Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 17 maj 2013

Kanske händer det något


Det är med blandade känslor jag nu på morgonen ser på Uppdrag Granskning på SVT Play. Dels är jag oerhört glad att en redaktion haft civilkurage tillräckligt att ta upp den situation som svensk media befinner sig i. För er som läst min text Häxjägarnas återkomst häromdagen är det ingen nyhet vad jag anser. Samtidigt blir jag helt förtvivlad och får en klump i halsen när jag tar del av de tre fall som beskrivs i programmet. Jag vet inte vilket som är värst – är det den jesuitiska illviljan i Aftonbladets Martin Aagårds anfall på journalisten Per Brinkemo, eller dumheten och oprofessionalismen som präglar Norrbottenskurirens övergrepp på pianisten Stefan Gunnarsson, eller är det SVT-programmet Konflikts slarviga research som knäckt åtminstone två mycket engagerade och modiga människor – Kadafi Hussein och journalisten Amun Abdullahi. Det hemska är att ingen av dessa häxjägare vill erkänna några som hells fel utöver klart bevisade klanterier, som man försöker bagatellisera.

Nu vet jag att det här beteendet bland en viss liten, men mäktig , kategori journalister är närmast legio sedan decennier – jag har själv i viss mån upplevt det. Dessa journalister har en egen världsbild som i varje ögonblick måste bekräftas och spridas. Deras värld är utan gråskalor – bara vänner och fiender, vita och svarta existerar. Eftersom inte tillvaron ser ut på det sättet kan det vara svårt att hitta speciellt ”the bad guys” i varje ögonblick, men då fabricerar man en. Att den personen i alla sina handlingar uppenbart är en ”good guy” bekymrar föga – människor blir bara statister i den stora rättfärdiga bilden för dessa journalister.

Under en tid blev jag intervjuad i tid och otid i media om utformning av arbetsplatser, främst kontor, som jag då skaffat mig viss erfarenhet från många projekt. Det var ytterst sällan det som tillskrevs mig i artiklarna överensstämde med den nyanserade bild jag försökte ge av frågan. Ändå försökte jag att få läsa manus, men rubriker och ingresser hade jag ingen kontroll över (den intresserade kan googla på mitt namn och lämpliga sökord, eller läsa här).

Första och värsta övertrampet skedde redan under 80-talet i Västnytt. Jag hade under många år ägnat min forskning åt att utforma handböcker och andra hjälpmedel som gjorde det möjligt för anställda i olika branscher att påverka och delta i utformningen av sina arbetsplatser. Det var inte alla kollegor bland arkitekter som tyckte att det var en så strålande idé eftersom det komplicerade deras tillvaro. Jag hade under de här åren ett intensivt samarbete med LO och ett antal fackförbund.

Vid ett tillfälle presenterades under viss pompa en handbok vi tillsammans tagit fram och givetvis var Västnytt på plats med sitt dåvarande nyhetsankare i spetsen. Vid de efterföljande intervjuerna fick Transports representant (the good guy) berätta hur man såg på vikten av att få stöd mot expertsamhället vid förändringsarbete och jag (the bad guy) intervjuades som projektledare och huvudförfattare – trodde jag. Jag var emellertid lite oförsiktig och motiverade vårt arbete med att kunskapen om förändringsarbete ju inte alltid var så hög bland vanligt folk på arbetsplatserna, varför de behövde stöd av olika slag i form av just sådant arbete som vi just presenterat.

Döm om min förvåning när jag hör och ser mig själv på kvällen i TV framföra åsikten att vanligt folk är okunniga, om än med lite andra ord. Tillsammans med intervjuarens kommentar blev budskapet att vanligt folk borde lämna sådana saker till dem som kan, dvs. arkitekter. Det var då jag lärde mig att man kan klippa och klistra även i videofilmer.
Precis som beskrevs i Uppdrag Granskning fick jag dagarna efter ett antal uppskattande samtal från arkitektkollegor som tackade mig för dessa ord i rättan tid – beröm som jag väldigt gärna hade varit utan.


Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel