Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

onsdag 31 augusti 2016

Macchiarini-affären visar på ett systemfel

Det finns en tendens bland prestigefyllda svenska lärosäten och forskningsinstitutioner att veta bäst. Om det är ett inslag i den svenska mentaliteten att veta bäst, eller en internationell akademisk företeelse vet jag inte. Det visar sig nämligen vid genomlysning av fallet att flera andra europeiska lärosäten varnat för Macchiarini, vilket KI inte tog någon notis om.

Under min tid på Chalmers anställde vi ett antal så kallade konstnärliga professorer inom arkitektursektionen. Dessa hade oftast ingen som helst varken pedagogisk eller vetenskaplig skolning, men var kända för att rita fina hus. Man kan i efterhand konstatera att vi bland dessa rekryteringar fick tillgång till några av de bästa lärare vi haft, men också fick leva med några av de värsta exemplen på personer som inte fungerade varken som undervisare eller som kollegor.

Speciellt en av dessa personer gjorde sig grundligt omöjlig. Han strödde pengar omkring sig av våra svårvunna anslag och det för eget bruk. Han gjorde sig omöjlig bland elever och hotade kollegor med stryk om de hade en annan uppfattning än han hade i arkitekturfrågor. Vidare var han sällan närvarande utan ägnade sig åt resor till avlägsna platser på vår bekostnad. Kollegor jag pratade med från personens hemland undrade varför vi inte frågat dem innan vi anställde honom. Vi ansåg att vi kunde bedöma det själva – han ritade ju så spännande hus.

När vi äntligen lyckades bli av med personen anställdes han omedelbar på ett flerårskontrakt av Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Att de väl visste om de problem vi hade med personen var enbart en merit till hans fördel. Troligen ansåg man att Chalmers inte var mogna att uppskatta detta konstnärliga geni. Det gick som man kan förvänta sig. Eleverna strejkade snart från hans undervisning och krävde att man skulle säga upp kontraktet med personen. Man bröt således kontraktet i förtid vilket, enligt uppgifter jag fått, kostade KTH runt en miljon kronor – på den tiden!

För rättvisans skull kan man väl tillägga att det inte bara är akademin som inte lär av andras erfarenheter i frågor som är av administrativ karaktär. Oslo, Boston, och flera andra städer hade kunnat berätta för Göteborg att man inte bör köpa spårvagnar från Ansaldobreda i Italien.

söndag 28 augusti 2016

Glöm inte bagaget




Vi landar i princip i tid på flygplatsen i Beziers med Ryanair från Skavsta trots försening vid starten. Numera visar man pass i franska tullen även om man kommer från ett EU-land, men det gick fort och smidigt så snart står vi och väntar på bagaget. Helt plötsligt blir det oro i lokalen och vi uppmanas att omedelbart utrymma flygplatsen. Bagaget får vi lämna och de som inte fått sina pass kollade får rusa ut ändå. De som väntar på avgång till Stockholm skickas omedelbart ut till planet, som lyfter några tiotal minuter senare utan några krusiduller.

Utanför står ett antal brandbilar och dröstjockt med polis- och säkerhetspersonal. Man föser oss längre och längre bort från terminalen en bra bit upp på infarten till flygplatsen där vi står och väntar utan att ha en aning om vad som händer. Folk fotograferar vilt med sina telefoner, men jag tycker inte det riktigt är läge för det eftersom tydligen något skrämmande har inträffat och vi vet hur det kan gå här i Frankrike – att ha bilder att visa vänner verkade inte vara det viktigaste just då. Brandbilar, befälsbilar och polisbilar fortsätter strömma till och flygplatspersonalen kommer ut och står tillsamman med oss andra och väntar.

Vi får veta att det handlar om en övergiven väska som stått framför upplysningsdisken och nu väntar man på att bombgruppen skall anlända från Montpellier, vilket kan ta så där 45 minuter med blåljus. TGV-tåget passerar några gånger medan vi väntar och de krypkör förbi flygplatsen – vibrationer kan man ana att man vill undvika. En karavan med blåljus anländer så småningom med bombgruppen och efter en och en halv timma släpps vi in i terminalen för att hämta våra väskor och åka hem. Det har blivit mörkt vid det här laget.

