google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: 2007 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

onsdag 26 december 2007

Första Julen i Frankrike

Man har nog inte flyttat ut från Sverige på riktigt förrän man firat Midsommar och Jul utomlands första gången. Midsommar har vi klarat av tidigare så nu var det Julen som stod på tur. Jul betyder familj och mat när man kommit upp i mogen ålder. Julklappar har liksom förlorat något av den betydelse som den hade förr, men visst är det kul att öppna något paket och framför allt att ge bort saker man valt med omsorg till andra. Det här skall emellertid mest handla om MATEN

Eftersom vi firade Julafton tillsammans med en av döttrarna med sambo och våra franska grannar stod valet mellan fransk Jul och Svensk Jul. Det blev en kombination. Som jag nämnt tidigare skall alla festbord i Frankrike innehålla champagne, gåslever – eller snarare anklever – samt ostron. Dessa tre ingredienser motsvarar väl närmast, snaps, sill, Jansons frestelse och lax i den svenska traditionen, för det skall ju vara med i alla sammanhang. Så lägger vi till lite årstidspeciella saker som skinka till Julen.

Skinkan hade fraktats från Sverige av dottern liksom vörtbrödskryddor, jäst och rågsikt för att baka vörtbröd. Grovt mjöl att baka av liksom färsk jäst är svårt att hitta i Frankrike. Hon hade också tagit med sillfiléer för att lägga in speciell julsill. Julöl, snaps, ABBA´s senapssill, rökt lax, Leksands knäckebröd i kakor, brännvinsost, glögg och pepparkakor hade inhandlats på IKEA i Montpellier. Lussekatterna bakade vi själva, men de blev lite svaga i färgen eftersom den franska saffranen var lite annorlunda än vi var vana vid – men goda ändå. Jag köpte en rejäl sida nordsjölax och frös in i någon dag för att sedan grava den med koriander – det är en gammal tradition som jag har hållit på med i många år. Stor bytta med sikrom tar vi alltid med oss från Sverige så det fanns i frysen. Dotterns sambo gjorde mumsiga köttbullar på svenskt vis som grannarna prisade som mycket godare än IKEA´s ”boulette de viande”.

Den franska delen av julbordet hade vi förberett genom att köpa ”fois gras” på marknaden i Castelnaudary (se tidigare inlägg), champagne finns alltid på extrapris så här före Jul, men ostronen var en lite utflykt i sig. Visserligen säljer alla stora matmarknader ostron från allehanda platser både i Medelhavet och från västsidan men vi ville ha de speciella färskplockade ostronen från Gruissan. Söndagen före Julafton åkte vi ut till kusten – det var strålande sol och 16º varmt. Enorma vågor rullade in mot den flacka sandstranden och i vattnet låg något dussin surfare och väntade på VÅGEN. Hur den skall se ut för att vara perfekt förstår inte jag för jag tyckte de flesta vågor såg fantastiska ut, men där låg dom och väntade. Vi promenerade i solen och plockade fantastiska snäckor och träbitar som vågorna sköljt upp. ”Sådana dagar kan man stå ut med”, som en riktigt positiv örebroare skulle ha sagt! Vi avslutade promenaden med att köpa tre dussin stora ostron för 35 kronor kilot. Vi tänkte äta en del råa och resten brukar vi gratinera. Bra recept på gratinerade ostron kan man hitta på Ostronakademins hemsida. Det är en bra och underbart god nybörjarvariant om man inte vågar äta dem råa i början.


Behöver jag säga att julbordet blev magnifikt. Åh – jag glömde att säga att jag alltid gör Mumma som måltidsdryck. Det var emellertid svårt att få tag på Porter, Guinness eller annat svart öl, men nöden är uppfinningarnas moder så den blev bra ändå. Våra franska vänner älskar sill, gravad, lax, sikrom och även nubbe, men inte hade det blivit någon riktig Jul för dem utan ostronen.

På Juldagen hade vi bestämt att göra en utflykt upp i Pyrenéerna för att se när de andra bryter sina ben i skidbacken. Det blev en jättefin utflykt – visserligen är det bara så där 12 svenska mil men vägarna är krokiga och fantastiskt vackra så det tar drygt två timmar med stopp i vackra byar och vid utsiktspunkter på vägen. Vi åt lunch på 2000 meters höjd i Font Romeu bland uppstoppade skidåkare med konstig gångstil och njöt av solen och den gnistrande snön. Det är ganska stor kontrast från surfare i Gruissan till fullt utrustade skidåkare i Font Romeu – eller hur?


Nu har emellertid lugnet lagt sig, våra gäster åkt hem och Nyårsgänget kommer inte förrän på fredag natt. Nu skall vi vila oss och ser fram emot besök av våra vänner från Sverige och Norge.
Jag har emellertid lärt mig något som är verkligt nyttigt när man bor utomlands, nämligen hur man kan se på Sveriges Televisions utbud av egenproducerat material utan att skaffa paraboler eller liknande. Så här gör man: Skaffa först ett program som heter WM Recorder. Det programmet spelar in en kopia av alla videos du visar på din dator. Öppna sedan SVT´s hemsida och klicka på länken Play. Där finns alla program. Spela upp det du vill se på, exempelvis På Spåret. WM Recorder startar nu automatiskt och spelar in programmet till din dator. Nu är det lite trist att titta på det på datorn så därför skaffar du programmet Magic Video Converter och låter det omvandla WMV-filen till en sk. AVI-fil. Den filen bränner du ned på en DVD-skiva som du kan spela upp i din video som om det var en vanlig videofilm.

Recept på koriandergravad lax finns här!

måndag 10 december 2007

Att planera för sin pensionering


Jag kan inte nog betona att man måste planera för sin pension tidigt. Alla har vi sett reklamen på TV där han beställer en halv av allting eftersom han måste leva på hälften så mycket pengar som pensionär. Det är nog tyvärr sant för de flesta. Min fru och jag kom ganska tidigt på att det bästa sättet för att få ett drägligt liv efter pensioneringen skulle bli att skära ned på kostnaderna. Den största kostnaden alla kategorier för oss var boendet, sedan kom bilen, semestrar blev också ganska dyra eftersom vi gillar att resa. Så har vi ju mat och vin och fester med vänner och gud så mycket pengar det gick åt. En stor uppgift som vi inte tänkte så mycket på då var skatter och avgifter som vi nu har insett grävde ett jättehål i vår plånbok.

Så här tänkte vi: Om vi kan skära ned kostnaderna lika mycket som vi förlorar i nettoinkomst så kan vi hålla samma standard som vi har nu. Den intelligente läsaren inser lätt att standard och kostnader följs åt så man måste således skära ned utan att behöva offra alltför mycket av det man uppskattar i livet. Hur tusan gör man det då?

Den första åtgärden, som jag inte gjorde medvetet och inte heller var riktigt skuld till själv var att jag tog en pensionsförsäkring ganska tidigt hos dåvarande Trygg Hansa. På åttiotalet arbetade min son som försäljare av pensionsförsäkringar för företaget och jag tog en försäkring mest för att stödja honom i hans arbete eftersom han hade provision på vad han lyckades sälja. Det var inte så vanligt på den tiden, men det har visat sig vara ett riktigt lyckokast. Försäkringen förvaltas numera av SEB och Trygg-Liv vilket de gör alldeles utmärkt. Den bara ökar i värde så jag har några kronor att hämta när jag uppnår riktig pensionsålder vid 65. Det har blivit några kronor i en ny pensionsförsäkring hos Trygg-Liv sedan också och det har varit kul att arbeta lite med att byta fonder och se om man kan få den att öka lite extra. Även min fru har relativt tidigt satt in en del pengar i pensionsförsäkring genom att hon var engagerad i sin familjs företag under några år. Det handlar inte om några stora pengar men det kommer att ge ett tillskott till den allmänna pensionen när vi blir 65.

Den andra grejen vi gjorde var att flytta från vår ganska dyra hyreslägenhet i centrala Göteborg och köpte ett hus på landet Det var nervöst och jag var mycket tveksam till att vi skulle ta på oss stora skulder för ett hus. Lite enkel huvudräkning visade emellertid att man fick ganska mycket hus för en hyra på 10 000 kronor per månad som vi hade på den tiden. Vi hittade ett hus som låg inom våra ekonomiska möjligheter – stort och vacker var det, men med ett, som det visade sig, enormt behov av renovering och modernisering. Nu är både jag och min fru händiga och inte rädda att ta i eller bli skitiga under naglarna, så vi satte igång att riva, bygga, skrapa, måla, gräva, plantera, mura och allt var man kan göra med ett 100 år gammalt trähus på 300 kvadratmeter. Vi bestämde att huset skulle bli ett första led i vår pensionsförsäkring så vi ville verkligen göra det attraktivt. Att vi inte skulle ha råd att behålla det när vi båda blev pensionärer var vi nog medvetna om, men det skulle bli vår biljett till ett angenämt pensionärsliv.

Som jag berättat i mitt första inlägg hade vi tidigt köpt en liten semesterlägenhet i södra Frankrike. Där tillbringade vi alla sommarsemestrar, men hade i tankarna att när vi blev pensionärer skulle det vara kul att flytta till Frankrike för gott, men då ha en bostad som var lite större än de 30 kvadratmeter vi hade. Hur det nu skulle bli med det så visste vi att vårt svenska hus skulle bli grundplåten till ett pensionärsboende i Sverige eller Frankrike.

Nästa steg i vår pensionärsplanering blev att undersöka möjligheterna att faktiskt flytta utomlands. Vi fann att det skulle ha vissa fördelar, men var ett svårt val eftersom vi skulle komma längre från vänner och familj, men skulle kanske få ett bättre liv både ekonomiskt och livskvalitetsmässigt.

