Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 31 mars 2009

Weekend i Paris

Vi har varit i Paris över helgen. KLM/AirFrance meddelade för ett par veckor sedan att alla mina flygpoäng skulle förfalla om jag inte använde mig av deras tjänster innan första april så det var bara att se vart de var billigast att flyga. Eftersom jag hade samlat poäng som skulle räcka till tre resor till andra kontinenter hade vi knappast något val.

Vi höll inte på att komma iväg eftersom jag fick en konstig åkomma dagen innan. Jag talade idag med min bror och underligt nog råkade han ut för samma sak på samma dag. Hög feber som bara kom som ett blixtnedslag, ont i alla muskler, ont i och bubblig mage och trötthet. Dagen efter var allt över och bara tröttheten kvar. Nu hör det till saken att min bror bor 300 mil från mig i Sverige och vi har inte träffats på en månad. För den vidskeplige kan jag meddela att vi varken är enäggstvillingar eller födda i samma stjärntecken. Kanske var det ett datavirus som följde med ett e-mail (-:

Paris är som alla vet en vacker stad och vi hade rimlig tur med vädret - två dagar av tre med solsken. Det är DYRT – allt är ungefär dubbelt så dyrt som nere hos oss i Languedoc. I Paris skulle inte pensionen räcka länge inte. Om man tycker om att äta gott är mitt råd att leta rätt på restaurangerna innan man åker dit. Det visade sig svårt att hitta något som föll i smaken. Den senaste trenden verkar vara japanskt. Åtminstone i kvarteren runt Operan och Palais Royal kryllade det av japanska restauranger. Vi gillar japansk mat men dels åker man inte till Paris för att äta den, dels tenderar kvalitén att gå ned när något blir så inne att det är kö utanför varenda hål-i-väggen. Sushi av annat än högsta kvalité är inget för en person som har haft problem med magen en dag tidigare.

Den asiatiska – eller snarare exotiska – trenden verkade ha spritt sig för i de verkligt exklusiva butikerna hade man ofta expediter av asiatisk eller afrikanskt ursprung, vilket gav ett kosmopolitiskt och exklusivt intryck. Nu handlade vi inte där, men man kan ju titta. Galleries Lafayette består numera av ett stort antal byggnader bakom Operan. Jag är definitivt inte en ”alternativ” person som går på den ena ismen på modet efter den andra. Det var sådant jag i blygsam skala ägnade mig åt i ungdomen. Numera har livet och historien fått mig att inse att ismer av alla de slag har en inbyggd tendens att i rätt miljö leda till sin extremvariant – talibanism – och det kan vi vara utan. Ta bara de s.k. fria marknadskrafterna vars högsta mål ju är monopol. Att gå genom detta varuhus får mig emellertid att fundera över vad vi håller på med och hur långt vi tänker låta oss bli bedragna innan någon säger att ”kejsaren är naken”. Här kan man hitta viner från 2005 som kostar 4000 Euro per flaska!!! Då köper man dom inte ens för att drickas utan låser in dom i ett datorklimatiserat valv för att sedan säljas till någon annan bonusstinn tokstolle på auktion.

På Louis Vuitton säljer man resväskor som kostar lika mycket som en liten familjebil. Där står kroppsbyggarna uppradade och ser ut som dom jobbade för National Security Agency i USA och spanar på oss nyfikna så att vi inte stoppar på oss en nyckelring. Inte tror jag någon skulle komma på tanken att råna en sådan affär, men det höjer statusen naturligtvis. Vi var tvungna att gå in och se hur en riktig sådan väska ser ut eftersom vi varken har ryska eller arabiska vänner i den kategorin som har råd att ha dom äkta så har vi troligen inte sett någon. För mig såg dom lika plastiga ut som alla dom tusentals kopior som finns överallt numera. Om jag hade haft råd att köpa något hade nog alla trott att det var en kopia så varför bry sig.

Ett riktig höjdare var en egen ekosfär som man kunde köpa. Det var en sådan där kristallkula som det brukar finnas Eiffeltorn i snö i. Den här gången var det emellertid en bit korall samt några levande kräftdjur som inneslutits och dom levde där i en egen sluten värld helt självförsörjande. En present för 200 Euro till den miljömedvetne att förräta sin aftonbön vid.