Man kan fantisera lite över det inträffade. Någon stressad – kanske ovan resenär – glömmer ett av sina handbagage efter att ha fått hjälp med något vid servicedisken. Väl på planet inser denne att en väska saknas, men nu är det för sent. Visserligen är det väldigt irriterande men det finns ju ingen anledning att berätta det för personalen – jag får väl ringa när jag kommer fram och be dom skicka väskan med nästa flyg tänker resenären kanske. Helt ovetande om den miljonkostnad och mild panik, som glömskan orsakat ringer kanske personen nästa dag och identifierar sig och ber snällt om att få tillbaka sin väska. Man undra lite vem som skall få betala det kalaset?

Man blir verkligen imponerad över hur effektivt säkerhetspersonalen arbetade utan minsta tanke på att det kanske inte var ett skarpt läge, utan bara en glömd väska. Det var också imponerande att se hur lugnt alla - utom en dam som försökte springa ned oss andra – agerade. Kanske beroende på att flyget kom från Sverige och att de flesta därför inte riktigt begrep att det kunde vara skarpt läge – vad vet jag.

måndag 1 augusti 2016

Jag är förbryllad


Jag måste erkänna att jag är både förvånad och lite irriterad över hur lite privatliv man har så snart man använder Internet. Härom veckan fick jag en information från Sigma foto om deras nya linser. Eftersom jag gillar att fotografera sökte jag lite på nätet för att se hur dyr en 500 mm lins var från olika företag. Jag har också som kuriosa intresserat mig för några andra produkter som jag inte haft minsta tanke på att köpa.

Det dröjer bara någon dag innan det dyker upp annonser och erbjudanden om just de saker jag har läst om i annonsmarginalen på mitt Facebookflöde. Med en dåres envishet utsätter Facebook mig för reklam i hopp om att jag till slut skall falla till föga. Vad som dessutom förvånar mig är att samma annonser dyker upp på mina bloggar om släktforskning och pensionärsliv i Frankrike.

Jag har ett antal vänner på Facebook som gillar att lägga ut länkar till olika artiklar som andra skrivit och som deras vänner publicerat. Om jag läser dessa och kanske gillar dom så dröjer det inte länge innan mitt flöde översvämmas av publiceringar från personer och organisationer som jag inte har någon som helst relation till annat än att de till nöds kan anses vara relaterade till det jag tidigare läst eller gillat.

Om man vill ha det minsta privatliv så bör man undvika såväl Google som e-handelssajter och Facebook, men det går ju inte. Nu kommer min undran:

Nästan varje gång som det sker ett terrordåd så säger säkerhetspolisen att de hade personen under observation, men inget antydde att han hade något skumt på gång. I efterhand kan men emellertid konstatera att han sökt på Google efter vapen, recept på sprängmedel, besökt IS-förhärligande sidor, skrivit hatiska saker på Facebook och lagt ut videofilmer på U-tube där han lovar att begå hemska terrorbrott. Detta lyckas ofta säkerhetspolisen hitta i efterhand, men oftast är det tidningar runt om i världen som lyckas kartlägga personens historia. Man skyller på bristande resurser och att det är närmast omöjligt att hålla koll på vad folk har för sig på Internet.

Det underliga är att kommersiella krafter på Internet lyckas följa mina intressen intill nästan varje knapptryckning och överösa mig med reklam, men polisen verkar inte ha varken resurser eller kompetens att göra detsamma. Kanske det är dags att Interpol, Europol och de nationella säkerhetspoliserna att outsourca den förebyggande terroristbevakningen till Google, Facebook och Amazon för dom verkar ha stenkoll på oss medborgare - våra intressen och vanor. Och - då "står vi inte ens under bevakning".
Gadgeten innehöll ett fel