Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

onsdag 19 december 2018

Arkitektens dilemma och bristande självinsikt


Johan Hakelius skriver i Expressen den 15 december 2018 följande:

” Kort sagt, arkitekter – jo, jag generaliserar – tycker av princip inte om något som normala människor gärna vill bo i. De gillar istället det storskaligt, historielöst brutala.

Antagligen är det alldeles ärligt känt. Arkitekter har helt enkelt utbildat sig till en viss smak. Ungefär som folk som lärt sig att äta surströmming, trots att det förstås är mot allt förnuft.”
Efter fyrtio aktiva år i arkitektkulturen och därav trettio som utbildare av arkitekter kan jag inte annat än erkänna att han till viss del har rätt, men ändå förenklar problemet. Det finns många, mycket djupare, dimensioner i varför förhållandet mellan arkitekter och de som lever i deras miljöer har blivit så problematisk.

Jag känner igen mig från mitt första år på arkitektskolan när jag fick lära mig av med alla de estetiska värderingar jag skaffat mig under min uppväxt i en liten by i Bergslagen. Nu gällde stadens och modernismens formideal och logik. Den naturliga koppling mellan insida och utsida, mellan byggnad och sammanhang, samt det som skulle äga rum och rummets estetik, som jag såg som självklara, måste ifrågasättas för att skapa stor arkitektur.

Jag känner också igen mig i de äldre kollegor som anförtrodde mig att de gånger vanligt folk hade hyllat deras verk så kände de att de misslyckats och skapat något banalt.

Jag känner också igen den kände kollegan som på min sommarort i Frankrike uttryckte sin avsky för det hemska hotell han bodde på med familjen. Visserligen var läget superbt, utsikten grandios, rummen fina, servicen utmärkt och köket av yppersta klass, men ……fasaaderna!!!

Så visst ligger det något i att estetiken är inlärd, men å andra sidan så har exempelvis Chalmers arkitektursektion varit ledande i landet vad gäller utbildning i arkitekturhistoria sedan ”urminnes tider” och varit banerförare för bevarande och anpassning av den byggda miljön sedan tidigt 70-tal. Och inte hjälpte det så väldigt mycket.

En analogi


Eftersom jag numera bor i Frankrike så är det naturligt för mig att dra paralleller till ett annat yrke i skärningspunkten mellan det sinnliga och det pragmatiska – nämligen de som arbetar med mat och vin.

Inom dessa yrken talar man mycket om harmoni, ”marriage” och balans, samtidigt som man eftersträvar intensitet, koncentration, överraskning och kreativitet. En mycket svår uppgift som ges i kocktävlingar kallas ”revisité”, vilket innebär att man utgår från en klassisk maträtt och gör om denna med bevarande av de grundläggande ingredienserna och smakerna, men ger det en helt ny gestalt – ibland till och med gör en ”trompe l'œil”, dvs. får det att se ut som något annat. För att lyckas måste domarna emellertid omedelbart känna igen det man utgår från. Jag jämför detta med att skapa ett nytt byggnadsverk i en känd och etablerad miljö.

När man komponerar en måltid från den första lilla smakbiten som skall aktivera smaklökarna och ögat, via förrätten, fiskrätten, kötträtten, osten och desserten så eftersträvas en balans mellan harmoni och överraskning. Mellan att smakerna skall giftas ihop, men ändå ha intensitet och vara omväxlande. För att inte övergången mellan fisk och kött skall upplevas alltför abrupt och utmanande för smaksinnena lägger man ofta in en övergång – en ”troe normande” eller ”pouce bouche” – som skall nollställa smaksinnena för att möta de nya upplevelserna. Att sedan välja viner till allt detta är grannlaga uppgift som kräver känsla. Det allt överskuggande för denna yrkeskår är emellertid att gästen skall njuta med alla sina sinnen. En måltid på en restaurang som förtjänat en eller flera stjärnor i Guide Michelin kan närmast upplevas med en konsert eller en teaterföreställning där många sinnen är med. Den kock som inte lyckas tillfredsställa kunden får avveckla sin verksamhet och får vara glad om han får anställning med att vända hamburgare i ett gatukök. Han får definitivt inte något erkännande och beundran av sina kollegor.

Jag lyssnade till den dessertkock som fått till uppgift att utforma desserten till Nobelbanketten. Hans uppgift var att göra något eget som samtidigt harmonierade med det man serverat tidigare under middagen. Att både utgöra en minnesvärd avslutning, utgöra avrundning av måltiden och underordna sig helheten. Jag tänkte ironiskt att om han varit arkitekt så hade han troligen gjort något så uppseendeväckande så att alla närvarande glömt allt de ätit innan och bara skulle minnas just hans bidrag.

Min tolkning av problemet

Ett avgörande problem bland många arkitekter är deras definition av vem de ritar byggnaderna för – vem som är kund. Ett annat problem är branschens struktur och design/byggprocessen tidsflöde som gör att det inte förekommer någon omedelbar koppling mellan de som använder byggnaderna – konsumenterna - och de som ritar dem. Åtminstone inte i ett läge där det går att påverka det. Om detta har jag skrivit på annan plats och tänker inte ta upp tid med det här. Sammanfattningsvis är dock problemet följande:

- Den man ser som kund är inte den som måste nyttja byggnaden

- Den som man ser som kund har helt andra mål än konsumenten

- Man framställer sina verk i ett exemplar och kan således inte straffas på samma sätt som den som designar bilar, telefoner eller annat om det blir fel. Gör en designer något som inte gillas av konsumenten blir designern utan jobb

- När konsumenten inser vart det barkar är det för sent att påverka

Bristande professionalitet

En profession definieras utifrån några kriterier:

- Professionen behärskar ett område som är alltför komplicerat för att gemene man skall kunna förstå det fullt ut. Den professionelle tolkar således kunskapen för allmänheten.

- Professionen skall därför alltid sätta intresset hos allmänheten före sina egna och professionens intressen

- I de fall det uppstår en fortlöpande diskrepans avseende resultatets utfall mellan allmänheten och professionen så faller professionen i vanrykte.

Detta är orsaken till vad vi ser idag i de olika protester i samhället mot arkitekters verk. Professioner som själva söker åtgärda detta genom etiska regler är exempelvis läkare och jurister, men också mindre statustyngda yrkesgrupper. När arkitekter idag talar om professionell etik så rör det oftast relationen till kollegor och relationen till designobjektet. Det senare är ju ett estetiskt förhållningssätt snarare än etiskt.

Bristande civilkurage

Även om många arkitekter idag säkerligen ser att den kritik som framförs mot mycket av det som ritas så saknas ofta modet att gå emot kollegornas värderingar om vad som är god arkitektur. Grupptrycket är för starkt. Var och en som känner branschen vet vad som händer den arkitekt som i en befintlig miljö skulle föreslå en byggnad som underordnar sig det befintliga även om det skulle utgöra ett ödmjukt nyskapande i stil med vad kockar kallar ”revisité”. Troligen skulle kollegorna håna den arkitekten med alla till buds stående professionella invektiv. Om byggnaden dessutom blev prisat av vanligt folk skulle det vara den definitiva spiken i den arkitektens kista. Det kan väl tilläggas att det finns flera studier som visar att arkitekter främst ritar för sina kollegor.

Den grandiosa självbilden

Eftersom många arkitekter främst ser sig som stora konstnärer, snarare än den som utformar ett verk som människor skall leva med och i, så har man ofta anammat den grandiosa självbilden som en del fria konstnärer omfattar, snarare än den mer ödmjuka synen på sin profession som den som designar bruksföremål har. Min gamle lärare Elias Cornell lärde mig att arkitektur skiljer sig från fri skapande konst i så motto att människor tvingas ta verken i besittning under lång tid.

Resultatet av denna grandiosa självbild och längtan efter kollegornas beundran gör att alltför många arkitekter känner att de måste sträva efter att åstadkomma odödliga verk – eller åtminstone något som publiceras i deras facktidning - i varje situation. Att underordna sig situationen, helheten och användandet ses som en missad möjlighet, kanske ett nederlag och alltid ett bevis på konstnärlig oförmåga.