Våra goda vänner i Frankrike var aktiva och försökte finna ett hus åt oss. Den processen är värd en egen berättelse, men för att göra den kort så försökte dom få oss intresserade av ett hus i samma by som de själva bodde i – en lite by i Corbièresbergen. Huset var byn äldsta, hade stått tomt i fem år, taket läckte, tapeterna flagade och - som Askungen sade – det var helt underbart! Vi hade vid det laget insett att det vi kunde få ut för vårt jättefina hus i Sverige bara skulle räcka till en insatstvåa i Göteborg och det kändes inte särskilt lockande. Då var ett hus i Frankrike mer lockande, men skulle vi verkligen ta på oss att renovera ett hus till? Vi hade fem år på oss till vi kunde få ta tidig pension så det fanns tid till ganska mycket hantverksarbete. Avgörande blev en av våra döttrar som sa att vi behövde ju inte göra allt färdigt omedelbart. Ta det lite i sänder, huset är ju billigt. Sagt och gjort. Vi sålde vår lägenhet och köpte huset för pengarna – det gick jämt upp! Sedan skrapade, murade, hackade, målade, och snickrade vi varje semester i de följande åren. Alla pengar och extrainkomster grävdes ned i det franska huset. Lån togs så vårt hus i Sverige för att anlita hantverkare att göra de stora jobben. SEB  var väldigt bra att hjälpa oss med lån så vi kunde förskottera en förväntad vinst på vårt svenska hus för att bygga färdigt det franska. Vårt mål var att betala huset i Frankrike med vinst från vårt svenska hus samt alla pengar vi kunde få loss så vi blev hyresfria när vi blev pensionärer. Där skulle en stor utgiftspost ryka.

Nu sitter vi i vårt hus i Frankrike – det är färdigt till 99% och det blev riktigt bra. Vi lyckades sälja vårt svenska hus med en hyfsad vinst, flytten gick utmärkt – till och med katterna trivs. Som jag skrivit om tidigare blev skatterna i Frankrike en icke planerad glad överraskning. Man kan säga att vi inte bara lyckades få en lika bra livskvalitet som tidigare utan till och med en bättre, tack vare minskade utgifter som gör att nettoinkomsten inte påverkats trots avsevärt lägre inkomster. Jag skall inte klaga eftersom jag har en relativt generös tjänstepension, men min fru som arbetat i vården får i stort sett inte mer än vad som anges i det orange kuvertet trots slitsamt arbete under ett helt liv.

Mina råd i korthet till den som vill planera för en bra livskvalitet efter pensioneringen är:

Skaffa en privat pensionsförsäkring tidigt.
  • Försök att investera i något som passar dig och som ökar i värde. En bostad är ofta bra eftersom det inte alltid kräver så mycket kapital inledningsvis, om man har en bra bank, men kan fås att öka i värde genom eget arbete. Har du lite pengar, köp något skraltigt som vi gjorde och rusta upp det. Bättre betalt för arbete kan man inte få.
  • Försök att finna sätt att minska utgifterna. Främst på sådant som inte sänker livskvaliteten.
  • Du måste offra något. Det går inte att hänga fast vid allt som man är van vid om man vill få det drägligare. Du måste kanske göra dig av med föräldrahemmet, båten sommarstugan, bilen eller flytta någon annan stans lång från vänner som du är van vid att ha nära. Det kan vara utomlands som vi gjorde, eller ut på landet. I den by jag föddes i Värmland såldes nyligen den helt underbara lilla herrgården för 1,2 miljoner. Om du har en tvåa i Göteborg eller en etta i Stockholm kan du betala ett sådant boende kontant om du bara vågar bryta upp. Snacka om hög standard!
  • Du måste vara envis och målinriktad - ha en plan och håll dig till den oavsett vad förståsigpåare säger.
  • Du behöver inte förlora dina vänner och kontakten med familjen även om du gör drastiska förändringar. Vi har aldrig ångrat vårt beslut och vännerna och familjen kommer till oss numera, vilket de inte alltid gjorde när vi bodde i Sverige.
  • Gör en totalkalkyl som omfattar både inkomster och utgifter samt skatter och avgifter. Tänk på att ett pensionärsliv kan ge dig helt andra möjligheter att vara ekonomisk än du hade när du arbetade.
  • Sist men inte minst – att bli pensionär innebär inte bara att varva ned och förlora sin identitet. Det innebär inte bara att sköta marktjänsten åt barnen medan man väntar på döden. Tvärtom är det början på ett nytt liv när man grundat på erfarenhet och kanske lite visdom kan göra alla de saker man inte hann med när livet stördes av arbete och karriär – som man ändå aldrig tyckte man riktigt lyckades med oavsett vad man uppnådde.

torsdag 6 december 2007

Fram för bra sjukvård för de unga, rika och friska


Sjukvården är ypperlig i Frankrike, vilket både våra erfarenheter och en färsk EU-undersökning visar. Dessutom kostar det ganska lite eftersom mediciner och läkarbesök till största delen ersätts av försäkringskassan. Man får tid hos sin husläkare på stört och om man är riktigt krasslig kommer läkaren hem. Trots detta har de flesta fransmän en extra sjukförsäkring – en s.k. mutuelle. Den ersätter i stort sett allting som har med sjukdom att göra. Man kan välja lite olika nivåer men vi har bett att få offerter från några bolag på en försäkring som täcker all sjukvård, all tandvård samt glasögon och linser till största delen.

Vi har roat oss med att jämföra med vad man får och vad det skulle kosta om man tar en sådan försäkring i Sverige. Jag har kollat med ett av de stora svenska bolagen. Skillnaderna är intressanta mellan länderna! Första och främst kan man inte ta en privat sjukförsäkring i Sverige om man är över 65. Åtminstone slutar alla tabeller över premier där. I de franska bolagen tillhör man den yngre kategorin om man är mellan 35 och 65, sedan kan man fortsätta till dödagar. I det svenska bolaget kräver man hälsodeklaration, som skall godkännas av bolaget för att man skall få teckna försäkring. Man måste således vara frisk för att få teckna sjukförsäkring i Sverige. I Frankrike är det olagligt att begära hälsodeklaration eller begära att få ta del av sjukjournaler. Skälet är just att det blir så ojämlikt om bara friska får försäkra sig och de sjuka får betala själv eller får högre premier. Vi har ju hört om föräldrar i Sverige som nekats försäkring för sina bebisar för att deras journal från BVC tar upp någon smärre åkomma. Man kan ju undra vad slags försäkringsbolag vi har i Sverige som kräver att bara dom som sannolikt inte kommer att utnyttja försäkringen får teckna en. Det verkar strida mot grundprincipen för försäkringar på något sätt. En annan skillnad är att det svenska bolaget inte ersätter sjukdomar som debuterar inom 2 år efter man har tecknat försäkringen och som kan härledas till noteringar i sjukjournaler som fanns innan försäkringen tecknades. I Frankrike har man 3 månaders karens för att bolaget skall skydda sig mot att någon tar en försäkring när man redan är sjuk. Å andra sidan erbjuder de flesta bolag gratis försäkring under samma antal månader och ingen karens för att locka kunder. Sammanfattningsvis täcker den franska försäkringen allt och man betalar inte en Euro för något som har med hälsan att göra. Den svenska motsvarigheten radade upp mängder av restriktioner för sådant som man inte betalade för.

Slutligen – vad kostar det? Den offert vi fått in hittills vill ha 1100 Euro/år för både mig och min fru. Den svenska försäkringen var nästan precis dubbelt så dyr. Det är inte så konstigt att man anser att privat sjukförsäkring är en lyx för överklassen i Sverige. Visst är det mycket pengar i Frankrike också, men det kan man ju kosta på sig när man har 11 % i statsskatt och 800 Euro om året i kommunalskatt.

tisdag 4 december 2007

Fettmarknad i Castelnaudary


Småländska isterband köpta i Örserum, dillstuvad potatis, lingonsylt, hårt bröd med stark ost, öl och en stor OP Anderssons akvavit – kan man må bättre? Det är vad vi åt idag till middag. Svårast var det att få tag på dill eftersom det inte är en krydda som används särskilt mycket i Frankrike.

Det finns vissa saker som man saknar. Svensk husmanskost som raggmunk med lingon och stekt fläsk, lutfisk med vit sås och mycket kryddpeppar, fläsklägg med rotmos samt dill- och pepparrotskött. Den svenska husmanskosten är fantastiskt fin och man inser hur speciell den är när man letar sig galen efter enkla ingredienser som kryddpeppar, dill och en senap som inte är sur (för att göra gravlaxsås).

Men jag hade lovat att berätta om fettmarknaden i Castelnaudary. Så här års samlas producenterna av anka, gås, kalkon och andra tamfåglar för att sälja sina produkter. Där ligger feta gäss och ankor på rader. Där finns gåslevrar stora som rugbybollar – nästan - och de något mindre anklevrarna. Där finns färdigberedda och råa, där finns utskurna ankbröst och olika ankdelar, ankfett att steka i och min favorit ”confit de canard”. Det är anklår kokta i sitt eget fett som säljs för att sedan grillas några minuter innan de serveras. Gudagott!

Castelnaudary är annars känt för sin cassoulet som man är mäkta stolta över. Den innehåller vita bönor, confit de canard, fläsktärningar och korv av något slag. Ganska mäktigt men gott om man får det riktigt tillagat. Förutom fettmarknaden i Castelnaudary fanns en julmarknad och – vilken överraskning – inte ett hemslöjdsalster så långt ögat når, men mat, mat, mat. Här fanns vin, marmelader, bröd, kakor, pastejer, grillat, kokt, stekt och mat på alla ledder.
Efter att ha köpt alldeles för mycket delikatesser till jul och nyår beslutade vi att lämna Castelnaudary för att äta lunch i Mirepoix – en fantastisk vacker stad från 1000-talet, där mycket av de historiska kvarteren är bevarade. Jag vill verkligen rekommendera ett besök där om ni har vägarna genom södra Frankrike. De gamla husen från 1200-talet är fantastiska, speciellt som de har bärande konstruktion av timmer. Hur tusan har det klarat, röta och termiter?

