte sig och gjorde slingor i håret inför sommaren. I stolen bredvid henne satt en dam och fick behandling. Dom pratade emellertid inte med varandra, men kollade upp lite försiktigt vad som pågick i stolen bredvid. När min fru var färdig och skulle gå kommenterade frun i grannstolen hur bra min frus hår blev. Inte var hon rädd för att hennes lycka skulle bli mindre av att hon gjorde min fru lycklig med sin kommentar. Hon kanske till och med blev lycklig av att se hur glad min fru blev.

Jag tror jag måste lära om på gamla dagar. Det kanske inte är så att det finns ett visst mått av gemensam lycka i världen. Lyckan kanske är oändlig och växer om man delar med sig av den. Kanske det inte alls är så att lycka är att vara mindre olycklig än sina medmänniskor som jag alltid fått lära mig.

Än är inte undrens tid förbi

Jag kan bara inte undanhålla er den här fantastiska upplevelsen. Det är svårt att inte bli rörd över sådan spontanitet och talang.

Lyssna till Susan Boyle från Skottland

.... NJUT OCH FÖRVÅNAS!!!

lördag 18 april 2009

God dag fröken - ni är mycket vacker!

Vi har nu bott i Frankrike snart två år och börjar bli så vana att vi nästan tycker att det är som i Sverige. Det är som om man inte märker skillnaderna längre. I går kväll hade vi emellertid middag för några vänner och en mycket belevad och kultiverad herre i övre medelåldern, som för övrigt arbetar för ett FM-organ och därför är mycket intresserad av andra länder, undrade lite över svenska språket. Han frågade hur man säger "Bonjour, Mademoiselle, vous êtes trés belle". Detta är en fullständigt normal och acceptabel hälsningsfras från en medelålders herre till en ung dam i Frankrike och skulle återgäldas med ett förtjust "Merci Monsieur, vous êtes trés gentil". Den första tanke som slår en är att den korrekta översättningen är "God dag fröken, ni är mycket vacker", men vid närmare eftertanke inser man att det skulle vara en fullständigt omöjlig fras på svenska. Förklaringen blev därför lite längre än vår gäst hade väntat sig.

Först och främst är det inte särskilt vanligt att man använder hälsningsfrasen "God dag" annat än i mycket formella sammanhang - "Hej" är nog mer vanligt. För det andra tilltalar man ingen med "herrn", "frun" eller "fröken" längre i Sverige. För det tredje skulle en kommentar om en ung kvinnas utseende, speciellt från en medelålders herre, anses vara mycket opassande och närmast sexistiskt. Personen skulle troligen klassas som påflugen snuskgubbe.

I Frankrike är det fortfarande fullständigt normalt att män ger kvinnor komplimanger för deras utseende och det är högerligen uppskattat. Det är dessutom så att kommentarer om kvinnors utseende är mycket vanligt i TV-program oavsett kvinnans ställning i samhället. I det oerhört populära lekprogrammet "Lyckohjulet", och några andra med för den delen, är kommentarer om de kvinnliga deltagarnas utseende en viktig del. Programledarna kan, enligt svenskt sätt att se det, ofta vara på gränsen till det passande. De kvinnliga deltagarna blir emellertid mycket smickrade över uppmärksamheten och när de får beröm för sina vackra ögon, kläder eller annat i sitt utseende.

Just i Lyckohjulet har man emellertid anställt svenskan Viktoria Silvstedt som skall tjäna som den löjliga bimbon. Hennes uppgift är att vända bokstäverna samtidigt som hon skall vicka och fladdra med alla sina attribut - rumpa, byst, ögonfransar och läppar och sedan ha korta meninslösa repliker med stark svensk brytning som alla kan skratta åt. Programledaren driver hejdlöst med den "dumma svenska blondinen" och hennes intellektuella och kroppsliga utförsgåvor, samtidigt som han gör låtsasgrimaser bakom hennes rygg och ruskar på huvudet. Hon lär få mycket bra betalt för denna förnedring påstås det.



fredag 17 april 2009

När skall Frälsningsarmen åtalas för upphovsbrott?

Jag har just läst ut den oerhört fascinerande boken "A Brief History of Time" av Stephen W. Hawking. För dom som inte känner till det så handlar den om de teorier vi haft om universums utseende och uppkomst allt från Aristoteles tid till de senast teorierna om strängar. Hawking är den brilliante matematiker som vid unga år drabbades av ALS och trots det gett bidrag till vår kunskap om universums ursprung som kan jämställas med Newton´s och Einstein´s.

Det jag emellertid skall berätta om här är den insidestext som finns i boken som gavs ut 1988 på Bantam Books i Storbrittannien. Där står följande:

"Conditions of sale
1. This book is sold subject to the condition that it shall not, by way of trade or otherwise, be lent, re-sold, hired out or otherwise circulated without the publisher´s prior consent in any form of binding or cover other than in which it is published and without a similar condition including this condition being imposed on the subsequent purchaser.
2. This book is sold subject to the tandard Condition of Sale of Net Books and may not be re-sold in the U.K. below the net price fixed by the publisher for this book."

Kortfattat betyder detta att man inte får handskas hur man vill med denna bok. Man får inte låna ut den, säja den eller hyra ut den varken i kommersiellt syfte eller av annat skäl. Man får heller inte ansätta ett pris på boken som är lägre än det som förlaget bestämt.

Åtminstone jag har inte varit medveten om hur jag varje gång jag lånat ut en bok har brutit mot upphovsrätten för att inte tala om när jag skänkt böcker till olika välgörenhetsorganisationer. Det här aktuella boken har jag köpt av Frälsningsarmen för 5 kronor, vilket torde vara ett allvarligt brott mot upphovsrätten från båda parter.

Man undrar lite hur antikvariaten som säljer begagnade böcker som fortfarande är aktuella kan unvika att hamna i fängelse.

Man får lite perspektiv på diskussionen om nedladdning av musik och filmer när man upptäcker att i princip samma hållning till verken har varit standard i förlagsvärlden under decennier utan att vi observerat det, än mindre brytt oss det minsta om det.

tisdag 14 april 2009

Några goda råd till Jan Björklund

Man skall hålla på traditionerna. Jag minns min skoltid under 50-talet. Nästan varje morgon hade jag ont i magen av oro över vad som skulle hända under dagen. Nog kunde de andra barnen, speciellt dom äldre, vara nog så elaka, men inget var så skrämmande som det oprovocerade våld och förnedrande beteende som lärarna ofta utsatte barnen för. Jag var sällan utsatt för detta själv, men eftersom jag inte förstod varför en del barn blev utsatta trodde jag det bara var en tidsfråga innan det skulle vara min tur, vilket gjorde att jag var livrädd.

Så här efteråt har jag insett att det var de barn som kanske inte hade riktigt lika lätt att lära sig, dom som idag skulle diagnostiseras med någon bokstavssjukdom och dom som hade föräldrar som inte ansågs riktigt socialt välanpassade, som råkade illa ut. Jag har senare förstått att jag nog var ganska skötsam, lite lillgammal och kanske spelade det in att min far var tillsyningsman i skolan. Jag minns mycket väl en mycket rar, lite rund flicka, som alltid blev utsatt för lärarnas förakt, mobbing och även våld. Hon log alltid vad dom än gjorde mot henne även om leendet ibland var mer sorgset än glatt. Många år senare förekom hon i ett TV-program där man visade hur väl en utvecklingsstörd person kunde anpassa sig till samhället, bilda familj, skaffa ett arbete och klara sig själv. Hon var egentligen oerhört duktig och företagssam utifrån sina förutsättningar, inte urbota dum och lat som alla lärare ansett henne vara.

En annan kamrat vars öde etsat sig in i mitt minne är den glade lille grabben som hade allvarlig psoriasis och alltid fick genomlida spott och spe för att han var så skitig och otvättad så hans skinn var skorvigt. Otaliga var dom gånger han tvingades ut i korridoren för att skrubba sitt skin rent med grov borste och såpa. Inte torde det ha förbättrat hans sjukdom varken fysiskt eller psykiskt.

Till saken hör att båda dessa kamrater var fosterbarn hos sina föräldrar vilket tydligen gjorde dom till speciellt omtyckta måltavlor för lärarnas pedagogiska böjelser.

Lärarmobbingen var mycket jämställd - såväl flickor som pojkar blev utsatta. Kvinnliga lärare var väl så hemska och våldsbenägna som de manliga. Eller man kanske skall kalla det för praktisk pedagogik för nog skötte vi oss exemplariskt allt. Nu gjorde det ju ingen skillnad för den äldre generationens förfasande över ungdomens hållningslöshet var lika intensiv då som nu. Jag minns en gång då jag och min tjejkompis stoppade en snöboll i en speciellt illa omtyckt städtants brevlåda. Nidingsdåd skrek alla vuxna! Det talades om uppfostringsanstalt och andra hemskheter för att få oss att inse hur förtappade vi var. Snacka om nolltolerans!

För att vi riktigt skulle förstå att utbildning inte var något att trakta efter utan tvärtom det vuxna samhällets straff mot de unga, förekom kvarsittning frekvent. Likaså insåg man tidigt att allt vad religion hette var förknippat med olägenhet och straff eftersom man använde utantilläxa av psalmverser och Jesu liknelser som kollektiva bestraffningar.

Det är därför skönt att höra att Jan Björklund nu tänker återgå till gamla fina traditioner i den svenska skolan med kvarsittning och andra resoluta tag.

Jag vill emellertid ge honom några ytterligare pedagogiska idéer som jag tror han uppskattar eftersom dom kommer från det militära livet, där han ju för övrigt hämtar sina pedagogiska kunskaper och ideal.

För några år sedan träffade vi en yngling från Sverige som tagit värvning i den franska främlingslegionen. Han var full av beundran för denna institution, speciellt för deras högststående pedagogik. Han hade själv varit vad man kallar en värsting i Sverige, inte särskilt framstående i skolan och allmänt vilsen i livet. Saker hade hänt som han inte kunde bemästra så han hade flytt landet och anslutit sig till Främlingslegionen.

Han berättar hur han, som inte var särskilt duktig i skolan, lärt sig franska närmast perfekt på mindre än ett år. Knepet var att man bara tillät franska språket i legionen. Varje gång någon svarade på tilltal på ett sätt som inte ansågs vara god franska så fick han springa en timma runt förläggningen med full packning i 40 graders värme. Han lärde sig franska oerhört snabbt. Att vi andra kallar detta dressyr och endast använder det på hundar och hästar - om inte djurskyddslagen ställer hinder ivägen - bekymrade knappast de militära pedagogerna.

Kanske borde Jan Björklund besöka kollegorna i den franska främlingslegionen för att få lite nya pedagogiska tips. Kanske man till och med kunde anlita några riktiga hårdingar som konsulter på utbildningsdepartementet.

Bild: Ur Filmen Hets med Stig Järrel.

torsdag 9 april 2009

Ett Påskbrev fullt av godis till er alla

Efter de senaste veckornas utfall mot idiotin bland finanskrisens skapare och deras unga adepter blev jag så glad när jag fann en sammanställning av 11 regler hur man skall kunna göra sunda och positiva affärer i framtiden utan att föröda allt omkring sig.

Klicka på bilden för att läsa hela listan.


GLAD PÅSK och en positiv tro på bättre företag i en bättre värld.

lördag 4 april 2009

Framtidens bonusklippare har fattat noll

Jag hörde ett reportage från Handelshögskolan i radion på lördagsmorgonen medan jag diskade middagsdisken från kvällen innan. Man intervjuade de unga blivande direktörerna och styrelseproffsen om deras värderingar, drömmar och framtidsambitioner. För dom som inte vet vad Handelshögskolan är så kan jag meddela att det är en av de få verkligt privatägda högskolorna i Sverige där nästan alla som sitter i storföretagens styrelser och i finansdepartementet har gått.

Om någon tror att mediebevakningen av den senaste tidens bonusar och svindlerier, för att inte tala om finanskrisen, har skakat om oss alla så kan jag meddela att det gått fullständigt förbi de unga förhoppningsfulla flickorna och pojkarna på Handelshögskolan – eller direktörsdagis som en del elaka personer har kallat det.

De fick välformulerade frågor om sådant som vi alla funderar över idag. Hur mycket tycker du att en direktör bör tjäna? Är verkligen en direktör värd 50 gånger så mycket som en arbetare i ett företag? Vad är målet med ditt liv? Det framgick tydligt att det övergripande målet i livet inte var pengar, utan som en yngling kallade det oberoende. ”Om jag tjänar ihop 100 miljoner eller en miljard - jag tror nog det blir en miljard - så spelar det inte så stor roll för mig. Det viktiga är att jag kan betala alla mina levnadskostnader med avkastningen så jag kan lägga av att arbeta när det passar mig – inte behöva krusa någon”. En flicka fick frågan varför en direktör skall tjäna så mycket. Hon framhöll allt ansvar och studieskulder som skäl. ”Om företaget går dåligt får man ju skulden för det,” som hon sa. Reportern påpekade då att det knappast var direktörerna som drabbats när det gått dåligt i de nu aktuella fallen. ”... tänkte inte på det…” sa tystnaden som följde från tösen.

Ett annat argument som framfördes var att man var tvungen att ha högsta betyg i allt eller full pott på högskoleprovet för att komma in. Att eleverna alltid varit bäst i klassen och omhuldade och därför var bortskämda. Jag har i 30 års tid undervisat blivande arkitekter – en annan grupp som också måste ha lika höga poäng för att komma in. En del elever har sökt i fem år innan de antas. Det finns mycket att erinra mot hur arkitektkåren tar sitt moraliska ansvar för det som byggs i samhället och där har jag mycket kritiskt att säga, men en sak är säkert – de allra flesta har en mycket hög moral när dom är unga och idealistiska. De vill då ofta bygga en bättre värld, göra det bättre för sjuka och handikappade i samhället och verka för ett hållbart byggande ur miljösynpunkt. Att de flesta idealen sedan kokar bort i konkurrenssoppan och byggbranschens cynism när de börjar arbeta är en annan fråga. DOM ÄR ÄNDÅ GODA MÄNNISKOR MED MORAL NÄR DOM ÄR UNGA!!! Visserligen kunde man även där under de sista åren jag arbetade se en något ökad tendens till att ”förverkliga sig själv” som konstnärer snarare än att göra något nyttigt, men det har alltid gått i vågor genom åren så det kanske har vänt igen.

Några sådana moraliska, strävan att bidra till samhället, göra något bra för det gemensamma eller ta ett mer långtgående ansvar för sina handlingar fanns över huvud taget inte bland dessa unga blivande kapitalister på Handelshögskolan. För dom var det naturligt, gränsande till en naturlag, att dom var utvalda, speciella och ämnade att bli snuskigt rika. Eller som en flicka sa: ”Jag väljer den här karriären, andra väljer att bli metallarbetare, det står ju var och en fritt att välja sitt liv.”

Efter intervjuerna talade man med Björn Elmbrand, Christer Gardell och en ägare av ett investmentföretag. I mer eller mindre diskreta ordalag var alla förfärade över de ungas oförmåga att förstå vad som händer och deras bristande moral. Christer Gardell menade att problemen vi har idag berodde på bristen på ägaransvar, där ”byråkrater” som han kallade direktörerna och styrelseproffsen, tog över företagen med enda mål att öka avkastningen kortsiktigt samt framför allt berika sig själv så mycket som möjligt, vilket i sin tur berodde på att det inte längre fanns några långsiktiga ägare som kunde sätta emot. Detta i sin tur berodde på att även ”ägarna” representerades av samma byråkrater.

Man erinrade om den gamla goda tiden när man på handelshögskolan beskrev ett företag i den så kallade intressemodellen där företaget stod i centrum och hade som uppgift att tjäna sina intressenter. Intressenterna var dom anställda, företagets kunder, ägarna, orten, samhället i stort och vår gemensamma välfärd. Man pekade på att man missat att aktievärde i ett företag inte var något annat än ett mått på hur väl ett företag kunde tillfredsställa sina intressenter. Detta hade nutidens, och tydligen, framtidens företagsledare missat menade man. Nog kan man bli deprimerad för mindre.

Slutligen skulle jag bli lycklig om vi kunde enas om det fullständigt självklara att alla människor oavsett kön, religion, etnisk härkomst osv. skall få välja den karriär i livet som dom har intresse och förutsättningar för och dessutom få lika belöning för sitt arbete. Den nattståndna uppfattningen att en del med viss huvudform – som man trodde för hundra år sedan – eller av visst kön, är godare, mer omdömesgilla och fredligare än andra är inget annat än fördomsfullt och förolämpande mot den andra halvan av befolkningen – och för dom med fel huvudform.

Giriga, empatibefriade, narcissistiska, grymma, maktgalna och omdömeslösa människor förekommer av alla hudfärger, kön, sexuell läggning, etnisk härkomst och vad vi nu kan ha för kategoriseringar för att sätta oss på varandra. En skitstövel är en skitstövel oavsett vilka andra yttre egenskaper denne har.
Gadgeten innehöll ett fel