Visst är det förekomsten av denna grandiosa självbild hos några få som gjort att vi fått många av historiens stora och odödliga byggnadsverk så det skall man inte förringa, men när jag ser hur tidigare elever med ganska begränsad talang skräpar ned fina befintliga miljöer med dessa försök till mästerverk blir jag beklämd. Att det sedan samtidigt väcker ilska hos medborgarna och blir belönat av kollegorna gör mig inte gladare.

Att det är svårt att ändra på detta beror delvis på att professorer till arkitektskolorna oftast rekryteras bland praktiker, utan akademisk meritering, som gjort sig kända för att rita spektakulära verk i kårens estetiska anda.

Om jag skall återvända till analogin med mat så måste inte alla se sig som Michelinkockar. Det krävs oftast bara god, vällagad och näringsriktig mat till bra pris i en trevlig miljö och ett gott bemötande på kvarterskrogen för att man skall bidra till andra människors livskvalitet.

Bristande förmåga

De flesta yrken – konstnärliga eller ej – bygger på en lång historia av ackumulerad kunskap. De riktigt skickliga kan utnyttja gamla tekniker, metoder och stilar för att utifrån detta skapa nytolkningar, för att dramatiskt avvika eller anpassa sina verk till det som passar i situationen. I det avseendet får arkitektutbildningen ta på sig ett ansvar. Jag påstår att ytterst få arkitekter idag skulle kunna återskapa historiska exempel och vet tillräckligt mycket om vare sig tekniker eller formspråk för att ta med detta i sin repertoar när man ritar något nytt i befintlig miljö. Den dystra sanningen är att man ritar det man kan rita och om man gör något som ingen annan gjort eller kan föreställa sig så finns det heller inget att jämföra med eller möjlighet att kritisera det man gjort.

Lekmännens okunskap

Jag fick lära mig mycket tidigt i utbildningen att arkitektens unika förmåga är att

”Förstå kunden behov och önskningar bättre än kunden själv”.

Det tog några år innan jag insåg hur oerhört förmätet och arrogant detta är, men jag tror att de flesta arkitekter fortfarande omfattar denna uppfattning. Att vanligt folk är okunniga om arkitektur och till och med har dålig smak är en ganska vanlig uppfattning bland många inom yrket och skälet till att man inte behöver bry sig om de protester som folk har mot det man producerar.

Ett annat – närmast ett axiom – bland arkitekter är ”att man har helhetssyn på de problem man tar sig an”. Jag har ju haft förmånen att arbeta tillsammans med många yrkesgrupper från tekniker till beteendevetare och samhällsvetare och just denna självuppfattning hos arkitekter är den som väcker mest löje.

Jag ansåg mig behöva ägna detta en analys i min doktorsavhandling och insåg att det just är den bristande helhetsuppfattningen som gör att man har denna självbild. Om man verkligen hade en vidare syn på verkligheten så skulle man kunna passa in sitt eget begränsade, men förvissa betydelsefulla och ibland kompletterande, perspektiv i det större perspektivet. Nu tror man att det egna perspektivet är helheten.

Man kan bara fundera över vilket annat yrke som kan hålla sig med en sådan inställning till sin egen insats och till konsumenterna av sina tjänster. Visst – fria konstnärer kan göra det om de uppnått sådan skicklighet och berömmelse att de kan leva på stipendier, konstnärslön och liknande eller skapar verk som åtminstone några konsumenten betalar bra för.

Återigen – byggnader är inte en sådan produkt eftersom det tillhör människans basala behov och dessutom inte kan undvikas av någon att konsumera om man inte lever eremitliv vid sidan av civilisationen.

Kan man mötas?

En kraftfull nutida protest mot dagens arkitektur har inriktat sig mycket mot enskilda arkitekter och deras verk, mot modernismens arkitektur och förespråkat att man skall återgå till mer klassicistisk arkitektur. Jag förstår arkitekter som slår bakut och slutar lyssna till detta ganska begränsade och ytliga synsätt.

