Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 30 juli 2009

Den nya svenska kriminaliteten - konsten att skilja på att återanvända och att återvinna


Jag minns när jag på sjuttiotalet bodde i Onsala och hade bestämt att jag skulle städa garaget. Jag beställde container för dyra pengar och ställde upp på en ledig gräsplätt i kvarteret. Containern blev snart full upp till kanten av sådant som jag ansåg behövde slängas. Snart kom den förste grannen och undrade om det var OK om han tog en grej bland mina slängda saker som han behövde. Självklart fick han göra det. Den ene grannen efter den andre kom i samma ärende och när morgonen kom var det bara en tredjedel kvar i containern.

Nu skulle ju den nästan tomma containern ändå betalas så vi grannar gick tillsammans och städade området och fyllde den med bråte, kvistar, brädor och annat som inte borde ligga kvar i naturen.

Jag hörde på nyheterna i morse att svenska återvinningsanläggningar har oerhörda problem med stölder och vandalisering. 30% av avgifterna går till bevakning och till elstängsel för att hålla folk ute som tycker att man skall återanvända saker även om dom en gång är slängda. Nu är det emellertid så, enligt svensk logik, att så snart man kört in på området så betraktas skräpet som kommunens egendom. Såldes är det stöld att återanvända något som någon annan slängt. Att ta sig in på området genom att klippa upp staketet är naturligtvis skadegörelse.

Jag kan då berätta att här i Frankrike har man löst detta problem på ett, som man själv tycker, tillfredsställande sätt. Varje by har en återvinningsanläggning med en anställd som hjälper till att sortera och lasta ur. Allt som han ser går att göra sig nytta av ställer han åt sidan och det får bli en liten extra bonus på hans lön när han avyttrar dessa saker. Dessutom är anläggningen öppen för gångtrafik även då den är stängd, vilket gör att sakletare kan gå dit och göra fynd och återanvända om man vill göra sig besväret. Framför allt många zigenare har som inkomstkälla att renovera sådant som andra slängt. Dessa saker säljs sedan på någon av de otaliga "vide grenier" - vindsröjningsmarknader - som finns ett par gånger om året i varje by. Där hyr kommunen ut platser för sådan försäljning - däremot får man inte ordna privata loppmarknader hur som helst.

På det här sättet har man löst ett antal frågor samtidigt. Dels blir användbara saker återanvända i mycket stor utsträckning. Dels undviker man bevakning mot stölder och inte blir det någon vandalism heller eftersom man kan komma in utan att förstöra staketet. Jag tror dessutom att de extrainkomsterna som personalen och sakletarna kan få är välkomna och dessutom är det trevligt att gå på loppmarknad. Många av de beslag och smidesdetaljer som vi behövt till vårt 250 år gamla hus har vi hittat på sådana marknader. Det är då någon som letat igenom det som byggfirmor och privatpersoner slängt efter en renovering eller rivning och hittat gamla fina saker som man skruvat loss och putsat upp.

Som ni förstår har Frankrike en oerhört slapp kultur där man inte ens drar sig för att återanvända det som en gång är kasserat. Dessutom är de kommunalt anställda genomkorrumperade eftersom dom säljer till sig anförtrott gods. Jag kan dessutom berätta att det förekommer att man ger sopkillarna en slant som tack för att dom tar med något extra bökigt gods ibland - MUTOR!

Samtidigt har ju den svenska kriminaliteten fått ett helt nytt ansikte i och med alla dessa fruktansvärda miljöbrott som begås dagligen. Jag tänker på den gamla damen som ställde sin stekpanna bredvid återvinningscontainern och nu får man höra detta om folk som faktiskt stjäl kommunal egendom som medborgarna har kasserat. Det enda sättet måste vara att höja kommunalskatten så man kan ha dygnetruntbevakning med patrullerande trupp och videokameror av alla återvinningsstationer för att stävja denna bottenlösa omoral.

torsdag 23 juli 2009

Det är stressigt att vara pensionär

Nu åker vår vän Eva hem efter tre veckor hos oss - vi kommer att sakna henne. Å andra sidan står Madelaine och väntar på Gironas flygplats när vi lämnar av Eva så vi får trevlig sällskap i ytterligare en dryg vecka. Senaste veckan har varit intensiv - jag förstår inte hur någon kan ha tid att arbeta så mycket som man har att stå i när man är pensionär. Medan tjejerna ägnat sig åt att sola och shoppa har jag rennoverat dörren till vår vinkällare. Det blev lite för varmt för vinet. Dessutom har vi varit på IKEA idag och köpt nya sängar medan Eva stannade hemma och städade hela huset!!

Vi har legat och knôt i vår patetiskt smala grand lit, som fransmännen kallar sina 140 cm breda dubbelsängar, i två år nu. Det följde med huset ett par underbart vackra antika sängar som vi inte haft hjärta att göra oss av med. Nu har jag emellertid kommit på att jag kan bygga om och bredda dom på ett snyggt sätt så vi kan bygga in två sådana där motordrivna sängar som finns numera. I morgon blir det montering för mig medan tjejerna åker till stranden. Vad gör man inte för att slippa ligga vid en stranden och steka sig?

Annars har det varit mycket mat den senaste tiden. Igår besökte vi en fantastisk restaurang i Bizanet som vi blev rekommenderade. Den heter La Table de Château och har både oerhört fin mat och trevlig betjäning. I kväll bjöd grannarna på en måltid för att minnas vår resa till Casablanca tillsammans. Enkel förrätt på frissésallad med hårdkokta ägg och myntablad. Dressingen var klassiskt fransk som ni borde lära er:

Ta vitlök eller charlottenlök efter smak - hacka den fint, tillsätt en matsked vinäger, en matsked fransk senap och en matsked god olivolja, salt och peppar. Rör med en träsked tills det blir krämigt, tillsätt vanlig olja försiktigt under omrörning tills ni får en krämig fast sås i tillräcklig mängd. Det är ungefär som att göra majonäs. Lägg i salladen precis före serveringen och vänd tills all sallad fått lite dressing på sig.

Huvudrätten var Tajine på lamkött med syltade citroner, sparrispotatis, och lök. Oerhört fint kryddat enligt marockansk tradition. Till efterrätt fick vi hemgjorda gasellhorn som är kakor som lite påminner om danskarnas kransekage, men mycket mer smakrika med bl. a. apelsinblomsvatten i mandelmassan. Jag måste nämna en av ostarna vi fick. Det var en Camembert på chèvre (dvs. getmjölk) som är lite ovanligt men väldigt gott.

I morgon är vi bjudna till våra amerikanska vänner på traditionsenlig Hamburger Martini Friday och på lördag morgon skall vi upp i ottan för att hinna till Evas plan i Girona.
Temperaturen ligger kring 35 grader, men idag var det ganska fuktigt i luften, vilket vi upplevde när vi åkte till IKEA i hyrd skåpbil utan AC. I morgon skall det bli strålande förutspår vädertjänsten.

Jag har förresten fått ett frispel idag. När jag åkte in i IKEAS parkeringshus insåg jag för sent att den hyrda skåpbilen nog var i högsta laget för parkeringshuset. Den fria höjden blev mindre och mindre ju längre in vi kom och jag såg framför mig hur jag skulle fastna och korka till hela parkeringshuset. Min fru gick före och syftade och på värsta stället hade vi EN centimeter till godo. Efter en sådan tur känner man sig oövervinnerlig!!


Däremot trivs jag inte i mitt nya skäggiga anlete som damerna i min omgivning mer eller mindre har tvingat mig att skaffa. De försöker på allehanda sätt att få mig att avstå att raka mig. Hur tusan motstår man ett tjejgäng som som minst uppgår till fyra och ibland kan bli så många att jag knappast kan hålla räkningen.

onsdag 22 juli 2009

Nu är katastrofen här - igen!

Vi har förstått att Sverige skall drabbas av en pandemi av svininfluensa av fruktansvärda mått - kan man kalla det pandemi om det är lokalt över Sverige? Att det åtminstone verkar ha tagit oanade proportioner just över Sverige grundar jag på debatten i Sveriges Radio samt diskussioner jag haft med personer av olika nationalitet i min omgivning. Här i Frankrike är det ingen stor grej längre. Härom dagen hade man en lugnande notis i tidningen som konstaterade att man hade framställt väldigt mycket vaccin om det skulle bli nödvändigt att använda det. I USA har 30 personer dött på en befolkning av 300 miljoner. Liksom "Spanskan" en gång i tiden så drabbas främst små barn och unga som inte med åren fått en naturlig resistens mot allehanda släktingar till svininfluensan, så för den gruppen finns tydligen en viss risk.

Man blir lite förfärad när man hör den upprörda debatten om massvaccinering i Sverige. Det är numera fastställt att Sverige skall drabbas av svininfluensan. Dessutom skall man bli oerhört sjuk, troligen dö. Det jag har hört från andra källor är tvärtom att denna typ har ett ovanligt "snällt" förlopp. För att skrämma folk ytterligare har man inventerat tillgången på respiratorer på svenska sjukhus för att rädda livet på så många som möjligt. Nu kan det ju mycket väl hända att svenska media och politiker vet mer än andra - det är ju fallet i så många andra frågor - men man måste ju inte blåsa upp saker till sådana hysteriska proportioner och skrämma livet ur folk.

Som jag säger så blir man lite luttrad när man som jag har arbetat i Hong Kong både vid utbrottet av SARS och fågelinfluensan och erinrar sig hur vi skulle drabbas av galna kosjukan en gång i tiden. Är det någon som minns förutsägelsen om jordens undergång vid millennieskiftet på grund av den sk milleniebomben. Alla datorer skulle stanna vid midnatt till det nya seklet - respiratorer och kärnkaftverk skulle stanna, de senare skulle dessutom få härdsmälta, trafikledningen på järnvägen skulle kollapsa och tågen köra in i varandra, alla trafikljus skulle bli sjövilda med omfattande trafikolyckor som följd. Jag har roat mig med att fråga datakonsulter från olika håll i världen om dom känner till en enda dator som stannade. Då ler de med hela ansiktet och säger: "Nej vi fann aldrig några tecken på det, men det gav en väldig massa arbete under ett par år".

Man erinrar sig osökt den gamla sketchen med Martin Ljung när han säger till kaptenen: “tänk om det inte blir något krig, då står du där med din ärtsoppa och alla kanoner” .

Jag tror man måste vara medveten om att det finns en mycket aktiv katastrofindustri idag som tjänar massor av pengar och inflytande på att skrämma livet ur oss så vi kräver att politikerna skall använda våra skattepengar till än det ena än det andra.

Katastrofindustrin omfattar företag som säljer lösningar på problemet till oss, politiska partier som värnar om än det ena än det andra, internationella organ som får mer resurser, högre pensioner och mer inflytande, givetvis media som tjänar massor på sk.nyheter samt inte minst forskarna som får massor av pengar för att beskriva omfattningen av hotet samt försöka finna lösningar på problemet.

måndag 20 juli 2009

Att vara forskare idag är jättesexigt - eller konsten att handskas med önskvärda lögner och oönskade sanningar.

Jag minns för länge sedan när forskning betraktades som en ganska udda företeelse som vissa stofiler ägnade sig åt. Vi som forskade drevs av en oerhörd längtan efter att förstå saker och kanske också en lite självgod längtan att förklara för andra hur det faktiskt förhöll sig. Så kallade vanliga människor hade en något överseende attityd till forskare - det var dom där som inte insåg saker som alla andra insåg med hjälp av sunt bondförnuft. Man hade en sund skepticism och var, helt riktigt, klara över att det var skillnad på vanlig sanning och vetenskapligt fastställda sanningar.

På den tiden talade man om fri forskning, vilken var den som var betald av samhället och uppdragsforskning som var betald av företag och organisationer. Man ansåg nog att den fria forskningens resultat var mer sanna och några menade att uppdragsforskningen kunde vara ren prostitution. Inom mitt område var det LO som först kom på att man kunde använda den "fria forskningen" i politiskt syfte. Vi skojade om att för att få stöd av LO ville dom inte bara medverka i definitionen av problemet - dom ville också bestämma över metoderna och slutresultatet. Riktigt så illa var det väl inte annat än i några få fall, men skämtet visar på hur oerhört otänkbart det var att finansiären skulle styra forskningsresultaten.

På den tiden använde politiker och andra makthavare forskarnas resultat som underlag för hur man skulle prioritera olika insatser i samhället, vilket är en historikt vanlig roll för forskningen. Hur det har gått till och när det blev annorlunda vet jag inte riktigt, men det har nog varit en krypande negativ utveckling sedan dess. Numera har forskningen som huvudsakliga uppgift att understödja de sanningar som politikerna redan har bestämt sig för är sanna - helt oavsett hur tokiga dom kan vara ibland. Forskarna har i många fall blivit, vad Jan Guillou kallar, nyttiga idioter.

Det för å andra sidan det goda med sig att forskares status i den offentliga debatten har ökat oerhört. Att vara forskare har blivit något riktigt sexigt. Man måste ju uppvärdera dom som skall ge vetenskaplig tyngd åt de samhälleliga dogmerna och de politiskt korrekta åsikterna. Man hör allt mer hur både politiker och vanliga människor refererar till "forskningen visar", ett enat forskarsamhälle anser" och andra liknade uttalanden.

Hur kan man då få stora delar av forskarsamhället att ändra sig från att vara sanningssägare till att vara följsamma megfoner för det politiska samhället? Svaret är forskningsfinaniering. Dels skriver man regler för forskningsfinansiering som redan från början slår fast vilka frågor som är viktiga och mindre viktiga. Detta gör huvudsakligen på politiska grunder. För det andra styr man resultaten genom att forskare som kommer fram till "fel sanningar" inte får några forskningsmedel. Skulle någon forskare envisar med att inte rätta in sig i ledet äventyrar han/hon hela sin forskargrupps försörjning och hans/hennes resultat förbigås eller refuseras i olika sammanställningar av kunskap inom området.

Vi forskare har blivit oerhört skickliga på att kringå detta utan att våra övervakare förstår det. Dels måste man lägga ned mängder av arbete på att gödsla sin ansökningar med alla de politiskt korrekta orden när man ansöker om pengar. Ibland klämmer man in politiskt gångbara floskler på ett sätt så man rodnar när man själv läser det.

Man kan också stämma i bäcken och ägna sig åt lobbyverksamhet. Om man på ett skickligt sätt kan övertyga samhället, media och politikerna om att världen kommer att gå under, mänskligheten drabbas av oerhörda fasor eller att det åtminstone kommer att bli väldigt besvärligt om inte just de frågor som jag forskar om finner sin lösning så är ens lycka gjord. Då får man hela kraften av dessa grupper på sin sida och behöver bara sitta där och håva in forskningspengar och professuren har man som i en liten ask. Man kanske till och med kan få bli sommarpratare i radio.

Om man kommer fram till obekväma slutsatser får man i sammanfattningen uttrycka sig så vagt att det kan tolkas lite hur som helst och sedan i mer vetenkapliga termer berätta vad man verkligen kommit fram till. Detta är givetvis inte helt riskfritt, men oftast läser politiker och journalister bara sammanfattningen. Nackdelen är att man blir ytterligare ett alibi i den politiska processen och bara kollegor som förstår helheten inser vad man faktiskt kommit fram till. Nu talar jag om dom obstinata forskarna - dom mer följsamma och framgångsrika kommer oftast fram till "rätt resultat" direkt utan kringelikrokar.

Fortfarande kan man höra från media och medborgare att de forskare som med offentliga skattemedel kommer fram till rätt resultat är hedelvärda, medan dom som med finasiellt stöd av företag och organisationer kommer fram till något avikande är "köpta". Visst finns fortfarande beställningsresultat inom den privata forskningen precis som i den samhällsfinasierade idag, vilket med förlov sagt är urbota dumt. Ljuga för sig själv måste vara höjden av stupiditet. Å andra sidan blir företagens pengar idag en möjlighet för många hederliga forskare som inte vill bli politiskt styrda att bedriva sitt sökande efter ny kunskap. Ibland betalar faktiskt företag utomstående forskare och utvecklare för att ifrågasätta de egna experterna som ofta är alltför rädda om sina karriärer för att komma fram till hur det faktiskt förhåller sig. Man skulle ju kunna begära att samhället hade samma attityd till forskning och utveckling.

