Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 31 maj 2013

Varning för kund!


Som utlandssvensk får man ett speciellt perspektiv på Sverige. Vad som slår en är att Sverige i vissa avseenden är oerhört etnocentriskt och provinsiellt i sin attityd till resten av världen. Va! – gör dom inte som vi? Allvarligast är kanske, som många debattörer med vidare perspektiv påpekat, att den svenska nyhetsbevakningen är oerhört tillrättalagd så den skall passa de rådande förhärskande åsikterna. Det är bara att ta del av utländska medier för den som inte tror mig.

Mer personligt irriterande för oss utlandssvenskar är emellertid svenska företags ålderdomliga sätt att bedriva e-handel. Detta är också allvarligt för den svenska konkurrenskraften eftersom det är näst intill omöjligt för en utlänning att köpa saker från svenska företag och det gäller även för svenskar som är skrivna i utlandet.

Ända sedan tidiga 90-talet har jag köpt böcker, programvara och prylar på nätet från olika länder i världen. Det har aldrig varit problem. Man fyller bara i ett formulär, uppger sitt kreditkortnummer och efter några dagar dyker varorna upp. Jag har aldrig blivit lurad under alla dessa år.

Man tror ju då att det land i världen som gjort sig känt för att alltid ligga i framkanten vad gäller mobiltelefoner, datoranvändning, speldesign och fostrat uppfinnare av världsberömda tjänster som Skype, Spotify och varför inte Pirate-Bay skulle vara framstående även inom e-handel, men där är Sverige ett u-land. När man försöker köpa något från etablerade svenska företag så baxnar man över töntigheten och okunskapen.

Jag har skrivit förut om omöjligheten att köpa svenska böcker. Vad jag vet är det bara hos Bokus detta är möjligt. Då finns det ändå en halv miljon utlandssvenskar som törstar efter svensk läsning – vilken potential. Vad möts man då av när man försöker handla från svenska företag – faktiskt även de som anser att de kan sälja till utlänningar? 

Ofta kan man helt enkelt inte mata in en utländsk adress för beställningen så då är det ju bara att ge upp. Man meddelas ofta att på grund av licensavtal kan man inte sälja sina produkter utanför Norden. Man undrar varför man aldrig har några problem när man från Sverige handlar i andra länder – bara när man från andra länder handlar av svenska företag.

Inte sällan avkrävs man ett svenskt personnummer även om man angett att man skall betala med kort – det finns faktiskt en säkerhetskod som duger i resten av världen. För de svenskar som inte känner till det kan jag berätta att man inte har personnummer i andra länder och utlandssvenskar skrivna i annat land får ett speciellt nummer. När man försöker mata in sitt gamla personnummer meddelar datorn att ingen person med sådant nummer kan hittas i Sverige.

Om man nu skulle lyckas med att fylla i sina personuppgifter och få dom godkända så stöter man på patrull när man matar in sitt utländska Visakort. Det duger nämligen inte som betalningsmedel åt svensk e-handel – det omvända går emellertid utmärkt. 

Ibland går det bra om man handlar mot faktura, men då har man alltid problemet med att man saknar giltigt personnummer och faktura utan ID- och kreditkontroll går inte för sig. Dessutom har man ingen aning om på svenska företag att avgifterna vid banköverföring/betalning där valutaomvandling måste ske är väldigt höga. Vår bank tar 37 euro i sådana fall. Dessutom finns, åtminstone inte på vår bank, någon Bank på Internet där man kan göra betalningar. Det blir att gå till banken och stå i kö. För den okunnige svenske företagaren kan jag berätta att svenska kronor inte används i andra länder även om den är stark just nu. Inte heller gör man allt på svenskt vis i andra länder.

Ibland kan man faktiskt komma tillrätta med dessa problem om man ringer och talar med dom. En del företag är ju mer angelägna om att sälja än att följa knepiga regler som någon räknenisse eller datanörd hittat på. Att köpa blommor exempelvis har aldrig stött på problem någonstans. Man bara ringer och uppger namn och vem som ska ha blommorna och ger dom alla uppgifter på Visakortet och så är det klart. Detta förfaringssätt funkar för det mesta med små företag där man främst vill sälja och använder sunt förnuft, men sällan hos större mer etablerade firmor.

Om ett företag faktiskt accepterar utländska kort, men av något skäl inte vill leverera till utlandet har jag försökt en liten smart grej – som jag trodde. Jag har beställt i någon svensk väns namn och med dennes adress, men uppgett mitt kreditkort. Man vill ju inte att vänner skall ligga ute med pengar. Man hämtar sedan hos vännen eller kanske dom kommer på besök. Då meddelar ofta datorn att man inte accepterar att kreditkortet inte överensstämmer med adressaten. Så smart var det. Det var just vad som hände när jag försökte lura nedanstående nämnda firma att sälja till mig. Jag testade med dotterns kort och en vän som skall besöka oss som adressat, men det funkade inte. När jag försökte med min dotter även som adressat så hade jag lika lite framgång eftersom jag saknade hennes Verified Visa lösenord. Svårare kan det aldrig bli.

Skälet till att jag tog till pennan den här gången är just att jag försökte beställa varor från Slöjd-Detaljer som ligger någonstans i Västergötland. Det ser väldigt lovande ut på deras hemsida. Bland köpvillkor står att man har en speciell eurohandel som man får kontakt med via kundtjänst. Hela batteriet av kreditkort accepteras berättar man också. Jag ringer upp och skapar därmed total förvirring, vilket gör att jag skickas fram och tillbaka inom företaget – mesta tiden sitter jag och lyssnar till en ringsignals tutande när man försöker vidarekoppla mig. Efter tjugo minuter kommer jag till en person som vet vad hon talar om. 

Sammanfattningsvis så visste hon att handla från dom kan jag glömma om jag inte accepterar att betala mot faktura. Nästan alla ovanstående fördomar uppvisades om kundens behov och situation i andra länder. Dessutom kunde jag inte beställa per telefon utan måste skicka in ett mail. OK – jag bekräftar gärna min muntliga beställning på mail, men kan jag ge dig mina kredikortuppgifter per telefon. Nej det blir faktura. Varför i herrans namn skall du ha min beställning om jag inte kan betala för den, blev min fråga. 

Vad som inte sas här, men som jag mött vid många liknande samtal med svenska företag, var att man inte vågar sälja till utlandet för det förekommer så mycket bedrägerier med kreditkort där. Javisst – man vet ju hur utlänningar är! Min undran är hur man tänkt driva in en obetald faktura från utlandet – för den betalar vi ju inte heller så klart. Vore inte ett Visakort med säkerhetskod säkrare ur den synvinkeln?

torsdag 30 maj 2013

En sommar med förväntningar


Nu börjar sommaren fyllas så smått – om det nu blir någon i år. Skämt åsido så får vi nog nog av värme vad det lider, men det har varit segt i år. Dom som odlar tidiga frukter, som körsbär, är förtvivlade – de mognar inte utan ramlar av som kart.

Juli är fullsmockad redan nu med våra norska vänner Else och Leif först på plan och dom lappar över med yngsta dottern Johanna med son och man. Så blir det en kort glugg där vi hoppas min före detta doktorand och goda vän Martha från Brasilien dyker upp. Madelaine och Ulf kommer på sitt traditionsenliga besök till oss och sedan kommer äldsta dottern Sara och hennes man ner och lämnar sönerna Mateo och Emiliano hos oss ett par veckor. Själva åker dom på en välbehövlig semester till Paris med TGV. Vi fraktar hem grabbarna på biltåget mellan Narbonne och Hamburg i mitten av augusti och tar sedan Kielfärjan till Göteborg. Det blir ett äventyr för pojkarna.

