Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 30 januari 2011

Grannsämja på franska - och så Jussi Björlings födelsedag


Det är svårt att planera sin mathållning här i byn. Det bästa sättet att styra sina måltider är att bjuda hem några vänner på mat, vilket vi gör ofta. Alltför ofta köper man hem råvaror för att laga till och helt plötsligt ringer någon av ens vänner och bjuder på lunch eller middag eller föreslår att man skall åka ut och äta tillsammans. Man måste alltid vara beredd att stoppa planerade middagar i frysen för senare konsumtion.

Igår var vi hos grannarna och åt cassolet och ikväll skall vi till amerikanska vänner och äta revbenspjäll. Döm om vår förvåning när en glädjestrålande granne kommer in och meddelar att hon fått tag på en utsökt kanin som vi bara måste komma och smaka på till lunch. Man kan ju inte säga nej fast man just ätit frukost och skall på middag ikväll när människor strålar av glädje för att få dela den goda maten med oss.

Lustigt nog är det lite som när jag var liten i byn i Bergslagen när folk besökte och bjöd varandra spontant på det man hade utan några andra pretentioner än att vara tillsammans och ha trevligt. Det har vi sedan inte upplevt förrän vi flyttade till Frankrike. Dom är lite efter här i förhållande till det utvecklade Sverige, men så har dom ingen TV-serie som Solsidan heller.

Medan jag skriver så lyssnar jag till Jussi Björling på högsta volym från köket. Det är min frus födelsedagsskiva som hon fått av sin bror. Jussi Björling skulle ju blivit 100 år i februari i år och har stor betydelse för min fru. Redan som liten flicka, som precis lärt sig tala, älskade hon "farbror Jussi" som hon kallade honom och grät när han sjöng, berättas det. Man undrar om det finns något medfött som gör att man älskar musik. Nu är ju Jussi Björling en stor tenor och oerhört beundrad i Italien och i många andra länder. I flera länder har han röstats fram som århundradets bästa tenor eller sångare över huvud taget. Själv blev jag på 80-talet erbjuden gratis mat på en restaurang i Palo Alto i USA av den italienske ägaren om jag kunde skaffa en CD åt honom.

Genom min släktforskning har jag kommit fram till att jag, som så många andra med rötter i södra Dalarna, är släkt med Jussi Björling liksom med Dan Andersson. Jag lutar nog själv mer åt att begripa Dan Anderssons storhet, men inser att Jussi var ett nummer större. Det är något speciellt med södra Dalarna som fostrat så många musiker av olika sorter. Vad sägs om Charlie Norman, Putte Wickman, Björn Skifs och Kerstin Thorborg samt Chris Christofferson för att gå längre bakåt i genealogin. Flera av dessa är dessutom sammanlänkade genom gemensamma anor på ett eller annat sätt.

torsdag 27 januari 2011

Sverige - Europas nya matcentrum??

Tommy Myllymäki och laget
Sverige har blivit tvåa i det sk kock-VM - Bocuse d'Or i Lyon och de Nordiska länderna har visat framfötterna som de så ofta gör.

Nu talas det om att Skandinavien är Europas matcentrum och Eskil Erlandsson förutspår att Sverige inom kort skall bli det ledande matlandet i Europa. För dom som rest lite i världen blir sådana påståenden och utfästelser lite löjliga. Vem, med normal plånbok, skulle åka till Norge, Sverige eller Island på gourmetresa? Vad krävs egentligen för att kunna betrakta sig som ett land med en matkultur värd att vara stolt över? Mina funderingar om detta innehåller några olika komponenter.

Först och främst tycker jag man måste titta på vad man får på en helt vanlig enkel restaruang som inte på något sätt blivit utnämnd att vara extremt bra och inte kostar en förmögenhet. Om man då jämför vägkrogar, lunchrestauranger, snabbmatställen och lite slumpvis valda matställen så är det mycket större chans att man får något riktigt bra i Frankrike än i de flesta europeiska länder. I Sverige kan det variera oerhört mycket - ofta till det sämre.

En annan viktig sak är vad folk i gemen äter hemma. En omröstning bland svenskar som presenteras på Matklubben.se visar att spagetti med köttfärssås och pizza var de populäraste och mest typiskt svenska rätterna i dag. På tredje plats kom fiskpinnar. Nu är jag den första att tycka att gammal svensk husmanskost är av hög kvalitet och delikat. Vi serverar ofta dillkött, pepparrotskött, ärtsoppa, Vallenbergare och rårakor till våra franska vänner och dom är förtjusta. Men - vem orkar laga sådant i Sverige idag?

Relaterat till detta är vad man ger barnen för mat i skolan, de gamla på "hemmet" och de sjuka på sjukhuset. Om man skall aspirera på att vara ett land med matkultur måste man fostra barnen redan tidigt att uppskatta mat och det måste vara en självklarhet att det finns en minimistandard på vad man får kalla en måltid. I Frankrike är det ingen måltid om det inte serveras förrätt, huvudrätt och dessert och det gäller såväl i skolan som på ålderdomshemmet.

