IKEA's matbutiker i Frankrike har tappat stilen och kvaliten

Idag var vi på IKEA i Toulouse. Vi valde att åka dig eftersom det skulle regna hela dagen enligt meteorologerna. Solens sken emellertid hela dagen från en klarblå himmel, det var 20 grader varmt och vi kunde fälla ned taket på bilen på hemvägen. Undrar hur det skulle bli om vi lät meteorologernas osäkra prognoser styra vår uppfattning om framtidens klimat?

Jag har otaliga gånger prisat IKEA för att dom är en svensk oas i utlandet och för att dom sprider god svensk matkultur utomlands. På sista tiden måste jag tråkigt nog ta tillbaka allt och påstå motsatsen. När vi flyttade till Frankrike 2007 kunde man köpa flera delikatesser och specialiteter från Sverige på IKEA. Man hade Kalles kaviar, vilket min fru uppskattade, man hade Leksands knäckebröd, brännvinsost, kryddost, svenska snapsar och OP Anderssons akvavit. Man hade ett urval av svenska sillsorter, olika sorters öl som Mariestad, Norrlands och Spendrup Guld och en mängd andra saker som man visste var genuina och bra svenska produkter.

En efter en har dessa produkter försvunnit och bytts ut mot IKEA-produkter - IKEA-sill, lagrad och mild ost utan namn, rompasta istället för Kalles, okända knäckesorter, menlösa specialtillverkade vodkasorter med citron och andra osofistikerade smaker. Det är fullständigt meningslöst att som svensk gå in på den svenska matshoppen numera för det finns inget man vill ha och inte sprider det någon kunskap om god svensk mat heller. Man undrar om Ingvar Kamprad har blivit för gammal och tappat greppet och lämnat över rodret till räknenissar som inte kan skilja på en brännvinsost och en hushållsost annat än att den senare är billigare i inköp.

Om vi lämnar IKEA så är en trevlig nyhet att man från och med nu kan läsa den här bloggen på Veteranens nätversion. Veteranen är SPF:s - Sveriges Pensionärsförbunds - tidning. Dom har under några år länkat till mina skriverier, men nu har vi kommit överens om att samarbeta lite mer organiserat. På det sättet hoppas jag att nå fler läsare som kommit in i "den tredje åldern" som det heter här i Frankrike. Resetjänsten Seatfinder har också hört av sig om samarbete så nu kan man även finna länkar hit från deras reseblogg.

Mitt stora projekt den här veckan har varit att tillverka en fotobok över de 20 år som min fru och jag har känt varandra. Det är roligt, men ack så snårigt och jobbigt att välja och vraka. I första omgången har jag skannat och valt ut ca 1000 bilder som skall in på 100 sidor. Det förstår ju var och en att det inte går så det är bara att kämpa vidare. Det måste var klart till den 3/11 för då går tiden ut för att skapa boken på Internet.

Skrymtare i alla länder förenen eder och gören alla folk till lärjungar

Vi har hälsat på min mor och bror i Nora och det var trevligt. Som vanligt hade min mor - snart 87 år - bakat de mest utsökta småkakor och bakelser som man inte ens kan få på konditori numera. God mat fick vi också som vanligt. Jag berättade för en tid sedan hur förtvivlad hon var för att Folksam i samarbete med hennes fackförening och PRO stulit 50 ooo kronor från henne. Hon ringer numera nästan varje vecka till Folksam och beskriver för dom vad detta betyder för en gammal människa - inte på ett otrevligt sätt, men för att dom skall förstå vad dom gjort.

Hon bor i eget boende inom ett servicehem och klarar sig helt själv. Vid Jultid kom PRO till servicehemmet för att informera de gamla om sin verksamhet. Hon gick dit och fick information och en kopp kaffe. Sedan blev hon utkörd från sitt eget dagrum för PRO skulle bjuda de gamla som var medlemmar på lunch. De fåtal som inte var medlemmar fick "lomma hem" som det heter i Värmland. Hon tyckte nog, eftersom dom varit delaktiga i svindleriet, kunde ha bjudit samtliga närvarande på lunch.

Lustigt nog så skrev jag ett mail till både PRO:s tidning och SPF:s tidning för ett halvår sedan för att informera dom om att min blogg för pensionärer existerade. Jag fick ett mycket trevligt mail med "vändande post" från Veteranen som är SPF:s tidning, men PRO:s tidning besvärade sig inte ens med att svara mig. Är man en del av den svenska folkrörelsenoblessen har man väl inte tid att bekymra sig om sådant lappri. Detta skrivet av en person som är uppväxt i ett hem där folkrörelsesverige stod högt i kurs och där båda föräldrarna var djupt engagerade på alla plan, men med tiden blev alltmer besvikna och svikna.

Detta påminner mig om en historia som min fru berättat från sin barndom och som berört henne djupt. Som åttaåring bytte hon och hennes lekkamrat söndagsskola till Pingstförsamlingen i den lilla smålandsstaden. Skälet var att den nye svärsonens - min frus systers mans - familj var höga potentater i den församlingen. Den lilla flickan mottogs med glädje eftersom hon spelade piano helt underbart och gärna uppträdde vid olika evenemang. Vid årsavslutningen delades väldigt vackra Jesustavlor ut till alla söndagsskolebarnen - utom till min fru och hennes kamrat. De två små töserna var naturligtvis förtvivlade och grät strida tårar när dom kom hem till sina föräldrar. Modern ringde då till pingstförsamlingen och undrade om något misstag hade gjorts. "Inte alls", var svaret - "men det kan ju aldrig bli detsamma när barnens föräldrar inte tillhör församlingen så vi beslutade att dom inte skulle få några Jesusbilder".

Nog kan man dra paralleller mellan den svenska folkrörelsens tolkning av solidaritet och denna församlings tolkning av det kristna kärleksbudskapet?