Jag tjatar återigen om matkonstens begrepp ”revisité”. Under senare år har jag oftare och oftare sett exempel på komplettering med nya byggnader i gamla miljöer som inte kan beskrivas som annat än malplacerade och provokativa på ett ganska otrevligt och oskickligt sätt. Om man betraktar en sådan befintlig gata – eller stadsmiljö - så finner man ofta ett antal byggnader tillkomna under lång tid. De står där sida vid sida, olika i sina stilar, material och uttryck – ibland till och med i skala - men ändå upplevs de som en harmonisk helhet. Mitt i detta har en nutida arkitekt ritat en byggnad som aldrig kommer att upplevas som en del av helheten, som inte tar upp något av ”smaken, råvarorna och helheten” hos det som redan finns där. Som bara skriker ut sin egen självtillräcklighet.

Jag tycker nog att det är en oerhörd svaghet om dagens arkitekter inte har tillräcklig kunskap och förmåga att göra det som generationer av arkitekter och byggmästare förmått göra – skapa en helhet i mångfald.

torsdag 9 augusti 2018

Extremismen nu och då – en delvis ironisk betraktelse

En aktiv valarbetare för V och FB-vän postade ett intressant dokument på Facebook. Det var utdrag ur NMR:s partiprogram från 1997. Eftersom jag befann mig mitt i diskussionens öga i skiftet mellan 60-tal och 70-tal så kunde jag inte annat än känna igen många av de mål som vänstern hade med sitt idealsamhälle. Utifrån detta vill jag kommentera NMR:s politiska mål och jämföra med de tankar som då fanns bland de som ville skapa ett nytt idealsamhälle, med vad man ser som diametralt motsatta förtecken, 20 år tidigare.

NMR: Demokratin skall avskaffas och ersättas med ett elitistiskt styre med starka ledare på toppen. Folket får välja lokala representanter till parlamentet. Partier avskaffas.

Kommentar: Detta överensstämmer väl med de mål som grupper till vänster om Socialdemokraterna hade på den tiden. Att proletariatet måste ledas av en upplyst elit var man överens om och att det var i folkets intresse att inte andra partier fanns än det som representerade proletariatets intressen. Denna princip praktiserades också i alla länder där proletariatets diktatur genomförts.

NMR: Medborgarskapet i Sverige baseras på rasbiologi.

Kommentar: Medborgarskapet och rättigheter baseras på klasstillhörighet. Man hade ingen uttalad tanke om raser eftersom Sverige då var ett mycket homogent land men dock praktiserade flera länder där revolutionen genomförts inlåsning av personer som inte ansågs tjäna proletariatets intressen. Dit hörde sexuellt avvikande, mentalt sjuka samt personer med avvikande åsikter, vilket i sig ansågs vara bevis på en psykiatrisk diagnos.

NMR: Ett statligt institut skall inrättas i syfte att ”rasbedöma” hela befolkningen.

Kommentar: Motsvarigheten till detta var den kontinuerliga klassanalysen och klasskampen, som skulle ske på alla nivåer och som syftade till att i detalj bestämma vilka åsikter, personer och handlingar som ansågs vara godkända respektive icke önskvärda.
Ibland tog övningarna sig komiska uttryck i Sverige, som när man lade ned mycket arbeta på en klassanalys av acceptabelt ”rödtjut” att dricka. Jag tror att det bara blev algeriskt rödvin som blev godkänt. På mitt universitet upprättade också KPML(r) en dödslista över de som skulle likvideras när revolutionen kom.

NMR: Man är emot EU och vill i stället ena Norden till en stat.

Kommentar: Även yttersta vänstern var motståndare till vad man menar var imperialistiska internationella samarbeten som EU och globaliseringssträvaden, men var på den tiden anhängare av en Proletariatets International.

NMR: Det skall bara finnas en bank - en statskontrollerad centralbank.

Kommentar: Där gick vänstern betydligt längre och förespråkade planekonomi där allt företagande skulle ägas av staten.

NMR: Medierna förbjuds om de har fel ägare eller rapporterar på ett sätt som faller utanför ramen för NMR:s idealsamhälle. Dagens journalistkår skall rensas upp och ställas inför rätta.

Kommentar: Detta behövde inte ens sägas utan var en självklarhet för att skydda det proletära samhället mot kapitalistiska och imperialistiska influenser. Speciellt Bonnierfamiljen ansågs vara fel ägare av medier och Wallenbergfamiljen fel över huvud taget. I det fallet skulle säkert NMR och den tidens revolutionärer ha en del att prata om.

NMR: Man ser helst att vanligt folk flyttar ut på landsbygden och ägnar sig åt egen odling.

Kommentar: Detta var en av grundbultarna i ordförande Maos ”Kulturrevolution”, samt i ”Det stora steget”, som var beundrad i vida kretsar. Det var också på den tiden det var medvetet att tillhöra ”gröna vågen”.

NMR. De stora städerna bör främst vara hemvist för eliten och handeln.

Kommentar: I de flesta kommunistiska länder var det självklart att partieliten hade speciella förmåner och det praktiseras fortfarande i länder som Kuba, Vietnam och Nordkorea.

NMR: Skolan skall inte bara utbilda utan även fostra barn i ”folkgemenskapstanken”.

Kommentar: Detta var en grundbult även i den extrema vänstern ideologi och kallades ideologisk fostran och fostran till medvetenhet och det främst för barn.

NMR: Kvinnornas viktigaste uppdrag skall vara att ta hand om barnen.

Kommentar: Här var vänstern oenig, men de mest hårdföra inom KPML(r) hade en liknande syn på kvinnors roll.

MNR: Så länge hbtq-personer ”inte manifesterar sin avvikande läggning” så skall de inte kriminaliseras. Att över huvud taget visa att man är homosexuell i det offentliga rummet skall dock vara olagligt.

Kommentar: Det här var inte en fråga som diskuterades i Sverige under 60- och 70-talet. Dock kunde man se att de flesta länder där proletariatets revolution genomförts hade en inställning lika hård, om inte hårdare än NMR.

MNR: Dödsstraff införs för brott som avses allvarlig, ”folkfientlig”, verksamhet.

Kommentar: Även här var åsikterna delade inom vänstern, men de mest hårdföra var inte främmande ens för ståndrätt.

MNR: Medborgarna får tycka och tänka vad de vill så länge man inte bedriver ”folkfientlig verksamhet”. Folkfientlighet innefattar i princip allt som går emot NMR:s ideal.

Kommentar: Detta skulle kunna vara ett citat ur valfri vänsterrörelses program vid tiden, men med något annorlunda begrepp. Man gick emellertid längre och hade ambitioner även att kontrollera tankarna hos människor. Exempelvis skulle ”medvetenhet” och ”klassmedvetenhet” vara en bidragande faktor vid tillsättning av alla positioner i samhället. Där beundrade man återigen ordförande Mao för hans klarsynthet. Även den mest hårdföra regimen på det här området – Pol Pot - hade många anhängare och där var en individ misstänkt tills denne kunde bevisa motsatsen.

********

Jag kunde inte motstå denna lilla lek med tankar från olika tider eftersom säkert många yngre inte har en aning om de tankar som frodades bland deras jämnåriga vid den tiden. Ett annat skäl är att en stor del av de som ”stred på barrikaderna” och omfattade dessa åsikter på den tiden nu har högt betrodda och inflytelserika positioner i samhället, företag, förvaltning och på våra universitet.

Om det är en lugnande eller skrämmande insikt vet jag inte.


För de intresserade kan jag nämna de vanligaste grupperna till vänster om S på 70-talet.

VPK – Vänsterpartiet Kommunisterna. Senare namnändrat till Vänsterpartiet. Vänparti till sovjetkommunismen på den tiden.
SPK – Sveriges Kommunistiska Parti. En fraktion mer draget mot Maoism på den tiden.
APK – Arbetarpartiet Kommunisterna. Ett närmast stalinistiskt parti med kärnan i Göteborg.
KPML – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna, som splittrades i
KPML(s) – som var huvudfåran och
KPML(r) – som var de riktiga hårdingarna

FK – Förbundet Kommunist. ”Trottar” allmänt kallade. Ett trotskistiskt parti, med intellektuella förtecken, som var föraktat av alla andra och som skulle avrättas med ishacka så snart man gripit makten.
Vissa partier var mycket lokala företeelser så om man fanns i Stockholm under den här tiden fanns det säkert andra grupperingar att välja på.

De mest avskydda var emellertid socialdemokrater som hade gått utanför sin klass och utbildat sig eller valt elityrken. De var farliga eftersom de var smittade med de revisionistiska och korporativa tankegångarna om samverkan mellan klasser.

Däremot romantiserade man de proletärer som visste sin plats och insåg att de behövde ledas av en upplyst elit. Vänstermodet på den tiden innebar att man klädde ut sig till fattig proletär, men givetvis färgmatchat och i kläder köpta i dyra designbutiker. Bara ”såssar” tog på sig hela och rena kläder från KappAhl och hade vit skjorta och slips på 1:a Maj.



tisdag 20 februari 2018

Den hjärtlösa godheten


Fattigdom, förföljelse och krig gör att allt fler människor söker sig till andra länder för att slippa undan det som gjorde livet outhärdligt i deras hemländer. Sverige har fått ett ryckte om sig att vara en plats där man kan få skydd mot förföljelse, leva ett drägligt liv och slippa oprovocerat eller organiserat våld från enskilda, ligor eller andra klaner. Precis det man flytt från.
Det blev inte så för alla.

Jag blev lärd under min uppväxt att man skall värna om de utsatta, motverka orättvisor och man skall använda sitt sunda förnuft och ifrågasätta det ”alla tycker” även om det är den egna gruppen som tycker så. Jag har vidare fått lära mig att söka fakta och kunskap och inte acceptera religiösa eller ideologiskt präglade föreställningar och intolerans. Det är utifrån detta jag en gång trodde samhällets utveckling skulle utvecklas.
Det blev inte riktigt så.

Kvinnor från patriarkala länder där de betraktats som klanens tillgångar och bytesobjekt och förvägrats många självklara rättigheter har kommit till Sverige för att undslippa detta. De har flytt från könsstympning, barnäktenskap och förbud att välja livsbana och enkla saker som hur man klär sig och vem man vill umgås med.
Till sin förtvivlan inser de att samma problem följt efter dem till det nya landet – landet som är känt för sin jämställdhet och feministiska utrikespolitik.

Modiga representanter för dessa kvinnor som Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh och Nalin Pekgul och många andra har försökt fästa uppmärksamhet på detta och därför engagerat sig i vänstern, eftersom det är där de förväntat sig solidaritet med de svaga och utsatta. Åtminstone var det så de betraktade vänsterideologi sedan tidigare.
Det blev inte riktigt så.

I stället har de blivit hånade av sina egna partikamrater, beskyllda för att ha dolda hemska åsikter och har på allehanda sätt motarbetats. Även inom den svenska feministiska rörelsen har de rönt samma bemötande. Ledande personer inom hjälporganisationer, medierna, politiken och kulturlivet har påstått att deras berättelser om hederskultur och hedersvåld är vandringssägner jämställt med ”råttan i pizzan”.
Idag vet vi bättre.

Det har kommit många romer till Sverige från främst forna östländer. I ett Europa med fri rörlighet har de sett Sverige som ett rikt land där tiggeri skulle kunna vara en framkomlig verksamhet. Några har kommit på eget initiativ, men på samma sätt som när det gäller prostitution har många lurats av hänsynslösa landsmän till Sverige i hopp om arbete och möjlighet att försörja sig och kanske skicka pengar till familjen i hemlandet. När de kommit hit har de med olika metoder insett att de kommit att leva under slavliknande förhållanden och tvingats att tigga eller prostituera sig för att sedan lämna pengarna till sina ”beskyddare”.
Det var inte så de tänkt sig det.

Genom hot mot dem personligen eller mot familjen i hemlandet har de tvingats till tystnad. Några få har tagit mod till sig och berättat för hjälparbetare. Några empatiska och modiga hjälparbetare har berättat och slagit larm om detta utnyttjande av de svagaste i samhället. Man ville på så sätt göra samhället uppmärksam på hur dessa människor utnyttjas.
Det lyckades inte så bra.