Vi åt på Le Cantegril som ligger i ett av de historiska husen. Som förrätt fick vi en tomatsallad med marinerad chèvre och en dressing med balsamicovinäger – underbar. Vi åt båda cassoulet till huvudrätt och den var precis så god som man påstår att den skall vara. Min fru valde en grand dessert, dvs. en liten smakbit av allt som bjöds av desserter medan jag valde en bavarois på fransk vit nougat glaserad med honung. Det var faktiskt inte alls sött utan underbart gott. Vi drack ett vin från vår egen by Boutenac som var perfekt till maten. Vi var båda överens om att det var en av de bästa traditionella måltider vi fått i Frankrike och det säger inte lite det. Men så blev det dyrt också – det gick loss på 39 Euro för oss båda inklusive kaffe – och vin. Att det sedan var 18 grader och sol hela dagen gjorde inte den dagen sämre.

måndag 3 december 2007

Dubbade filmer suger

Det finns en sak som är irriterande i Frankrike – och Tyskland, och Italien, och Spanien; det är de dubbade filmerna. De allra flesta filmer man visar på TV har franskt tal här. Kan ni tänka er Humphrey Bogart eller Clint Eastwood prata franska? När man talar med fransmän eller italienare om detta förstår dom inte problemet. Eftersom dom alltid sett alla filmer med dubbat tal så kan dom inte förstå att det kan vara annorlunda. Varför skall man inte ha franskt tal i Frankrike säger dom och ser fullständigt frågande ut. Jag hade den här diskussionen med några italienare en gång och för att få dom att förstå bad jag dom föreställa sig en typisk italiensk kärleksfilm med allt det temperament och gräl som oftast förekommer i dessa. Tänk er nu den filmen med dubbat tyskt tal sa jag. Dom såg helt förskräckta ut och erkände att jag nog hade rätt till viss del – åtminstone att man inte borde få dubba italienska filmer till tyska.

Nu har det här vida större konsekvenser än man kan tro. Franska barn börjar lära sig främmande språk vid samma ålder som i Sverige. Oftast läser dom engelska som främmande språk. Vi har faktisk försökt tala med en del ungdomar i tonåren för att kolla deras kunskaper i engelska. Den är lika med noll trots att dom läst språket i flera år i skolan. Jag menar att orsaken delvis är de dubbade filmerna. Fransmän får aldrig höra främmande språk så de kan härma och få in känslan för språken. De länder som är bäst på främmande språk i Europa är Holland, Norge, Danmark och Sverige och troligen också Island. I ingen av de länderna dubbar man filmer utan har undertext i stället.

Vi gillar att se på film men det är lite svårt här i Frankrike som ni förstår. Vi får filmer skickade till oss av vänner i Sverige och vi köper en del när vi är hemma. Något vi saknar är möjligheten att hyra filmer med textremsa. Jag behöver textremsan till och med på svenska filmer ibland eftersom min hörsel är lite skraltig. Det finns numera en fantastiskt bra service i Sverige där man kan hyra filmer på Internet för en billig penning. Det heter LOVEFILM men är ingen porrsajt som man kan tro av namnet. Man abonnerar på filmer och får för en fast summa se så många man orkar med. Inte är det så speciellt dyrt heller jämfört med att hyra på vanliga videoställen. Tråkigt nog kan man inte använda sig av det när man bor utomlands.

I övrigt har vi varit på Foire au Gras i Castelnaudary som närmast kan översättas med Fettmarknad. Det skall jag berätta om nästa gång. Jag vill emellertid varna alla känsliga veganer, fett- och kalorijägare, hälsofreakar, eller andra om krånglar till livet för sig, att inte läsa den bloggen. Ni kommer inte att klara av det utan bli så upprörda att ni förkortar era liv, vilket vore sorgligt.

onsdag 28 november 2007

Sol, värme och marknad i november


Det är en fantastisk dag idag; 16ºC, klar himmel, strålande sol och ingen vind. Vi var på marknaden. Varje onsdag är det marknad i Lezignan Corbières. Hela sta´n är avstängd och där är stånd som säljer kläder, mat, blommor och prylar. Man blir så glad när man går omkring och ser allt detta överflöd av färska varor som bönderna tar in till sta´n. Där finns stånd med en enorm massa olika sorters oliver, torkad frukt, syltad frukt, nötter och mandlar, kryddor, korvar, ostar och grönsaker. Grönsaker och frukt är en speciell upplevelse. Där finns apelsiner, clementiner, paprika, sötpotatis, sallader, mängder av olika tomater, avokados, rödbetor, morötter, selleri, fänkål och allt annat man kan önska sig. Dessutom finns mängder av stånd med kött och fisk. Ostron, räkor, rödspätta, torsk, nilaborre, jättestora pilgrimsmusslor och en massa saker jag inte ens vet vad det är. När man köper fågel kan man välja på pärlhöns, anka, vaktel och naturligtvis kyckling och några till. Kyckling är lantkyckling, tuppkyckling, höna, majskyckling och några fler sorter jag inte ens vet vad de betyder. Hur som helst är det ett överflöd av produkter som inte är så hemskt dyra.

Vi köpte massor av apelsiner för 1 Euro kilot för att pressa till frukost. Dessutom köpte vi mängder av grönsaker, clementiner och fem avocados för en euro så vi kan göra en avocadosoppa till fredag när vi får vänner på middag.

På hemvägen gick vi in en charkuteriaffär där man har fantastiskt kött. Dom berättade att dom köper djuren levande och slaktar på eget slakteri; allt för att kontrollera kvalitén i alla led. Vi köpte bl. a. två skivor bavette som är ett, i svenskt tycke, felskurer kött eftersom det skärs längs med fibrerna. Jag har aldrig kommit underfund med vilken del av oxen det är men det är fantastiskt mört och saftigt. Saftigheten beror nog på att det är felskuret så inte saften rinner ur fibrerna. Man äter det med massor av brynt charlottenlök. Lite likt en svensk biffstek, men mycket mörare än den biffstek jag fick när jag var liten som kom från den slaktade mjölkkon som gått i sin av ålder.

Vi är lite ovana vid årstiderna här. En massa blommor och träd blommar på hösten; ofta samma som blommar på våren hemma. Det känns lite konstigt. Annars uppskattar vi ljuset här på vintern. I Sverige hade det varit mörkt på eftermiddagen när fortfarande solen skiner och det är ljust här. Vi upptäcker att man faktiskt behöver ljus för sina kroppsliga solbatterier! Man blir gladare.

onsdag 7 november 2007

Sverige har problem – åtminstone jämfört med resten av Europa


Jag lyssnar varje morgon på Ring P1 som jag tycker är ett ganska underhållande program, men jag måste säga att jag lyssnar till det på ett annat sätt nu sedan jag bosatt mig i Frankrike. Det är uppenbart att Sverige har enorma problem!

Det största är att en statssekreterare har druckit vin, som dessutom var bjudet, med en journalist och till råga på allt pussat honom på kinden. Eftersom det var en så enorm skandal ryckte naturligtvis kvällspressen ut och, med all rätta, tog bilder så svenska folket skall få klart för sig vilken rutten samling dekadenta, korrupta mutkolvar till politiker vi har i Sverige.

Jag skäms! Jag kan bara inte berätta för mina franska vänner hur långt vårt land sjunkit i omoralens träsk. Tänk er en fransk politiker som skulle pussa en journalist på kinden och dessutom i samband med vinkonsumtion. Den enda tröst, som i någon mån kan upprätta vårt nationella anseende är att hon fick omedelbart avsked, vilket givetvis var ett alltför lindrigt straff.

Naturligtvis ledde detta till granskning av efterträdaren, som redigt nog genast berättade att hon hade reparerat sitt sommarställe med svart arbetskraft. En rättmätigt indignerad diskussion har sedan förekommit i radio om hur vanligt utbredningen av svarta löner är i Sverige och huruvida det är andra än moderater som ägnar sig åt detta. Man har då inte nöjt sig med att fördöma den relativt moderna företeelsen att hantverkare som, trots att de har firma, jobbar svart utan även grävt sig ned till själva ursprunget för svartarbete i vår kultur.

Jag minns från min barndom hur alla i vår by arbetade svart konsekvent. Under skörden gick man från gård till gård och gjorde dagsverken åt varandra. Anledningen var att vi alla var småbönder som inte hade råd att ha vit arbetskraft i form av anställda lantarbetare utan löste det genom att hjälpa varandra. En del kanske hade lite mer havre eller hö än andra och fick därför mer arbeta av andra men det jämnade ofta ut sig i längden. En sak som jag med fasa tänker på är att man lånade varandras hästar eftersom ingen hade mer än en häst och i vissa lägen krävdes det två. Den stora förloraren var staten som gick miste om moms, arbetsgivaravgifter, och givetvis inkomstskatt på det utförda arbetet. Jag måste nog erkänna att vår snickarkunnige granne fixade ett och annat hos oss och medan min far hjälpte andra med deklarationerna. När det blev fråga om betalning sa ofta grannen: ”Ja ge mig en femtilapp så blir det bra." Jag förundrade mig alltid över att det alltid blev en femtiolapp oavsett arbetets längd. Själv gav jag nog bort några gäddor till grannfrun som inte kunde fiska själv och vi fick en och annan bit älgkött av dom som jagade för att dom fick använda vår lilla skog. Där rök skatt på både varor, tjänster och arrende för jaktmark. När jag riktigt erinrar mig så minns jag att grannen hade en hårklippningsmaskin så han klippte alla barn i byn. Jag tror det sällan utbyttes några pengar i sammanhanget utan inskränkte sig till byte av varor och tjänster som givetvis ändå, enligt lagen, skulle ha beskattats och ”momsats” i vanlig ordning. Nu var vi så förhärdade på den tiden så vi inte ens förstod att vi var lagbrytare av värsta sort. Vi till och med förhärligade brotten genom att kalla det grannsämja. Jag vet från vad min bror berättar att denna kriminella verksamhet fortfarande förekommer på landet under förevändning av att just vara bevis på grannsämja.

Det är inte underligt att vi har sådana problem med ekonomisk brottslighet när vi har kriminaliteten så djupt rotat i vår urgamla bondekultur. Nu skall sägas att detta beteende förekommer även här i Frankrike. På samma sätt som vi gjorde i Sverige på den tiden vi bodde på landet, hjälper bönderna varandra här under vinskörden. Så här är vi inte värre än fransmännen vilket ju är en liten tröst.

Jag erinrar mig förresten att grundaren för Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet, professor Emin Tengström, faktiskt på sjuttiotalet framställde detta kriminella beteende som något positivt och eftersträvansvärt. Han föreslog att man skulle dela upp vår ekonomi i tre sektorer, inte som nu två sektorer. Dessa skulle vara marknadssektor, offentlig sektor och informell sektor. Dessa tre sektorer skulle legalt och skattemässigt behandlas efter sina egna förutsättningar, dvs. det som var tillåtet i den ena sektor var inte automatisk tillåtet i den andra. Han menade att den informella sektorn som byggde mycket på arbetsbyte och social gemenskap var sund i sig och gjorde att även orter som inte kunde leva upp till marknadsekonomins krav eller hade underlag för en stor offentlig sektor trots det kunde erbjuda en bra livssituation där tillgången till reda pengar inte var den allenarådande måttstocken. Det var på den tiden miljömedvetna människor skulle bo på landet nära naturen. Givetvis är sådana villoläror omoderna i en tid då en riktigt miljömedveten person skall bo på Östermalm och köra SUV och inte på landet där man bidrar till växthuseffekten genom långa transporter med flera år gamla bilar, kor som pruttar, bönder som sprutar, gödselstackar som stinker metangas (skit) och förstör sommargästernas grillkvällar och allt vad det är av elände.

Bilden visar Arvikakonstnären Jack Edgrens bild Arbetsbyte

torsdag 25 oktober 2007

Människans bästa vän

Hundar är förbjudna på restauranger och badstränder i Frankrike. Dessutom skall dom hållas i koppel när dom är ute. I enlighet med franska revolutionära läggningen och traditionen av civil olydnad kryllar badstränderna av hundar, liksom dom sitter med på restaurang och får en godbit om dom inte helt enkelt uppsöker en restaurang själva för att be gästerna om något litet att äta. Som ni förstår är varje by full av lösspringande hundar och därmed också dekorerad med hundskit på gator och trottoarer. Man bör inte se upp när man promenerar i Frankrike – snarare ned, så man ser var man kliver.

Detta låter fruktansvärt, men det har också sina goda sidor. Fransmän är fanatiska djurvänner – inte bara Brigitte Bardot. Hunden och katten är familjen bébé som har samma rättigheter som alla andra familjemedlemmar, således också att få gå var och vart den vill i byn oavsett dumma byråkraters påhitt. Alla tar också väl hand om alla andras katter och hundar och de övergivna katter vi har i byn som visserligen alltid försöker ställa sig in för att bli adopterade, gör det inte av brist på mat. Speciellt enträgen är en herre vid namn Caramelle, som är helt charmerande och gärna stannar och pratar en stund och vill bli upptagen i familjen. Vi måste artigt förklara för honom att vi redan har två katter och att de inte skulle uppskatta ytterligare en familjemedlem. Likaså har vi den lilla damen Blanchette, som innan våra grannar bekostade hennes sterilisering, höll på att översvämma byn med sin avkomma. Hennes son Badí är förresten en av våra bekanta. Det är en fantastisk syn när Blanchette varje morgon ca 09.00 tar en morgonpromenad med sin vän hunden Blackie som är en ganska egensinnig herre som inte fattar tycke för så många i omgivningen. Då stryker sig och slickar Blanchette sin kompis Blackie som ser helt oberörd ut över uppvaktningen som en herre av värd bör göra. Blackie har en son som bor granne med oss tillsammans med en liten flicka och hennes familj. Han är ett yrväder som skall leka med alla – människor, katter och hundar. Vår stora hankatt uppskattar inte när han kommer inskuttande i vårt kök och undrar om våra katter får komma ut och leka.

En alldeles egen historia är våra vänners bébé Minouch som är en vacker Bengalkatt som verkligen är en familjemedlem. Vid högtidliga tillfällen sitter han – eller snarare står med bakbenen på en stol och framstassarna på bordskanten - med vid bordet med servett runt halsen och äter skalade räkor från ett fat. Han bestämde sig för många år sedan, när vännerna hade ett antal restauranger i Sete, att han skulle adoptera dem eftersom han för tillfället var utan familj och de verkade vara ett bra parti för en katt som är finsmakare. På den vägen är det som man säger i Göteborg.

Säga vad man vill om franska hundar, de är oerhört väluppfostrade. Våra vänner var på besök med sina två dekorerade och renrasiga ”någonting” från Sverige. De skällde oupphörligen på allt och alla från det ögonblick de passerade franska gränsen. Våra vänner var oerhört generade, men också imponerade av de franska hundarna som var helt oberörda av denna intensiva ilska. Man hör sällan en fransk hund skälla – om det inte är en jakthund förstås. Tvärtom strosar de omkring och nosar på främlingar och andra hundar eller sysselsätter sig med att ligga mitt i huvudgatan när det är som mest trafik. Man kan se helt främmande hundar ligga under två bord på en restaurang och bara titta nyfiket på varandra medan hussarna och mattarna kanske artigt konverserar på det sätt som främlingar i Frankrike ibland gör när gemensamma intressen, som mat och husdjur, förenar. Kan denna avslappnade inställning hos hundarna ha att gör med att de aldrig blivit tvingade till något eller behövt gå i koppel, utan går som de vill från det de är valpar och kommer bara hem till måltiderna och när det är läggdags?

tisdag 23 oktober 2007

Alkohol som berusningsmedel eller livsmedel


Jag hörde på nyheterna i morse att Sverige skall satsa på att förändra de andra EU-ländernas inställning till alkohol när man får ordförandeskapet i EU nästa gång. Jag förutsätter att Sverige anser sig ha en bättre och sundare inställning till alkohol än andra EU-länder. Man frågar sig då om vilken den svenska inställningen är. Är det regeringens inställning eller den inställning till alkohol som råder i den svenska kulturen som vi skall exportera? Vad jag förstår är statsmakternas inställning ganska kluven. Å ena sidan innebär det statliga försäljningsmonopolet att svenska folkets drickande utgör en stor och säker inkomstkälla. Att svenska staten dessutom är en av de mäktigaste aktörerna i den internationella spritindustrin tack vare framgången för Absolut är ju också besvärande när man skall diskutera alkoholmoral med länder i EU. Å andra sidan finns starka krafter inom såväl Socialdemokraterna som alliansen som försöker lägga folkhälsoaspekter på svenskarnas alkoholkonsumtion. Att statlig reglerad sprit skulle vara nyttigare än importerad sprit är emellertid lite svårt att förstå.

Efter att ha levt i Frankrike en tid och besökt landet under 15 år är jag lite frågande till om fransmännen skulle vara betjänta av att dela vår svenska syn på alkohol. Jag är absolut sanningsenlig när jag säger att jag aldrig sett en berusad person i Frankrike, varken unga eller gamla under alla dessa år. Jag har heller aldrig hört horder av ungdomar dra omkring och skrika ÖÖÖHHHH hela nätterna. Visst dricker man mycket vin i Frankrike och säkert alltför mycket för att levern skall må bra eller trafiken skall vara säker, men man gör det som en del av en god måltid. Alkohol är inte ett berusningsmedel i Frankrike och att vara berusad är inte socialt acceptabelt.

I Sverige är alkohol ett berusningsmedel för de flesta även om man dricker det på finare middagar som måltidsdryck. Man vet att de främsta kriterierna för vininköp är pris inte kvalitet, dvs. så mycket alkohol för pengen som möjligt. Då säger någon att det beror på priset – icke så – eftersom priset på ett bra vin i Sverige är mycket rimligt internationellt sett. Det är bara de billiga vinerna som är dyra. Ett bag-in-box-vin av den kvalitet man säljer i Sverige skulle inte kosta många kronor i Frankrike men för varje tiokrona men lägger på priset i Sverige får man för 8 kronor vin på grund av att det bara är momsen som ökar. Ett 80-kronorsvin i Sverige skulle således kosta ungefär lika mycket i Frankrike eller England.

Det går oftast åt mycket mer vin under en måltid i Sverige än det gör i Frankrike och här dricker man sällan starksprit. I den svenska kulturen är det till och med ofta något att skryta med att vara riktigt full. I den del av Sverige där jag växte upp skålar man till och med genom att höja glaset och säja ”in i dimman”. Snacka om alkoholinställning att exportera till andra länder.
Jag menar att Sverige få nog tänka sig för lite innan man spelar Bror Duktig i Europa. Fundera igenom den svenska rollen inom internationell alkoholindustri, fundera på hur man skall ändra inställningen till alkohol som berusningsmedel, fundera på motsättningen i att tjäna statliga pengar på folks drickande samtidigt som man propagerar för mindre drickande och framför allt fundera på varför man ser så mycket fulla ungdomar i Sverige men aldrig i Frankrike.

söndag 21 oktober 2007

Lagrasse – en medeltidsstad


Lagrasse är en medeltidsstad med ett kloster från 800-talet, men har varit bosättning för människor i tusentals år. Det var antik- och loppmarknad där idag och var därför en lämplig utflykt. Tro det eller inte men det var över 20º och molnfri himmel och vi kunde köra öppet genom det fantastiska sydfranska höstlandskapet. Vi hittade inget vi behövde, vilket inte brukar hindra att man köper något krafs som man sedan inte vet vad man skall göra av, men det var en fin utflykt. Vi vandrade runt i den gamla staden och beundrade den fantastiska bebyggelsen, de fina miljöerna och saluhallen som är en öppen byggnad i centrum av byn.

Vi avslutade med lunch på Restaurang L'Affenage på huvudgatan. Jag fick en fantastisk kanin med grov senapssås, kumminkryddade, morötter och potatis, medan min fru fick en Coq au Vin med samma tillbehör. Det var faktiskt en riktig kraftig tupp som kokats så den smälte i munnen. I Sverige kan man inte få sådana fåglar längre eftersom man inte har råd att låta dem växa till sig tillräckligt. Här är det inte bara att beställa kyckling på saluhallen inte. Man måste ange om man vill ha en tupp eller höna, storlek/ålder samt vad den skall ha ätit under sin livstid. Allt detta anses vara avgörande för smaken och ingen skulle drömma om att tillaga en svensk broiler uppfödd på konstgjort kraftfoder. Har man ätit en fransk kyckling märker man skillnaden. Jag gillar egentligen inte torr kyckling något vidare men jag har fått omvärdera denna utsökt fågel här i landet. Annars kan man äta pärlhöns eller små vaktlar för att inte tala om anka som är närmast nationalrätt i vissa trakter. Anka kan man få i de mest skiftande former. Priset tog nog de små skivor av kokt ankbröst späckade med anklever som vi hittade hos charkuteristen i går. Fantastiskt som förrätt!

lördag 20 oktober 2007

Jakttider och bränder

Nu är det jakttider igen och franska män går man ur huset för att jaga allehanda villebråd. Dessa ”viltvårdare” har emellertid vissa egenheter för sig som är svåra för oss vanliga människor att förstå. Varje år i jakttider sätts den oersättliga vildmarken som kallas Garrigue i brand så byar hotas och vinbönder blir av med vingårdar som vuxit i decennier. Varför i herrans namn gör man detta? Anledningen är att man genom att sätta Garriguen i brand kan driva fram villebrådet så man bara behöver stå och skjuta av det när det flyr undan branden. Snacka om sport! Att man förstört sin egen jaktmark för åratal framåt bekymrar ingen. Idag såg vi hur det brann våldsamt omkring Bages som är en fantastisk vacker by som har blivit upptagen på världsarvslistan av EU. Hoppas verkligen inte att den fantastiska naturen omkring byn har förstörts totalt av dessa galningar.
I övrigt har det varit en fantastisk dag när man sett både Pyrenéerna och Cevennerna från vår by. Vi har varit i Gruissan och köpt deras fantastiska ostron som odlats i Medelhavet och som är något alldeles extra. Vi åt dem tillsammans med våra goda vänner som förresten är den snickare som tillverkat våra fönster och vår trappa. En på alla sätt bra dag med underbart väder.

fredag 19 oktober 2007

Pension vid 50 är en rättighet att strida för i Frankrike


Nikolas Sarkozy har fått den första protestaktionen mot sig. Det gäller försämringar av pensionsvillkor för offentligt anställda. Många svenska pensionärer känner säkert sympati med detta. Dessutom vet vi ju genom svenska media att Sarkozy är en ”bad guy” som bara ställer till elände. Jag vill gärna påpeka att jag inte på något sätt delar Sarkozys ideologi – vilken den nu är – men det kan vara intressant att ge ett svenskt perspektiv på det som sker i Frankrike. De som går i frontlinjen vid strejkerna som lamslår all kollektivtrafik är lokförarna. De har ett unika pensionsvillkor som ger dem full pension vid 50 år. Pensionsåldern för de andra offentligt anställda som deltar i strejken är 55 år. Vissa andra grupper inom polis och försvaret har lika bra pensionsvillkor som lokförarna. Om man är vanlig offentliganställd får man full pension efter att ha arbetat i 37,5 år. Man kan ju lätt räkna ut att den bästa karriär man kan skaffa sig är att med grundskolekompetens i botten vid 17 års ålder fixa sig en offentlig anställning. Någon mer utbildning lär man inte kunna kosta på sig om man skall få full pension vid 55 års ålder. Vad det här betyder för utbildningsnivån i den offentliga sektorn och den franska konkurrenskraften i det rådande kunskapssamhället kan man ju fundera över.

Det är ingen i Frankrike som höjer ögonbrynen för att min fru och jag är pensionärer vid 61 års ålder. Tvärtom har våra vänner i många år undrat om vi i Sverige skall dö på jobbet. Det kan ju tyckas som ett skämt men i verkligheten är det ju det bästa vi kan göra för det svenska folkhemmet. Rent samhällsekonomiskt är det mest lönsamt om vi dör friska sista dagen före pensioneringen. Hjärninfarkter och stroke är idealiska om vi inte envisas att överleva och blir i behov av långvård eller rehabilitering. Om allt går väl så har vi checkat ut från detta livet när våra pensionsinbetalningar har fyllt statens kassa och vi inte har belastat vården nämnvärt ännu. På så sätt blir det mer över för dom yngre och dom gamla som envisas med att leva länge och inte förstår hur de belastar det allmänna. Nu säger vän av ordning att vi pensionärer ju är en resurs i samhället också. Visst kunde vi vara det – vi kunde kanske till och med tjäna in en och annan extraknäckkrona i skatt till staten om vi fick var friska och om skattesystemet tillät det – men nu är det ju inte så i Sverige att vi ser äldre som något annat än proppar så länge de arbetar och kostnadsposter när de blir pensionärer. Jag har arbetat en del i Hong Kong och det är fantastiskt att känna vilket värde och status man har som senior person även i mötet med de yngre.

Men – åter till Sarkozy. Han får – säker med rätta - kritik för att han har hårda nypor. Det goda med det är emellertid att han lyckats ändra en del lagar från napoleontiden som ingen vågat sig på förut. När vi köpte vår första lägenhet i Frankrike fick vi skriva ett testamente mellan oss eftersom makar inte ärver varandra. Orsaken är att Napoleon var rädd att egendomar skulle skingras när männen dog i krig. Om änkan ärvde skulle hon ju kunna gifta om sig och då skulle familjernas makt undergrävas eftersom den ofta byggde på markinnehav som då skulle splittras upp. En annan käck lag är att arvsskatten för den efterlevande om hon (det är ju oftast en hon som överlever) har fått ärva genom testamente är 50%. Dessa två lagar resulterar i att änkor får leva på sina barns välvilja eller flytta in på offentliga ålderdomshem även om familjen varit välbärgad medan maken levde. Det resulterar också i att – tvärtemot Napoleons intentioner – egendom nu måste säljas för att betala arvsskatten när föräldrarna dör. Detta har ingen tidigare förmått göra något åt men Sarkozy har sett det orimliga i detta och har redan ändrat vissa saker och har andra med i det reformprogram som nu börjar möta motstånd.

Något som inte ens Sarkozy vågat sig på ännu är den lag som gör mordbänning till en lönsam syssla. I flera länder runt Medelhavet finns en knepig lagstiftning som säger att mark som är belagda med byggnadsförbud får bebyggas om den blir förstörd i brand. I Frankrike – speciellt i söder – finns stora områden med privatägd vildmark som inte har något egentligt kommersiellt värde. Där växer, pinjer, rosmarin och timjan, svamp, vild sparris och lök, där kan man jaga allehanda villebråd osv. Inom dessa områden råder ungefär samma regler som den svenska allemansrätten, det innebär att alla kan plocka saker fritt och använda området för rekreation. Dessa områden är därför belagda med byggnadsförbud och får inte exploateras. Om man däremot tänder på den fnösktorra undervegetationen sprider sig elden explosionsartat. Vår by blev helt instängd av sådan skogsbrand för några år sedan och många vinodlare miste stora delar av sina arealer.

Nu säger lagen att efter en sådan brand kan marken exploateras. Det innebär att ena dagen äger någon några hektar i det närmaste värdelöst rekreationsområde, nästa dag är samma person miljonär i mark om den ligger på rätt ställe.

Detta påminner mig om de mycket lägliga husbränder vi hade i Haga i Göteborg på sjuttiotalet när debatten var intensiv huruvida man skulle bevara och renovera de kulturellt värdefulla byggnaderna eller riva dem för mer lönsamma exploateringar. Dessa bränder uppstod ofta mycket lägligt för fastighetsägarna och satte effektivt stopp för alla renoveringsdiskussioner.

En alldeles vanlig dag

Idag har det varit en bra dag. Jag gick upp ganska tidigt och fortsatte att bygga på vår pergola på terrassen. Om jag får säga det själv blir den riktigt bra. Jag bygger den av cederträ – ett träslag som jag aldrig använt förut. Det är lustigt att det kan vara så motståndskraftigt eftersom det är ganska lätt, porröst och verkar ta åt sig väta ganska lätt. Vår vän snickaren säger emellertid att det klarar alla väder utan att man ens behöver behandla det. Vi har köpt en ganska kraftig vinranka som vi tänkte skulle klänga på pergolan och ge lite skugga när vi äter frukost eller lunch.

Klockan ett var vi bjudna till våra nya amerikanska vänner Jan och Tom som köpt två hus bredvid varandra som dom renoverar (Jan är faktiskt ett kvinnonamn i USA). Tom hade lagat en fantastisk indisk middag som var bättre än man får på de flesta restauranger. Vi satt i deras trädgård och som sig bör i Frankrike blev det en lunch på så där fyra timmar – jättetrevligt!

När vi kom hem kom våra grannar in med en nylagad soppa till oss. Eftersom dom hört att vi arbetade på huset antog dom att vi inte var så upplagda för att laga mat. Så ikväll blir det soppa och ett glas vin när lunchen har sjunkit undan.

Det är fortfarande varmt och skönt på dagarna men morgnarna kan vara lite kyliga med temperatur ned mot 15-16º, men det kan man ju stå ut med när det blir jättevarmt och skönt så snart solen har skingrat morgondiset.

Fransk revolution i det lilla


Att köra bil i Frankrike är lite speciellt. Vi har fantastiskt bra motorvägar, som visserligen är betalvägar men de är verkligen välskötta och fransmännen kör ganska lugnt och fint på motorvägarna. Om man råkar ut för någon stolle som blinkar, stressar och kör om i högerfilen är det oftast en tysk. (Tyska autobahn kommer att bli föremål för en speciell hatblogg inom kort)

Annat är det på de mindre vägarna! Principerna för fransk trafik är enkla. Ju mindre väg ju fortare kör man. Kör alltid om den som är framför oavsett hur fort han kör eller vägens skick. Högerregel gäller även om man kör ut från sin egen gårdsplan. Den som har hinder på sin sida väntar och nåde den som försöker tränga sig. Man kör alltid i innerfil i rondeller, vilket får mesiga svenska som ligger och filar i ytterfil att få hjärtslag när det kommer en bil från innerfil och skär framför en för att ta en utfart.

Det finns emellertid några intressanta egenheter. Det är helt OK att stanna på en enfilig gata i en by för att prata med en bekant, gå in och dricka en kopp kaffe, köpa en tidning eller göra något snabbt ärende. Ingen skulle komma på tanken att tuta eller stressa någon i en sådan situation. När man däremot kommer ut på vägen är alla ute i akut sjuktransport. De kör som fullständiga galningar. Kör om i kurvor, på broar, när de möter trafik och alla möjliga omöjliga ställen. Jag har testat att köra som en galning själv - det skall sägas att jag är uppväxt i bergslagsskogarna, där man inte lättade på gasen i onödan, så det går undan – men trots detta blir jag omkörd av en skåpbil från den lokala rörläggerifirman.

Parkering är en annan intressant konst som jag inte lärt mig ännu. Principen är att parkera så att man ställer till så mycket förtret som möjligt. Fransmannen är i grunden revolutionär. Det är en medborgerlig plikt att göra revolution – varje dag. Att göra en lite revolution är det som gör oss till människor som betyder något. Vi har alla med beundran/fasa läst om traktormanifestationer på motorvägen, kapade grönsaksbilar och tonvis med tomter på vägarna och andra franska nationalspecialiteter. Om man inte tillhör denna elit kan man parkera kreativt.

De första parkeringarna som går åt är refuger och övergångställen. De mest virtuosa parkerar vinkelrätt med kantstenen på övergångstället så halva bilen står på de vita linjerna och halva på trottoaren. Gräsmattor och rondeller är också populära parkeringsplatser. När de mest attraktiva platserna tagit slut söker man sig till andra ställen där det är parkeringsförbud. Trottoarparkering som helt blockerar för gående är bra – stackar synskadade! Gathörn, helst då så det inte går att svänga runt för andra bilar är mycket attraktivt. Om det skulle vara så att det bara finns markerade parkeringsplatser att tillgå kan man med fördel parkera diagonalt över två eller tre rutor så man verkligen märks. Konsten är att parkera på ett torg så ingen annan kan få plats är en skön konst, eller alternativ - om någon kommit före – hindra att någon kan komma ut. Vi bodde tidigare i Séte i Languedoc. Bakom vårt hus var det stoppförbud, vilket givetvis var en utmärkt parkeringssträcka som alltid var full. Då och då var det evenemang i staden så det var verkligen viktigt att gatan var fri. Då satte polisen upp parkeringsförbudsskyltar med en klisterlapp som meddelade att det var allvar mellan vissa datum. Man förstärkte således ett stoppförbud med ett parkeringsförbud.

Ändå fungerar det faktiskt ganska bra och de enda som blir irriterade är koleriska svenskar och andra vänner av ordning. Jag har funderat på att ordna temaresor för svenska lapplisor där de första dagen kan få lappa så mycket de vill. Kanske det skulle ge dem mer distans till sin uppgift hemma?

Konsten att utvandra


Att utvandra från Sverige kräver god planering och mycket tålamod. Att invandra till något annat europeiskt land är lätt som en plätt. Det svåra är att få svenska staten att släppa taget. Vi har ju utvandrat till Frankrike och grejen är ju att man vill skriva sig där av flera orsaker. Den viktigaste är att kunna ta del av den franska sjukvården eftersom man som pensionär så småningom passerar bäst-före datum och behöver lite omvårdnad. Standardfrågan man får i Sverige när man berättar om sina planer är: ”Men hur gör du om du blir sjuk då? Då måste du väl återvända till Sverige”. En vanlig svensk inställning är nämligen att det är förknippat med livsfara att söka läkarvård utanför Sverige. För att retas lite, men också för att det faktiskt är sant (om sjukvårdens kvalitet alltså), säger jag att det är ju för den överlägsna sjukvården jag flyttar till Frankrike.

Att vara skriven i Frankrike innebär att man betalar skatt i Frankrike. Om inte svenska staten anser man uppfyller vissa krav så vill de också ha skatt och det är ju inte så käckt. Nu får man visserligen kvitta skatten på ett ställe mot den på det andra men vem vill betala svensk skatt när man utnyttjar franska samhällets service och den svenska skatten dessutom är skyhögt högre.
För att få skriva ut sig från Sverige krävs följande:

- Man får inte ha kvar anknytning i form av minderåriga barn eller hustru i Sverige.
- Man får inte äga fastighet, insatslägenhet eller sådant eller för övrigt ha ägd permanentbostad. Dock får man ha vinterbonad sommarstuga, bara man inte nyttjar den mer än för semesterbruk.
- Man får inte ha företag eller vara delägare i företag eller ha affärsintressen av vissa slag i Sverige.

Om man uppfyller dessa krav kan man bli beviljad skattefrihet på sin pension. Detta gäller emellertid inte statlig eller kommunal tjänstepension. På den vill svenska staten ha 25% som är den gängse skattesatsen som man får betala om man beviljas särskild inkomstskatt som utlandsboende, sk. SINK. Det är således skillnad på att vara utlandsboende med anknytning till Sverige och att vara utvandrad.
Följande måste man således tänka på om man skall flytta utomlands:

- Att skriva sig i ett annat land är inte liktydigt med att bli skattebefriad i Sverige. Det kräver mer ansträngning.
- Om man inte uppfyller kraven för skattefrihet betalar man 25% till svenska staten.
- Att skriva sig i ett annat land betyder inte att man inte är svensk medborgare
- Man kan bara få fullständig sjukvård i ett annat EU-land om man är pensionär annars får man bara akutvård.
- För att ta ut svensk pension utomlands måste man bevisa att man lever. Detta gör man genom att besöka ambassad, konsulat eller försäkringskassa i utlandet och få ett intyg på att man ser ut att leva. Detta måste förnyas årligen. Anledningen är att det förekommit att barn har kvitterat ut svensk pension i åratal för döda föräldrar som återvänt till sina olika hemländer efter att ha tjänat in svensk pension.


Så kan jag berätta att det varit soligt och 26º idag och vindstilla. Det är som en bra svensk sommardag fast vi läser 12 oktober på almanackan. Jag sitter och smuttar på en god Riesling som jag köpt på vinrea på Carrefour. Det är motsvarigheten till svenska bokrean och går av stapeln under skördeveckan här. Man får en lika tjock katalog och lika smarriga varor. Idag fick vi en broschyr från den franska motsvarigheten till folkhälsoinstitutet som rekommenderade att vi skulle begränsa oss till tre glas vin om dagen. Jag funderade just över hur jag skulle ha blivit bemött av min svenska företagshälsovård om jag i den årliga hälsoundersökningen hade sagt att jag drack tre glas vin om dagen.

Man måste ha fint hemma

Efter några dagar med dis, men värme, har det varit strålande sol idag - och värme (25°). Det vore kanske naturligt att passa på att vara ute och njuta av det fina vädret. Nu är det emellertid så att våra vänner från Sverige kommer på besök och det ser vi fram emot oerhört mycket. Även om vi vet att dom framför allt kommer hit för att njuta av miljön och träffa oss så vill vi ju gärna ha det fint när dom kommer – särskilt min fru vill det. Vi har således hängt tavlor och jag har ordnat till det rum som jag, när jag inte tänker mig för, kallar kontoret, men min fru ihärdigt kallar biblioteket. Hur som helst är det inte lätt att gömma sladdar från två datorer, tre hårddiskar, IP-telefon, ADSL-router, trådlös musikanläggning, skrivare och lite annat smått och gott. Även om det bara handlar om det nödvändigaste för en tekniknörd så blir det en hel del.

Vi har också, ve och fasa hängt upp gardiner i köket. Eftersom jag är arkitekt så förbjuder mig min religion att ha gardiner. Min fru som inte är arkitekt – ovanligt i sig att någon icke arkitekt kan stå ut med oss – anser att man faktiskt kan ha gardiner ibland. Eftersom vi bor i ett stenhus och akustiken i vårt stora kök mest påminner om en kyrka så har jag insett att vi nog måste ha något som minskar efterklangen lite. När vi är sex personer som äter middag, som vi ofta är, kan man nämligen inte höra vad någon säger och det beror inte på språksvårigheter.

Ni undrar om jag skämtar om gardiner och arkitekter. Man kan ju tro det men jag minns ännu tydligt när jag kom till arkitektskolan och konfronterades med ”den goda smaken”. Min mor var mycket konstnärlig på ett oskolat sätt och också väldigt händig. Det innebar att jag tidigt fick vänja mig vid att vi målade om tapetserade eller gjorde något annat kul med vårt hem. Kanske det var där intresset för arkitektur började. Jag insåg emellertid att allt jag tyckte var snyggt innan jag blev utbildad var fult, töntigt och amatörmässigt. Jag fick lära mig "god smak", vilket var ganska svårt eftersom det ofta handlade om sådant som jag själv och de flesta jag kände alltid tyckt vara konstigt och inte särskilt snyggt.

Nu vet jag bättre, vilket orsakar ständiga diskussioner mellan mig och min fru som ju fortfarande svävar i okunnighet om vad som är riktigt god smak. Eftersom jag innerst inne nog har kvar lite av min barndoms värderingar och dessutom är pensionerad, får hon ofta sin vilja igenom, vilket jag är tacksam för. Jag får väl undvika att bjuda in gamla kollegor. Men å andra sidan har jag upptäckt att dom ofta gillar det som blir resultatet av en kombination av ”god smak” och vanligt folks böjelser. Dom skulle bara inte erkänna det om man så hotade med att stryka deras sandfärgade linnekostym.

Dagens recept:
Fyllda svampar
Tag ett antal stora champignoner. Skär av fötterna och lägg dem i en mixer tillsammans med vitlök, kokt skinka, god livolja och persilja. Krydda med salt och peppar. Kör det till en smet som du brer tjockt på de uppochnedvända champignonhattarna. Sätt in dom i grillen så de blir mjuka och får fin färg. Njut som förrätt eller plockmat!!
PS/Om du vill veta mer om livet i Frankrike eller är intresserad av släktforskning. Läs då mina andra bloggar som finns under länkar till höger./DS

Det franska skattetrycket.


– Vi undrar lite hur mycket skatt vi skall betala på vår pension från Sverige, frågar vi den kvinnliga tjänstemannen på skattemyndigheten i Narbonne. Efter att ha förhört sig om hur mycket det gäller och lite knappande på datorn ger hon oss en summa. Vi tittar frågande på varandra och så säger min fru:
– Per månad!?
– Nej per år naturligtvis, säger damen.
– Är det allt, säger vi och har svårt att dölja ett osäkert leende sinsemellan.
– Ja! Skulle det inte vara tillräckligt, säger tjänstemannen med en missnöjd rynka mellan ögonen.
Vi förstår att vi håller på att allvarligt förolämpa den franska motsvarigheten till Moder Svea, nämligen Marianne, genom att inte djupt beklaga oss över skattetrycket som en god medborgare förväntas göra. Eftersom vi verkligen försöker smälta in i den nya kulturen lägger vi genast pannan i djupa veck och säger:
– Jo, givetvis men vi hoppas det inte tillkommer några ytterligare pålagor. Hon försäkrar oss att så inte är fallet och vi tackar och säger adjö.
– Herregud - 10,81%, det är ju inte klokt, säger min fru till mig på svenska så att ingen förstår.
– Nåja, säger jag, du betalade ju inte så mycket i statlig inkomstskatt på din lön inom vården i Sverige heller. Men för mig blir det ju en viss skillnad från tidigare.
– Men vi behöver ju knappt betala någon kommunalskatt heller säger hon. Mitt leende blir bredare när jag tänker på de 8000 kronor vi betalar i kombinerad kommunal, region och departementskatt. Och då ingår sophämtning och fastighetsskatt och man får fria soppåsar från kommunkontoret när man behöver packa in något, inte nödvändigtvis sopor.
– Synd att vi inte har små barn för då skulle vi ha fria dagisavgifter också spekulerar jag. Man kanske skulle adoptera?
– Tycker du inte det räcker med två katter att ta hand om vid vår ålder replikerar min fru?
– Men hur i herrans man kan det vara så lite kommunalskatt, man får ju lika mycket service som hemma i Sverige och ibland mer? Och inga avgifter tar man ut heller.
– Kan det ha något att göra med att de bara har två tjänstemän anställda på kommunkontoret, säger jag sarkastiskt och tänker på alla de tjänstemän i vår svenska hemkommun som inte går att nå annat än under telefontid på torsdagar mellan 11.30 och halv 12 udda veckor, om de inte är upptagna, barnlediga, på semester, vårdar sjukt barn, har sin lediga dag, sitter i möte eller är på kurs.
– Det går åt mycket folk för att administrera alla kommunala avgifter hemma. Tänk på det du.

Vårt egentliga ärende på skattemyndigheten var att skaffa ett intyg att vi var bosatta i Frankrike. Det kunde vi inte få eftersom de in är det minsta intresserade av var vi finns förrän vi har deklarerat en inkomst, dvs. om ett år. Innan dess existerar vi inte för dem. Således kunde de inte intyga något som de inte känner till. Eftersom ett sådant intyg är nödvändigt för att svenska myndigheter skall tro att vi faktisk flyttat och inte gömmer oss på någon herrgård i Södermanland medan vi låtsas bo utomlands för att slippa betala svensk skatt, så får vi leta vidare efter en myndighet som kan hjälpa oss. Vem som kan ge oss ett sådant papper vet man emellertid inte på skattemyndigheten. Nu är den franska byråkratin lite speciell eftersom man arbetar efter principen att dela upp allt som går att dela upp och sätta en ära i att inte känna till någonting om vad någon annan myndighet sysslar med. Således har man ett otal skattemyndigheter: En debiterar Taxe Foncier, en debiterar Taxe Habitation och en sköter inkomstskatten. På samma sätt har man ett otal polisstyrkor som Gendermerie, Police National och Police Municipal förutom säkerhetspolis och säkert några fler som jag inte känner till. Hur som helst skall man inte tro att man kan klara av saker på det gamla svenska mesiga sättet att anmäla till en myndighet, att man exempelvis flyttar, och tro att de meddelar varandra. Icke så! Det är bara att trava runt från den ena stället till den andra och hoppas på att man inte missat något. Nu har vi faktiskt märkt att även den efterblivna svenska byråkratin har börjat bli lika avancerad. Genom att man numera har centraliserat vissa typer av ärenden både inom skatteförvaltningen och försäkringskassan till vissa regionala kontor så vet ingen i Sverige heller vad någon annan gör numera eller vem som förväntas sköta vad. Det har vi märkt när vi försökt navigera mellan de olika enheterna. Även vi i Sverige kan lära oss av våra europeiska bröder och systrar att nå nya höjder av byråkratisk utveckling.

Nästa anhalt på vår resa i det nya landet var försäkringskassan för att få rätt att åtnjuta den franska vårdapparatens omsorger om vi skulle bli mindre friska än vi är för närvarande.
En mycket sympatisk dam gav oss genast en lista över alla de dokument vi måste skaffa från Sverige för att föra över vår sjukförsäkring till Frankrike. Det viktigaste dokumentet heter E121 och utfärdas av den svenska försäkringskassan. Dessutom måste man ha vigselbevis som äkta makar. Sambos göre sig inte besvär. E121 kan man bara få om man till någon del uppbär svensk allmän pension. Om man inte har pension så får man bara de rättigheter som man har som EU-medborgare, dvs. akut sjukvård i Frankrike. Lite stökigt – och dyrt - om man skulle bli allvarligt sjuk och behöver längre vård. Eftersom jag inte har allmän pension ännu tipsade svenska försäkringskassan mig om att jag kunde ta ut min PPM-pension – ni vet den där käcka pensionen som för oss 40-talister räcker till två brickor i bingohallen i veckan. Med detta enkla trick blev även jag godkänd så att den svenska statens omsorg kunde överlåtas på den franska.

Talar man med fransmän tycker dom att skatterna är alldeles för höga, precis som vi svenskar. Den nye presidenten Sarkozy har också lovat förändringar som skall få de franska skattesmitarna att stanna kvar i landet. Arvsskatten är det främsta skälet till att fransmännen flyttar till Luxemburg, Schweiz eller andra länder i Europa. Den nuvarande lagen är sedan Napoleons dagar och ger inte hustru rätt att ärva sin man om inte testamente finns. Om hon ändå ärver får hon betala 50% i arvsskatt. Snacka om fattigänkor. Detta håller Sarkozy på att ändra till mångas glädje.

Hur som helst så är Frankrike det dolda skatteparadiset för fattiga svenska pensionärer som vill ha några kronor över. Det är nämligen så att man inte behöver betala någon svensk skatt på sin pension om man uppfyller vissa, ganska strikta, krav som utvandrare.

Ta seden dit man kommer


Ett amerikanskt par knackade på dörren igår och presenterade sig. Det hör till saken att dom hade varit inne i vårt hus medan det reparerades eftersom de känner vår elektriker. Dom tyckte väl att dom borde höra av sig eftersom dom varit här objudna tidigare. Dom var jättesympatiska, frivilliga pensionärer som vi men lite längre bort från hemlandet. Jag tycker det är trevligt att träffa någon som pratar engelska eftersom min franska inte är så bra ännu. Så är det ju trevligt att ha någon manlig bekant också eftersom jag är en minoritet i det normala umgänget där jag är ensam man bland minst fem damer. Ibland blir samtalsämnena lite främmande för mig.

