Lycka

När jag var liten, på femtiotalet, fick mina föräldrar pengar av mina morföräldrar att köpa sig ett kylskåp. Det var inget märkvärdigt skåp utan ganska litet, men min mor var så oerhört stolt och lycklig över att äntligen ha fått ett kylskåp. Lyckan varade emellertid inte så länge för när grannfrun, som inte hade något kylskåp, fick se skåpet såg hon omedelbart till att hennes man köpte ett som var dubbelt så stort.

Nu borde det ju inte ha förändrat min mors lycka över det lilla kylskåpet - det var ju fortfarande samma kylskåp - och det hade det nog inte gjort heller om inte grannfrun varje gång hon kom hem till oss måste kommentera det lilla skåpet. "Det är fantastiskt praktiskt ert lilla kylskåp, det tar ju nästan ingen plats alls. Jag tycker nog att vårt är lite stort, men min man ville absolut vi skulle köpa ett som räckte till familjen behov" , kunde hon säga. Att deras familj, liksom vår bestod av föräldrar med två barn gjorde ju inte kommentaren sämre. På det sättet gick hon på och av någon anledning var min mor inte lika lycklig över sitt fina nya kylskåp som hon var i början.

Jag började redan som barn fundera över vad som verkligen gjorde människor lyckliga. Jag började ana att lycka inte inte hade något absolut värde utan var mycket relativt och alltid relaterat till andras lycka och olycka. Att det pågick en ständig kamp mellan de vuxna om hur mycket lycka och olycka man kunde tillskansa sig förstod jag också. Med förundran kunde man höra de två vänninnorna, den ena ganska rund och den andra slank, som träffas. Den runda har just köpt sig en ny klänning som hon är oerhört stolt och lycklig över, varpå den smala vänninnan leende säger: "Oh Märta, vilken fin klänning du har köpt, den passar dig perfekt. Jag önskar bara att jag kunde ha en sådan modell, men jag skulle se hopplöst tjock ut i den."

Senare i livet har jag förstått att det bara finns ett visst mått av lycka i världen som vi alla måste dela på. Det innebär att om du blir lyckligare så blir jag automatiskt olyckligare. Nu är det här ganska praktiskt för det innebär att det är meningslöst att försöka göra alla lyckligare - man får koncentrera sig på att människor är så jämlikt olyckliga som möjligt. Lustigt nog har jag märkt att folk blir lyckligare av att andra är lika olyckliga, vilket ju är oerhört bra i sig. Det är som om man kunde utöka den gemensamma lyckan om man gör så att alla blir lagom olyckliga.

Om ni inte riktigt förstår hur jag menar så kan jag ta ett exempel. Anta att en grupp får högre skatt än en annan grupp och därför klagar högljut på denna orättvisa. Den okunnige skulle ju då kunna tro att lösningen som skulle göra alla lyckliga vore att sänka skatten för dom som betalar för mycket. Nu är det faktiskt precis lika effektivt ur lyckosynpunkt att höja skatten för dom som tidigare hade en låg skatt. Visserligen blir dom förbannade en tid, men i jämlikhetens namn vet dom innerst inne att det är så man bedriver lyckopolitik och finner sig och dom som tidigare klagade över sin höga skatt känner sig numera riktigt lyckliga över att dom andra har fått det lika jäkligt.

Sedan jag flyttat till Frankrike har emellertid alla mina uppfattningar om lycka kullskastats. Fransmännen är nämligen jätteunderliga och framför allt oerhört egensinniga och självcentrerade. Dom kan nämligen inte fatta att man skall vara olycklig om grannen har en större bil, finare hus eller tjänar mer pengar. Dom envisas med att inbilla sig att det enda som betyder något är om dom själva kan köpa den bil dom vill, ha det hus som passar dom och tjäna så mycket pengar att dom kan ha ett bra liv. Om inte detta uppfylls så klagar dom och demonstrerar till dess dom får det bättre. Om någon skulle komma på idén att jämna ut genom att ta bort fördelar från grannen i stället för att uppfylla deras egna krav skulle det bara resultera i att grannen också tar ut sin traktor och blockerar motorvägen tillsamman med den förste klagande.

Detta har också andra underliga konsekvenser. Vi har rennoverat ett gammalt hus precis som vi skulle gjort hemma i Sverige. Det vill säga så att det skall se snyggt ut - gärna snyggare än alla andras. Nu tycker nog fransmännen att vi är lite knepiga som kastar ut pengar på sånt som inte behövs och knappast betyder något, men dom tar inte illa upp över vår nya fina fasad utan är väldigt berömmande och stödjande. Dom ger oss fina prylar från vinodlingen till vår vinkällare och grejor som vi behöver av olika slag eftersom "Ni verkar intresserade av sådant" som dom säger.

Våra svenska vänner undrar lite försiktigt vad grannarna i byn tycker om att vi kommer dit som utlänningar och beter oss ofranskt. Vi har bara fått positiva reaktioner på det vi gör och ingen känner sig frestad att trumfa över oss eller ens ta efter vad vi gör, men mycket beröm och uppmuntran får vi.

Ibland blir det väldigt påtagligt hur annorlunda fransmänen ser på det där med lycka. Min fru var hos frissan idag och klippte sig och gjorde slingor i håret inför sommaren. I stolen bredvid henne satt en dam och fick behandling. Dom pratade emellertid inte med varandra, men kollade upp lite försiktigt vad som pågick i stolen bredvid. När min fru var färdig och skulle gå kommenterade frun i grannstolen hur bra min frus hår blev. Inte var hon rädd för att hennes lycka skulle bli mindre av att hon gjorde min fru lycklig med sin kommentar. Hon kanske till och med blev lycklig av att se hur glad min fru blev.

Jag tror jag måste lära om på gamla dagar. Det kanske inte är så att det finns ett visst mått av gemensam lycka i världen. Lyckan kanske är oändlig och växer om man delar med sig av den. Kanske det inte alls är så att lycka är att vara mindre olycklig än sina medmänniskor som jag alltid fått lära mig.