Pojkarna har beställt besök i Carcassone som vanligt, så vill Emiliano att han och jag tillverkar en täljkniv tillsammans. Han har börjat tälja gubbar i sann Emilanda. Jag får ringa till Sverige och beställa ett lämpligt knivblad. Dessutom har Emiliano lärt sig spela saxofon och är redan riktigt duktig. Kanske en framtida jazzmusiker i familjen?

Väl hemma i Sverige blir det stora touren med besök hos släkt och vänner i Stockholm, Nora och Göteborg. Jag tänkte nog hinna med släktforskardagarna i Köping också, men Noramarken är lite sen för oss i år.
Eventuellt blir det besök hos kusinen i Tyskland på nedvägen med bil genom Europa och kanske även besök hos vänner i Helsingborg om vi nu inte tar Kielfärjan igen.

Vi ser verkligen fram emot att träffa alla i sommar och få turista tillsammans med dom i våra hemtrakter. Det är alltid lika utmanande att välja aktiviteter, men vi tränade ju på sonen David med partner tidigare i år och det blev ju väldigt bra.

tisdag 28 maj 2013

Man kan ju ombestämma sig


Nu har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var emellertid ett oavvisligt krav från min fru med tanke på mitt ömtåliga huvud. Jag har skaffat mig cykelhjälm! Nåja – det blev en tillhörande cykel också, eller åtminstone något som påminner om en cykel. Minst en av mina nätvänner kommer att skratta sig fördärvad åt missfostret, men eftersom jag inte avser att ta en tur på 4 mil innan frukost, som somliga gör, så fyller den mina behov perfekt.

Det är nämligen den senaste flugan i Frankrike, känd från TV – en hopfällbar cykel som man enkelt stuvar in i baggeluckan på bilen. För en daglig tur runt omkring på de asfalterade stigarna i naturen kring byn blir den perfekt. Dessutom kan jag ta med den till stranden och ta en tur medan min fru vändsteker sig.

De som känner mig undrar naturligtvis om inte det var något som blev riktigt fel när dom borrade hål i huvudet på mig i Perpignan. Jag är ju inte den sportiga typen direkt. Som jag berättade tidigare har jag ju, under månader av passivitet,  tappat de få muskler jag till äventyrs haft och ett effektivare och snabbare sätt att få dom tillbaka än att cykla finns nog inte. Redan efter premiärturen idag inser jag nyttan. Trots 7 växlar kände jag mig som ett nyfött föl efter turen och fick kliva av i sista backen upp till huset.  Jag har inte riktigt insett hur högt vårt hus ligger. Hur jag skall komma ur sängen i övermorgon vet jag inte.

måndag 27 maj 2013

Att lära sig franska på ett plågsamt sätt

Dom installerade franska språket i skallen på mig på neurokirurgen i Perpignan när de ändå hade borrat hål. Jag frågade om jag inte kunde få en USB-port bakom örat för framtida bruk, men det gick inte sa dom.

När vänstra hjärnhalvan blir inträngd i ett hörn händer saker med hur den fungerar. Det berättade jag om för en tid sedan. När hjärnan får möjlighet att återta sina domäner händer det också en massa intressanta saker, som säkert en hjärnforskare skulle kunna berätta om, men jag tänker berätta vad jag upplevde hände och då speciellt vad gäller just all den franska som lagrats ganska osorterat i huvudet under över 20 år.

Jag måste ta er med lite bakåt i tiden för att ni skall förstå mina funderingar. Att jag fuskat som autodidakt utbildare under stora delar av mitt liv har jag berättat tidigare. I likhet med så många lärare är jag emellertid en usel elev. Jag är bättre på att tala om för andra än jag är att ta till mig vad andra försöker lära mig. Min far som hade mycket med lärare att göra som politiker sa att: ”Det är väl inget fel på lärare, bara de kunde inse att de inte alltid talar med barn”.

Den här egenheten i samverkan med viss ”egennyttighet” (Noramål för envishet på gränsen till tjurskalliget) har varit både till förfång och till nytta för mig. Bäst har det varit när jag redan som ung kunde stå emot grupptryck av olika slag. Lite patetiskt har det ibland varit när jag varit ”käringen mot strömmen” när modet eller tidsandan påbjudit vissa obligatoriska åsikter och beteenden. Tristast har det nog varit när jag skulle försöka lära mig att tala främmande språk. Jag kan nämligen inte klara av att lära mig språk i klassen. Jag måste lära mig genom aktiv användning, härmande och utifrån eget behov. Engelska lärde jag mig när alla läroböcker i matematik och teoretisk fysik på universitet var på engelska, sedan har det gått av sig själv genom resor, engelsktalande vänner och genom läsande, föreläsande och författande på engelska.

Då har det varit värre med franskan. Jag säger som grabben i Nordvärmland: ”Jä prater att franska fôllständigt obehärska jä!” Ordförrådet på franska har varit ganska hyfsat, men prepositioner och andra småord har fullständigt trilskats med mig liksom verben och dess böjningsformer. Stava skall vi inte ens nämna. Nu är det ju emellertid så att jag hört franska talas runt mig i 20 års tid så något har ju gått in i huvudet. Problemet är att väldigt lite kommit ut.

Döm om min förvåning när jag kommer hem från sjukhuset och finner att jag kan tala franska. Nu tror ni att jag ljuger, men det är faktiskt sant. Allt det som lagrats i min stackars skalle under alla år har helt plötsligt lösgjorts och meningarna bara trillar ur mig och de är till och med begripliga och nästan rätt säger min fru. Hon är helt förbluffad! Nu är min fru till en bra hjälp på ett annat sätt än man kan tro. Nåde henne om hon försöker lära mig något, men jag är suverän på att härma och hon är en bra person att härma.

När jag lite skämtsamt frågade min läkare om han passade på att installera fransk mjukvara när han ändå var inne så svarade han helt seriöst att just förlust av andraspråk är vanligt när hjärnan får det trångt som min fick, men det brukar komma tillbaka när hjärnan får plats igen. Nu är det ju visserligen tredjespråk för mig och det knepiga är att jag pratar mycket bättre än jag någonsin gjorde innan jag blev sjuk.

söndag 26 maj 2013

Glad mor


Mors dag och dagen till ära skiner solen och det är varmt och skönt – taket av på bilen och boka bord på en restaurang som vi varit nyfikna på länge - Le Jardin des Filoche. Vi har börjat misströsta om vädret efter den kallaste våren sedan 1887 här nere. Visst vi har haft några smakprov på riktig värme, men dessemellan har det varit kallt, regnigt och blåsigt och det är inte vanligt här. Det är inte konstigt att vädret blir som det blir när det ligger metervis med snö i Pyrenneerna fortfarande.

Maten var utsökt – min rockavinge var bland det bästa i sitt slag jag fått och min frus torskrygg var perfekt. Efter maten tog vi en promenad i den vackra byn Leucate Village och drack kaffe på en uteservering. 

Sedan färdades vi tillbaka till 50-talet genom att svänga ned till strandorten La Franqui där vi tog en lång promenad på ”board-walken”. Det är verkligen en annorlunda miljö som måste förefalla helt overklig för personer som vant sig vid traditionella moderna badorter. Här är allt enkelt, småskaligt, allt annat än flashigt, men med en sandstrand som är ”oändlig” både i längd och bredd. Mysigt är bara förnamnet – urtrist skulle kanske vissa tycka.

Om man är på det humöret kan man ta en verkligt krävande promenad uppe på krönet av den bergsrygg som ligger ovanför stranden och stupar brant ned i havet. För att komma dit måste man emellertid klättra uppför oändliga och mycket branta trappor, men när man kommer upp är det värt det. Då kan man vandra kilometervis med en vidunderlig utsikt över Medelhavet i en mycket vacker natur.

Det blev lite sent i går eftersom vi var på musikunderhållning i grannbyn Conilhac-Corbières. Det var jazzklubben som ordnade men det var inte särskilt jazzigt. Maten var emellertid god och vinet drickbart. Vad kan man vänta sig för 20 euro per person för underhållning, mat och fritt vindrickande. Förutom oss var det 180 personer där och det är ganska bra aktivitet i en liten plutteby tycker jag.


lördag 25 maj 2013

Orkidéer är inte slit-och-släng


Vi hör ofta från vänner både i Sverige och här nere att orkidéer kan man ju inte köpa för de kommer ju aldrig tillbaka. Det gör dom visst det – alla våra orkidéer blommar två gånger om året och det har dom gjort i åratal både i Frankrike och i Sverige. OK – de trivs faktiskt än bättre i vårt franska hus, vilket innebär att de får längre stänglar och större och fler blommor än vi lyckades med i Sverige, men de kom tillbaka i Sverige också.

Varhelst vi ser friska och billiga orkidéer så köper vi – främst blir det Palenopsis för de är enklast och tacksammast och dessutom vackra och rikt blommande. Vi har köpt på IKEA, i blomsterhandel, på marknaden, i snabbköpet och på blomstermässor, men aldrig betalat någon förmögenhet för en orkidé. Hemligheten är skötseln och miljön. 

Vårt intresse för orkidéer vaknade när vi besökte en av mina doktorander som hade ett hus i regnskogen i södra Brasilien. Dom hade problem med Brudorkidéer som satte igen deras hängrännor, men sådana smällar får man ta i livet. Hennes man tog oss med på orkidésafari på den oändliga ”tomten” och vi samlade på oss en del som vi packade i avskurna läskflaskor för hemtransport. En sällsynt växt från det äventyret blommar troget hos min dotter fortfarande och kanske någon vän har någon orkidé kvar också, men det är väl inte troligt – det var ändå mer än ett decennium sedan. Dessutom är de vilda lite knepigare.

Orkidéer vill ha massor av ljus, men inte direkt solljus, precis som i regnskogen där solljuset silas genom de skira trädkronorna. Dom vill dessutom ha fuktighet i luften eftersom de tar upp fukt via tjocka ”sladdar” till luftrötter. Dom vill däremot ha torra fötter. I Brasilien insåg vi att de inte nödvändigtvis behöver jord, men om man vill plantera dem så bör det vara i specialjord för just orkidéer. Det finns emellertid ett problem när man bor i Sverige – orkidéer gillar inte att stå över element och element har man där det är ljust i Sverige. Dessutom torkar element ut luften och det är inte heller bra.

Det är min fru som sköter om dom. Vi placerar dem i fönster som inte har direkt sol eller en bit in där det är ljust men inte sol, vilket är enkelt när man har +70 cm tjocka stenväggar. Stenväggarna gör också att fuktigheten i luften alltid är bra för orkidéerna. För att göra dem glada tar min fru en vinkylare med ljummet vatten och orkidégödning en gång i veckan och går igenom samtliga. Hon häller vattnet ett antal gånger över jorden i krukan så det rinner genom och tillbaka i kylaren tills jorden och luftrötterna är fuktiga. Sedan är det nästa plantas tur. Det går ju nästan inte åt något vatten eftersom det är samma vatten hela tiden. När behandlingen är klar ställs dom tillbaka i ytterkrukan som måste vara så beskaffad att inte innerkrukan når botten. Eventuellt resterande vatten ställer sig då i botten på ytterkrukan och bidrar till fuktigheten runt plantan, men de blir inte våta om fötterna. Som ni ser behövs inte så mycket uppmärksamhet för att de skall trivas. Glömmer man dom så fixar dom det också.

Så - mitt råd är att inte slänga ”fådda” orkidéer när de blommat över. Misshandla och svält dom lite lagom mycket bara så får ni glädje av dom i många år. Norpa gärna vännernas kasserade om ni får, men räkna med att dom blir sura när orkidéerna blommar hos er varje försommar och Jul
Gadgeten innehöll ett fel