Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 31 januari 2010

En matupplevelse utöver det normala

Nu börjar det kännas att våren närmar sig. På flera ställen börjar mimosan slå ut och mandelträden kommer att blomma vilken dag som helst nu. Idag hade vi en fantastiskt fin och solig dag utan vind och med klarblå himmel. Vi gjorde en utflykt igår och besökte en tryffelmässa i Talairan. Man säljer tryffel man har hittat med hjälp av sina dresserade hundar och får på så sätt en extrainkomst. 9000 kronor kilot kostar den svarta vintertryffeln på en sådan mässa. Nu säljer man mycket mer än tryffel - vin, charkuterier, marmelader, honung, pastejer och inläggningar finns också. Allt tillverkat av lokala producenter. Väldigt trevligt och naturligtvis var vi tvugna att köpa en liten tryffelknöl för att prova på. Det är ju Evas födelsedag snart.

Det traditionella restaurangbesöket på födelsedagen blev inte av förra veckan på grund av sjukdom så det blev idag i stället. Vi besökte Auberge de la Croisade i Cruzy vid Canal de Midi. Vilken fantastisk matupplevelse!! Restaurangen ligger mycket vackert vid kanalen och på sommaren har man uteservering. Menyerna startar på 13 Euro för en komplett måltid och går ända upp till 49 Euro. Eftersom det ju faktiskt bara var söndagslunch tyckte vi att vi skulle nöja oss med något mindre än den mest omfattande så det fick bli en meny för 42 Euro. Mycket pengar, men det är födelsedag och vi är ju faktiskt i Frankrike. Vad detta innebar kan jag bara inte låta bli att berätta.

Det hela startar med en liten smakbit i form av ett fluffigt skum eller snarare puré gjord på fisk och örter. Den brer man på brödbitar och äter. Mycket gott, men det är bara för att värma upp smaklökarna lite. Sedan kom naturligtvis obligatorisk hemlagad Fois Gras, som var perfekt med ovanliga tillbehör i form av kronärtskockshjärta, groddar i balsamvinäger och lite annat smått och gott. Alltför stora portioner dock.

Som tredje rätt fick vi en mycket god fisk i en tomatiserad sås och tapenade. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på min gamla skolkamrat från Bergslagen som jag träffade på väg till Grythyttans Värdshus för många år sedan. Han var inte imponerad av Grythyttans kök. "Jodå vi har allt vari där mä jobbe - dä smaka väl bra, men va f-n dä va ju så små portioner å inge potatis feck en heller", sa han på bredaste Noramål. Jag kan väl säga att vi inte fick någon potatis här heller, men portionerna var väl tilltagna så dom kanske hade fallit på läppen.
Efter fisken kom det en liten mellanrätt för att skapa plats i magen. Det var citronsorbet med lite Eau de Vie Langedocien. Så kom huvudrätten! Halva sällskapet valde glacerad kalvlever och den andra halvan valde lammrack. Båda serverades med en polenta som rörts samman med grädde och riven parmesanost för att bli lättare än polenta normalt är. Båda rätterna var oerhört goda men väl frikostiga.
Så var det den lilla ostbrickan där man komponerat en serie ostar med en askrullad chèvre, en Tomme, något jag glömt, en Camembert samt slutligen en Roguefort utrörd med grädde och muscat vin på ett grovt bröd med fikon. Skulle ätas i den ordningen.

Nu var vi ganska mätta så jag tänkte passa lite så jag tog deras Café Gourmande - huva så mycket grejor. Men gott var det så "dä gick å tvinga ner".

Tre flaskor vitt vin gick det åt - två vita gjorda på en blandning av Rolle och Vigner och ett rött Saint Chinian-vin som vi känner till från förr. En årgång 2006 från Château Prieuré des Morgues. Det var underbart gott att dricka så här ungt, men kan sparas 15 år om man vill och då blir det liksom något annat.

