Att lära sig franska på ett plågsamt sätt

Dom installerade franska språket i skallen på mig på neurokirurgen i Perpignan när de ändå hade borrat hål. Jag frågade om jag inte kunde få en USB-port bakom örat för framtida bruk, men det gick inte sa dom.

När vänstra hjärnhalvan blir inträngd i ett hörn händer saker med hur den fungerar. Det berättade jag om för en tid sedan. När hjärnan får möjlighet att återta sina domäner händer det också en massa intressanta saker, som säkert en hjärnforskare skulle kunna berätta om, men jag tänker berätta vad jag upplevde hände och då speciellt vad gäller just all den franska som lagrats ganska osorterat i huvudet under över 20 år.

Jag måste ta er med lite bakåt i tiden för att ni skall förstå mina funderingar. Att jag fuskat som autodidakt utbildare under stora delar av mitt liv har jag berättat tidigare. I likhet med så många lärare är jag emellertid en usel elev. Jag är bättre på att tala om för andra än jag är att ta till mig vad andra försöker lära mig. Min far som hade mycket med lärare att göra som politiker sa att: ”Det är väl inget fel på lärare, bara de kunde inse att de inte alltid talar med barn”.

Den här egenheten i samverkan med viss ”egennyttighet” (Noramål för envishet på gränsen till tjurskalliget) har varit både till förfång och till nytta för mig. Bäst har det varit när jag redan som ung kunde stå emot grupptryck av olika slag. Lite patetiskt har det ibland varit när jag varit ”käringen mot strömmen” när modet eller tidsandan påbjudit vissa obligatoriska åsikter och beteenden. Tristast har det nog varit när jag skulle försöka lära mig att tala främmande språk. Jag kan nämligen inte klara av att lära mig språk i klassen. Jag måste lära mig genom aktiv användning, härmande och utifrån eget behov. Engelska lärde jag mig när alla läroböcker i matematik och teoretisk fysik på universitet var på engelska, sedan har det gått av sig själv genom resor, engelsktalande vänner och genom läsande, föreläsande och författande på engelska.

Då har det varit värre med franskan. Jag säger som grabben i Nordvärmland: ”Jä prater att franska fôllständigt obehärska jä!” Ordförrådet på franska har varit ganska hyfsat, men prepositioner och andra småord har fullständigt trilskats med mig liksom verben och dess böjningsformer. Stava skall vi inte ens nämna. Nu är det ju emellertid så att jag hört franska talas runt mig i 20 års tid så något har ju gått in i huvudet. Problemet är att väldigt lite kommit ut.

Döm om min förvåning när jag kommer hem från sjukhuset och finner att jag kan tala franska. Nu tror ni att jag ljuger, men det är faktiskt sant. Allt det som lagrats i min stackars skalle under alla år har helt plötsligt lösgjorts och meningarna bara trillar ur mig och de är till och med begripliga och nästan rätt säger min fru. Hon är helt förbluffad! Nu är min fru till en bra hjälp på ett annat sätt än man kan tro. Nåde henne om hon försöker lära mig något, men jag är suverän på att härma och hon är en bra person att härma.

När jag lite skämtsamt frågade min läkare om han passade på att installera fransk mjukvara när han ändå var inne så svarade han helt seriöst att just förlust av andraspråk är vanligt när hjärnan får det trångt som min fick, men det brukar komma tillbaka när hjärnan får plats igen. Nu är det ju visserligen tredjespråk för mig och det knepiga är att jag pratar mycket bättre än jag någonsin gjorde innan jag blev sjuk.