Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
fredag 19 oktober 2007
Pension vid 50 är en rättighet att strida för i Frankrike
Nikolas Sarkozy har fått den första protestaktionen mot sig. Det gäller försämringar av pensionsvillkor för offentligt anställda. Många svenska pensionärer känner säkert sympati med detta. Dessutom vet vi ju genom svenska media att Sarkozy är en ”bad guy” som bara ställer till elände. Jag vill gärna påpeka att jag inte på något sätt delar Sarkozys ideologi – vilken den nu är – men det kan vara intressant att ge ett svenskt perspektiv på det som sker i Frankrike. De som går i frontlinjen vid strejkerna som lamslår all kollektivtrafik är lokförarna. De har ett unika pensionsvillkor som ger dem full pension vid 50 år. Pensionsåldern för de andra offentligt anställda som deltar i strejken är 55 år. Vissa andra grupper inom polis och försvaret har lika bra pensionsvillkor som lokförarna. Om man är vanlig offentliganställd får man full pension efter att ha arbetat i 37,5 år. Man kan ju lätt räkna ut att den bästa karriär man kan skaffa sig är att med grundskolekompetens i botten vid 17 års ålder fixa sig en offentlig anställning. Någon mer utbildning lär man inte kunna kosta på sig om man skall få full pension vid 55 års ålder. Vad det här betyder för utbildningsnivån i den offentliga sektorn och den franska konkurrenskraften i det rådande kunskapssamhället kan man ju fundera över.
Det är ingen i Frankrike som höjer ögonbrynen för att min fru och jag är pensionärer vid 61 års ålder. Tvärtom har våra vänner i många år undrat om vi i Sverige skall dö på jobbet. Det kan ju tyckas som ett skämt men i verkligheten är det ju det bästa vi kan göra för det svenska folkhemmet. Rent samhällsekonomiskt är det mest lönsamt om vi dör friska sista dagen före pensioneringen. Hjärninfarkter och stroke är idealiska om vi inte envisas att överleva och blir i behov av långvård eller rehabilitering. Om allt går väl så har vi checkat ut från detta livet när våra pensionsinbetalningar har fyllt statens kassa och vi inte har belastat vården nämnvärt ännu. På så sätt blir det mer över för dom yngre och dom gamla som envisas med att leva länge och inte förstår hur de belastar det allmänna. Nu säger vän av ordning att vi pensionärer ju är en resurs i samhället också. Visst kunde vi vara det – vi kunde kanske till och med tjäna in en och annan extraknäckkrona i skatt till staten om vi fick var friska och om skattesystemet tillät det – men nu är det ju inte så i Sverige att vi ser äldre som något annat än proppar så länge de arbetar och kostnadsposter när de blir pensionärer. Jag har arbetat en del i Hong Kong och det är fantastiskt att känna vilket värde och status man har som senior person även i mötet med de yngre.
Men – åter till Sarkozy. Han får – säker med rätta - kritik för att han har hårda nypor. Det goda med det är emellertid att han lyckats ändra en del lagar från napoleontiden som ingen vågat sig på förut. När vi köpte vår första lägenhet i Frankrike fick vi skriva ett testamente mellan oss eftersom makar inte ärver varandra. Orsaken är att Napoleon var rädd att egendomar skulle skingras när männen dog i krig. Om änkan ärvde skulle hon ju kunna gifta om sig och då skulle familjernas makt undergrävas eftersom den ofta byggde på markinnehav som då skulle splittras upp. En annan käck lag är att arvsskatten för den efterlevande om hon (det är ju oftast en hon som överlever) har fått ärva genom testamente är 50%. Dessa två lagar resulterar i att änkor får leva på sina barns välvilja eller flytta in på offentliga ålderdomshem även om familjen varit välbärgad medan maken levde. Det resulterar också i att – tvärtemot Napoleons intentioner – egendom nu måste säljas för att betala arvsskatten när föräldrarna dör. Detta har ingen tidigare förmått göra något åt men Sarkozy har sett det orimliga i detta och har redan ändrat vissa saker och har andra med i det reformprogram som nu börjar möta motstånd.
Något som inte ens Sarkozy vågat sig på ännu är den lag som gör mordbänning till en lönsam syssla. I flera länder runt Medelhavet finns en knepig lagstiftning som säger att mark som är belagda med byggnadsförbud får bebyggas om den blir förstörd i brand. I Frankrike – speciellt i söder – finns stora områden med privatägd vildmark som inte har något egentligt kommersiellt värde. Där växer, pinjer, rosmarin och timjan, svamp, vild sparris och lök, där kan man jaga allehanda villebråd osv. Inom dessa områden råder ungefär samma regler som den svenska allemansrätten, det innebär att alla kan plocka saker fritt och använda området för rekreation. Dessa områden är därför belagda med byggnadsförbud och får inte exploateras. Om man däremot tänder på den fnösktorra undervegetationen sprider sig elden explosionsartat. Vår by blev helt instängd av sådan skogsbrand för några år sedan och många vinodlare miste stora delar av sina arealer.
Nu säger lagen att efter en sådan brand kan marken exploateras. Det innebär att ena dagen äger någon några hektar i det närmaste värdelöst rekreationsområde, nästa dag är samma person miljonär i mark om den ligger på rätt ställe.
Detta påminner mig om de mycket lägliga husbränder vi hade i Haga i Göteborg på sjuttiotalet när debatten var intensiv huruvida man skulle bevara och renovera de kulturellt värdefulla byggnaderna eller riva dem för mer lönsamma exploateringar. Dessa bränder uppstod ofta mycket lägligt för fastighetsägarna och satte effektivt stopp för alla renoveringsdiskussioner.
Etiketter:
Frankrike,
livskvalitet,
mat och dryck,
pensionär,
politik,
tokigheter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar