Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 19 oktober 2007

Det franska skattetrycket.


– Vi undrar lite hur mycket skatt vi skall betala på vår pension från Sverige, frågar vi den kvinnliga tjänstemannen på skattemyndigheten i Narbonne. Efter att ha förhört sig om hur mycket det gäller och lite knappande på datorn ger hon oss en summa. Vi tittar frågande på varandra och så säger min fru:
– Per månad!?
– Nej per år naturligtvis, säger damen.
– Är det allt, säger vi och har svårt att dölja ett osäkert leende sinsemellan.
– Ja! Skulle det inte vara tillräckligt, säger tjänstemannen med en missnöjd rynka mellan ögonen.
Vi förstår att vi håller på att allvarligt förolämpa den franska motsvarigheten till Moder Svea, nämligen Marianne, genom att inte djupt beklaga oss över skattetrycket som en god medborgare förväntas göra. Eftersom vi verkligen försöker smälta in i den nya kulturen lägger vi genast pannan i djupa veck och säger:
– Jo, givetvis men vi hoppas det inte tillkommer några ytterligare pålagor. Hon försäkrar oss att så inte är fallet och vi tackar och säger adjö.
– Herregud - 10,81%, det är ju inte klokt, säger min fru till mig på svenska så att ingen förstår.
– Nåja, säger jag, du betalade ju inte så mycket i statlig inkomstskatt på din lön inom vården i Sverige heller. Men för mig blir det ju en viss skillnad från tidigare.
– Men vi behöver ju knappt betala någon kommunalskatt heller säger hon. Mitt leende blir bredare när jag tänker på de 8000 kronor vi betalar i kombinerad kommunal, region och departementskatt. Och då ingår sophämtning och fastighetsskatt och man får fria soppåsar från kommunkontoret när man behöver packa in något, inte nödvändigtvis sopor.
– Synd att vi inte har små barn för då skulle vi ha fria dagisavgifter också spekulerar jag. Man kanske skulle adoptera?
– Tycker du inte det räcker med två katter att ta hand om vid vår ålder replikerar min fru?
– Men hur i herrans man kan det vara så lite kommunalskatt, man får ju lika mycket service som hemma i Sverige och ibland mer? Och inga avgifter tar man ut heller.
– Kan det ha något att göra med att de bara har två tjänstemän anställda på kommunkontoret, säger jag sarkastiskt och tänker på alla de tjänstemän i vår svenska hemkommun som inte går att nå annat än under telefontid på torsdagar mellan 11.30 och halv 12 udda veckor, om de inte är upptagna, barnlediga, på semester, vårdar sjukt barn, har sin lediga dag, sitter i möte eller är på kurs.
– Det går åt mycket folk för att administrera alla kommunala avgifter hemma. Tänk på det du.

Vårt egentliga ärende på skattemyndigheten var att skaffa ett intyg att vi var bosatta i Frankrike. Det kunde vi inte få eftersom de in är det minsta intresserade av var vi finns förrän vi har deklarerat en inkomst, dvs. om ett år. Innan dess existerar vi inte för dem. Således kunde de inte intyga något som de inte känner till. Eftersom ett sådant intyg är nödvändigt för att svenska myndigheter skall tro att vi faktisk flyttat och inte gömmer oss på någon herrgård i Södermanland medan vi låtsas bo utomlands för att slippa betala svensk skatt, så får vi leta vidare efter en myndighet som kan hjälpa oss. Vem som kan ge oss ett sådant papper vet man emellertid inte på skattemyndigheten. Nu är den franska byråkratin lite speciell eftersom man arbetar efter principen att dela upp allt som går att dela upp och sätta en ära i att inte känna till någonting om vad någon annan myndighet sysslar med. Således har man ett otal skattemyndigheter: En debiterar Taxe Foncier, en debiterar Taxe Habitation och en sköter inkomstskatten. På samma sätt har man ett otal polisstyrkor som Gendermerie, Police National och Police Municipal förutom säkerhetspolis och säkert några fler som jag inte känner till. Hur som helst skall man inte tro att man kan klara av saker på det gamla svenska mesiga sättet att anmäla till en myndighet, att man exempelvis flyttar, och tro att de meddelar varandra. Icke så! Det är bara att trava runt från den ena stället till den andra och hoppas på att man inte missat något. Nu har vi faktiskt märkt att även den efterblivna svenska byråkratin har börjat bli lika avancerad. Genom att man numera har centraliserat vissa typer av ärenden både inom skatteförvaltningen och försäkringskassan till vissa regionala kontor så vet ingen i Sverige heller vad någon annan gör numera eller vem som förväntas sköta vad. Det har vi märkt när vi försökt navigera mellan de olika enheterna. Även vi i Sverige kan lära oss av våra europeiska bröder och systrar att nå nya höjder av byråkratisk utveckling.

Nästa anhalt på vår resa i det nya landet var försäkringskassan för att få rätt att åtnjuta den franska vårdapparatens omsorger om vi skulle bli mindre friska än vi är för närvarande.
En mycket sympatisk dam gav oss genast en lista över alla de dokument vi måste skaffa från Sverige för att föra över vår sjukförsäkring till Frankrike. Det viktigaste dokumentet heter E121 och utfärdas av den svenska försäkringskassan. Dessutom måste man ha vigselbevis som äkta makar. Sambos göre sig inte besvär. E121 kan man bara få om man till någon del uppbär svensk allmän pension. Om man inte har pension så får man bara de rättigheter som man har som EU-medborgare, dvs. akut sjukvård i Frankrike. Lite stökigt – och dyrt - om man skulle bli allvarligt sjuk och behöver längre vård. Eftersom jag inte har allmän pension ännu tipsade svenska försäkringskassan mig om att jag kunde ta ut min PPM-pension – ni vet den där käcka pensionen som för oss 40-talister räcker till två brickor i bingohallen i veckan. Med detta enkla trick blev även jag godkänd så att den svenska statens omsorg kunde överlåtas på den franska.

Talar man med fransmän tycker dom att skatterna är alldeles för höga, precis som vi svenskar. Den nye presidenten Sarkozy har också lovat förändringar som skall få de franska skattesmitarna att stanna kvar i landet. Arvsskatten är det främsta skälet till att fransmännen flyttar till Luxemburg, Schweiz eller andra länder i Europa. Den nuvarande lagen är sedan Napoleons dagar och ger inte hustru rätt att ärva sin man om inte testamente finns. Om hon ändå ärver får hon betala 50% i arvsskatt. Snacka om fattigänkor. Detta håller Sarkozy på att ändra till mångas glädje.

Hur som helst så är Frankrike det dolda skatteparadiset för fattiga svenska pensionärer som vill ha några kronor över. Det är nämligen så att man inte behöver betala någon svensk skatt på sin pension om man uppfyller vissa, ganska strikta, krav som utvandrare.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel