Häxjägarnas återkomst

Jan Guillou berörde samma tankar som jag här skriver om i sin bok ”Häxornas försvarare”. Helena Rivière skriver på Newsmill: ”Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta”. I samma fråga skrev Ingela Bel Habib en strålande och knivskarp krönika under titeln ”Sverige går mot ett åsiktskontrollsamhälle”. Jag vet inget om dessa två skribenter annat än det jag läser i deras texter. Kanske har jag mycket lite gemensamt med dem åsiktsmässigt i övrigt, men det spelar ingen roll. Redan som mycket ung fick jag av min politiskt aktive far lära mig att, på en individnivå, kunde man hitta underbart intressanta och medmänskliga personer oavsett politisk hemvist, religiös övertygelse eller etniskt ursprung, samtidigt som man kunde finna erbarmliga skitstövlar och intoleranta egoister oavsett vilka fantastiska ideal deras kultur, partitillhörighet eller religion påstod sig stå för.

Under den förra eran då motsättningarna blommade ut i det svenska samhället, dvs. 60- och 70-talen då jag var student var det ändå ett friskare, om än inte ett mer tolerant, debattklimat. På den tiden hade både vänster- och högersidan väl utvecklade kanaler och välartikulerade förespråkare som fick plats i debatten och de olika synsätten kunde läggas fram för beskådande. Givetvis tyckte båda sidor att de hade helt rätt, men, bortsett från vissa extremgrupper så ifrågasattes aldrig rätten att föra debatt. Det var närmast en ädel sport på ett ideologiskt intellektuellt plan. Nu är det annorlunda eftersom ingen debatt får förekomma då de personer som har, om än minimala invändningar mot det som anses vara rätt effektivt tystas av en enad medial och politisk makt. Detta beskrivs bra i ovanstående texter på Newsmill.

Min erfarenhet är att på individnivå finns det mycket få verkliga rasister, män som hatar kvinnor, klimatförnekare, homofober, islamofober eller antisemiter. Detta framgår ofta med all tydlighet, om man tar sig tid att prata om de rädslor och föreställningar som personen har, låter dom framföra sina synpunkter,  använda sin kunskap och bemöter det med respekt, att de inte alls är så fördomsfulla som deras frustrerade första yttranden kan tyda på. Jag förstår inte den strävan som de ”goda” i samhällsdebatten har att till varje pris stämpla sina medmänniskor som onda så fort någon använder felaktiga ord eller har detaljinvändningar i en fråga utan att bry sig om vad personen innerst inne tycker eller varför. Där känner jag igen mig från 70-talet då man aldrig från dag till dag kunde veta om man var en i gänget eller en klassfiende. Toleransen inom gruppen var ofta mindre än mellan grupperna. 

Det är inte alltid så att en person som tycker att invandringen är för omfattande är rasist eller ens invandrarfientlig. Det är ofta så att personen tycker att man inte skall erbjuda människor att komma till Sverige i en omfattning, som man inte klarar av när man är så dålig på att ta emot dom och ordna en värdig tillvaro för dom. Det kan också bottna i en allmän oro för sin egen svåra tillvaro, vilket ibland är fallet bland pensionärer, som samtidigt älskar den person av utländsk härkomst som kommer hem och hjälper till.

Det är inte alltid så att en person som är kritisk till de lösningar på miljöproblemen som politiker och media anser riktiga är klimatförnekare (påminner om min söndagsskolas uslaste företeelse – gudsförnekare). Om man återigen läser på Newsmill finner man att många högt kvalificerade forskare inom naturvetenskap med stort engagemang i miljöfrågor skulle kunna ingå i kategorin klimatförnekare i de vanliga medierna enbart för att de ifrågasätter medias och politikernas vantolkningar av forskningsresultat, framtidsprognoser och lösningar. Exemplen är många – köra bil på mat från utvecklingsländer, vindkraft där den inte behövs osv. Jag förstår inte varför man blir så upprörd när någon antyder att det kanske inte är så illa som det utmålas. Jo jag förstår klimatforskare och politiker eftersom det skulle äventyra deras existens om frågorna nyanserades – dom lever ju på vår rädsla, men media är svårare att begripa. Jag kan även se en viss rationalitet i 1600-talets häxjägares beteende. Endera var de besatta av den kvinnoskräck som så många religioner då och nu omfattas av eller också ville de försäkra sig om att genom ”gudii behagliga gärningar” uppnå salighet för egen del och undvika trängsel i himlen från andra.

Det är inte självklart att några män som känner sig bedrövade av att bli stämplade som kvinnohatare för att dom reagerar på den ton som används i debatten mot alla av hankön som anses vara ”män som hatar kvinnor”. Underligt nog är här toleransen omvänd mot den om islamofobi. Män får man förnedra generallt på grund av de som bär sig illa åt, men om någon utifrån det som extrema grupper gör i islams namn känner rädsla så är denne islamofob. Att det inte syns utanpå vilka som tillhör den goda majoriteten och vilka som kan tänka sig vara våldsamma bevisas tydligt av de till synes vanliga ungdomar som placerade ut bomber i Boston.

Det är inte självklart att en person är homofob bara för att han/hon tycker att media alltför mycket fokuserar på en grupps mest privata preferenser, nämligen vem man vill leva med och älska. Nog kan vem som helst reagera på hur ikoner som Gardell och hans partner kan skriva de mest horribla saker på sociala medier om de deltagande unga männen i Eurovisionstävlingen. Tänk er det motsatta! Kan man tala om heterofober på samma sätt som nudister kallar oss påklädda för textilare? Historisk sett tror jag aldrig jag har ingått i något sammanhang där inte ett antal personer föredragit det egna könet som kärlekspartner, vilket aldrig varit ett problem på grund av just detta. Dessa personer har lika lite som de heterosexuella skyltat med vad de har för preferenser i sängkammaren. Det angår ju bara en själv och ingendera behöver skriva den andra på näsan om vad man anser om det eller framhäva sig själv som modernare, mer fördomsfri eller mer normal.

Den mest absurda stämplingen utsätts feminister från muslimska länder för i debatten. De bekänner sig ofta till islam och har flytt från kvinnoförtyck i sina hemländer, men när de uttalar sig kritiskt mot islamistiska företeelser som stöds av saudiskt kapital i Sverige blir de stämplade som islamofober av de svenska mainstreamfeministerna. Även detta har sin absurda logik. Dels verkar den svenska debatten inte riktigt förstå skillnaden mellan islam och islamism, dels strider erkännandet av religionens och kulturens inverkan mot det svenska paradigmet om könsmaktsordning där alla män är potentiellt onda oavsett kontext. I den diskursen är det inte någon principiell och intressant skillnad mellan en normalsvensk man och en taliban. Inte heller är kvinnoförtycket i många islamistiska länder viktigare är möjligheten att få säte i Telias styrelse.

Utifrån dagens inlägg på Newsmill av Nima Gholam Ali Pour och Jessica Presits verkar förhållandet vara lika illa hos den svenska HBT-rörelsen. Liksom de svenska feministerna gör med kvinnor från islamistiska länder offrar man med öppna ögon sina bröder och systrar i islamistiska länder där det ofta är dödsstraff på att vara HBT-person. Detta gör man för att inte stämplas som islamofob och därmed falla utanför den politiskt korrekta gemenskapen i Sverige.

För alla intresserade av dessa frågor vill jag rekommendera Newsmill. Inläggen där håller en hög klass och är respektfulla mot de som tycker annorlunda. Som jag ser det är det den enda plattformen där kunniga och balanserade personer kan göra sig hörda oavsett om deras åsikter är i överensstämmelse med det som får diskuteras. Här finner men det som aldrig skulle publiceras i dagspressen eller beskrivas i etermedia.  Nedan ger jag tips på några länkar som är relevanta för min text. Botanisera gärna själv i denna gulgruva av kunnighet och bli en mer tänkande människa som vågar vara nyanserad och mer tolerant.

Det trista är att denna kontrolltendens spridit sig till en av mina stående program - Ring P1 under ledning av vissa programledare. Riktigt trist är det att min favorit Täppas verkar ha drabbats av någon politiskt korrekt nitälskan på senare tid. Numera uppträder han ibland, inte bara mot uppenbart extrema personer, med en närmast jesuitisk teknik. Liksom 1600-talets häxjägare kan han utan relation till inringarens ämne ställa försåtliga frågor om kontroversiella ämnen, som den inte ont anande personen besvarar utan att tänka alltför mycket på formuleringarna eller vilka ord som är förbjudna just denna vecka. Man kan inte missta sig på Täppas förstjusning när han kan utnämna personen till rasist, främlingsfientlig, homofob, islamofob eller anhängare av konspirationsteorier. Ibland är han dessutom så infam så han gör dessa uttalanden efter han lagt på luren då han kan mumla ”undrar vilken grotta den där kommit ut ur” eller liknande förolämpningar. 

Ett skäl till att ett åsiktskontrollsamhälle är så farligt är att det göder extrema grupper som SD som upplevs av några att vara de enda som tar människors oro på allvar. Detta är allvarligt och borde få de ”goda” att besinna sig i sin ”häxjakt” på personer som vill vidga debatten eller känner oro.

Tillvaron är inte svart-vit. Det kräver stor okunnighet för att vara tvärsäker på vad som är rätt.

Länkar:
http://www.newsmill.se/

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/29/sverige-g-r-mot-ett-siktskontrollsamh-lle

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hur-kan-de-som-s-ger-sig-k-mpa-f-r-tolerans-vara-s-intoleranta

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/28/utg-r-vi-progressiva-feministiska-muslimer-ett-hot-mot-vem-och-vilka-i-s-fall

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/11/sverige-klarar-inte-s-stor-invandring

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/20/osynligg-randet-av-oss-muslimska-feminister-ett-st-rre-problem-n-islamofobin
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hbt-r-relsen-r-fegisar-i-ett-internationellt-sammanhang