Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 31 mars 2009

Weekend i Paris

Vi har varit i Paris över helgen. KLM/AirFrance meddelade för ett par veckor sedan att alla mina flygpoäng skulle förfalla om jag inte använde mig av deras tjänster innan första april så det var bara att se vart de var billigast att flyga. Eftersom jag hade samlat poäng som skulle räcka till tre resor till andra kontinenter hade vi knappast något val.

Vi höll inte på att komma iväg eftersom jag fick en konstig åkomma dagen innan. Jag talade idag med min bror och underligt nog råkade han ut för samma sak på samma dag. Hög feber som bara kom som ett blixtnedslag, ont i alla muskler, ont i och bubblig mage och trötthet. Dagen efter var allt över och bara tröttheten kvar. Nu hör det till saken att min bror bor 300 mil från mig i Sverige och vi har inte träffats på en månad. För den vidskeplige kan jag meddela att vi varken är enäggstvillingar eller födda i samma stjärntecken. Kanske var det ett datavirus som följde med ett e-mail (-:

Paris är som alla vet en vacker stad och vi hade rimlig tur med vädret - två dagar av tre med solsken. Det är DYRT – allt är ungefär dubbelt så dyrt som nere hos oss i Languedoc. I Paris skulle inte pensionen räcka länge inte. Om man tycker om att äta gott är mitt råd att leta rätt på restaurangerna innan man åker dit. Det visade sig svårt att hitta något som föll i smaken. Den senaste trenden verkar vara japanskt. Åtminstone i kvarteren runt Operan och Palais Royal kryllade det av japanska restauranger. Vi gillar japansk mat men dels åker man inte till Paris för att äta den, dels tenderar kvalitén att gå ned när något blir så inne att det är kö utanför varenda hål-i-väggen. Sushi av annat än högsta kvalité är inget för en person som har haft problem med magen en dag tidigare.

Den asiatiska – eller snarare exotiska – trenden verkade ha spritt sig för i de verkligt exklusiva butikerna hade man ofta expediter av asiatisk eller afrikanskt ursprung, vilket gav ett kosmopolitiskt och exklusivt intryck. Nu handlade vi inte där, men man kan ju titta. Galleries Lafayette består numera av ett stort antal byggnader bakom Operan. Jag är definitivt inte en ”alternativ” person som går på den ena ismen på modet efter den andra. Det var sådant jag i blygsam skala ägnade mig åt i ungdomen. Numera har livet och historien fått mig att inse att ismer av alla de slag har en inbyggd tendens att i rätt miljö leda till sin extremvariant – talibanism – och det kan vi vara utan. Ta bara de s.k. fria marknadskrafterna vars högsta mål ju är monopol. Att gå genom detta varuhus får mig emellertid att fundera över vad vi håller på med och hur långt vi tänker låta oss bli bedragna innan någon säger att ”kejsaren är naken”. Här kan man hitta viner från 2005 som kostar 4000 Euro per flaska!!! Då köper man dom inte ens för att drickas utan låser in dom i ett datorklimatiserat valv för att sedan säljas till någon annan bonusstinn tokstolle på auktion.

På Louis Vuitton säljer man resväskor som kostar lika mycket som en liten familjebil. Där står kroppsbyggarna uppradade och ser ut som dom jobbade för National Security Agency i USA och spanar på oss nyfikna så att vi inte stoppar på oss en nyckelring. Inte tror jag någon skulle komma på tanken att råna en sådan affär, men det höjer statusen naturligtvis. Vi var tvungna att gå in och se hur en riktig sådan väska ser ut eftersom vi varken har ryska eller arabiska vänner i den kategorin som har råd att ha dom äkta så har vi troligen inte sett någon. För mig såg dom lika plastiga ut som alla dom tusentals kopior som finns överallt numera. Om jag hade haft råd att köpa något hade nog alla trott att det var en kopia så varför bry sig.

Ett riktig höjdare var en egen ekosfär som man kunde köpa. Det var en sådan där kristallkula som det brukar finnas Eiffeltorn i snö i. Den här gången var det emellertid en bit korall samt några levande kräftdjur som inneslutits och dom levde där i en egen sluten värld helt självförsörjande. En present för 200 Euro till den miljömedvetne att förräta sin aftonbön vid.