Jag har medvetet undvikit att utpeka särskilda forskningsområden eller påstå att vissa vetenskapliga sanningar i tiden är falska. Mitt budskap är att det inte är huvudfrågan. Huvudfrågan är att forskning alltid måste söka efter kunskap oavsett om det stödjer eller motbevisar det vi tror är rätt. Speciellt i de fall då vi alla är överens i en fråga är det forskningen absoluta uppgift att försöka finna alla de hål i våra sanningar som är möjliga. Listan av politiskt korrekta vetenskapliga slutsatser som har visat sig var fel kan göras lång genom historien. Allt från uppfattningen att jorden var platt till den framgångsrika svenska forskningen om rasbiologi under 1900-talet.

För den läsare som misstänker att det här är åsikter från en rättshaverist och före detta strandad forskare går det att kolla upp mig - man kan ju alltid att Googla på Jan Åke Granath. Sedan får ni bedöma om det ni finner bevisar att jag har varit en korrumperad opportunist, duktig retoriker eller en någorlunda hederlig forskare.

lördag 18 juli 2009

Livet är inte så jävla misslyckat som en örebroare skulle sagt när det är toppen

Det blåser ganska mycket just nu, men det är 20 grader och nästa vecka skall vinden mojna så det blir mer angenämt. Vi har varit på konstutsällning idag uppe på garriguen i ett gammalt fårstall. Efteråt åkte vi till vår engelska väninna som vi har tomatodlig tillsammans med och skördade. Vi plockade också ned mängder av mogna fikon från hennes träd så dom inte skulle falla ned i gräsmattan och ställa till det. Jag skall göra mer fikonglass, vilket är delikat.

I morgon är vi inbjudna till vinprovning och konstvernissage på en bra vingård i närheten. Efteråt bjuder vi våra grannar på middag - det blir grillspett på ankbröst med fikon som huvudrätt. Vet ni förresten att ordet vernissage är franska och betyder fernissning. Det sista man gjorde med en oljemålning innan man ställde ut den var att fernissa den - därav namnet på utställningen.

Jag har ägnat den sista veckan åt att bygga om dörren till vår vinkällare - den håller inte värmen ute. Dörren är mer än två hundra år gammal och ganska äten av trämask så det är ett jättearbete att renovera den utan att förstöra det huvudsakliga intrycket. Eftersom jag lever i en av kvinnor dominerad miljö blir min uppgift att göra allehanda grovarbeten - eller "You are the muscles" som vår engelska väninna säger. Kul att ha en roll! Ibland blir det lite jobbigt med bara tjejsnack och tjejvärderingar. På nästa veckas program står att sätta dit en ny front på diskmasinen hos vår engelska väninna.

Eva - vår, men framför allt min frus, väninna från barndomen - stannar en vecka till och på Gironas flygplats byter hon plats med en annan mycket god vän. Vi kommer att att ta en tur till de fantastiska romersk-grekiska ruinerna i norra Spanien när vi är i krokarna.

Vi har just ätit något så ofranskt som en winerschnitsel med ett gott lokalt vin som tjejerna har gjort ordning medan jag snickrade. Det kallar jag en värdig belöning. Nu får det bli en god amerikansk rågwhiskey - Old Overholt Straight Rye Whiskey - och en cigarr från Havanna. Det lär vara den enda tillverkaren av gammal hederlig vildavästernwhiskey som finns kvar enlig våra amerikanska vänner som gav den till mig som gåva.

onsdag 15 juli 2009

Konsten att sälja mediokert vin och få folk att tro att dom får något extra

Konkurrensen på vinmarknaden är mördande idag. Därför poppar det upp en massa mer eller mindre kreativa sätt att sälja viner som annars skulle vara svårt att finna någon marknad för.Vi bor i ett område som har oerhört god kvalitet och som nyligen fått en egen terroir, dvs den franska kvalitetsnämnden för viner INAO har tilldelat området en egen appelation - AOC Corbiéres Boutenac. Många av traktens vinodlare ser detta som ett lyft och lever upp till dom nya strängare bestämmelserna för odling, men många resonerar som många bönder gör i hela världen - det gäller att sälja så mycket som möjligt. Den förstnämnda kategorien är förtvivlade om det kommer för mycket regn när druvorna skall mogna så saften blir urlakad, den senare kategorien jublar eftersom det blir mer tyngd att sälja till kooperativet.

Att leva på vinodling i en region där kvaliten är hög är inte lätt. Därför finns det mängder av sätt att placera sig på marknaden som det heter, för att leva på sitt jobb även om inte förmågan att göra goda viner är på topp.

Ett allt populärare sätt som både mer enkla vinodlare och några av dom som gör kvalitetsviner praktiserar är att ha vingårdrestaurang. Man serverar då vällagad mat till rimliga priser inklusive egna viner som väljs ut glasvis så de passar precis till den mat gästen betällt. En av de mest välkända vinodlarna i Frankrike och utomlands Gerard Bertrand på Château L'Hospitalet har dessutom vinbuffé som ingår i dagens lunch. Man får då dricka hur mycket man vill, något som är lika riskfritt i Frankrike som att ha fri backning av potatis på en svensk restaurang. Man dricker inte mer än vad som behövs till maten här. Vi såg emellertid ett engelskt sällskap senast vi var där som bar rågade!!! glas vin i skytteltrafik under måltiden. Snacka om att dom drog i sig mängder för att det var gratis. Givetvis köper gästerna sedan med sig vin från vingården och har dessutom ett positivt minne av vinodlarens vin med sig hem.

Ett annat sätt som börjar bli vanligt är att tillverka ekologiskt odlat vin. Nu är inte alla ekologiskt odlade viner av sämre kvalitet än vanliga viner. Vi känner några utmärkta vinodlare som också gör ekologiskt vin av hög kvalitet, men om man inte riktigt förmår konkurera med kvalitet så är den ekologiska vägen utmärkt. Man har då en växande kundkets i hela världen som främst bryr sig om framställningssättet och därför har stor tolerans med hur det smakar. Nu kan jag inte begripa varför nästan alla viner från ekologiska odlare jag provat håller en lägre kvalitet eftersom framställningssättet skiljer sig marginellt från det som vanliga odlare praktiserar. Den stora skillnaden är att man inte får använda bekämpningsmedel i förebyggande syfte, endast om man får angrepp av skadeinsekter. Det enda skälet jag kan komma på är att dom helt enkelt inte är lika bra vinodlare. Jag tror att vilken bra vinodlare som helst skulle kunna framställa superviner under de ekologiska bestämmelserna. Reglerna för ett traditionellt odlat Corbières Boutenac är exempelvis avsevärt strängare än för ekologiskt odlat vin.

Ett sätt att kränga viner som inte kan konkurrera på annat sätt är den populära metoden att hyra ut en vinrad för en säsong. Jag har förstått att det har blivit populärt i Sverige. Många vänner frågar oss om vi inte är delägare i någon vingård och har några rader. Jag förstår inte varför man skall ha det. Att hyra en rad för 2000-3000 kronor/år från en medioker vingård och få hämta - "på egen köl" som det heter i tullbestämmelserna - 20 flaskor vid årets slut förefaller inte att vara någon bra affär. Tänk så mycket goda viner man kan få för dom pengarna.

Slutligen har vi metoden att sälja halvtaskigt vin i överdekorerade flaskor. Varje ställe där turister samlas erbjuder flaskor med allt från Eiffeltorn till ostron och dovhjortar på till lättlurade gäster. Fantasin flödar - golfspelare, fotbollslagsloggor, konstnärer, popidoler, skruvade flaskor, flaskor som skepp, flaskor som hundar - allt finns. Gemensamt för alla är att vinet oftast är uselt. Jag fick en oerhört vacker kasett med Bordeauxviner med jaktmotiv av några vänner. Vinet var med förlov sagt enkelt, men jag läste att det var en storsäljare på det finska systembolaget Alko, just på grund av jaktmotiven. Det gick visst under namnet "jaktvin" eller "jägarvin" i Finland. Som om finska jägare skulle dricka rödvin på passet!!?

Mitt råd är att dricka lokala viner var man än är i vinländerna - dom passar bäst till den lokala maten. Prova gärna franska viner på svenska restauranger, men undvik Bordeaux och Bourgogne. Dom är ofta dåliga för sitt pris och få av oss har råd att köpa dom riktigt goda vinerna från dom områdena. Däremot kan man få superviner från Corbières, Fitou, Saint Chinan och Minervois eller norra delen av Languedoc som Pic St Loup och Montpeyroux för under hundralappen.

onsdag 1 juli 2009

Lätt sommarmat i värmen

Nu är det varmt!!! I Narbonne var det varmast i Frankrike idag - 35 grader i skuggan. Det är ungefär vad vi har här också. Lyckligtvis så är luftfuktigheten omkring 25% så det känns inte så farligt om man håller sig i skuggan och har något på huvudet. Solen kommer rakt uppfrån så det hjälper.

Det är tydligen varmt i Sverige också och som sig bör klagar svenskarna på att det är för varmt, tidningarna skriver om hudcancer och det varnas för skogsbränder och annat elände. Jorden går under snarast genom att hela Sverige blir öken och nästa vecka när det regnar så kommer man att drunkna under sex meter vatten. Det gäller att vara orolig hela tiden annars kommer man inte till himlen. Det visste redan min gamla mormor som alltid nogsamt framhöll vilket svårt liv hon hade haft om nu Gud skulle höra eftersom hon trodde sig veta att njutning och tillfredsställelse med livet var inget man kunde komma dragande med vid himlaporten - nej där gällde det jämmer och elände om man skulle släppas in.

Jag tycker det är härligt för det mesta! Det gäller bara att anpassa sig efter förhållandena. Dessutom är det nyttigt med sol och värme - vi laddar våra solbatterier och får massor av vitaminer genom solens nyttiga strålar. Även med hatt och när man går i skuggan kan man njuta - man behöver inte pressa. På den tiden jag reste jorden kring i arbetet skojade alltid mina utländska kollegor med mig och sa att man alltid känner igen en skandinav. Han/hon går alltid på solsidan och står och stirrar upp i solen med slutna ögon, medan alla andra söker sig till skuggan och skyddar sig mot ljuset.

Man får andra matvanor i värmen också. Grillade flintastekar och rödvin är inte att tänka på. Flintastek har i och för sig aldrig varit min melodi, men det är inte av puritanska skäl utan bara att det är för mycket av allt. Dom är tillbaka förresten efter att dom försvann när vi alla skulle dö av galna kosjukan om ni minns. Men mänskligheten har ju dött ut av i ordning SARS, fågelinfluensan och svininfluensan sedan dess så det är inte så lätt för oss överlevande att minnas allt elände.

Men åter till våra sommarmatvanor. Vi äter några skivor melon som just nu är jättegod, några skivor charkuterier, lite paté, en mogen platt vit persika som är underbart söt och saftig, kanske ett par aprikoser och lite oliver samt en bit mogen ost och bröd. Till det dricker vi svalt rosévin från trakten som är underbart.

Rosévin har visst blivit inne i Sverige har jag förstått. Österikarna har insett att det är en bra affär, men dom kan inte göra rosévin som är en mycket svår konst. Dom har därför begärt hos EU-kommisionen att man skall få tillverka rosévin genom att blanda vitt och rött vin till lagom färg. Jag trodde det var ett skämt när jag hörde det. Lyckligtvis avslogs denna idiotiska begäran av EU-kommisionen. Ibland är det bra att de enskilda länderna inte får göra hur dom vill.
I morgon kommer andra gänget vänner den här sommaren. Förutom lite strövänner under våren har vi haft besök i en vecka efter midsommar och nu kommer en gammal vän på besök i tre veckor för att sedan avlösas av ytterligare ett kärt besök av en god vän. Vi har löfte om lite strödda besök under hösten också. Annars är det mest ömsesidiga middagar med vännerna i trakten och som glädjer oss och så alla loppmarknader och musikfestivaler nu på sommaren förstås. På fredag återupptar våra amerikanska vänner sina Hamburger-Martini fridays som är en sed dom tagit med från Boston. I den franska versionen kan man förutom dry martini få vin och hamburgarna är utsökta franska steak haché som görs på prima oxkött som värden grillar med allehanda franska ostar smälta över.

Det har inte blivit så mycket skrivande på den här bloggen på senaste tiden eftersom jag lägger ner alldeles för mycket tid på min Släktforskarblog - Släktforskning för noviser - där jag får jättemånga vänner. Nog är det konstigt att släktforskning har blivit en sådan folksport. Det är väl det att golfen är för dyr och vår generation har insett att handikappet inte sjunker längre, men så länge hjärnan funkar kan man släktforska med framgång.
Gadgeten innehöll ett fel