Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

söndag 17 februari 2019

Samhällskontrakt och dess förändring


Mellan 2002 och 2007 arbetade jag delar av min tid i Hong Kong. Det som var så chockerande för en svensk var den mängd av tiggare som man fann på stadens gator. Samtidigt läste man om den stora hemlöshet och trångboddhet som fanns i staden och till följd av det var det ganska vanligt med uteliggare.

Jag fick ofta frågan hur det var i Sverige med hemlösa och med tiggare. Nu hände detta sig på den tiden när sådant inte förekom, eller åtminstone var väldigt ovanligt, i Sverige, vilket naturligtvis väckte viss nyfikenhet hos mina vänner i Hong Kong. Jag försökte förklara detta så gott jag kunde.

Jag berättade att man i Sverige hade ett solidariskt system av socialt omhändertagande – det man idag kallar samhällskontrakt – som gjorde att ingen skulle behöva tigga eller ens vara i behov av välgörenhet. Att det till och med var en vanlig åsikt bland människor och bland de organisationer som företräder svaga grupper att välgörenhet var förnedrande. Att det var samhällets skyldighet att ta hand om alla medborgare på ett sätt så att de kunde ha ett med andra likvärdigt liv. Denna inställning var mycket svårt för mina vänner i Hong Kong att förstå – dvs. att det skulle vara förnedrande att stödet till de sämre lottade skulle vara beroende av enskildas välvilja.

Angående hemlöshet var mina kunskaper små, men jag trodde mig veta att det inte var särskilt vanligt, men att det fanns grupper som föredrog att leva primitiv hellre än att ta hjälp av samhället.

Vari består då den stora skillnaden? Varför är det så vanligt med tiggare på Hong Kongs gator? Varför ger Hong Kongborna så villigt till dessa tiggare?

Den huvudsakliga orsaken är att det inte finns något solidariskt samhällskontrakt. Att få ett barn som av någon orsak inte kan bidra till familjen eller ens försörja sig själv är en katastrof. Att råka ut för en sjukdom eller skada som får samma följder är likaså en katastrof. Samhället ger inget stöd i sådana situationer. Den enda ”hjälp” som kan fås i sådana situationer är den organiserade brottsligheten – triaderna - som helt kontrollerar tiggeriverksamheten på gatorna. Att lämna över sitt barn eller sin handikappade familjemedlem till triaderna garanterar åtminstone att denne får tak över huvudet och mat för dagen. Motprestationen är att personen körs ut till anvisad plats varje dag för att tigga ihop pengar till ”sina välgörare”. Triaderna ”äger” platserna i staden där de placerar ut tiggare och konkurrerande fristående tiggare tolereras inte.

Varje medborgare i Hong Kong är medvetna om detta, men inser också att det är det enda som står till buds för dessa människor, förutom några religiösa hjälporganisationer. Man ger således villigt allmosor eftersom det är nödvändigt för tiggaren att vara lönsam. Ofta får man ett klistermärke i gengäld att sätta på rockslaget. Vid vissa religiösa högtider är det speciellt viktigt att man har ett sådant märke som visar att man tar sitt ansvar mot sina medmänniskor.

Nu finns det en annan, religiös, drivkraft för att detta system skall fungera också. Det finns en stark tro inom de flesta asiatiska trosriktningar att man kommer till saligheten – vad den nu kallas inom den tro man omfattar – genom att ge allmosor eller ge stöd åt en behövande människa. Man kan således säga att tiggarna fyller en funktion genom att vara objekt för den enskilda människans välgörenhet och belöningen för sin godhet får man i evigheten. Den direkta belöningen för den goda gärningen är ofta ett välsignande ord som tack.

Kanske man kan kalla även det system man praktiserar i Hong Kong för ett slags informellt samhällskontrakt. Man kan hur som helst konstatera att det skett ett paradigmskifte i Sverige på bara ett decennium i dessa frågor och vissa likheter med Hong Kong kan skönjas.

Underligt nog har inte samma förändring skett i mitt nya hemland Frankrike där tiggare på gatorna är ytterst ovanliga - åtminstone i de städer runt om oss i sydvästra delen av franska Medelhavskusten.