Det allra värsta är nog alla dessa kläder, kosmetika, och andra modeassessorer. Jag klarar inte av att se priserna eftersom jag vet var i Kina dom tillverkas och vet vad dom kostar om man tar bort märket i ryggen. Jag tittade faktiskt på några reaplagg, men dom var alla av sämre kvalitet än jag kunde köpa under min tid i Hong Kong och skyhögt dyrare. Varför älskar vi att bli lurade? För övrigt finns det nästan inte någonting att köpa för en vuxen karl eftersom nästan allt numera har en androgyn stil som inte passar mig särskilt väl.

En intressant sak är hur en exklusiv herrkostym ser ut idag. Bäraren vill signalera ”egentligen-är-jag-ju-inte-så-konventionell-att-jag-bär-kostym-men-jag-hittade-pappas-gamla-konfirmationsBoss-på vinden-och-den-var-ju-lite-häftig”. Att kostymen ser ut som om pappa måtte ha varit 15 cm kortare än sonen och 10 kilo lättare ger det nya modet i ett nötskal. Kan man sedan hitta Halvans hatt att kröna verket med är men redo för vilken inneklubb som helst.

Annars verkar den nya trenden vara kaffe. Halva vitvaruavdelningen fylldes av kaffeapparater – då företrädesvis expressomaskiner. Det tråkiga är att det inte är riktiga expressomaskiner utan dom där nya från Senseo eller Necafé och vad dom heter där man bara kan använda deras egna kaffepatroner. Det är inte bara det att kaffet på så sätt blir mångdubbelt dyrare – det smakar inte bra heller. Att hitta vanligt expressokaffe för att använda i en vanlig maskin där man laddar med löst kaffe blir allt svårare här i Frankrike. Det är samma sak som telebolagen har gjort i åratal – skänk bort en telefon som bara går att använda inom ett bolag och ta igen det på dyra samtal. Kan man låsa upp en kaffemaskin måntro?

En variant på det här temat som jag måste beundra är kristalltillverkaren Lalique som för länge sedan insett att högklassigt glas inte ger några pengar. Inte är det så troligt att man kan har råd att anlita Madonna och Sean Connery, som i fallet Louis Vuitton – att göra reklam heller. Man har därför lanserat sig som en parfymfirma. På så sätt kan man tillverka sina egna flaskor och fylla dom med parfym och på så sätt ta ut vilka fantasipriser för sitt glas som helst. Att sedan damerna gärna vill ha en matchande kristallpjäs med samma namn som sin parfym i vardagsrummet gör ju inte saken sämre.

Vi åt ju god mat också. När vi gifte oss i Paris för tjugo år sedan åt vi lunch i Eiffeltornet på Restaurang Jules Verne. Det var dyrt då, men det var ju en stor händelse. Eftersom det var jubileum i år tänkte vi kanske att vi kunde återvända. Lunchen kostar numera 200 Euro på helger och 85 på vardagar + vin, så det var ju inte ens att tänka på. Vi har flera gånger tidigare varit på en anrik restaurang som hette Mercure Galante och låg i kvarteret bakom Palais Royal. Den heter sedan elva år Macéo och har utmärkt mat. Det fick bli vår minnesmiddag. Vi åt deras Menu Guide Rouge som var fantastiskt god och inte så dyr att man måste ta lån på huset för att betala notan.

En trevlig sak var att man kunde köpa vin av hög kvalitet glasvis till maten. På så sätt får man ett bra vin som passar till varje rätt för en ”rimlig” summa. Det är underligt att inte fler restauranger insett detta. Ofta finns bara bra viner på helflaska och vill man då ha ett rött och ett vitt är det ju inte möjligt om man bara är två. Utbudet på halvflaska och karaff är ofta mediokert. Vore det inte en bra affär för bättre restauranger att sälja ett urval av riktigt bra viner glasvis. Jag är övertygad om att det skulle ge mer inkomster, mer rättvisa åt maten och framför allt bli överkomligt för kunden.

Sista dagen åt vi på en liten restaurang i västra änden av Ile de la Cité – La Rose de France – nära PontNeuf. Också där var maten utsökt god och riklig- alltför riklig enligt vårt tycke, men man kan ju lämna. En intressant förrätt var Foie Gras kryddad med Szechuanpeppar serverad med mango chutney – mycket gott och lite annorlunda. Här kunde man välja vad man ville på menyn – endera två rätter eller tre rätter beroende på hur hungrig man var. Deras karaffviner var dessutom av hög kvalitet.

Nu är vi hemma igen och skall äta en lunch bestående av en omelett på vild sparris som jag plockade förra veckan, parmesan och några skivor rostad parmaskinka. Vi dricker rosévin till. Gott och billigt!

torsdag 26 mars 2009

Sagan om den stora krisen

Det var en gång ett samhälle där människor sparade och gnetade för att köpa sig de saker som dom längtade efter att äga. Man satte in sina pengar på banken som betalade några procent för att dom fick låna folks pengar. Bankerna och hela samhället inpräntade i medborgarna hur viktigt det var att spara. Bankerna behövde nämligen folks pengar för att investera i olika projekt så att deras pengar kunde växa och dom kunde betala löner till sina anställda och ge utdelning till dom som ägde bankerna. Pengarna dom lånade av folk lånades i sin tur ut till olika företag som tillverkade saker – bilar, kylskåp, bostäder och kläder och annat som gick att ta på och som människor och institutioner behövde och kunde köpa så att företagen gick bra och tjänade pengar. Det var ofta sådana saker folk önskade sig och som dom sparade till. Det var ett harmoniskt och lyckligt samhälle där ingen behövde ha dåligt samvete för att dom önskade köpa dessa saker – det var ju tack vare att folk köpte dom här sakerna som företagen kunde tjäna pengar, alla kunde få arbete och samhället kunde få in skatt som kunde användas till en massa bra gemensamma saker. Också bankerna var lyckliga eftersom dom tog ut lite mer ränta när dom lånade ut sina pengar än dom gav folk som tack för att dom lät dom använda sina sparslantar och dessutom placerade bankerna en del av sina pengar i aktier i olika företag som fanns i landet.

Bankerna funderade emellertid hela tiden på hur man skulle kunna tjäna ännu mer pengar. Det funkade visserligen bra som det var, men det tog ju så lång tid för folk att spara ihop till det dom ville köpa. Om dom kunde köpa sakerna snabbare skulle naturligtvis allt bli ännu bättre, resonerade man. Om vi skulle låta dom låna pengar av oss så dom kan köpa saker innan dom har sparat ihop till dom. Det skulle vara jättebra för oss, tänkte bankerna. Vi har ju jättemycket pengar i kassalådan och om det tryter kan vi alltid låna av någon annan bank. Om vi lånar ut pengar till folk får vi ju in ränta och blir ännu rikare. Någon risk är det ju inte heller eftersom vi bara skall låna ut till dom som har pengar, som har något värdefullt dom kan lämna som säkerhet eller ett säkert jobb i någon av dom företag som finns. På det här sättet skulle vi ju tjäna ännu mer pengar som vi kunde investera eller låna ut till industrin, gruvorna och annat som var lika säkert ”som att sätta in pengarna på banken”, resonerade man.

Nu var verkligen alla lyckliga! Människors standard blev högre och högre, lönerna ökade eftersom man då kunde köpa och sälja mer och de pengar man hade lånat blev mindre och mindre värda – dom nästan försvann av sig själv. Stat och kommuner fick in massor av pengar i skatt och vi levde i den bästa av världar.

Nu är det ju så att även i banker måste utveckla sina ”produkter” som det hade kommit att kallas. Man hade ju lånat ut pengar till alla som hade pengar eller något värdefull som säkerhet och som egentligen inte behövde låna. Tänk om man också kunde låna ut till dom som var fattiga, inte hade några säkerheter. Då skulle man verkligen kunna tjäna pengar. Det var ju fortfarande så att dom som verkligen behövde låna var fler än dom som inte behövde låna och kanske var det så att dom som hade mindre pengar längtade efter att köpa saker än mer än dom mer lyckligt lottade.

Några eftertänksamma personer sa att visst är det bra att låna ut mycket och få in ränta så länge alla hus, aktier, och löner går uppåt, men vad händer när kunderna inte kan betala tillbaka längre. Kanske det finns någon gräns som man inte skall överskrida. Sådana negativa människor lyssnade man inte gärna på i den moderna banken. Alla kurvor pekade ju uppåt! Det skulle nog ordna sig. Ju mer man lånade ut ju mer tjänade man - svårare än så var det inte. På en liten ö uppe vid nordpolen hade man banker som kom på att om man gav riktigt hög ränta till folk man lånade av fick man in ännu mer pengar att låna ut till andra.

Sagt och gjort. Nu gällde det att övertyga kunderna, som människor kallades numera, om att dom inte behövde ha någonting men ändå fick låna. Man kunde finansierade bostäder, bilköp, semesterresor, restaurangbesök och allt man kunde tänka sig. I USA, som kunde lära oss mycket, kunde man till och med få en hacka i handen om man lånade till en ny bil. Det blev ju ett välkommet kapitaltillskott för stunden för många fattiga. Att man tvingade lämna tillbaka bilen efter några månader när första avbetalningen kom kunde man stå ut med. Man hade ju en gång i livet fått glassa runt i en ny bil en tid i alla fall. I vårt vackra land kom man på att man kunde låna ut pengar till ungdomar om dom bara bad om det genom att skicka ett SMS till banken - mot jätteränta givetvis. Man måste lära dom tidigt hur man får ett gott liv.

Vad man inte märkte var att något annat hände samtidigt. Dom gamla kapitalisterna som ägde våra banker och företag hade ju placerat sina pengar i företag i så kallade aktier. Att på så sätt äga en del av ett företag var förknippat med stort ansvar. Man såg det som en långsiktig investering där människors arbete och hela orters framtid kunde påverkas av hur duktigt man skötte sina investeringar. Man visste att det gick upp och ned, men på lång sikt var pengarna säkra och gav en bra avkastning. Man visste att om folk inte köpt bilar på en tid så hade deras bilar blivit äldre och var i än större behov av att bytas ut. På så sätt så följdes alltid en period av lägre försäljning av en rusning efter nya bilar. Så hade det alltid varit och hela tiden gick det sakta uppåt.

Nu hade det kommit in en ny grupp människor som ägde aktier och dom hade inte riktigt förstått att aktien var ett ägarbevis på en andel i ett företag. Dom trodde att den hade ett värde i sig som man kunde handla med. Så fort aktien ändrade värde sålde och köpte dom och fann att man kunde tjäna mängder av pengar genom att ena dagen köpa billigt och andra dagen sälja dyrt. Aktierna bytte ägare med en rasande fart, medan man i företagen som dom representerade en andel i knogade på som vanligt, åtminstone bland dom som skruvade ihop produkterna. På grund av denna tröghet i företagen envisades en del aktier att hålla ett stabilt värde och för andra var det svårt att gissa om dom skulle gå upp eller ned. Man kom då på att, om man hade tillräckligt mycket pengar eller möjlighet att sprida rykten kunde man göra så vanligt folk köpte eller sålde. På så sätt kunde man tjäna pengar utan att riskera några överraskningar. Man hade också uppfunnit smarta datorprogram som alla stora investerare använde för att se in i framtiden. Dom var så smart utformade att om tillräckligt många sålde aktier så trodde programmet att aktien inte var så bra och då fick alla andra som använde programmet rådet att sälja också. På så sätt gick det mycket fortare utför. Sen var det bara att köpa en riktig skrälldus när aktien stod i botten så gick det upp med raketfart igen. Att aktien representerade en andel i ett företag där man hade viss ansvar var de få av dessa nya ”ägare” som ens hade hört talas om.

Många vanliga människor som inte riktigt förstod vad som pågick satsade sina sparslantar i aktier också – dom ville ju också bli snuskigt rika. Bankerna lånade gärna ut pengar för att köpa så kallade värdepapper även till vanligt folk. Det här var jättebra för vanliga människor uppförde sig väldigt bra eftersom dom agerade precis bakvänt i de flesta lägen. Dom köpte när aktierna vad dyra och sålde när dom var billiga så det fanns alltid möjlighet för de insatta att tjäna ännu mer.

Bankerna och andra hade upptäckt att den gamla tråkiga industrin var väldigt trög och gav avkastning väldigt långsamt. Den nya IT industrin var mycket bättre. Där placerade man nu sina inkomster. Visserligen hade dessa nya företagen aldrig gått med vinst utan snarare med svindlande förluster. Men, dom kreativa insåg snart att just förlustsiffrorna var ett tecken på framåtanda och bara det faktum att så många hade varit villiga att släppa till så mycket pengar som företagen sedan snabbt gjort av med var ju ett tecken på att det var en bra investering. Vad man investerade i visste få, men ett företag vars aktier sköt i höjden med sådan raketfart måste ju vara bra, resonerade man. De allra mest kreativa hoppade över alla mellanled med företag och sådant trams och började helt enkelt investera sina pengar i investeringar. Man skulle tjäna pengar på pengar – några bakomliggande produkter eller faktiska värden var bara sådant där gammalmodigt trams om man sysslade med för 30 år sedan.

Nu började det hända lite tråkiga saker. Hur det började är inte helt klarlagt, men följderna märktes snabbt och tydligt. Många menade att det berodde på att fattiga människor, troligen i USA, fick problem att betala de lån som dom aldrig borde ha tagit. Man hade sett vissa tecken tidigare på att något var fel när ledningen i stora företag slarvat bort mängder av pengar samtidigt som dom hade stoppat massor i sina egna fickor.

Hur som helst blev det panik! Det stora företaget ägare, som ju inte visste ett dugg om den bransch dom investerat i, skrek att nu måste man skära ned och avskeda folk. Bankerna skrek om konkurshot och bad sina länders regeringar om stöd. Tidningarna hakade på talade om kris och nödvändigheten av att skära ned, dra åt svångremmen, bereda sig på svåra tider osv. Människor blev jätterädda och slutade att handla saker, la bilbytet på hyllan, vågade inte köpa ett hus till familjen. Det enda goda som kom ut av paniken var att den tidigare så hotande miljökatastrofen i ett huj var löst åtminstone om man fick tro medierna.

Visst var det dom som protesterade. I ett litet bilföretaget som just hade gjort sitt bästa kvartal någonsin hade vinsten helt plötsligt gått ned till normala nivåer. Katastrof, tvärstopp, bankrutt skrek man i ledningen och i styrelsen. Någon menade emellertid att det kanske inte var så konstigt att man köpte färre bilar idag eftersom så många köpte förra månaden – dom håller ju några år i alla fall. Den gamle styrelsemedlemmen som varit ung påläggskalv under den gamle chefen – han som hade samma namn som en frukostflinga – erinrade om hur man på hans tid hade lagt ned tre alldeles utmärkta fabriker när försäljningen gick ned lite. Det hade resulterat i att samtidigt som man stängde dessa fabriker behövde folk bilar igen och företaget hade inte kapacitet att producera tillräckligt. Det ville han inte vara med om igen. Förutom att man förlorat sina modernaste fabriker hade man också ödelagt tre fina orter i landet.

Sådant trams ville inte de andra höra på utan diskuterade istället hur många man skulle säga upp av arbetarna i fabriken och om man inte kunde ge cheferna lite mer lön – eller bonus som det hette numera – innan alla pengar var borta. Representanten för facket undrade om det var så klokt att göra dessa två saker samtidigt. Styrelsens ordförande sa att för honom var det en hederssak eftersom flera i företagets ledning faktiskt satt med i styrelserna för dom företag där han och dom andra i styrelsen var chefer och vi vill väl ha våra bonusar eller…?

Medierna hade under en tid gjort stora pengar på att beskriva jordens undergång orsakad av den globala uppvärmningen, men det hade börjat gå lite trögt. Det verkade inte som folk riktigt tog det på allvar. Man köpte i allt högre grad svindyra lägenheter på strandnära tomter fast tidningarna hade visat datorframställda bilder på att lägenheterna inom kort skulle översvämmas upp till tredje våningen. Man behövde något nytt att skrämma skiten ur folk med – miljön fick man lägga på hyllan den var ”yesterday’s news” som de som hängde men sa. Därför var den finansiella krisen det som skulle göra att upplagorna fortsatte att stiga.

Man kallade in forskare som skulle förklara att det egentligen var mycket värre än man trodde. Forskarna hade blivit riktigt användbara. Förr var dom hopplösa och ville inte säga något bestämt och tramsade om ”att det beror på” eller ”det finns tecken som tyder på motsatsen” eller ”det finns två skolor” och annat veleri. Numera hade man bättre relation till, speciellt de yngre, forskarna som var lätta att prata med och som kunde ge raka besked. Ofta behövde man bara lova att dom skulle få uppträda med bild i tidningen, men ibland fick man antyda att man hjälpte producenten för ”På spåret” eller något annat populärt TV-program att hitta bra gäster, för att få dom intresserade.

Man skriade nu så högt att även de modigaste slog till alla bromsar vilket gjorde att det verkligen blev kris på riktigt. Företag sa upp folk. Uppsagda och uppskrämda människor handlar inte, människor som inte handlar ger inte företagen några inkomster så dom kan betala lön, människor utan lön betalar inte skatt. Det bara snurrade fortare och fortare och även direktörer, styrelsemedlemmar och andra högt upp började inse att den sista chansen att skörda närmade sig. Dom såg därför till att höja sina löner och bonusar och flytta sina pengar från de egna företagen innan undergången. Man vet aldrig när man får en möjlighet att sko sig nästa gång, resonerade dom.

För dom som hade ett arbete eller placerat sin sparslantar enligt gamla beprövade principer blev det en fin tid. Man kunde köpa sig ett bättre hus till jättebra pris och dom flesta saker man ville ha kunde det prutas på. Dom som inte ont anande hade följt med i hysterin utan att förstå vad som hände råkade illa ut, men det gjorde också alla dom som bara gjort sitt jobb sedan decennier på den gamla säkra arbetsplatsen. För nu skulle det skäras ned eftersom efterfrågan gått ned. Hur tänkte man få upp efterfrågan när folk inte hade något jobb undrar man?

En grupp som klarade sig riktigt bra var dom som ställt till eländet. Många kunde kamma hem höga konsultarvoden för att ta oss ur krisen, men dom andra låg lite lågt en tid, men vi kan nog vara övertygade om att dom snart är tillbaka med nya friska idéer om hur vi skall arbeta oss upp till nästa kris.

Hur sagan slutar får vi se någon gång i framtiden eller kanske den aldrig slutar?

söndag 22 mars 2009

Nu är våren här på allvar

Nu är det verkligen vår! Vi har haft mellan 20 och 25 grader i nästan en vecka nu. Mandelträden börjar tappa sina blommor, mimosan är som vackrast och vildsparrisen har kommit upp tillsammans med den vilda purjolöken. Om man inte vill plocka så kan man köpa odlad grön sparris på marknaden för 50 kronor kilot. Vi frossar! Ute i naturen finner man vilda pärlhyacinter och gula, blå och vita iris i miniformat.

Våren betyder annars födelsedagar. Födelsedagar betyder restaurangbesök med våra vänner. Den som fyller bjuder. Min fru är först, men det var redan i slutet av januari och hon valde en vietnamesisk restaurang i Sète som vi gillar mycket – Le Jasmin. Ägaren bjuder alltid på något extra när vi kommer och hela stämningen är trevlig och maten god.

Näste på tur var jag själv och min favoritrestaurang just nu är Le Petit Comptoir i Narbonne. Vi vet att man alltid får mat av den högsta kvalitet där. En förrätt på varma ostron med Foie gras är en av favorierna, men det mesta är oerhört vällagat. Restaurangen är ganska oansenlig utifrån och man kommer in i en gammaldags fransk bar och får leta sig in till restaurangen som är smakfullt inredd i Art Nouveau stil. Restaurangen har också en mycket fin vin- och spritbutik som ligger i anslutning.

För ett par dagar sedan var det en av vännernas tur och vi åkte då till Balaruc Le Bain och restaurangen Le Grand Large au Belouga. Eftersom vi bott i Göteborg i 40 år saknar vi verkligen riktig god fisk här i Frankrike. Den färska kallvattenfisk man kan få på den svenska västkusten är helt unik. På Le Grand Large kan man emellertid äta fisk och skaldjur som är i samma klass. Vi åt deras dyraste meny bestående av fem rätter och den kostade 32 Euro per person. Själv tog jag grillad fisk. Man serverar då de fiskar som finns på torget den dagen. Min tallrik bestod av små exemplar av rouget, limande, dorade samt en lotte eller baudroie som det också heter. Det är en kotlettfisk – ungefär som havskatt. Serveringen var enkel – bara grillade fiskar kryddade med örtkryddor och en kokt potatis. Allt var helt fantastiskt gott. Att det var 26 grader varmt och vi satt på deras uteservering med utsikt över Bassin de Thau gjorde inte dagen sämre.

Det känns fantastiskt att vi nu har minst 7 månader framför oss med nästan bara vackert väder. Vädret har annars varit lite si och så i Frankrike i vinter, men vårt hörn där det ligger intryckt mellan Pyrenneerna och Montagne Noir i kanten av Medelhavet brukar nästan alltid ha bättre väder än resten av landet. Den enda nackdelen är att det blåser ganska kraftigt från nordväst på vintern eftersom det blir en vindtunnel mellan bergskedjorna där luften från Biscaya forsar ned mot Medelhavet. Bordeauxsidan får emellertid ta det mesta så det har lugnat sig lite när det når oss på slutet av sin resa. Vind är vi å andra sidan vana vid från västkusten, men då kom den från sydväst i stället.

Vi har bott tillräckligt länge här nu för den första förtjusningen över allt skall ha minskat. Fortfarande är vi oerhört lyckliga över att vi vågade ta det här steget. Trots en 20%-ig minskning av våra pensioners köpkraft på grund av den usla svenska kronan lever vi oerhört mycket bättre än vi skulle gjort i Sverige. För att inte tala om hur lyckliga vi är över vädret och det sociala klimatet. Vi inser emellertid också vad vi saknar från Sverige.