Vi var sex personer och som vanligt var jag den ende mannen i sällskapet. Shejk Abdullah som dom kallar mig sedan vi var i Casablanca, där männen gav mig imponerade blickar eftersom jag hade råd med så många hustrur. Nu hade det varit dyrare att utfordra sina hustrur på det här sättet i Sverige. Här gick hela kalaset på 300 Euro för mig själv och fem "fruar". Var det inte någon politiker i Sverige som föreslog månggifte för något år sedan. I så fall får man allt sänka restaurangpriserna.
Jag behöver väl inte säga att restaurangen var fullknökad med folk som satt från middagstid till framemot halv fyra och smörjde kråset..

Nog är mat den huvudsakliga religionen i Frankrike allt.

onsdag 27 januari 2010

Nog är det svårt att leva rätt?

Nog är det svårt att leva rätt? Jag hörde idag på radion att en forskningsrapport kommit fram till att bilkörning på etanol släpper ut ett par gånger så mycket växthusgaser som om man kör på blyfri bensin. Å andra sidan meddelade en annan forskare att bly i bensinen skulle minska den globala uppvärmningen på grund av det skyddande sotfilter som skulle omge jorden och kyla ned densamma. Inte överraskande kom en annan forskare fram till att etanol var det absolut bästa, bortsett från att man tog maten ur munnen på barnen i tredje världen förstås, men dom får väl välja på att dö nu av svält eller vänta till världens undergång som ju lär komma ganska snart har jag hört. Samtidigt meddelar en tredje forskare att det bästa bränslealternativet är biogas framställd från gödsel - det ansåg han var framtiden för Sverige. Det blir ju jättebra eftersom vi dessutom skall använda naturgödsel i framtiden för att bli av med den farliga konstgödningen. Skönt att vi i Frankrike inte behöver bry oss. Här kör man små, ganska nya dieselbilar och verkar ganska nöjda med det.

Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt för vi har ju fått lära oss att om jorden skall räddas så måste vi bli vegetarianer. Framställning av animaliskt protein är ju inte bara en oerhört resurskrävande procedur som gör att människor i tredje värlen svälter, utan dessutom ger ju idislare ifrån sig mängder av växthusgaser under sitt liv. Var vi skall få gödsel ifrån att gödsla våra åkrar och dessutom köra bil på begriper nog inte jag. Vi får väl plocka älg- och rådjursspillning i skogen eller importera från Indien där dom har heliga kor, men troligen vill dom behålla sin gödsel själva. Som det ser ut idag verkar det som om dom, förvånande nog, skulle få behålla jordbruk där ännu några år.

Ordföranden i FN:s klimatpanel (IPPC) - indiern Rajendra Pachauri hade lyckligtvis fel när han påstod, i den senaste expertrapporten, att Himalajas glaciärer med 90% säkerhet skall vara totalt borta år 2035. Eftersom de bevattnar större delen av Indiens floder skulle detta vara en katastrof för Indiens jordbruk och dess befolkning. Enligt Sunday Times nätupplaga lyckades han emellertid, med denna larmrapport som referens, få loss över 310 000 £ (ca 3,7 miljoner SEK) från Carnegie Corporation till sitt Energy and Recourses Institute (TERI) plus några hundra tusen £ av bl. a. europeiska skattemedel för denna angelägna forskning. Han har numera fått erkänna att rapporten grundade sig på tredjehandsuppgifter från en forskare som 1999 lär ha påstått detta i en tidningsintervju. Experter på glaciärologi (!!) menar att 300 år är en mer realistisk tidsrymd för Himalajas glaciärer att smälta - om det vill sig illa. Å andra sidan meddelar andra glaciärologer att glaciärerna på andra sidan berget faktiskt växer, så vad vet jag - och ni. Pachauri har emellertid inte för avsikt att avgå som företrädare för världens mest prestigefyllda forskningrupp om klimarfrågor trots bluffrapporten. Om han får lämna tillbaka pengarna är väl tveksamt, men han klarar sig hur som helst eftersom han dessutom är expert och finansiär för GloriOir i Huston, Texas så hur det nu blir med den globala uppvärmningen så har han satsat på båda hästarna.

När man känner sig riktigt uppgiven över forskningen är det var därför så trevligt att höra den eminenta lundaprofessorn i fysik Bodil Jönsson göra debut som Vinterpratare i Sveriges Radio. Hon introducerade ett nytt begrepp - PRENÄSSANSEN. Med det menade hon den tendens vi idag har att ta ut allt i förtid - att uppleva och avgöra framtiden redan nu innan den har hänt. Vår otålighet att vänta och se eller ännu värre, vår ovilja att låt tiden visa. För säkerhets skull bestämmer vi redan nu framtiden, vilket ofta innebär att vi rättar in oss efter och agear som om det vi predestinerar faktiskt redan har hänt - men i framtiden förstås. Givetvis kan vi då inte acceptera forskning och uttalanden som inte överenstämmer med det som vi vet har hänt i framtiden och givetvis måste vi vidta åtgärder mot det som har hänt i framtiden så det inte händer.

Skillnad på det vi gör idag och gammal hederlig planering, som jag ser det, är att planering innebar att styra mot något önskvärt - idag använder vi högst tvivelaktiga datamodeller för att förutse allehanda katastrofer i framtiden och vidtar sedan åtgärder som får dess spådomar att faktiskt bli verkliga, eller vi bestämmer oss för motåtgärder utan att närmare undersöka problemets art och missar på så sätt de verkliga hoten mot oss.

Man kan ju fundera lite över finanskriser, global uppvärmning, svininfluensa och en del annat i ljuset av detta.

Bilden ovan är lånad från Sunday Times där det finns en bild på Mr Pachauri också

tisdag 26 januari 2010

Födelsedag i matens tecken

Igår firade vi min frus födelsedag. Man skall ju inte tala om damers ålder, men jag kan ju säga att det var så jämt det någonsin kunde vara, nämligen en potens av 2, dvs. 2 upphöjt till x. Vad x står för kan den räkna ut som kommer ihåg sin matematik från skolan och då vet ni också hur mycket hon fyllde.

Vi har alltid haft som sed att anstränga oss riktigt ordentligt på matfronten när vi firar födelsedag. Spara får vi göra andra dagar. Vår vän Eva är ju på besök så hon och jag hade ett fullständigt perfekt samarbete i köket. Naturligvis hade min fru svårt att hålla sig därifrån så vi fick säga till riktigt på skarpen att hon skulle sköta om sig själv, lata sig, lyssna på musik, läsa, ringa och förhöra sig om det nya barnbarnet eller vad man nu gör när man blir påtvingad sysslolöshet.

Vi hade emellertid varit så smarta att vi valde mat som inte krävde enorma förberedelser och som vi dessutom visste tillhörde jubilarens favoriter. Hon hade ett önskemål - hummer - så det fick vi beställa från den lokala fiskhandlaren. Det var två mycket fina atlanthumrar på tillsammans 1 kilo som jag kunde hämta på söndag middag. En annan favorit är kalvkött och jag hade blivit bjuden på Tournedos Rossini i Paris och blivit så inspirerad så det fick bli kalvfilé Rossini.

Traditionsenligt inleddes middagen med Champagne som aperitif och sedan serverade vi foie gras med fikonchutney, krossad svartpeppar och grovt salt samt ett glas Sauternes. Sedan kom hummern som serverades naturell med en majonäs som jag rört ihop under dagen. Till det drack vi Tsarine Champagne som är väldigt god utan att kosta skjortan. För att bryta av lite efter hummern så hade vi köpt en äppelsorbet som serverades med en skvätt Calvados hälld över. Det kallas "knuff i magen" eller "hål i magen" eftersom syftet är att ge tillbaka aptiten innan huvudrätten.

Huvudrätt var som sagt kalvfillé enligt Rossinis recept med foie gras, tryffel, madeirasås och hela konkarongen. Det blev riktigt smarrigt om jag får säga det själv. Till det drack vi en riktig höjdare som jag fick på födelsedagen för två år sedan. Det var en Le Viala från Gérard Bertrand Château l'Hospitalet. Vinet är en Minervois, La Livinière från 2003 och är, enligt Gérard Bertrand själv inte ett vin, utan en juvel. Det är fantastiskt när ett vin fyller upp hela huvudet med dofter redan innan man smakat på det. Givetvis gick den sista skvätten vin åt till några bitar mogen ost.

Som avslutning hade Eva bakat en fantastisk mandeltårta. Med expresso och ett litet glas likör "gjorde det inte ont" som man säger i Örebro. Cigarren inköpt på Kuba gick också att stå ut med, speciellt som min fru spelade piano i säkert en halvtimma som tack för maten.

Som kär gäst hade vi en engelsk väninna så jag hade tre damer att försöka föra ett spirituellt samtal med under middagen. Lyckligtvis tog maten den mesta uppmärksamheten så jag klarade mig undan ganska enkelt.

Nog finns det många bra restauranger runt i trakterna, men lägger man ned lite omsorg på råvarorna och väljer rätter man klarar av så är det svårt att få genomgående lika god mat på en restaurang som man kan göra hemma. Definitivt får man mer för mindre pengar hemma. Lustigt nog är inte råvarorna så hiskeligt dyra här, Det största hålet i plånboken var faktiskt den pyttelilla biten tryffel och så rödvinet förstås, men det var ju "fådda droppar", för att travestera Kurt Olsson.

Nu är det snart Evas födelsedag och sedan min egen att se fram emot.

lördag 23 januari 2010

Mycket att göra en tid - men trevligt

Det var länge sedan jag skrev något nu. Vi har varit tre veckor i Sverige och hälsat på vänner och släkt. Väl hemma möttes vi av snö vid fransk-spanska gränsen, men ett par dagar senare kunde vi promenera på stranden i 18 graders strålande sol. Det har emellertid varit lite varannandagsväder så jag har hunnit med lite annat än att vara ute i friska luften.

Sedan vi kom hem har jag arbetat intensivt med en kurs i släktforskning för nybörjare som jag blev övertalad att göra. Det har varit riktigt trevligt och jag börjar se slutet på arbetet. Det kommer att bli en Internetkurs som både skall ge grunderna och lite mer avancerad kunskap om hur man börjar släktforska.

Sista veckan blev det emellertid bara arbete med ett föredrag jag höll i fredags på l'Université Paris-Est. Egentligen har jag ju slutat att göra sådana saker sedan jag blev pensionär, men ibland kan man inte motstå det. Jag åkte TGV upp till Paris, vilket trots att det går fort och är bekvämt, ändå är ganska tröttsamt och min rygg mår inte bra av att sitta så länge. Inte är det billigt heller - 300 Euro kostade biljetten såg jag. Som tur var betalade jag inte själv. Att åka tåg kräver viss utbildning - först skall man slå in ett antal uppgifter i en automat för att få ut den biljett man har köpt på Internet. Sedan skall biljetten "komposteras" - ja det heter så på franska - innan man kliver på. Det betyder att man själv måste stämpla den i en maskin - ungefär som på spårvagnen i Göteborg innan magnetkorten. Jag minns en gång i Italien när jag var ovetande om detta och fick en riktig utskällning av en konduktör i en uniform, som hade gjort en svensk general grön av avundsjuka. Jag räddades emellertid av en äldre dam som tydligen hade rätt stamtavla för att få konduktören att bete sig som en hundvalp när hon i sin tur skällde ut honom för att han var ovänlig mot en turist som inte kunde språket.

I Paris hade jag bokats in på ett väldigt trevligt litet hotell inom gångavstånd från Gare de Lyon på Boulevard Voltaire. Det heter Grand Hôtel de Francais och var väldigt propert och verkade helt nyrenoverat på ett smakfullt sätt. Trevligt nog hade dom inte fallit för frestelsen att försämra servicen totalt genom att påstå sig vara miljömedveta. Man fick faktiskt rikligt med handdukar och sådana där trevliga kinesiska tofflor att ha på fötterna och dessutom en riktig tvål. Hotellet var emellertid inget lyxhotell utan hade tre stjärnor så det var rimligt i pris tror jag. Det enda tråkiga var de obligatoriska syntetlakanen och kuddarna.

Första mötet med Paris var lite dråpligt dock. Eftersom jag inte visste hur långt det var till hotellet tänkte jag ta en taxi. Jag blev emellertid utlyft ur taxin - eller åtminstone min väska - eftersom jag inte hade numret på gatan där hotellet låg. Att jag hade en karta och dessutom kunde berätta att det låg vid en speciell metrostation hjälpte föga. Jag är inte helt säker på att chauffören kunde läsa karta över huvud taget - det verkade inte så. Vakterna som anvisade bilar vid stationen försökte förklara för honom, men han bara slog dövörat till. Det kanske var för nära för jag kunde gå dit på 20 minuter.

Min föreläsning blev emellertid väl mottagen och jag hade ett trevligt, men tröttsamt, besök i Paris och träffade f.d. franska kollegor. Även om man hållit på och tjôtat inför andra människor i hela sitt liv så pumpar man ändå upp en del adrenalin innan man kommer igång - och adrenalin är väldigt uttröttande! På hemvägen blev vi stående i en timma på spåret mellan Agde och Bezier. Varför har jag ingen aning om, men en lång dag blev det.

Om någon av er vill prova min nybörjarkurs i släktforskning så tänkte jag ge introduktionsrabatt till dom läsare som är intresserade. Skriv ett mejl till mig och berätta vem som skall ha kursen så skickar jag en personlig rabattkod som ni kan utnyttja själv eller också ge bort kursen som gåva. Så snart kursen är färdig skickar jag koden som ni kan utnyttja om ni vill, men utan förpliktelser om ni skulle ångra er. Min mejl hitta ni under "Min profil".

När kursen väl är färdig kommer jag emellertid att ta fullt pris av alla som inte har en rabattkod.

måndag 11 januari 2010

Nedladdningen är död - och den tar den konservativa mediaindustrin med sig

En del av oss kanske har följt kampen mellan dem som nedladdar musik och mediaindustrin som resulterade i ett gigantiskt skadestånd, som skall betalas av personerna bakom den svenska sajten Pirate Bay. Hur man ställer sig till detta är var och ens ensak och idag närmast av historisk betydelse. Själv har jag under åren samlat på mig ganska mycket musik som jag har lagrade på en hårddisk direkt ansluten till mitt hemnätverk. Bl. a. har jag digitaliserat alla mina gamla LP-skivor så jag nu kan spela dom på modern utrustning. Till detta har jag köpt en amerikansk digital musikutrustning från Sonos som gör att jag kan använda mina gamla analoga stereogrejor från 70-talet likaväl som musikanläggningen till platt-TV:n för att spela musik. Jag kan dessutom spela gamla LP-skivor på min gamla Thorenspelare i ett rum och lyssna på det i ett annat rum via Sonosanläggningen, samt lyssna till tiotusentals radiostationer från hela världen inklusive samtliga svenska radiokanaler. Allt detta har tagit mycket tid och tänkande att organisera och en del slantar att köpa. Det känns därför lite vemodigt men samtidigt överväldigande när jag i julklapp får en liten manick som kullkastar allt jag förrut trodde var yppersta spetsteknologi.

Jag fick en iPod Touch - inte en iPhone - eftersom jag inte behöver någon telefon. Man kan säga att iPod är en iPhone utan telefon och kamera. Jag har en kamera och tycker att var sak har sin plats. Denna lilla manick tillsammans med en del smart programvara kan göra en mängd intressanta saker, men jag skall framför allt berätta om dess betydelse för nedladdningens och Mp3-spelarens död. iPoden kan kommunicera med mitt hemnätverk och alla andra nätverk som man har tillgång till. På detta sätt kan man få åtkomst till allt som man kan få tillgång till på en dator över Internet, inklusive radioprogram och mängder av musik.