Slutligen krävs det att mat av hög kvalitet är tillgänglig för breda lager av befolkningen. Handen på hjärtat - hur många av er har varit på en restaurang av Guide Michelinklass i Sverige? Medan vi bodde i Sverige hade det väl hänt någon gång vid stora högtider som födelsedagar och en gång på mors dag. Man går ju inte ut och äter om det kostar omkring 2000 kronor med vin för en trerätters middag. Att komma undan med mindre om man inte skall välja de absolut snålalternativen är nästan omöjligt. Ofta kostar vanligt vatten på karaff runt en 50-lapp på ett sådant ställe och sedan blir man robbad på 50 kronor per person för att få tillbaka sina ytterkläder när man går.

Intressant är att Finland, åtminstone för några år sedan, vad det land i Europa där man gick mest på lokal. Det lärde jag mig på den tiden jag arbetade med restaurangskolan i Grythyttan i ett forskningsprojekt kring matkultur.

Variationer på pilgrimsmussla
I Frankrike är det ingen stor sak att fira något speciellt på en restaurang av yppersta klass. När min fru fyllde år igår besökte vi La Table Saint-Crescent i Narbonne som har en stjärna i Guide Michelin. Vi åt deras gourmetmeny som bestod av förrätt, huvudrätt och dessert samt ett antal små smakrätter, stor ostvagn, kaffe och godis samt vin utvalt till varje rätt. Det kostade ungefär 500 kronor per person för hela kalaset. Inte underligt att god mat inte är en utpräglad klassfråga i Frankrike utan någor som genomsyrar hela det franska samhället. Det märks inte minst på parkeringsplatserna utanför de bästa och mest prisvärda matställen vid lunchtid. Där står många fler hantverkarbilar än lyxbilar. Då talar jag givetvis inte om Michelinrestaurangerna utan om de vanliga restaurangerna som har fått ryckte om att ha utsökt mat. En sådan lunch får ta sina modiga två timmar.

Det intressanta är att det finns åtminstone två franska kök som båda lever i högönsklig välmåga. Det ena är det traditionella franska lantköket som de flesta restauranger baserar sig på, det andra är det moderna köket med nya tekniker där man lockar fram nya intensiva smakupplevelser - ibland kallat molekylär gastronomi.

Vi upplevde ett intressant möte mellan dessa två kulturer på födelsedagen. Våra tre vänner som vi traditionellt firar tillsammans med är mycket skickliga i det traditionella köket, men har aldrig upplevt det moderna. De var emellertid helt tagna av den mat de fick, vilket både gladde och förvånade oss, eftersom vi nog hade förväntat oss en mer avvaktande hållning till dessa nymodigheter från deras sida.

Det krävs således mer än att placera sig i kock-VM för att få kalla sig Europas Nya Matcentrum.


tisdag 18 januari 2011

Ny flyglinje Beziers - Ängelholm?

Det finns ett gäng svenskar med anknytning till Sydfrankrike som jobbar för att det skall bli en direkt flygförbindelse mellan Ängelholm och Beziers. Som det är idag finns turer till Beziers från Skavsta med RyanAir, men för de flesta i Sydsverige är direktalternativet att flyga från Göteborg till Girona norr om Barcelona. Man försöker därför intressera ett bolag för trafik från Ängelholm.

Berziers är en idealisk destination om man vill besöka Sydfrankrike. Det ligger centralt i Languedoc, nästan exakt mitt emellan Montpellier och Perpignan, varifrån man kan nå såväl Spanien som de sydöstra och sydvästra delarna av Frankrike.

För att få ett underlag för förhandlingar behöver gruppen få en uppskattning av underlaget för en sådan linje. Det är därför värdefullt om alla frankofiler i såväl Frankrike som Sverige ger sitt stöd och uppskattar hur många individturer som dom och deras vänner skulle kunna bidra med till en sådan flyglinje under ett år.

Skicka ett mail till evaclaes@gmail.com

lördag 15 januari 2011

Byta teleoperatör i Frankrike - kundservice hos SFR

För en tid sedan föll vi för locktonerna att byta teleoperatör. Vi har tidigare haft France Telecom/Orange, som närmast kan jämföras med Telia i Sverige. Det innebär att France Telecom äger alla ledningar och konkurrenterna kan hyra dem om dom vill sälja tjänster till kunderna - precis som Telia i Sverige. Nu var det SFR som lockade med fantastiska priser och förmåner. Internet, IP-telefoni och fria samtal till hela Europa till fast kostnad. Det har funkat tills vi förra veckan upptäckte att vi varken hade Internet eller telefon.

Samtal till SFR från grannen. Intresset från SFR var svalt och deras besked var att vårt nummer var nedkopplat. Felet var vårt. Vi hade endera anmält oss till annan operatör eller inte betalt räkningen. Eftersom vi har autogiro och inte försökt  anlita annan operatör lyckades vi få dom lite engagerade. Huvudsaken var emellertid att dom inte hade någon skuld i det som hänt. Dom rådde oss till att ringa France Telecom för att få vårt nummer aktiverat igen. När man ringer FT och uppger ett nummer som hör till en konkurrent så säger en automatisk röst att man skall vända sig till sin operatör och så kopplas samtalet ned automatiskt.

Nya samtal till SFR gör att dom lovar att fixa vår telefon inom max 10 dagar. Vi behöver inte göra något. Dom skall meddela per e-mail när det är fixat. Vi förklarar att vi av naturliga skäl inte har någon e-mail. Vi åker emellertid in till Narbonne till SFR-butiken och köper en 3G+ USB-pinne så vi skall kunna ta mot e-mail och kanske Skypa med familjen i Sverige. I butiken har man stora skyltar som säger att man får låna en 3g-pinne gratis om men har problem med sin anslutning. Nu måste man ha ett speciellt kvitto från serviceavdelningen för detta och det har vi ju inte.

3G+ (observera pluset) är patetiskt i Frankrike. Man kan hjälpligt komma ut på Internet och att använda Skype med röstsamtal kan man bara glömma. Det är långsammare än min svenska modemuppkoppling på 90-talet.

Efter tio dagar ringer vi och undrar vad som hänt med vår telefon och Internet. SFR meddelar då att vårt nummer är "ecraser", dvs krossat på svenska. Det finns inte längre - det är avklippt och utraderat ur databaserna. Detta hände bara helt appropå en solig förmiddag - hur kan sådant hända? Om man hade kunnat se en axelryckning på telefon så hade man sett en. "Det händer ganska ofta. Någon vill byta operatör och uppger en siffra fel i sitt nummer eller någon hör fel och så fimpar man fel ledning. Vi kan inte göra något?" Rådet vi fick var att uppsöka France Telecom för att få ett nytt nummer. Men sa man, "Nämn inte med ett ord att ni är kunder hos SFR. Begär bara ett nytt nummer utan abonnemang". Givetvis frågade vi också varför inte vi blivit informerade om att vi hade rätt till att låna en 3G-pinne. Det har ni bara om det är tekniska problem blev svaret. Ert abonnemang är "krossat" och det är inte ett tekniskt problem.

Hela vägen till Narbonne diskuterade vi hur vi skulle göra. Vi bestämde oss för att vi skulle vara ärliga mot Orange/France Telecom och, om så behövdes, byta tillbaka till dem. Vår uppfattning om SFRs kundservice var mycket negativ vid det laget. På Orange blev vi hjälpta av en mycket professionell kvinna, som i motsats till dom ointresserad bimbos som fanns på SFR-shopen faktisk kunde sina saker och kunde diskutera tekniska spörsmål. Vi har nu ett abonnemang på Orange som inkluderar mobiltelefon, Internet, obegränsade samtal till hela Europa samt TV för samma summa som vårt SFR-abonnemang. Dessutom fixade hon en nyårbonus på 110 euros åt oss som tack för att vi bytte.

Hur gör vi nu för att säga upp vårt SFR-abonnemang? "Det måste göras per brev. Gå in i SFR-butiken så får ni adressen" sa hon. För tredje gången samma vecka gick vi in på SFR-butiken och bad nu om adressen till serviceavdelningen. Tjejen vi talade med gjorde inte en min av att hon sett oss förut. Hon meddelade att hon inte hade någon adress till serviceavdelningen. "Den står på fakturan". Vi anmärkte då att man inte får fakturor om man har autogiro. "Ni får ringa eller gå in på Internet sa hon." Vi har som du vet ingen telefon eller Internet eftersom ni kopplat ned oss sa vi. Kan inte du ringa eller kolla på Internet åt oss. Hon förklarade att hon inte hade några skyldigheter att göra det och inte hade något att göra med reklamationer - hon sålde abonnemang. Efter några väl valda ord fick vi henne att gå in på Internet, men hon hittade givetvis ingenting eftersom franska websiter ofta är omöjliga att navigera på - men snygga. Vi undrade, ganska sarkastiskt hur hon trodde vi skulle kunna hitta något när hon inte kunde göra det på sitt eget företags hemsida. Slutligen gav hon upp och letade fram en gammal faktura som angav en adress, men hon påpekade att hon inte visste om det var den rätta. Eftersom vi vid det laget var ganska irriterade la sig den manlige chefen i diskussionen och undrade ilsket om vi trodde att dom hade Internetboxar på lager i butiken - GOD MORGON!?

Om ungefär en vecka kommer vi att ha telefon hoppas vi och kanske också blivit av med SFR-abonnemanget.

Eftersom mina sista 15 år på Chalmers huvudsakligen bestod i att jag sysslade med utveckling och utbildning inom Facilities Management och Service Management i olika delar av världen så var det här en intressant upplevelse. I Sverige har man ingen aning om hur väl fungerande kundservice vi har inom de flesta områden internationell sett. Att man träffar på företag som SFR, som så fullständigt har missat det senast kunskapen om hur man har framgång inom serviceindustrin är emellertid unikt. Man har tydligen inget sinne för kundvård eller kvalitetskontroll. Hur svårt är det exempelvis att kontrollringa ett abonnemang innan man fimpar en ledning?

Till alla bloggvänner i Frankrike vill jag säga att man bör tänka sig för innan man byter till en några euro billigare teleoperatörer. En annan sak vi fick gratis på Orange var att man satte upp oss på "röda listan". Det innebär att vårt nummer är spärrat för alla dessa försäljare som ringer på alla tider på dygnet och försöker sälja solfångare, termitbekämpning och andra tjänster. Lite som den svenska Nix-listan.

fredag 14 januari 2011

Våren är ändå på väg

Min fru kom på att hon ville sy en Chaneljacka. Tyg hittade hon i Narbonne, mönstret kopierade hon från en jacka hon hade och sedan var hon omöjlig att kommunicera med tills den var hopsydd. Problemet kom när hon skulle hitta kantbanden. Stora kantbandsaffären i Narbonne besöktes och det tog tid. Lyckligtvis ligger det ett litet kafé mitt över gatan som säljer allehanda exklusiva drycker. Dom hade 50% rea på alla varor. Jag hittade en Armagnac XO som dom sålde för 30 euro.

Medan hon sydde färdigt sin jacka fixade jag en av mina favoriträtter bland det Sydfranska köket - confit de canard. Det är en av de lättaste saker man kan laga för det köper man färdig. Det är lår av anka kokta i sitt eget fett så det blir oerhört mört. Det enda man behöver göra är att ställa det i grillen en stund så ytan blir krispig. Sedan äter man det med exempelvis gröna linser som också finns på burk. Eftersom det är en väldigt kraftig rätt behövs ett kraftigt vin. Jag tog fram den sista flaskan av Château de Voulte Gasparet, Cuvé Romain Pauc, från 2004 som är bland det kraftigaste och mest smakfulla man kan hitta inom vår kommun. Nu är inte 2004 en stor årgång, men den var verkligen gudomlig - ett ganska dyrt samlarvin om man inte bor i byn förstås. Man måste emellertid lufta det en timma innan man dricker det. Vad än svenska experter säger så bör man man lufta kraftiga Corbièresviner. Man måste hälla av en liten skvätt, som man givetvis smakar på, för att få en större yta i flaskan som luften kan komma åt så vinet får ge ifrån sig lite instängdhet innan man dricker det.

Efter huvudrätten tog vi fram några ostar vi hade låtit tempereras. Det var en Petit Basque, en Saint Felicien samt en ost jag gillar, men som inte är särskilt exklusiv, nämligen en Société Crème. Det är små portionspaketerade ostar från Roquefort. Man kan närmast beskriva det som en väldigt vuxen Raketost, om någon minns den. Lite barnsligt kanske man jag gillar den verkligen.

Avslutningen var magnifik. Den nyinköpta Armagnacen med en cigarr från Dominica - El Credito. En av granndamerna ger mig alltid utsökta cigarrer i present - det här var julklappen. Det är en kort ock tjock mörk cigarr med smaker av valnöt och lite sötma. Kan det bli bättre? Ja det kan det. Katterna tittade anklagande på oss och då vet vi att det är svenska räkor dom vill ha. Det fick dom och alla var lyckliga.

Idag har vi ätit första lunchen på terrassen i 21 gradig värme. Dessutom har jag hunnnit med att byta motor på centraldammsugaren - skitigt - men nu suger den nästan upp mattorna. Ikväll kommer våra amerikanska vänner hit och provar Mannerströms ärtsoppa med varm punsch.

torsdag 13 januari 2011

Vintern kan vara riktigt angenäm

Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag gillar vintern, men vintern här nere är väldigt angenäm. Vinter för mig var förut barndomens vintrar i Bergslagen när jag väntade på skolbilen i 15 graders kyla och snålblåst inpackad som en mumie av min mor. Vinter är också 30 år i Göteborg när man inte såg solen på fem månader och regnet strilar ned varenda dag och depressionen låg sig som ett vått täcke över livet.

Här kan visserligen vintern vara snålblåst viss dagar, men oftast underbart ljusa dagar, väldigt ofta sol, oftast mer än 10 grader varmt och så finns havet ganska nära. Härom dagen promenerade vi på stranden i Narbonne Plage. Det var absolut folktomt kilometer efter kilometer. Om man tittade söderut såg man de snöklädda Pyreneerna och i norr såg man Sete höja sig över horisonten. Det är faktiskt mer än 15 mil mellan platserna - snacka om klart väder.

Annars har det blivit mycket hantverk de senaste dagarna. En av sönerna till våra amerikanska vänner - Ian Henderson - är en oerhört skicklig smyckedesigner. Normalt gör han smycken som är så dyra så det inte är möjligt för någon att köpa, men nu har min fru och han varit fullständigt uppslukade i vår verkstad och tillverkat mer ordinära saker. Hon har lärt sig jättemycket och haft hur skoj som helst.

En kul, lite mer överkomlig grej han gör är smycken av aluminiumtråd och krympslag - sådan man använder för att täta elektriska kontakter mot väta. Nu är det inte min frus grej riktigt utan det har blivit mer ordinärt silversmide dom ägnat sig åt. Jag får ägna mig åt att läsa och blogga och klagar inte alls över det. Nästa vecka tar jag över verkstaden och då blir det andra grejor. Tråkigt nog blir det första att byta motor på centraldammsugaren, men när det är klart kanske även jag kan göra något skoj.

Idag får det bli långa promenaden eftersom det redan är över 15 grader ute och klockan är strax efter 11 på förmiddagen.

tisdag 11 januari 2011

Kommunfest, med mat, dryck och information

Vi har varit på den årliga aperitifen som kommunen bjuder på i januari. Det är en ganska fantastisk upplevelse för en svensk. Kommunens samlingslokal är full av folk och alla som har arbetat på något sätt med kommunens aktiviteter blir omnämnda och får applåder - allt från ordföranden i jaktföreningen till den som hållit i det nya centret för pensionärer.

De stora händelserna under året är färdigställande av en ny reningsanläggning för kommunen samt ett klubbhus för "tredje ålder" eller pensionärer som vi kallar det. Klubbhuset för pensionärer ligger vid torget, i gamla posten, granne med kyrkan. Det är verkligen en fin anläggning. Pensionärsklubben går under namnet Club Rosmarin och dom ordnar mängder av gratisarrangemang under året för de seniora innevånarna.

En representant för cantonen Lezignan berättade om att man bygger en ny gymnasieskola. Den ligger bara några kilometer från Boutenac. Dessutom var man mycket nöjda över att vinerna från Boutenac Corbières på grund av sin kvalitet inte på något sätt påverkats av den ekonomiska krisen utan säljer mycket bra.

Man blir ganska imponerad över vad man lyckas åstadkomma i en kommun med 600 innevånare där kommunalskatten för en normalfamilj är under 10 000 kronor per år. Förra året byggde dom ett nytt mediatek i vår lilla by - imponerande!

Sammankomsten kallas en "aperitif dinatoire" dvs. mängder av de bästa vinerna som sköljs ned av massor av de mest utsökta smårätter som kommer in i en strid ström. Borgmästar'n går själv omkring, dagen till ära med slips, och serverar smårätter och pratar med alla han hinner med. Gamle borgmästaren med fru går omkring och myser utan att behöva känna något ansvar för något. Det trevliga med de här tillställningarna är att man lär känna så många. alla förtroendevalda går omkring och pratar med folk och man blir presenterad för massor av folk man bara sett på gatan förut. Alla är så oerhört positiva och frågar hur man trivs och vill veta allt om hur det går att anpassa sig till att bo i ett nytt land. De flesta tycker det är spännande att vi bor i "la maison des consules" som höll på att gå förlorat innan vi köpte det. Byns historiker vet inte hur han skall lovorda oss för vad vi gjort med denna historiska byggnad.

Nu tror man kanske att sådant här bara händer i småbyar som vår, men så är inte fallet i Frankrike. I Sete, där vi hade vår sommarbostad under många år, har man flera sådana här evenemang per år och det är ändå en stad med drygt 40 000 innevånare. I helgen hade man Trettondagsbal för alla över 60 års ålder med champagne och mat. Alla får inbjudan och så får man anmäla sig. Mellan 700 och 1000 personer hörsammar oftast de här tillställningarna. Allt är utan kostnad.

Det är så annorlunda för oss som svenskar att fransmän har så nära kontakt med sina politiker. I Sverige är ju politikerna närmast rädda för sina väljare, men så är dom ju inte utsedda av medborgarna som här utan fått sina poster som tack för träget arbete i partiet. I Göteborg exempelvis behöver ju en stadsdelspolitiker inte ens bo i den stadsdel dom representerar.

En liten knepighet här nere i södern är att de flesta borgmästare faktiskt tillhör vänstern, oftast är dom kommunister. En annan underlighet är att de välbeställda vinbönderna ofta faktiskt är kommunister och dom är väldigt välbeställda, åtminstone förmögenhetsmässigt, dvs. i form av mark och fastigheter, om än inte i reda pengar. Aude som vi bor i lär statistiskt sett vara det departement där innebyggarna är mest förmögna i Frankrike. Ändå lever de flesta människor väldigt enkelt och kostar knappast på sig annan lyx än en fyrhjulsdriven bil som dom kan komma ut på vinfälten med. Tråkigt nog är Jean-Marie Le Pens parti också förhållandevis starkt bland vanligt folk här nere.

fredag 7 januari 2011

Degenererat IKEA och äventyr i den franska trafiken

Normalt sett är jag en IKEA-fan, men idag var det riktigt uselt; inget att vara stolt över som svensk. Hoppas det inte är en trend utan bara baksmälla efter helgerna.

Varuhuset var väldigt utplockat - mycket av det vi skulle ha var slut eller hade försvunnit från sortimentet. Restaurangen var under all kritik - ingen av paradrätterna fanns och det som fanns var nästan slut eller såg allmänt taskigt ut. Till och med toaletterna var smutsiga, vilket jag hade trott skulle vara otänkbart på IKEA. Ingvar får nog ta sig en titt på IKEA Montpellier så hans imperium inte får dåligt ryckte.

Resan dit gick smidigt, men det är alltid tänkvärt att åka bil i Frankrike. Vi Nordeuropeer är väldigt mycket för "tänk om". Jag tänker på sådana där mesigheter som att det kan komma en bil på ett backkrön, att man kanske skall åka på rätt sida av vägen i skymda kurvor och annat trams som vi nordliga fegisar ägnar oss åt. I Medelhavsländerna bekymrar man sig inte så mycket om sådant - den tiden den sorgen. Det är lite samma mentalitet som grannarna på andra sidan havet i Nordafrika har där allt läggs i Guds händer så man behöver inte bry sig om hur man far fram. Om Gud vill så går det ju bra om Han inte vill så dör man ändå just idag så varför bry sig.

Jag försökte fundera ut varför fransmännen har en så underlig körstil på motorvägarna. Visserligen kör man inte särskilt fort, men ganska speciellt. Min fru tror att dom lär sig tekniken i körskolan, men det köper inte jag. Även om det är en trefilig motorväg så måste man på upp ända i rumpan på den framför även om det finns två lediga filer till vänster att köra om i. Där ligger man en stund "på rulle" som cyklisterna säger, eller "i suget" som Formel 1 förarna uttrycker det. Så - med ett tvärt kast slänger man sig om den som är framför för att omedelbart tvära in framför den man kör om. Resultatet blir att man måste bromsa för att inte bli av med framhörnet på sin bil. Det är precis samma teknik som man använder i Formel 1, inklusive att bromsa sig förbi sin antagonist och på så sätt störa hans motorvarv.

En annan lustighet som man ägnar sig åt är att kryssa över filerna. Tydligen är grundregeln att man alltid skall ligga i högra filen även på flerfiliga motorvägar. Jag inser att detta är en bra regel om det är en del trafik på vägen, men när det som idag är närmast tomt så tycker åtminstone jag att det är ganska OK att ligga i mittenfilen eftersom högerfilen bara har långsamgående trafik och de två vänstra filerna är närmast tomma.

Så anser emellertid inte franmännen att man skall köra. Nej - man lägger sig bakom idioten som har tagit upp mittenfilen och pressar fastän filen till vänster är helt tom. Efter ovanstående Formel 1-mönster fräser man om till vänster, tvärar snabbt in i den högra filen över två filer och närmast tvärnitar för den långsamma lastbil som ligger där. Sedan växlar man ned - vräker sig ut i mittenfilen tills man hittar en annan idiot som ligger fel och gör om samma manöver i en ständig slalomfärd. Givetvis använder man aldrig blinkers vid någon av dessa kursändringar - man är väl ingen mes heller!

Nu tror ni att jag överdriver, men det är väldigt lite. Fråga min fru som blir helt nervös av den här körstilen. Det som förundrar mig är att det skall vara så bra att byta fil hela tiden. Just dessa manövrer är ju dom farligaste, med bilar i döda vinklar och speciellt när man inte har bilar utrustade med blinkers.

Vi är emellertid hemma utan missöden och kan lugna ned oss lite.

Trafikbeteende är ju ett kärt ämne för mig och jag har ondgjort mig både över nordafrikansk trafikfransk parkering och fransk trafik förut.

Även om många klagar på den svenska trafiken så är vi faktiskt jämförelsevis oerhört disciplinerade även om sk. experter som vill bevisa något påstår att vi inte är det.

torsdag 6 januari 2011

När man är hänvisad till svenska nättidningar för sin upplysning

Foto: Hussein El-Alaw
Varje dag försöker jag läsa svenska nyheter på de största tidningarnas internetsidor. Efter en tid börjar man reflektera lite över hur nyheterna kommer till, väljs ut och presenteras. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är båda så oerhört lika så man måste kolla loggan överst på sidan för att veta vilken tidning man läser. Det är i stort sett samma nyheter i båda och de presenterade på samma sätt. Båda tidningarna är ganska bra med bra balans mellan inrikes- och utrikesnyheter och inte alltför påträngande andel annonser bland nyheterna.

Då är det något helt annat med göteborgsdraken GP. Där få man leta efter nyheterna bland annonserna, men det är ju likadant i pappersupplagan. Jag minns på 70-talet när jag tillhörde gänget som ritade det nya tidningshuset i Backa, då för GP. Redan då placerade man ut alla annonser på sidorna först och knôdde sedan in lite redaktionellt material där det blev en liten glugg över. Man talade om den närande och tärande delen på tidningen och det var inte det journalistiska som var närande. Trots att GP har så mycket annonser så är deras nätupplaga mycket mindre än stockholmskonkurrenternas.

Aftonbladet är en historia för sig. Där kan man knappast skilja det redaktionella från annonserna. Stora delar av artiklarna är reklam och för säkerhets skull står det då en lite text överst som meddelar att "detta är en annons". Om man inte är oerhört intresserad av Zlatans senaste skavsår eller visdomsord av Måns Zelmerlöw eller andra kulturgiganter i Sverige så kan man hoppa över Aftonbladets nyheter. Jag har inte riktigt förstått vad Aftonbladet har på sin sportsida för huvuddelen av nyheterna är just sport, lyckligtvis rosatonat så man kan hoppa över det mest meningslösa som just Zlatans senaste skavsår.

Ett annorlunda upplägg har faktiskt Sydsvenska Dagbladet. Där är nyheterna presenterade på ett mycket överskådligt sätt helt skilt från annonserna. Man kan snabbt se vad man kan tänkas vara intresserad av och fördjupa sig i det. Det är synd bara att det är en lokaltidning som jag inte har någon relation till, men  riks- och utlandsnyheterna är i sak samma som dom andras, bara bättre upplagda så den är värd att läsa. Dessutom har Sydsvenskan den absolut de mest högklassiga bilderna. Dom måste ha en mycket ambitiös layoutavdelning som anser att nyheter och dess illustrationer är åtminstone lika viktiga som annonserna. Jag tillåter mig därför att illustrera den här texten men en av de fantastiska bilderna från Sydsvenskan tagen av fotografen Hussein El-Alaw.

Det har ju diskuterats, i samband med tillkomsten av bl a iPad, att nättidningarna skulle börja ta betalt för sina tjänster. Om man har följt dom under en tid så kan man nog konstatera att då får dom allt skärpa sig ordentligt, för jag skulle inte kunna tänka mig att betala  för det magra innehåll som dom nu presenterar för läsarna. I och för sig är det förunderligt att någon vill betala en smärre förmögenhet för exempelvis Göteborgs-Postens magra innehåll i papperstidningen heller. Man får ju i princip samma nyheter i Metro och andra gratistidningar och inte är det så väldigt mycket sämre presenterat så att det motiverar prisskillnaden.

onsdag 5 januari 2011

Sjukvårdens pillerhysteri

Nu inser jag att jag blivit en riktig pensionär för jag börjar skriva om krämpor och sjukdomar. Jag har - peppar peppar ta i trä, som min mor säger - varit förskonad från allvarligare sjukdomar förutom en usel rygg under alla år. Den förstörde jag som 13-åring när jag tränade tyngdlyftning, men bristande vägledning och alltför stora ambitioner.

Innan jag lämnade landet med världens bästa sjukvård 2007 bestämde jag mig emellertid för att göra en genomgripande hälsokontroll. Det fanns egentligen inga fel på mig, men eftersom min läkare, som i allt annat var en kunnig och trevlig person, deltog i ett forskningsprojekt tillsammans med ett läkemedelsföretag, blev det stort ståhej för att jag hade en aning högt blodtryck. Läkaren tjänade tydligen ganska mycket på att kolla blodtrycket på sina patienter och sedan skriva ut det senaste i medicinväg. Han höll en längre föreläsning för mig om ACE-hämmare, kalciumflödeshämmare och framför allt om AII-blockerare. Lite väl avancerat tyckte jag eftersom mitt blodtryck låg precis över gränserna för vad som numera anses normalt. Nu gjorde medicinen jag fick ingen särskild nytta första veckan så han spetsade min medicin med lite vätskedrivande och därefter stack jag till Frankrike.

Efter någon vecka började jag må pyton. Ansiktet svullnade, det kliade i läpparna, magen krånglade, jag fick huvudvärk och framför allt jag blev ilsken och deprimerad. Livet kändes som skit - ursäkta! Min franske läkare gav min någon annan av dessa moderna undermediciner som skulle fixa mitt blodtryck, men jag kände mig bara risigare och risigare. Min svenske läkare hade redan konstaterat att jag lider av ett sk. vitrockssyndrom - dvs. jag får automatiskt högt blodtryck så fort jag ser en läkare. Jag ursäktar mig med att jag undervisat på en av landets bästa högskolor i 25 år och rimligtvis borde det utexamineras lika många olämpliga läkare som det utexamineras olämpliga arkitekter. Därav min något misstänksamma hållning till läkare - och arkitekter.

Av det skälet köpte jag en egen blodtrycksmätare och insåg att mina värden varierade som bergbanan på Liseberg över dygnet. Nu är jag inte en särskilt stillsam person så jag var inte förvånad. Utrustad med diagram över mina hjärtliga reaktioner över dygnet gick jag till min läkare och meddelade honom att jag hellre dör i infarkt någon gång i framtiden än känner mig misserabel och elak tills jag är 95. Eftersom han är en klok och resonabel person så tyckte han det lät rimligt. Nu är det bara så att denne hedersman gick i pension för en månad sedan.

Hans efterträdare hade inte en personkemi som gick ihop med min. När jag försökte berätta vad jag visste om mina åkommor, upplevda under ett långt liv och dokumenterat av många dugliga svenska läkare avbröt han mig och talade om att han inte ville ha några diagnoser av mig - det var nämligen han som var läkare och han avgjorde vad som fattades mig. Eftersom jag åkte dit för att, i förebyggande syfte, få några piller för att kurera min rygg efter en 13 timmars flygning till Hong Kong så skrev han ut något som skulle hjälpa mig. Apotekaren baxnade när hon fick receptet, men jag gick hem och petade i mig de doser han föreskrev. Jag blev fullständig kocko. Han hade skrivit ut oerhört starka narkotiska och nervbedövande tabletter som var fyra gånger så starka som de värsta jag ätit förrut när jag haft akut diskbråck. Jag var drogad i två dagar och hade problem med tal och koordination i en vecka efter att jag slutat ta pillren. När vi ringde honom och påpekade att det kanske var i starkaste laget blev han mycket irriterad och menade att det var helt normala doser. Senare fick vi veta att han skrivit ut fyra gånger rätt dos av blodtrycksmedel till vår granne och en annan god vän hade fått morfin för ischias.

Läkaren har verkligen funnit en affärsidé som passar fransmännen. Här gillar man läkare som pekar med hela handen och vill bli titulerade "monsieur le docteur". Dessutom är det bättre ju mer och ju starkare piller man får. För den simplaste åkomma får man en plastkasse full av medikamenter när man går till läkaren. En läkare som skickar hem en person utan piller mot en virusinfektion får inga kunder. Därför skrivs regelmässigt antibiotika ut även mot virus och folk käkar antibiotika i förebyggande syfte för allt möjligt. Franska sjukvården håller på att gå under på grund av kostnaderna för alla mediciner som skrivs ut och resistenta bakterier frodas som hårlöss på ett svenskt daghem.

Vad jag emellertid skulle berätta om är att den pompöse läkaren lyckade skrämma upp mig igen angående mitt blodtryck så jag beslutade att söka en hjärtspecialist. Sagt och gjort - vi ringde en och fick tid inom tre dagar. Han var väldigt trevlig, talade flytande engelska och lyssnade till vad jag hade att anföra. "Inte skall du ha sådana där avancerade mediciner inte. Jag ger dig en halv tablett betablockerar om dagen så skall vi nog få ordning på ditt blodtryck. Eftersom du har en egen mätare så kan du väl kolla om en vecka och har det inte gått ned så ökar du till en helt tablett. Ring mig när du vill om du har några frågor eller kom tillbaka om det är något", tyckte han.

En vecka senare är mitt blodtryck 115/75 och jag mår utmärkt. Kanske jag är lite stillsammare än vanligt, men det skadar inte tycker min fru. Jag önskar jag hade haft de här pillren på den tiden jag ständigt stod inför 200 personer i en föreläsningssal och hjärtat rusade, jag talade på utandning tills luften tog slut och benen kändes som spagetti - kokt!

Tänk vad bra det är när man träffar en kunnig person som inte måste använda den senaste raketteknologin i alla sammanhang för att visa hur duktig han är.

tisdag 4 januari 2011

En härlig mellandag

Klockan är 5, solen skiner, det är 10 grader och vindstilla. Man uppskattar verkligen ljuset här nere på vintern. Vi kom just hem från lunch på en av de få öppna restaurangerna i Port Gruissan. Vi åt hel grillad fisk som var väldigt god.  Hamnen är knôkad med båtar som troligen ligger för vila under vintern. Canale de la Robine i Narbonne centrum är också fullparkerad med båtar och pråmar, men där bor många över vintern. Man har just rivit den konstgjorda (plast) skridskobanan på torget i Narbonne så nu får barnen roa sig med andra saker.

Efter lunchen tog vi en lång promenad på stranden i Gruissan, vilket var skönt efter helgernas slöande och skröplighet för min del. Om en stund skall vi gå ned till Collum och Jackie på en drink. I morse hade vi möte hos Hendersons kring en vägg som dom gärna skulle vilja ta upp en öppning i, men deras holländske byggmästare ville gärna diskutera med mig och Collum som är byggare om det fanns några risker med det. Vi kom fram till att det var riskfritt att knacka ned större delen av väggen. Hoppas vi är vänner även efter dom har gjort det.

Det skall bli varmare inför helgen så det kan bli några riktigt fina dagar att vara ute om vi har tur.

lördag 1 januari 2011

Internationellt nyårsknytkalas hos oss

Büche de Noël
Nyårsknytkalaset hemma hos oss med franska, irländska och amerikanska vänner blev väldigt lyckat. Vi var sammanlagt 11 personer. Tur att vårt gamla bord kan förlängas till 2,60 meter. Det amerikanska bidraget var en clam showder från Boston samt på begäran en traditionell fransk julkaka som heter Bûche de Noël och är en ganska maffig grej som blir lite för mycket för mig. Irländarna bidrog med potatisgratin (vad annars) och deras franska bidrag var champagne. Fransmännen kom med foie gras (vad annars igen) samt kall rostbiff och rökt lax. Själva hade vi fixat svenska räkor, ägghalvor, sikrom och varm rostbiff. Champagne, rött och vitt vin dracks till detta. Hovmästarsås och majonnäs av den hemgjorda sorten serverades också.

Det blev en utmärkt smörgåsbord och vi hade väldigt trevligt. Det blir ganska lustiga samtal eftersom de flesta engelsktalande har en väldigt rudimentär franska, fransmännen förstår med ett undantag mycket lite engelska och svenska skall vi ju inte tala om. Det blir en fråga om bordsplacering så man kan placera dom som kan några ord av den andres språk bredvid varandra. Min fru och jag fick ta hand om den franska ändan av bordet, Speciellt en av de franska damerna som skulle ha blivit väldigt isolerad bland de engelsktalande. På så sätt hade vi väldigt trevlig och när kvällen led försökte alla rådbråka varandras språk och hade väldigt kul.

Vi skulle åka till Château de Cavenac på nyårslunch idag men min fru hade haft en orolig natt. Hon har fått en släng av något som dottern och lille Hjalmar hade över Julen så hon kände inte för att äta en femrätters gigalunch. Jag skämtade med henne och påstod att det var psykosomatiskt för att hon inte skulle missa nyårskonserten från Wien, som hon har sett alla år sedan hon var liten. "Tänk att du kunde genomskåda det så lätt", skämtade hon tillbaka.

Vi får väl se om vi hittar på något skoj i morgon. Det skall bli solsken och lite varmare än idag då det var 12 grader.
Gadgeten innehöll ett fel