Själv saknar jag, på grund av mina ännu otillräckliga språkkunskaper, förmågan att föra djupgående diskussioner med andra. Det är därför så skönt att vi har några väldigt trevliga amerikanska och engelska vänner också. Annars är det mest mat vi saknar. Som västkustbor är det naturligtvis främst den höga kvalitén på svensk fisk och skaldjur – då främst de svenska räkorna som det inte finns maken till i världen skulle jag vilja påstå. Vi köper djupfrysta nordiska räkor till katterna eftersom det är deras älsklingsrätt. Ibland gör vi förrätter med dessa räkor och bjuder fransmännen och dom är helt förundrade över hur goda dom är – och då har dom inte smakat färska Smögenräkor. En av orsakerna till vår längtan efter svenska skaldjur är den dåliga kvalitén på dillen här. Vi saknar också svensk senap och riktig lingonsylt liksom svensk inlagd gurka.

Underligt nog kunde vi hitta jämnare kvalité på köttet i Sverige – i Sverige mörar man det mer än man gör här och får därför en jämnare kvalité. Ett verkligt lyxbehov vi känner ibland är efter andra viner än franska. Nu går det ju ingen nöd på oss eftersom vi bor i ett av de bästa vinområden man kan tänka sig, men nog vore det gott med en Amarone eller en fin torr Riesling då och då.

På det intellektuella området är det odubbade filmer vi saknar. För mig som hör lite illa vore det bra om man hade undertexter i stället, vilket börjar komma. Vi blev väldigt förtjusta när vi fann att SVT faktiskt sände hela Melodifestivalfinalen live över webben. Det är ju årets höjdpunkt att spy sin galla över så det vill man ju inte missa. Jag tyckte faktiskt att med undantag av gammal skåpmat som Alcazars mossiga discolåt var bidragen av väldigt hög klass i år. Man blev ju glad att Ernman vann med sin låt.

Nu skall vi snart hämta en av våra allra bästa vänner vid flyget i Carcassonne. Nu skall vi ha en orgie i matlagning, restaurangbesök och gott vin några dagar eftersom vi alla tycker det är så trevligt.

Nästa veckoslut är vi "tvingade" åka till Paris eftersom vi måste köpa en flygbiljett på Air France/KLM innan månadens slut för att inte förlora alla intjänade flygpoäng. Paris var det billigaste resmålet. Visst är det synd om oss!

söndag 8 mars 2009

RyanAir - Det kreativa flygbolaget

Som flitig RyanAirresenär höjer man på ögonbrynen när det meddelas att man nu skall ta betalt för att gå på toaletten på planen. En naturlig förädling av den tjänsten borde vara att servera mackor som framkallar magsjuka. Man kan då beställa plan med dubbelt så många toaletter och få in oanade inkomster från passagerarna. Nu är detta kanske bara början på kreativiteten hos The Low Fare Airline. Härom dagen damp detta meddelande ned i min mailbox:



Ytterligare en RyanAirhistoria kan läsas här.

lördag 7 mars 2009

Skall rörmokaren få betalt varje gång man spolar på toaletten?


Vi har varit på besök i Sverige igen och då följt den lokala debatten om det som anses viktigt i landet just nu. Den stora grejen vid sidan om vargar som man kan följa i radion verkar vara rättegången mot Pirate Bay.
Nedladdning av musik och filmer verkar vara något som engagerar människor starkt. Att det inte är någon stor fråga i Frankrike har sina förklaringar. Främst beror det nog på att hastigheten på bredbandet på de flesta orter i Frankrike är så låg att det är näst intill omöjligt att ladda ned en film. Man kan lika gärna försöka ladda ned med röksignaler så långsamt går det. Vi svenskar förstår nog inte riktigt hur långt Sverige har kommit i teknikutvecklingen på det här området jämfört med nästan alla länder i världen.

Eftersom jag inte direkt tillhör den unga generationen och inte heller har den ultraliberala inställningen att allt ditt är mitt så har jag ändå några funderingar kring fenomenet ”illegal” nedladdning. Det ligger onekligen något i uppfattningen att problemet främst beror på mediebranschens slöhet att följa med i teknikutvecklingen och tillhandhålla sina produkter i en modern form. Nog är det konstigt att man inte får använda ett betalt och nedladdat material på det sätt man önskar om man skall vara laglig. Vilken annan produkt man köper ställer upp regler för köparen om hur produkten skall användas, när och var den skall användas?

En annan sak om man kan fundera över, men som aldrig berörs är varför vissa yrkesgrupper skall ha betalt varje gång deras alster används. En rörläggare hade ringt upp Lotta Gröning och frågat varför han inte fick betalt varje gång någon spolade i en toalett han installerat. Det är kanske en parallell som haltar lite men man kan ju jämföra med andra kreativa yrkesgrupper. Själv är jag arkitekt och inte får vi betalt annat än när vi ursprungligen ritar ett hus. Tänk om vi skulle kräva betalt varje gång huset säljs vidare, får nya hyresgäster, renoveras eller på annat sätt genomgår förändringar där vårt kreativa arbete kan påverka den vinst som ägaren får ut. Man undrar varför inte målande konstnärer får betalt varje gång deras alster omsätts på något sätt, varför man får låna ut böcker till sina vänner utan att författaren skall ha ersättning, varför modeskapare inte kräver ersättning när vi skänker gamla kläder till UFF eller ännu värre låter någon sy upp en kopia av ett modeplagg. Man kan fortsätta med möbeldesigners och andra formgivare, varför inte stjärnkockar vars recept kopieras av kreti och pleti osv.
Borde man inte fråga sig varför en kompositör eller sångare skall ha betalt i evärderliga tider och dessutom efter sin död så fort deras sånger spelas på restauranger, i radio/TV, på diskotek och dessutom från oss privatpersoner om vi kopierar det till bilen eller till vår mp3-spelare.

Man har diskuterat att lägga en avgift på bredband som alla skall betala oavsett om man laddar ned musik eller inte. Det är naturligtvis en typiskt svensk lösning där man straffar de oskyldiga för att komma åt de skyldiga, men jag har tidigare ändå ansett att det kan vara en bra lösning för att ge upphovsmännen/kvinnorna ersättning – om dom nu skall ha det. När jag emellertid fick veta att vi redan betalar en avgift på alla lagringsmedia vi köper – dvs. hårddiskar, tomma CD-skivor och liknande som är den högsta i världen blir jag lite konfunderad. Vi betalar redan nu 40 öre/Mb!!! när vi köper en hårddisk och det går till upphovsmännen genom STIM och andra organisationer. Det är således högre avgifter på lagringsmedia än på sprit i Sverige. Vi betalar således till artisterna för att lagra deras alster – även dom vi köpt lagligt – nu skall man ha betalt en gång till för att vi skaffar deras alster. Kostnaden 0,40 kronor/Mb kanske var rimlig när den fastställdes och en stor hårddisk räknades i Megabyte, men numera när man köper hårddiskar som rymmer Terabyte blir det fullständigt orimligt. Man har därför satt ett tak för avgiften och i dagarna har organisationen Copyswede i smyg sänkt dem frivilligt. Man undrar varför man gör det i smyg. Svaret är naturligtvis att det inte gynnar propagandan om hur synd det är om de stackars artisterna om vi fick reda på att dom redan får betalt för lagring av såväl legal som illegal musik och dessutom för att lagra våra egna familjebilder, heminspelade videofilmer och annat som dom rimligtvis inte har ett smack med att göra.

Den enda trösten i eländet är att teknikutvecklingen på området går snabbare än klåfingriga byråkrater kan föreställa sig. Ett råd till alla med trådlösa bredband i Sverige är att göra dom lösenordskyddade så ingen kan sitta i en bil ute på gatan eller en våning ned och ladda ned musik från ditt IP-nummer som du sedan blir åtalad för enligt den nya lagen om upphovsrätt. Om man vill undvika att synas på nätet av någon anledning så finns det idag tjänster som döljer din adress eller låtsas att du befinner dig någon annan stans. Hur man skall kunna fälla någon under sådana omständigheter förstår inte jag. Den enklaste lösningen vore ändå att skivbolag och andra medieföretag ordnar så vi enkelt kan köpa musik till en rimlig penning på nätet i en sådan form att vi kan disponera den fritt när vi en gång betalt för den.

Som parentes kan man påpeka att ett av de mest kraftfulla moderna sätten att bli känd och därmed tjäna pengar idag är att bjuda på sin kunskap på nätet. Många berömda experter och konsulter har använt den tekniken framgångsrikt. Till och med exportörer av varor erkänner att piratkopieringen av mode och teknik i Kina är ett litet problem eftersom faktum att man blir kopierad är ett kraftfullt erkännande av den kvalitet man har. Det är dessutom så att dom som köper en piratkopierad Rolex knappast har råd att köpa en äkta och för dom som har råd att köpa en äkta är knappast kopian ett alternativ. Ingen förlorar således men alla piratkopior tjänar som gratis reklam för märkets exklusivitet.
Gadgeten innehöll ett fel