Svenskar är väldigt duktiga på att hitta på smarta datorprogram. Med hjälp av den svenska uppfinningen Skype kan man tala med vänner och familj över hela världen utan kostnad och låta familjen i Sverige ringa till vår telefon här i Frankrike till kostnad av ett svenskt lokalsamtal. Dom ringer bara ett nummer i Göteborg. Nu har några andra svenska snillen uppfunnit musiksajten Spotify. Det är en tjänst som man normalt använder på sin dator och lyssnar på musik, men vem i vuxen ålder vill sitta vid datorn och lyssna till musik. Musik lyssnar man till nedsjunken i en soffa med något gott vid sidan om. Det är här iPoden kommer in. Man laddar ned Spotify på sin iPod och ansluter den till sin gamla steroanläggning eller till Sonossystemet och vips har man all musik man kan drömma om var som helst i huset där man kan spela musik.

Musikutbudet på Spotify är imponerande. Jag har verkligen försökt att söka efter riktigt svåra grejor, men det finns nästan alltid där. Principen är att Spotify har skrivit kontrakt med musikutgivarna om att få använda deras musik och betalat en summa för det. Inkomsterna får Spotify från annonser samt från dom som, för 90 kronor i månaden, vill ha reklamfritt och högre ljudkvalitet. Normalt sett är det gratis. Man betala den summan om man vill spela Spotify på iPod också. Man kan ju tycka att det då kommer främst mediaindustrin till godo och inte artisterna, men idén är att det öppnar för artisterna att producera sin egen musik och ansluta till Spotify och på så sätt gå förbi de stora drakarna. CD-skivor behöver vi inte längre och illegal nedladdning av sådant som finns på Spotify blir enbart fånigt. Nog är det underligt att en så mäktig industri som mediaindustrin inte har förmått att förhålla sig till ny teknik utan att det är några svenska datasnillen som tar ledningen i ett nytt sätt att distribuera musik. Mediaindustrins konservatism kan bara jämföras med bilindustrins, där man i princip bygger bilar på samma sätt och med samma konstruktion som man gjorde vid 1900-talets början i Detroit.

Nackdelen att ha en iPod är att man bara kan använda tjänsten när man är inom räckhåll för ett åtkomligt WiFi-nätverk. Med en iPhone kan man emellertid använda det överallt, men då kostar datatrafiken en del så man får passa sig så inte teleräkningen ruinerar en. Nu måste man inte ha Apples iPod eller iPhone. Google har just kommit ut med en konkurrent Google Nexus One som lär bli ännu häftigare när applikationerna blir lika många som för iPhone. Många telefoner av andra märken har också liknande möjligheter.

Jag berättade för lite sedan hur vår vänner surfade runt bland Madonna och Michael Jackson på min musikdisk med hjälp Sonos. Nästa gång blir det väl än vildare när dom kan få leka med Spotify på iPoden. Jag börjar undra lite hur ofta jag kommer att leta musik på min hårddisk i framtiden, men å andra sidan finns en del gammalt material som troligen aldrig Spotify kommer att ge ut.

Spotify kan man få genom att bli inbjuden av någon Spotifyanvändare som betalar för sig, såvida man inte bor i Frankrike förstås för där är Spotifys gratisversion fri utan inbjudan.

onsdag 6 januari 2010

Skrymtare i alla länder förenen eder och gören alla folk till lärjungar

Vi har hälsat på min mor och bror i Nora och det var trevligt. Som vanligt hade min mor - snart 87 år - bakat de mest utsökta småkakor och bakelser som man inte ens kan få på konditori numera. God mat fick vi också som vanligt. Jag berättade för en tid sedan hur förtvivlad hon var för att Folksam i samarbete med hennes fackförening och PRO stulit 50 ooo kronor från henne. Hon ringer numera nästan varje vecka till Folksam och beskriver för dom vad detta betyder för en gammal människa - inte på ett otrevligt sätt, men för att dom skall förstå vad dom gjort.

Hon bor i eget boende inom ett servicehem och klarar sig helt själv. Vid Jultid kom PRO till servicehemmet för att informera de gamla om sin verksamhet. Hon gick dit och fick information och en kopp kaffe. Sedan blev hon utkörd från sitt eget dagrum för PRO skulle bjuda de gamla som var medlemmar på lunch. De fåtal som inte var medlemmar fick "lomma hem" som det heter i Värmland. Hon tyckte nog, eftersom dom varit delaktiga i svindleriet, kunde ha bjudit samtliga närvarande på lunch.

Lustigt nog så skrev jag ett mail till både PRO:s tidning och SPF:s tidning för ett halvår sedan för att informera dom om att min blogg för pensionärer existerade. Jag fick ett mycket trevligt mail med "vändande post" från Veteranen som är SPF:s tidning, men PRO:s tidning besvärade sig inte ens med att svara mig. Är man en del av den svenska folkrörelsenoblessen har man väl inte tid att bekymra sig om sådant lappri. Detta skrivet av en person som är uppväxt i ett hem där folkrörelsesverige stod högt i kurs och där båda föräldrarna var djupt engagerade på alla plan, men med tiden blev alltmer besvikna och svikna.

Detta påminner mig om en historia som min fru berättat från sin barndom och som berört henne djupt. Som åttaåring bytte hon och hennes lekkamrat söndagsskola till Pingstförsamlingen i den lilla smålandsstaden. Skälet var att den nye svärsonens - min frus systers mans - familj var höga potentater i den församlingen. Den lilla flickan mottogs med glädje eftersom hon spelade piano helt underbart och gärna uppträdde vid olika evenemang. Vid årsavslutningen delades väldigt vackra Jesustavlor ut till alla söndagsskolebarnen - utom till min fru och hennes kamrat. De två små töserna var naturligtvis förtvivlade och grät strida tårar när dom kom hem till sina föräldrar. Modern ringde då till pingstförsamlingen och undrade om något misstag hade gjorts. "Inte alls", var svaret - "men det kan ju aldrig bli detsamma när barnens föräldrar inte tillhör församlingen så vi beslutade att dom inte skulle få några Jesusbilder".

Nog kan man dra paralleller mellan den svenska folkrörelsens tolkning av solidaritet och denna församlings tolkning av det kristna kärleksbudskapet?

måndag 4 januari 2010

Årets första dagar 2010

10 grader kallt i Nora är riktigt behagligt jämfört med 7 grader i Göteborg. Vi fick verkligen vårt lystmäte av isande kyla väntande på bussar i Göteborg under juldagarna. Vi har dessutom lagt ned en förmögenhet på kollektivtrafikkort och taxiresor på kvällarna när spårvagnarna slutar gå - och det gör dom tidigt. Jag begriper inte hur man någonsin skall få människor att föredra kollektivtrafik så obekvämt och dyrt som det är. Riktigt krisigt blev det sista dagen på året när vi skulle köpa nya kort. Man hade då slutat sälja dom gamla 100-korten eftersom det nya systemet med magnetkort skall införas på det nya året, vilket vi inte hade en aning om. Det blev taxi hem och dagen efter när jag skulle hämta hyrbilen för att åka till Nora, fick jag en bunt gamla kort med 1,60 kvar på varje för att kunna åka lagligt. Inte tusan funkade dom inte! Om man tänker sig att man säljer en miljon kort som alla har 1,60 kvar som inte används så blir det en nätt summa för kommunen. Jag tvingades helt enkelt tjuvåka eftersom jag ju redan var på bussen. Jag önskade nästan att det skulle komma en kontrollant och trakassera mig för att jag inte visste hur man bär sig åt att betala för resor i Göteborg.

Men - inte något ont som inte har något gott med sig. Jag har fått insupa den lokala atmosfären som doften av våta vinterkläder, saltblandad modd och berusade manliga vuxna. Det senare är närmast otänkbart på allmän plats i Frankrike så det får man njuta av. Dessutom har jag konstaterat att barnen verkligen står i centrum i Sverige. Inte sällan så sitter den stolta mamman med två eller tre telningar mellan 3 och 7 år bekvämt placerade på säten i bussen medan pensionärer och handikappade får klänga i stropparna och försöka överleva nästa sväng av bussen.

Annars hade vi en fantastiskt nyårsafton hos Madeleine där vi med förenade krafter - dock mest Madeleines - lagade en utsökt nyårssuppé med goda viner. Eftersom hon bor högt upp på Nilssons Berg hade vi utsikt över hela stan och flera timmars fyrverkeri. Från före klockan 17.00, då Göteborgs Postens stora fyrverkeri började, till långt efter midnatt small det oavbrutet. Vid tolvsnåret såg man knappt Masthuggskyrkan i krutröken. Det kan knappast varit värre när vi slogs med danskarna om Älvsborgs fästning.

Det är lite underligt när man tänker på hur dåliga tider det är och hur bekymrade människor är över växthusgaser nu för tiden. Med allt man bränt upp och allt som man spytt ut under några timmar på nyårsnatten lär man få åka cykel och äta morötter kontinuerligt fram till 2020 som kompensation.

Nu är vi emellertid i Nora. Resan var väldigt vacker med ett landskap som var övertäckt av sockerglasyr. I Nora skiner solen och nysnön driver som miljoner små diamantflisor i motljuset. Man måste emellertid välja gator som ligger längst med de flacka solstrålarna för att inte hamna i skuggan.

Idag har vi tittat på min brors hus som han och hans lille son köpt åt sig. Dom har hittat ett hus från gränsen mellan 50- och 60-tal som är helt tidstypiskt och väldig välskött och ganska nyrenoverat. Det kommer att bli ett fantastiskt fint hus när dom får göra lite mindre förändringar och inreda det som dom vill.

I går kväll tittade vi på På Spåret. Vi kan se det i Frankrike också på SVT Play. Vi är ganska överens om att det var bättre på Oldsbergs och Hellbergs tid. Det är väl inget direkt fel på dom nya programledarna, med ledtrådarna var mycket mer galet göteborgska i sina associationer förut. Nu är det för mycket av seriös frågesport över det. Den största skillnaden är deltagarna. Man blir verkligen förvånad över hur oerhört bristande allmänbildning personer som man trott bättre om visar upp. Värst av alla i okunnighet är emellertid Björn Ranelid som verkar ha noll koll om det inte handlar om fotboll eller att kunna namnen på alla som snuvat honom på Nobelpriset i litteratur genom åren, vilket är ganska förvånade för en person som själv anser sig vara Guds gåva till den obildade mänskligheten. Som vanligt håller han emellertid en hög svansföring och passar på att berätta allt han kan om frågor som ingen ställt.

Rent pornografiskt blev det när han senare i veckan i programmet Stjärnorna på slottet ägnade sig åt att prata illa om alla som sagt ofördelaktiga saker om honom genom åren och dom var av någon anledning ganska många. Nog är svenskt TV fantastiskt som låter privatpersoner lufta verkliga och inbillade oförätter som går decennier tillbaka i tiden. Vem av oss har inte blivit, enligt oss själva orättfärdigt, illa behandlad någon gång i livet. Inte får vi oemotsagda ta ära och heder av dessa antagonister på bästa sändningstid inte.

Nu har vi emellertid lärt oss att samtliga svenska TV-kanaler har Play-funktioner. Det skall bli kul att komma hem och se vilka som går att se i Frankrike. Många produktioner är ju väldigt bra och dom andra kan man ju alltid häckla och det är ju också kul.
Gadgeten innehöll ett fel