Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 14 april 2009

Några goda råd till Jan Björklund

Man skall hålla på traditionerna. Jag minns min skoltid under 50-talet. Nästan varje morgon hade jag ont i magen av oro över vad som skulle hända under dagen. Nog kunde de andra barnen, speciellt dom äldre, vara nog så elaka, men inget var så skrämmande som det oprovocerade våld och förnedrande beteende som lärarna ofta utsatte barnen för. Jag var sällan utsatt för detta själv, men eftersom jag inte förstod varför en del barn blev utsatta trodde jag det bara var en tidsfråga innan det skulle vara min tur, vilket gjorde att jag var livrädd.

Så här efteråt har jag insett att det var de barn som kanske inte hade riktigt lika lätt att lära sig, dom som idag skulle diagnostiseras med någon bokstavssjukdom och dom som hade föräldrar som inte ansågs riktigt socialt välanpassade, som råkade illa ut. Jag har senare förstått att jag nog var ganska skötsam, lite lillgammal och kanske spelade det in att min far var tillsyningsman i skolan. Jag minns mycket väl en mycket rar, lite rund flicka, som alltid blev utsatt för lärarnas förakt, mobbing och även våld. Hon log alltid vad dom än gjorde mot henne även om leendet ibland var mer sorgset än glatt. Många år senare förekom hon i ett TV-program där man visade hur väl en utvecklingsstörd person kunde anpassa sig till samhället, bilda familj, skaffa ett arbete och klara sig själv. Hon var egentligen oerhört duktig och företagssam utifrån sina förutsättningar, inte urbota dum och lat som alla lärare ansett henne vara.

En annan kamrat vars öde etsat sig in i mitt minne är den glade lille grabben som hade allvarlig psoriasis och alltid fick genomlida spott och spe för att han var så skitig och otvättad så hans skinn var skorvigt. Otaliga var dom gånger han tvingades ut i korridoren för att skrubba sitt skin rent med grov borste och såpa. Inte torde det ha förbättrat hans sjukdom varken fysiskt eller psykiskt.

Till saken hör att båda dessa kamrater var fosterbarn hos sina föräldrar vilket tydligen gjorde dom till speciellt omtyckta måltavlor för lärarnas pedagogiska böjelser.

Lärarmobbingen var mycket jämställd - såväl flickor som pojkar blev utsatta. Kvinnliga lärare var väl så hemska och våldsbenägna som de manliga. Eller man kanske skall kalla det för praktisk pedagogik för nog skötte vi oss exemplariskt allt. Nu gjorde det ju ingen skillnad för den äldre generationens förfasande över ungdomens hållningslöshet var lika intensiv då som nu. Jag minns en gång då jag och min tjejkompis stoppade en snöboll i en speciellt illa omtyckt städtants brevlåda. Nidingsdåd skrek alla vuxna! Det talades om uppfostringsanstalt och andra hemskheter för att få oss att inse hur förtappade vi var. Snacka om nolltolerans!

För att vi riktigt skulle förstå att utbildning inte var något att trakta efter utan tvärtom det vuxna samhällets straff mot de unga, förekom kvarsittning frekvent. Likaså insåg man tidigt att allt vad religion hette var förknippat med olägenhet och straff eftersom man använde utantilläxa av psalmverser och Jesu liknelser som kollektiva bestraffningar.

Det är därför skönt att höra att Jan Björklund nu tänker återgå till gamla fina traditioner i den svenska skolan med kvarsittning och andra resoluta tag.

Jag vill emellertid ge honom några ytterligare pedagogiska idéer som jag tror han uppskattar eftersom dom kommer från det militära livet, där han ju för övrigt hämtar sina pedagogiska kunskaper och ideal.

För några år sedan träffade vi en yngling från Sverige som tagit värvning i den franska främlingslegionen. Han var full av beundran för denna institution, speciellt för deras högststående pedagogik. Han hade själv varit vad man kallar en värsting i Sverige, inte särskilt framstående i skolan och allmänt vilsen i livet. Saker hade hänt som han inte kunde bemästra så han hade flytt landet och anslutit sig till Främlingslegionen.

Han berättar hur han, som inte var särskilt duktig i skolan, lärt sig franska närmast perfekt på mindre än ett år. Knepet var att man bara tillät franska språket i legionen. Varje gång någon svarade på tilltal på ett sätt som inte ansågs vara god franska så fick han springa en timma runt förläggningen med full packning i 40 graders värme. Han lärde sig franska oerhört snabbt. Att vi andra kallar detta dressyr och endast använder det på hundar och hästar - om inte djurskyddslagen ställer hinder ivägen - bekymrade knappast de militära pedagogerna.

Kanske borde Jan Björklund besöka kollegorna i den franska främlingslegionen för att få lite nya pedagogiska tips. Kanske man till och med kunde anlita några riktiga hårdingar som konsulter på utbildningsdepartementet.

Bild: Ur Filmen Hets med Stig Järrel.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel