Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 17 februari 2017

Arkitektupproret - man vill göra det man kan


Eftersom jag har varit del av arkitektgemenskapen i 50 år innan jag pensionerade mig är det väldigt tillfredsställande att se att det numera finns en diskussion om arkitektur som inte bara är inomprofessionell. Jag har med intresse och visst nöje följt debatten som orsakats av Arkitektupproret och olika debattörers åsikter om hur man får utforma byggnader. Upprördheten har på en del håll varit stor över en byggnad i Växjö som man säger är en pastisch och sådant bör inte arkitekter ägna sig åt tycker många inom yrket.

I sakfrågan så är jag lite konfunderad, men inte förvånad. Det finns flera aspekter som drar upp den gränslinje som markerar skillnaden i inställning till att utforma byggnader utifrån gamla estetiska förebilder. En av dessa aspekter är huruvida man ser en byggnad som arkitektens eller samhällets. Utifrån mina år som praktiker, forskare och lärare i ämnet så påstår jag att den vanligaste åsikten bland arkitekter är att det är ”deras byggnad” – inte beställarens eller brukarens. En något unik åsikt utanför de fria konsternas sfär. I sådana fall är det inte förvånade att man så ofta som möjligt vill utforma något som blir en signatur för en själv och att utforma en byggnad som knappast märks att den är ny i en gammal miljö är ju mindre intressant även om detta skulle vara det bästa för helheten just i den situationen.

Nu kan jag sympatisera med de som är kritiska till återanvändning av gamla formspråk eftersom det ju inte för byggnadskonsten framåt. Varje tid bör ju sätta sin prägel på stadsbilden, men även detta bör göras med omdöme och skicklighet och med hänsyn till den ovanstående aspekten kan omdömet ibland svikta av egoistiska skäl. Jag kommer osökt att tänka på en parallell inom scenkonsten där det verkar vara mode att varje regissör, som sätter upp klassiska verk, känner sig tvingad att ge den en nutida inramning för att inte skämma ut sig bland kollegorna. Jag anser nog att om man sätter upp Romeo och Julia i Verona i samband med ett jubileum så är det nog inte så välfunnet att göra dem till drogmissbrukande hiphoppare på rymmen från sina föräldrar och samhället utan hålla sig till originalets tidsanda – även om det inte ger samma rubriker i kulturpressen.

Nu är diskussionen som jag upplever den lite ologiskt. Man kritiserar ett verk som gjorts i klassicistisk anda, medan det mesta som utformas idag görs i en annan historisk anda – den modernistiska. Om vi ser till historien så finns det många exempel på hur historiska såväl former som tekniker används och ibland utvecklas. Färdigställande av Sagrada Familia i Barcelona är ett exempel på hur Gaudis formspråk tolkas utifrån modern kunskap och teknik till något som både smälter in i helheten och utvecklar. Bofills postmoderna pastischer och blandning av gamla formkomponenter hyllades och kopierades av all världens arkitekter för bara en kort tid sedan och hela gamla Warszawa har byggt upp som en närmast exakt kopia av det som fanns där innan WW2. Många av våra stilsäkra svenska arkitekter, som exempelvis Jan Gezelius, har förhållit sig mycket ödmjukt och ibland närmast kopierat äldre formspråk och proportioner i sina verk.

I detta sammanhang tror jag det är en komponent man missar – kompetensen. Jag hade turen att gå de två första åren av min utbildning med gedigen undervisning i såväl byggnadsteknik som arkitekturhistoria och formlära och de två sista åren i den problemorienterade projektundervisningen. De första åren gav oss en solid teknisk och historiskt estetisk grund att stå på och de två sista åren en vid förståelse av hur arkitekturen samspelade med samhälle och individer. Efter tidigt sjuttiotal så har det skett en kontinuerlig nedmontering av teknikkunskaperna i arkitektutbildningen. Däremot har sociala och samhälleliga frågor fått större utrymme. Estetiken har samtidigt gjorts till en privat fråga där många skickliga lärare strävat efter att ge eleverna sina egna formideal och ibland göra dem till närmast kloner av sig själva. En bred och generell kunskap i designteori och arkitekturförståelse har i stort saknats annat än för särskilt intresserade och engagerade individer.

Samtidigt har de praktiserande arkitekternas ”hängslen och livrem” mer och mer försvunnit från kontoren. Jag talar om de skickliga byggnadsingenjörerna, utan vilkas kunskap arkitekterna står sig slätt alldenstund denna kunskap saknas i utbildningen.

Med detta i åtanke vore det en katastrof för arkitektbranschen om samhället och medborgarna skulle börja efterfråga en annan typ av arkitektur som bättre anpassar sig till situationen och verksamheten och som kräver kunskaper som dagens arkitekter i gemen saknar. Man hänvisas därför i mycket till den kompetens, den teknik och de önskemål som byggbranschen kan och vill tillhandahålla vad gäller material och tekniker. En numera bortgången kär vän och kollega berättade att han på sextiotalet under brinnande miljonprogram, som helt nyutexaminerad arkitekt och som första uppdrag fick ansvar för att rita ett bostadsområde på flera hundra lägenheter. Det gick utmärkt – allt fanns redan i ritningslådan. Det var bara att kopiera och mångfaldiga tidigare projekt med lite anpassning av storlek och lägen. Alla vi som varit i några av dessa områden vet vilka formideal som lämpade sig för denna produktion. Vad jag menar är att det inte är särskilt svårt eller tidskrävande att rita något nymodernistiskt som endera totalt avviker från resten av stadsbilden, eller är i sig självt totalt anonymt, men att åstadkomma ett tillägg till miljön som både utvecklar arkitekturen och respekterar det befintliga är något som kräver både historiska, estetiska och tekniska kunskaper som få arkitekter, byggnadstekniker och hantverkare har i Sverige idag.

Jag kan förstå att det upprör - inte bara av estetiska skäl - när den "moderna" arkitekturen ifrågasätts just när ett nytt "miljonprogram" är i vardande och det för en gångs skull finns lite pengar att tjäna i arkitektbranschen.

Vinjettbilden på gamla staden i Warszawa är från DESTINAVO
Gadgeten innehöll ett fel