Det allra värsta är nog alla dessa kläder, kosmetika, och andra modeassessorer. Jag klarar inte av att se priserna eftersom jag vet var i Kina dom tillverkas och vet vad dom kostar om man tar bort märket i ryggen. Jag tittade faktiskt på några reaplagg, men dom var alla av sämre kvalitet än jag kunde köpa under min tid i Hong Kong och skyhögt dyrare. Varför älskar vi att bli lurade? För övrigt finns det nästan inte någonting att köpa för en vuxen karl eftersom nästan allt numera har en androgyn stil som inte passar mig särskilt väl.

En intressant sak är hur en exklusiv herrkostym ser ut idag. Bäraren vill signalera ”egentligen-är-jag-ju-inte-så-konventionell-att-jag-bär-kostym-men-jag-hittade-pappas-gamla-konfirmationsBoss-på vinden-och-den-var-ju-lite-häftig”. Att kostymen ser ut som om pappa måtte ha varit 15 cm kortare än sonen och 10 kilo lättare ger det nya modet i ett nötskal. Kan man sedan hitta Halvans hatt att kröna verket med är men redo för vilken inneklubb som helst.

Annars verkar den nya trenden vara kaffe. Halva vitvaruavdelningen fylldes av kaffeapparater – då företrädesvis expressomaskiner. Det tråkiga är att det inte är riktiga expressomaskiner utan dom där nya från Senseo eller Necafé och vad dom heter där man bara kan använda deras egna kaffepatroner. Det är inte bara det att kaffet på så sätt blir mångdubbelt dyrare – det smakar inte bra heller. Att hitta vanligt expressokaffe för att använda i en vanlig maskin där man laddar med löst kaffe blir allt svårare här i Frankrike. Det är samma sak som telebolagen har gjort i åratal – skänk bort en telefon som bara går att använda inom ett bolag och ta igen det på dyra samtal. Kan man låsa upp en kaffemaskin måntro?

En variant på det här temat som jag måste beundra är kristalltillverkaren Lalique som för länge sedan insett att högklassigt glas inte ger några pengar. Inte är det så troligt att man kan har råd att anlita Madonna och Sean Connery, som i fallet Louis Vuitton – att göra reklam heller. Man har därför lanserat sig som en parfymfirma. På så sätt kan man tillverka sina egna flaskor och fylla dom med parfym och på så sätt ta ut vilka fantasipriser för sitt glas som helst. Att sedan damerna gärna vill ha en matchande kristallpjäs med samma namn som sin parfym i vardagsrummet gör ju inte saken sämre.

Vi åt ju god mat också. När vi gifte oss i Paris för tjugo år sedan åt vi lunch i Eiffeltornet på Restaurang Jules Verne. Det var dyrt då, men det var ju en stor händelse. Eftersom det var jubileum i år tänkte vi kanske att vi kunde återvända. Lunchen kostar numera 200 Euro på helger och 85 på vardagar + vin, så det var ju inte ens att tänka på. Vi har flera gånger tidigare varit på en anrik restaurang som hette Mercure Galante och låg i kvarteret bakom Palais Royal. Den heter sedan elva år Macéo och har utmärkt mat. Det fick bli vår minnesmiddag. Vi åt deras Menu Guide Rouge som var fantastiskt god och inte så dyr att man måste ta lån på huset för att betala notan.

En trevlig sak var att man kunde köpa vin av hög kvalitet glasvis till maten. På så sätt får man ett bra vin som passar till varje rätt för en ”rimlig” summa. Det är underligt att inte fler restauranger insett detta. Ofta finns bara bra viner på helflaska och vill man då ha ett rött och ett vitt är det ju inte möjligt om man bara är två. Utbudet på halvflaska och karaff är ofta mediokert. Vore det inte en bra affär för bättre restauranger att sälja ett urval av riktigt bra viner glasvis. Jag är övertygad om att det skulle ge mer inkomster, mer rättvisa åt maten och framför allt bli överkomligt för kunden.

Sista dagen åt vi på en liten restaurang i västra änden av Ile de la Cité – La Rose de France – nära PontNeuf. Också där var maten utsökt god och riklig- alltför riklig enligt vårt tycke, men man kan ju lämna. En intressant förrätt var Foie Gras kryddad med Szechuanpeppar serverad med mango chutney – mycket gott och lite annorlunda. Här kunde man välja vad man ville på menyn – endera två rätter eller tre rätter beroende på hur hungrig man var. Deras karaffviner var dessutom av hög kvalitet.

Nu är vi hemma igen och skall äta en lunch bestående av en omelett på vild sparris som jag plockade förra veckan, parmesan och några skivor rostad parmaskinka. Vi dricker rosévin till. Gott och billigt!
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel