En gravid tandpetare

Det var många decennier sedan jag kunde betecknas som muskulös – om någonsin. Det skulle i så fall vara i tonåren när jag gav Arne Tammer en kvart om dagen och ägnade mig åt tyngdlyftning. Bor man i Nora, som då hade en av Sveriges mest framgångsrika atletklubbar så gör man.  Lika viktigt som att träna var emellertid att träna in den där speciella gångarten som indikerar att man har så mycket muskler att man inte kan få in armarna till kroppen riktigt och måste gå bredbent och vagga fram. Man såg ut som en halmdocka där man gick och bröt sig på sta’n.

Numera, efter månader av skröplighet och fysisk inaktivitet, är jag närmast muskellös, vilket också vågen indikerar.  Eftersom också magmusklerna är förslappade ser jag mest ut som en gravid tandpetare, eller kanske tändsticka eftersom jag är solbränd i ansiktet. Jag måste göra något åt det. Min fru tycker jag skall följa med en god vän till ortens gym, men det får nog vänta lite. Någon stolthet har man väl. Det skulle vara som att inte städa ordentligt innan städerskan kommer – man får ju skämmas.

Det är nämligen så att vårt gym är stamlokus för franska mästarna i rugby och man vill ju inte dom hulkarna skall skratta så dom får sträckningar i six-packen när dom ser mig. Nej – här krävs lite förberedelser för att åtminstone komma upp till scratch.

Lyckligtvis har vi 50 trappsteg från köket upp till terrassen och stepövningar där gör susen. Att ta trappan med vartannat steg klarar jag inte hela vägen, men jag har ju nyss börjat. En kombination med ett pass plankan varje dag och långa promenader på våra backiga stigar skall nog göra skillnad. Jag har redan träningsvärk fast jag började först i förgår.