google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: 2019 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

fredag 29 november 2019

Att söka medborgarskap i Frankrike

Från vår inflyttningsfest 2008 med byns innevånare

”Härmed återkallar jag min ansökan om franskt medborgarskap”. Så lyder översättningen av det kortfattade brev som vi, var för sig, skickade till Prefekturen i Montpellier nyligen – två och ett halvt år efter det vi skickat in alla handlingar om att bli franska medborgare.

I Sverige diskuteras då och då vilka krav som skall gälla för att få svenskt medborgarskap. Några politiker har under åren framfört förslag på olika krav som att kunna tala svenska hjälpligt, att kunna försörja sig och att ha elementära kunskaper om svenska regler och svensk kultur. Sådana förslag har oftast gett upphov till anklagelser att de har varit populistiska och att ”man fiskar i grumligt vatten”. Jag skall som jämförelse berätta hur det är att söka medborgarskap i Frankrike.

Efter att ha haft Frankrike som vårt andra hem och ägt fastighet i 25 år, varav vi de senaste tretton åren varit permanent boende i landet och helt utskrivna från Sverige tyckte vi att vi av sentimentala skäl skulle vilja ha även ett franskt medborgarskap vid sidan av det svenska. Vi beslutade således i början av 2017 att skicka in en ansökan, vilket resulterade i en resa som vi aldrig kunde ha föreställt oss.

Inledningsvis fick vi ett paket från prefekturen med blanketter vi skulle fylla i samt ett fint utformat häfte som tog upp fakta om Frankrike som vi skulle kunna vid den intervju som ingår i proceduren. De uppgifter vi behövde lämna visade sig vara mycket omfattande.

Förutom uppgifter om vår försörjning krävdes en mängd persondata från oss båda. Det gällde våra barn och våra föräldrar där även moderns flicknamn skulle anges. Givetvis avkrävdes vi uppgifter om äktenskap, såväl nuvarande som tidigare, samt vidimerade intyg om vigsel och eventuella skilsmässor.

Alla anställningar och eventuella organiserade studier, samt examina efter arton års ålder skulle uppges och vad gäller arbetsgivare skulle anställningens varaktighet anges. Likaså skulle man ange samtliga mantalsskrivningsorter man haft under vuxen ålder, med adresser angivna. I dessa fall krävdes dock inte intyg. Givetvis krävdes utdrag ur straffregistret – såvida man inte varit skriven i Frankrike under minst tio år.

Kommentar: I Frankrike har varje familj en Familjebok där alla händelser nedtecknas och som gäller som officiellt dokument. Dessa böcker sparas från tidigare generationer och utgör värdehandlingar. Uppgifter om föräldrars födelsenamn är det sätt man kan identifiera personers historia i avsaknad av personnummer och uppgifter om boende och anställningar är mest till för att se om det förekommer oförklarliga tidsluckor under livet där man exempelvis kan ha avtjänat fängelsestraff eller liknande.

Det svåraste visade sig emellertid vara att bevisa att vi faktiskt var födda. I Sverige får man ju inget födelsebevis och vi har inga familjeböcker. Den enda dokumentation som finns ligger i Skatteverkets dator och där kan man begära ett utdrag. Detta dokument är mycket prosaiskt och uppfyller näppeligen de franska myndigheternas krav på ett födelsebevis och saknar därför betydelse. Efter att ha skickat in 600 gram handlingar kom de således tillbaka. Det hör till saken att alla dessa handlingar var tvungna att översättas av en auktoriserad översättare, vilket vi givetvis även gjort med ”födelsebeviset” från Skattemyndigheten.

För att få hjälp och råd vände vi oss till Svenska Ambassaden i Paris där man var mycket hjälpsamma och författade ett brev på franska att datautskriften från Skattemyndigheten var ett födelsebevis, varefter man satte dit sin officiella stämpel. Detta hjälpte föga. Efter noggrann läsning av skälen till att vi återigen fick tillbaka hela vår lunta med handlingar undersökte vi ordet ”apostille” som nämndes och förstod att apostille är en legaliseringsprocedur som gör att alla officiella dokument från alla EU-länder skall godkännas i samtliga andra länder. Sådan stämpel fås hos Notarius Publicus och kosta 600 kronor per dokument. Nu funkade allt och det var bara att vänta. Som kuriosa kan nämnas att det inte är någon enkel process att få fram officiella dokument om familjehändelser i Sverige där tingsrätt, församlingar och Riksarkivet kan komma ifråga. Som släktforskare klarade jag det dock. Den specialintresserade kan läsa här.

Två år senare hör vi av myndigheterna och blir kallade till en intervju. Vi hade i vår enfald trott att bedömningen av en EU-medborgare skulle vara lite enklare än för någon med ursprung utanför EU, men icke så. Vi hade även trott att vi skulle bedömas som ett par (anknytning som det heter) men så är inte fallet. Ett av kraven för att godkännas är kunskap i franska språket, ett annat är kunskap om franskt liv, fransk kultur, historia och regelverk, vilket skall framgå vid intervjun. Min fru talar flytande franska och jag kan klara mig att tala om alldagliga saker samt läser franska hyfsat bra. På grund av en hörselskada så har jag emellertid svårt att uppfatta allt man säger, vilket inte bara gäller franska för övrigt, men är naturligtvis svårare på ett språk jag behärskar sämre. Jag hade litat till att min fru skulle hjälpa mig med detta, men så blev det inte så jag insåg att jag knappast skulle kunna klara de språkliga kraven. Ofta är ju inte språkkraven något problem eftersom en stor grupp av de som söker medborgarskap just i Frankrike kommer från tidigare franska kolonier och har franska som första- eller andraspråk. Problemet uppstår emellertid för övriga EU-medborgare där bristande kunskap i franska språket ofta blir ett hinder.

Kommentar: För personer som inte är pensionärer krävs ett intyg på genomgången utbildning eller en skriftlig test. Vår översättare som är dansk-fransk och är auktoriserad tolk från skandinaviska till franska för domstolarna i Montpellier avkrävdes intyg om genomgången kurs trots att han var auktoriserad som tolk av samma prefektur som avkrävde intyget.

Handläggaren var emellertid tillmötesgående och gick med på att jag skulle få frågorna i skriftlig form under samtalets gång varför vi såg fram emot intervjun. I mellantiden träffade vi emellertid engelska bekanta som just genomgått sin intervju, vilket förskräckte oss båda på grund av sitt innehåll.

De berättade att hustrun ganska omgående fått beskedet att hon inte kunde få medborgarskap på grund av bristande språkkunskaper. Hennes man däremot skulle granskas närmare och besked skulle ges inom sex månader till ett år. Avgörandet berodde på hur han klarat av att visa att han assimilerats i Frankrike.

De hade avkrävts omfattande och detaljerade frågor om Frankrike, som att namnge franska filosofer och redogöra för deras tankar eller namnge en fransk konung och vad han främst var känd för, samt flera andra ämnen, som gemene man knappast är insatta i. Frågorna om fransk kultur och samhälle genereras slumpvis ur en databas så varje person får inte samma frågor utan de kan variera ganska mycket. Vidare fick våra vänner frågor om vilka TV-program de ser på och vilken fransk mat de lagar i hemmet. Alla svar nedtecknades ord för ord och skulle utgöra underlag för eventuellt godkännande.

Kommentar: När vi berättade för franska vänner om detta såg de mycket besvärade ut och erkände att de inte skulle klara någon av de frågor om landet som vi relaterade. I och för sig så lagar vi mycket franska mat och ser nästan bara på fransk TV och kan nämna och diskutera såväl franska filosofer som kungar, men vi stördes av det orimliga i situationen. Vi har ändå bott helt eller delvis i landet i 25 år och betalat skatt och försörjt oss själva. Vi blev särskilt störda av de mycket personliga frågorna om privatlivet och såg dessa som integritetskränkande. Speciellt som de nedtecknades ordagrant och utgjorde underlag för beslut.

För att göra en jämförelse mellan Sverige och Frankrike så tar enbart handläggningen av ett medborgarskapsärende nästan lika lång tid som det i vissa extrema fall tar i Sverige att få medborgarskap efter ankomst. Undersökning av ens historia och vandel, samt kraven på kunskap, anpassning till landets kultur och förmåga att försörja sig skiljer sig avsevärt mellan länderna. De utgör två extremer när det gäller krav.


söndag 21 april 2019

”I Sverige tar vi i hand”


Alla känner säkert till rubriken som ett av de många oförglömliga uttalanden som svenska folkets store ledare och tänkare gett landet. Det har ju blivit några för eftervärlden att begrunda vid det här laget. Alla levererade med den mästrande ton som inte ligger långt efter min gamle rektor Ludwigo Hagwaldos – men han hade mer humor.

Att jag kommer att tänka på det beror på att jag läste dagens intervju med Cecilia Wikström i Expressen. Hon berättar där att hon varit en nagel i ögat länge på sina svenska partikamrater för att vara alltför europeisk. Hon har nämligen bland annat pussat på kind när hon mött dem – något som man för övrigt gör i de flesta europeiska kretsar. ”I Sverige hälsar man med en kram”, fick hon höra.

Så – hur är det nu då? Hälsar man genom att skaka hand eller med en kram i Sverige. Eller är det också en viktig vänster-högerfråga?

Som så ofta vandrar mina tankar tillbaka till mina rötter i Bergslagen där den största synd man kan ertappas med är ”att göra sig märkvärdig”. Min far var kommunens ledande politiker och naturligtvis som skogsarbetare också S-politiker. I hans plikter ingick bland annat att å kommunens vägnar uppvakta alla bankdirektörer och andra betydande potentater när de hade jämna födelsedagar. Han skämtade då om alla tanter som han förväntades krama och i vissa fall även luftpussa på kind, vilket för honom var väldigt främmande och just ”att göra sig märkvärdig”. Det var klart en klassfråga på den tiden huruvida men skakade hand eller kramades. Jag har en känsla av att det fortfarande är både en klassfråga och en fråga om stad och land i vissa kretsar i Sverige.

Efter att ha bott 12 år i Frankrike nu så har jag viss erfarenhet av hur man hälsar artigt i olika kulturer i Europa och det är inte helt okomplicerat. Speciellt inte vid möten mellan kulturer. Bara det naturliga franska kindpussandet är en konst att förstå. Skall man pussa två, tre eller till och med fyra gånger och vilken sida skall man börja på? Man får göra olika med olika personer beroende på varifrån de kommer i landet och vilken relation man har till dem och gå på känsla och observera de små variationerna i kroppsspråk. Det där löser sig med tiden. Då är det svårare att veta hur man gör när man möter svenskar och andra nationaliteter i Frankrike eller när man är på besök i Sverige. Det är lätt att man automatiskt faller in i det man gjort i över ett decennium och då kan det bli tokigt.

De flesta utlänningar i Frankrike tar gärna till sig det franska sättet att hälsa med förtjusning så det är inget problem – det är bara att pussa på. Däremot är det känsligare svenskar emellan när man möter dem i Frankrike. Där förväntas man ibland att använda den svenska modellen, men eftersom de man möter utomlands ofta är lite mer ”sofistikerade” så blir det kramar som gäller – inte handskakning. Det kan uppstå viss villrådighet ibland.

Då är det betydligt känsligare när man besöker sina hemtrakter. Risken att ”göra sig märkvärdig” är överhängande. Det blir att välja mellan kram och handhälsning, beroende på relationen till personen i fråga. Lite samma som valet mellan handskakning och pussande i Frankrike. Inte ens där pussar man en okänd person – det krävs en viss grad av närhet åtminstone under en trevlig middag.

Som jag ser det finns det bara ett vettigt sätt att förhålla sig till detta problem. Man tar seden dit man kommer så riskerar man varken att vara oartig eller ”göra sig märkvärdig”. Om man i främmande kulturer inte vet vad som är vanligt får man vara observant på den andre och härma efter. Oftast funkar det eftersom man i många länder inser att folk från andra kulturer inte kan uppföra sig. Men - ibland kan ju sättet att hälsa ha djupare ideologiska eller religiösa innebörder och då får man passa sig så man inte nedvärderar eller förolämpar den andre. Men även där finns situationer där det, av egna moraliska principer, finns anledning att göra undantag. Det får bli en bedömningsfråga.

Vi har uppmanat våra närmaste vänner i Frankrike att säga du med skiftande framgång. Ofta är det i sin ordning och betraktas positivt, men i några fall är det svårare. En vän och granne är helt tillfreds med att vi säger Du till henne men kan inte förmå sig till att göra det tillbaka. Två andra grannfruar förbjuder oss att säga Madame – de känner sig så gamla då. De vill bli tilltalade med förnamn, vilket normalt är ganska familjärt och en heder mot oss.

Vi äldre minns kanske när statsrådet Ulla Lindström vägrade att göra en underdånig hovnigning för drottning Elisabeth, vilket fick många att endera respektera henne eller avsky henne. Aktuella frågor i Sverige är vägran att ta kvinnor i hand av religiösa skäl eller journalister som säger Du till den svenske kungen i TV, på samma sätt som till alla andra intervjuobjekt, eller svenska feministiska ministrar som täcker sitt hår vid möten med fundamentalistiska patriarkala regimer utomlands.

Så enkelt var det Stefan!

söndag 17 februari 2019

Samhällskontrakt och dess förändring


Mellan 2002 och 2007 arbetade jag delar av min tid i Hong Kong. Det som var så chockerande för en svensk var den mängd av tiggare som man fann på stadens gator. Samtidigt läste man om den stora hemlöshet och trångboddhet som fanns i staden och till följd av det var det ganska vanligt med uteliggare.

Jag fick ofta frågan hur det var i Sverige med hemlösa och med tiggare. Nu hände detta sig på den tiden när sådant inte förekom, eller åtminstone var väldigt ovanligt, i Sverige, vilket naturligtvis väckte viss nyfikenhet hos mina vänner i Hong Kong. Jag försökte förklara detta så gott jag kunde.

Jag berättade att man i Sverige hade ett solidariskt system av socialt omhändertagande – det man idag kallar samhällskontrakt – som gjorde att ingen skulle behöva tigga eller ens vara i behov av välgörenhet. Att det till och med var en vanlig åsikt bland människor och bland de organisationer som företräder svaga grupper att välgörenhet var förnedrande. Att det var samhällets skyldighet att ta hand om alla medborgare på ett sätt så att de kunde ha ett med andra likvärdigt liv. Denna inställning var mycket svårt för mina vänner i Hong Kong att förstå – dvs. att det skulle vara förnedrande att stödet till de sämre lottade skulle vara beroende av enskildas välvilja.

Angående hemlöshet var mina kunskaper små, men jag trodde mig veta att det inte var särskilt vanligt, men att det fanns grupper som föredrog att leva primitiv hellre än att ta hjälp av samhället.

Vari består då den stora skillnaden? Varför är det så vanligt med tiggare på Hong Kongs gator? Varför ger Hong Kongborna så villigt till dessa tiggare?

Den huvudsakliga orsaken är att det inte finns något solidariskt samhällskontrakt. Att få ett barn som av någon orsak inte kan bidra till familjen eller ens försörja sig själv är en katastrof. Att råka ut för en sjukdom eller skada som får samma följder är likaså en katastrof. Samhället ger inget stöd i sådana situationer. Den enda ”hjälp” som kan fås i sådana situationer är den organiserade brottsligheten – triaderna - som helt kontrollerar tiggeriverksamheten på gatorna. Att lämna över sitt barn eller sin handikappade familjemedlem till triaderna garanterar åtminstone att denne får tak över huvudet och mat för dagen. Motprestationen är att personen körs ut till anvisad plats varje dag för att tigga ihop pengar till ”sina välgörare”. Triaderna ”äger” platserna i staden där de placerar ut tiggare och konkurrerande fristående tiggare tolereras inte.

Varje medborgare i Hong Kong är medvetna om detta, men inser också att det är det enda som står till buds för dessa människor, förutom några religiösa hjälporganisationer. Man ger således villigt allmosor eftersom det är nödvändigt för tiggaren att vara lönsam. Ofta får man ett klistermärke i gengäld att sätta på rockslaget. Vid vissa religiösa högtider är det speciellt viktigt att man har ett sådant märke som visar att man tar sitt ansvar mot sina medmänniskor.

Nu finns det en annan, religiös, drivkraft för att detta system skall fungera också. Det finns en stark tro inom de flesta asiatiska trosriktningar att man kommer till saligheten – vad den nu kallas inom den tro man omfattar – genom att ge allmosor eller ge stöd åt en behövande människa. Man kan således säga att tiggarna fyller en funktion genom att vara objekt för den enskilda människans välgörenhet och belöningen för sin godhet får man i evigheten. Den direkta belöningen för den goda gärningen är ofta ett välsignande ord som tack.

Kanske man kan kalla även det system man praktiserar i Hong Kong för ett slags informellt samhällskontrakt. Man kan hur som helst konstatera att det skett ett paradigmskifte i Sverige på bara ett decennium i dessa frågor och vissa likheter med Hong Kong kan skönjas.

Underligt nog har inte samma förändring skett i mitt nya hemland Frankrike där tiggare på gatorna är ytterst ovanliga - åtminstone i de städer runt om oss i sydvästra delen av franska Medelhavskusten.