Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

söndag 21 april 2019

”I Sverige tar vi i hand”


Alla känner säkert till rubriken som ett av de många oförglömliga uttalanden som svenska folkets store ledare och tänkare gett landet. Det har ju blivit några för eftervärlden att begrunda vid det här laget. Alla levererade med den mästrande ton som inte ligger långt efter min gamle rektor Ludwigo Hagwaldos – men han hade mer humor.

Att jag kommer att tänka på det beror på att jag läste dagens intervju med Cecilia Wikström i Expressen. Hon berättar där att hon varit en nagel i ögat länge på sina svenska partikamrater för att vara alltför europeisk. Hon har nämligen bland annat pussat på kind när hon mött dem – något som man för övrigt gör i de flesta europeiska kretsar. ”I Sverige hälsar man med en kram”, fick hon höra.

Så – hur är det nu då? Hälsar man genom att skaka hand eller med en kram i Sverige. Eller är det också en viktig vänster-högerfråga?

Som så ofta vandrar mina tankar tillbaka till mina rötter i Bergslagen där den största synd man kan ertappas med är ”att göra sig märkvärdig”. Min far var kommunens ledande politiker och naturligtvis som skogsarbetare också S-politiker. I hans plikter ingick bland annat att å kommunens vägnar uppvakta alla bankdirektörer och andra betydande potentater när de hade jämna födelsedagar. Han skämtade då om alla tanter som han förväntades krama och i vissa fall även luftpussa på kind, vilket för honom var väldigt främmande och just ”att göra sig märkvärdig”. Det var klart en klassfråga på den tiden huruvida men skakade hand eller kramades. Jag har en känsla av att det fortfarande är både en klassfråga och en fråga om stad och land i vissa kretsar i Sverige.

Efter att ha bott 12 år i Frankrike nu så har jag viss erfarenhet av hur man hälsar artigt i olika kulturer i Europa och det är inte helt okomplicerat. Speciellt inte vid möten mellan kulturer. Bara det naturliga franska kindpussandet är en konst att förstå. Skall man pussa två, tre eller till och med fyra gånger och vilken sida skall man börja på? Man får göra olika med olika personer beroende på varifrån de kommer i landet och vilken relation man har till dem och gå på känsla och observera de små variationerna i kroppsspråk. Det där löser sig med tiden. Då är det svårare att veta hur man gör när man möter svenskar och andra nationaliteter i Frankrike eller när man är på besök i Sverige. Det är lätt att man automatiskt faller in i det man gjort i över ett decennium och då kan det bli tokigt.

De flesta utlänningar i Frankrike tar gärna till sig det franska sättet att hälsa med förtjusning så det är inget problem – det är bara att pussa på. Däremot är det känsligare svenskar emellan när man möter dem i Frankrike. Där förväntas man ibland att använda den svenska modellen, men eftersom de man möter utomlands ofta är lite mer ”sofistikerade” så blir det kramar som gäller – inte handskakning. Det kan uppstå viss villrådighet ibland.

Då är det betydligt känsligare när man besöker sina hemtrakter. Risken att ”göra sig märkvärdig” är överhängande. Det blir att välja mellan kram och handhälsning, beroende på relationen till personen i fråga. Lite samma som valet mellan handskakning och pussande i Frankrike. Inte ens där pussar man en okänd person – det krävs en viss grad av närhet åtminstone under en trevlig middag.

Som jag ser det finns det bara ett vettigt sätt att förhålla sig till detta problem. Man tar seden dit man kommer så riskerar man varken att vara oartig eller ”göra sig märkvärdig”. Om man i främmande kulturer inte vet vad som är vanligt får man vara observant på den andre och härma efter. Oftast funkar det eftersom man i många länder inser att folk från andra kulturer inte kan uppföra sig. Men - ibland kan ju sättet att hälsa ha djupare ideologiska eller religiösa innebörder och då får man passa sig så man inte nedvärderar eller förolämpar den andre. Men även där finns situationer där det, av egna moraliska principer, finns anledning att göra undantag. Det får bli en bedömningsfråga.

Vi har uppmanat våra närmaste vänner i Frankrike att säga du med skiftande framgång. Ofta är det i sin ordning och betraktas positivt, men i några fall är det svårare. En vän och granne är helt tillfreds med att vi säger Du till henne men kan inte förmå sig till att göra det tillbaka. Två andra grannfruar förbjuder oss att säga Madame – de känner sig så gamla då. De vill bli tilltalade med förnamn, vilket normalt är ganska familjärt och en heder mot oss.

Vi äldre minns kanske när statsrådet Ulla Lindström vägrade att göra en underdånig hovnigning för drottning Elisabeth, vilket fick många att endera respektera henne eller avsky henne. Aktuella frågor i Sverige är vägran att ta kvinnor i hand av religiösa skäl eller journalister som säger Du till den svenske kungen i TV, på samma sätt som till alla andra intervjuobjekt, eller svenska feministiska ministrar som täcker sitt hår vid möten med fundamentalistiska patriarkala regimer utomlands.

Så enkelt var det Stefan!