Som jag sagt tidigare finns det några icke-franska familjer i byn, men vi har inte haft några ambitioner att umgås speciellt med andra utlänningar utan vill gärna få lite franska vänner också. Det är intressant att se hur olika utländska familjer förhåller sig till att vara invandrare. Belgarna har ju inget problem, för dom pratar franska, men betraktas som lite udda av fransmännen. Framför allt finns det en myt om att dom inte kan köra bil. Som vi har fått det berättas fick man körkort utan något egentligt körprov i Belgien under lång tid så därför skrattar fransmännen åt belgarnas bilkörning.

Trots att det finns så många nationaliteter i byn ser man inte många tecken på detta, bortsett från norrmännen förstås som har ”kämpeflagga” uppe så fort dom är här. Man undrar lite om dom funderar över varför alla andra inte har sina nationella flaggor uppe.

Vi träffade ett två engelska par på 15e augusti festen. Mannen roade sig med att härma den svenske kocken i Mupparna när han hörde att vi var svenska och våra franska vänner frågade han om de kände till Napoleon. ”Det var honom vi gjorde så här med” sa han och krossade en inbillad Napoleon i sin näve. Snacka om att försöka passa in! Hade jag hört det hade jag nog påpekat att fransmännen i alla fall vinner fotbolls VM då och då och det utan Napoleon. Fotbollslandslagets äventyr brukar få den kaxigast engelsman att lugna ned sig lite. Men nu kan dom ju alltid skylla på Ericsson! Jag frågade en god vän i Hong Kong vad det kommer sig att engelsmännen kräver att deras landslag skall kämpa om VM varje gång och betraktar det som en nesa när man inte lyckats. Ingen svensk skulle seriöst kräva VM-vinst av Sveriges landslag och ändå har inte England slagit Sverige i fotboll på, tror jag, 30 år. Det höll på att kosta mig en vän.

I övrigt fyller vi våra dagar med att färdigställa lite smått och gott innan några svenska vänner kommer hit på söndag. Hoppas vädret blir bättre – vi har haft det lite disigt några dagar. Det skall bli kul att få gäster igen – det var en vecka sedan den senaste reste hem.

Dagens recept:
Tomatsallad med druvor
I går hade vi inte så mycket i kylen. Några tomater var allt i grönsaksväg. Dessutom hade vi plockat lite druvor av dem som blir kvar efter skörden. Dela tomaterna i ungefär lika stora bitar som druvorna. Våra druvor var hela eftersom druvor man gör vin av inte är så stora. Köper du druvor kan du dela dom. Stänk på lite hallonvinäger och rikligt av din bästa olivolja. Toppa med lite chèvre om du har. Det blir faktiskt jättegott.
Det finns stora möjligheter till variationer på detta beroende på vad man har hemma.

Sverige finns överallt numera


Vi har varit på IKEA i Montpellier idag. Det är ganska fantastiskt att se hur svensk kultur breder ut sig över världen genom IKEA. Ni kan ju föreställa er hur fransmännen kämpar med att uttala namn som MÖRRUM för att inte tala om serveringsvagnen FÖRHÖJA. I somras ville vi gärna bjuda våra franska vänner på svensk midsommarfest. Midsommar är ingen särskild högtid här så vi ville gärna bidra med ett extra tillfälle att fira. En sak som skiljer Sverige och Frankrike är att vi i Sverige har mycket speciella maträtter knutna till vissa årstider och högtider. Vi äter julbord, nyår har sina specialiteter, vid påsk är det ägg och lamm, midsommar betyder lax, sill och nubbe så kommer kräftkalasen i augusti osv. I Frankrike gör man det lätt för sig. Så snart det är fest, oavsett årstid, så är det gåslever, ostron och champagne som gäller. Det är underbart gott men lite enahanda jämfört med våra traditioner. (Jag trodde aldrig jag skulle bli så blasé att jag tycker ostron och champagne är enahanda).

Hur som helst ville vi bjuda på midsommarfest. Min koriandergravade lax med limesås var självskriven. IKEA fixade resten! Senapssill och kryddsill, knäckebröd, brännvinsost, svenska snapsar och Norrlandsöl och mandeltårta fanns allt på IKEA. Ja det är faktiskt sant att man kan köpa både OP Andersson och andra svenska snapsar på IKEA för ungefär halva priset mot vad Systemet tar. Vi hade också tagit med oss frusen sikrom från Sverige som vi serverade med hackad charlottenlök och crème fraiche. Snacka om succé. Våra franska vänner älskar både gravad lax och sill, men favoriten är ändå sikrommen. Damerna kan inte sluta dricka snaps – de tycker det smakar som en god avec. Nu dricker dom inte snaps på det svenska viset – dom smuttar på den som om det var en god cognac.

Döm om vår förvåning när våra vänner en vecka senare bjöd oss på överraskningsfest på terrassen. Vi satt i spänd förväntan över vad som skulle serveras. In på bordet kom ett jättefat med Pandalus Jumbokräftor, knäckebröd och svensk vodka i olika smaker. Vännerna berättade att de varit på IKEA på svenskt kräftkalas där de fått rikligt med kräftor och än rikligare med snaps, ost och knäckebröd. Hattar hade delats ut och man hade skrålat svenska snapsvisor. De blev så förtjusta att de beslutade att överraska oss med svenskt kräftkalas.

Vi har tidigare berättat om våra svenska kräftor, men de har inte alls förstått oss eftersom de tycker insjökräftor smakar illa. Hemligheten är, förutom kvalitén på kräftorna, dill och salt. Franska insjökräftor kokas ofta med för lite salt och med vitlök – blää! Dill är ett problem i Frankrike, liksom i alls sydliga länder. Dillen behöver långa ljusa dagar och nätter för att utveckla sin smak så den dill man köper här smakar nästan ingenting.

Åter till IKEA – det är fantastisk att se hur man i matens hemland köar på IKEAS restaurang för att köpa laxtallrik eller köttbullar. Fransmännen föredrar emellertid sina köttbullar med pommes frites och dricker gärna rödvin till. Inte hade man väl trott att svenska köttbullar skulle göra succé i Frankrike.

Dagens recept:
Koriandergravad lax med limesås.
Man kan köpa fantastiskt fin färsk lax från Skandinavien i vår lokala fiskaffär. Det behövs en rejäl mittenbit för att grava. Frys den minst ett dygn innan för att bli av med eventuella parasiter innan du gravar den.

Man gravar den i en lag bestående av ½ liter vatten, 1 dl salt, 1 dl socker, 3 msk grovt krossad koriander (frön, inte blad) ½ msk grovt krossad vitpeppar, 4 dillstjälkar. Se till att du drar ur alla ben på laxsidan med en tång innan du gravar den.

Dela laxsidan så du får två bitar som du kan lägga ”skavföttes”. Hacka dillen och pepparen och lägg det mellan laxsidorna. Blanda lagen och se till att salt och socker löser sig. Häll på lagen och packa in alltsammans i dubbla plastpåsar som du lägger i kylen. Låt det ligga i två dygn – vänd på det efter halva tiden. Färdigt! OBS! Om du är hälsofantast och brukar använda kaliumsalt eller andra hälsoprodukter - glöm det här, för om du gör det blir laxen giftig och du kan råka riktigt illa ut. NaCl, dvs. vanligt salt måste det vara.

Limesåsen är skäligen enkel. Slå upp gravlaxsås eller hovmästarsås i kokboken beroende på vilken du föredrar. Följ receptet men riv sedan ned skalet av en lime och droppa en del av i saften i såsen så får du en underbar variant.

Ett stort beslut


Jag minns när min fru och jag första gången fick de orange kuverten och insåg hur lite vi skulle få att leva av när vi blev pensionärer. Vi hade haft turen att träffas ganska sent i livet efter att vi båda hade haft ganska händelserika liv med uppbrott från tidigare förhållanden. Detta innebar emellertid att vi inte hade slutamorterade hus och pengar på banken utan tvärtom fått våra tillgångar halverade och fått starta om från början med allt det innebär både psykiskt och ekonomiskt. Vi insåg snart att den enda möjligheten att få en dräglig tillvaro som pensionär var att dra ned på utgifterna. Inga resor och nöjen, enkel mat, liten hyrestvåa och på sin höjd bag-in-boxvin på fredag var vad som hägrade efter ett ganska gott och bekvämt liv.

Vi hade vid det laget levt tillsammans några år och hunnit skaffa oss vissa vanor som vi båda uppskattade.
Första sommaren vi kände varandra åkte vi på semester till Bretagne och formligen ”flöt” söderut i regnet tills vi kom till Medelhavskusten och sol.

Vi blev båda förälskade i klimatet, maten, trakten, havet och allt som fanns där. Jag anförtrodde min fru – som inte var min fru än vid det tillfället – att jag alltid drömt om att ha ett hus utomlands att åka till. Det visade sig att hon hade samma dröm och vi började fantisera om att ha någon liten bostad i Frankrike. För att göra en lång historia kort så bor vi nu 17 år senare permanent i Frankrike som pensionärer och har med målmedvetenhet, envishet och ganska mycket arbete lyckats skapa oss ett minst lika bra liv, på den pension vi får från Sverige, som vi hade när vi hade lön.

Frankrike är ju inte direkt känt som något lågskatteland och har liksom Sverige problem med förmögna personer som flyttar till Schweiz och Luxemburg och andra mer förmånliga länder. För normala pensionärer är emellertid Frankrike otroligt fördelaktigt speciellt som sjukvård och social och kommunal service i många stycken överträffar den vi är vana vid från Sverige.

Jag kommer att berätta mer om det, men också om vin, mat, resor och en hel del anekdoter om hur det är att leva som invandrare i ett annat land. För den som blir inspirerad och vill följa vårt exempel kommer jag också att ge en del praktiska tips och berätta hur byråkrati och praktikaliteter fungerar.