I stället har de få som vågat berätta och de hjälparbetare som fört deras talan blivit ifrågasatta som rasister, hjärtlösa personer och egoistiska snåljåpar. Återigen har samma ledande personer som företrätt överhetens bild av verkligheten dragit fram den användbara ”råttan i pizzan”. Deras rop på hjälp fick inget resultat.
Vi vet bättre nu.

Många av de personer som flytt sitt land har flytt våld, kriminalitet, rättslöshet och ett icke existerande civilt samhälle. I Sverige var de övertygade om att de skulle finna den trygghet för sig själva och sina barn som de saknade. Där skulle de kunna utöva sitt yrke och bygga en trygg framtid.
Det blev inte så för alla.

I stället upplever de hur en liten minoritet av deras grannar bildar mer eller mindre organiserade ligor, bedriver beskyddarverksamhet, utöver gängrelaterat och allmänt våld, säljer droger och ställer upp egna regler – ibland religiösa – för hur majoriteten skall leva. Dessa ligor använder grovt våld och skadegörelse mot samhälleliga funktioner och sina egna grannar. Man ser hur barnen redan i låg ålder ansluter sig till dessa kriminella gäng och hur de på grund av sin låga ålder och därmed straffrihet ofta tvingas utföra grova brott för ligorna. Detta sker samtidigt som brottsligheten och våldet minskar hos den välmenande majoritetsbefolkningen.

Statistiskt vet vi att detta händer just nu och att det är redan de svagaste som lider mest av detta. Det är därför obegripligt med vilket syfte, som samma maktbeskyddande människor som förnekat hederskultur och organiserat utnyttjande av tiggare nu lika frenetiskt söker bevisa att Sverige är tryggare än någonsin och våldet mindre än det någonsin varit. Underligt nog verkar många goda människor tro på detta i sina trygga boendemiljöer, men frågan är hur man övertygar de som bor i de utsatta områdena och dagligen upplever något annat. Det är svårt att förklara för dem att de har fel och bara försöker svartmåla sin egen situation och sina grannar.
Snart vet vi alla även hur detta förhåller sig.

Jag tänker inte ens försöka förstå varför godheten har blivit så hjärtlös. Jag kan bara konstatera att de politiska tankefigurer som en gång värnade om de svaga, ifrågasatte och granskade överheten och var religionskritiska nu har bytt ståndpunkt och i stället förminskar de svagas egna berättelser och upplevelser, försvarar systemets och överhetens bild med emfas och värnar om religionernas rätt att påverka och styra det offentliga rummet och livet.

Eftersom en del anser att detta skifte beror på den överdrivna fokuseringen på Sverigedemokraterna har jag lånat vinjettbilden av Max Gustafsson. Jag vill emellertid inte tro att man så lättvindigt förändrar hela sin värderingsgrund på bekostnad av samhällets svagaste av partitaktiska skäl. Jag lutar mer åt att den del av den totalitära vänstervarianten, som anser att det krävs en stark och upplyst elit för att styra och vägleda de okunniga massorna, har kommit upp till ytan.

tisdag 30 januari 2018

Ingvar Kamprad är död


Ingvar Kamprad är död. Detta har föranlett många vänstermänniskor och mediepersoner att i glädjeyra dansa på hans grav. Bortsett från att jag tycker att det är osmakligt, vem det nu hade varit, så har jag inte sett några särskilt kunniga och nyanserat underbyggda motiv till denna eufori över att en gammal man har gått ur tiden. Det verkar som om det mest handlar om ren elakhet och ideologisk nitälskan över att en ”kapitalist” gått ur tiden.

Jag vill inte påstå att jag har alla nyanser klart för mig när det gäller Ingvar Kamprads liv, men jag har ändå växt upp med hans livsverk och tagit del av mycket som skrivits – positivt och negativt – under åren. Jag kan konstatera att mycket har varit både felaktigt och okunnigt.

Redan på sextiotalet fick jag en kluven bild av IKEA och dess grundare. Som del av 68-vänstern fick man lära sig att han automatiskt var en ruskig kapitalist, samtidigt som de flesta av hans belackare hade sina hem möblerade med hans produkter i den mån de inte möblerade sina hem med rena containerfynd, drickebackar eller plankor på tegelstenar.

Här några av det som legat honom till last genom åren och hur jag minns det.

Det första man fick lära sig som arkitektstudent var att han stal designidéer från andra.

Troligen emanerar detta från en stol som såldes i ett antal versioner av olika företag under före-IKEA-tid. Ingvar Kamprad lät även han göra en modifierad kopia av denna populära stol och sålde den för ett mycket lägre pris. Han hade nämligen irriterat sig på att många möbler inte var tillgängliga för gemene man och ville visa att de var överprissatta. När oberoende tester sedermera gjordes av de versioner av stolen som fanns på marknaden så visade det sig att Ingvar Kamprads stol, inte bara var billigast, den hade dessutom en bättre kvalitet än konkurrenternas.

Under åren kom IKEA att göra egna versioner av många dyra designprodukter och sälja till ett pris långt under originalen. Nu finns det strikta regler för stöld av andras idéer, men det är svårt att påvisa vad som är en stöld och vad som är en version av samma idé. Huruvida IKEA har blivit fällda i något upphovsrättsmål känner jag inte till, men med tanke på hur påpassade de varit i Sverige av medierna så borde jag veta det om så varit fallet.

Man kan emellertid konstatera att de produkter och idéer som under de senare decennierna stulits från IKEA av konkurrenter är otaliga och dyker ständigt upp på marknaden.

I detta sammanhang kan man också konstatera att IKEA under senare år har varit drömjobbet för designstudenter överallt i världen. En popularitet som bara kan jämföras med Google, Facebook, Microsoft och Apple för unga studenter inom andra områden. En orsak till detta är nog att vägen från idé till marknad varit kort och att de unga formgivarna får uppträda med sina bylines och fotografier tillsammans med produkterna på varuhusen.

IKEA har dålig kvalitet och dålig design hävdar många, som ändå köper möblerna i smyg.

Att Göteborgs-Postens designexpert – Boel Ulfsdotter - i nyligen påstod att IKEA inte haft någon betydelse för svensk design är i bästa fall okunnigt. Hon tycker Bruno Mattsson var bättre!! Det är väl samma typ av inställning som gör att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpris och att en del ser ned på de som inte har råd att kosta på sig en Château Petrus på fredagskvällen utan nöjer sig med ett hundrakronors rödtjut från Spanien.

Något av det mest typiskt svenska är svensk köksforskning och köksdesign. Den framtvingades av feminister under tidigt 1900-tal eftersom de ville uppgradera kvinnans hemarbete till att vara ett professionellt arbete med bra ergonomiska och tekniska förutsättningar. Den som har rest i världen och tittat in i ett normalkök varhelst man vill utanför Sverige vet att den svenska köksstandarden är unik. Denna var ganska okänt utanför landet ända tills IKEA började marknadsföra kök till rimligt pris enligt senaste svenska forskningsrön. Man kan konstatera att det finns en definitiv före-och-efter-IKEA-effekt där företaget etablerat sig.

Jag intresserar mig mycket för hantverk och vet att många professionella snickare, som gör skräddarsydda kök åt kunder, faktiskt bygger dem på IKEA-stommar eftersom de inte själva kan åstadkomma något lika bra till rimliga kostnader. De sätter sedan på egendesignade och egentillverkade luckor, fronter och sidopaneler efter kundens önskemål. På så sätt kan kunden få ett specialdesignat kök med bättre teknisk kvalitet än de exklusiva märken som är mångdubbelt dyrare.

Ingvar Kamprad är en skattesmitare eftersom han flyttat företaget till ett skatteparadis.

Dels har väl aldrig Nederländerna figurerat på någon lista över skatteparadis, dels finns ett helt annat skäl för att välja Nederländerna som hemort för en stiftelse. Jag återkommer till det.

Jag följde frågan när det var aktuellt och minns att IKEA blev anklagade av Skatteverket för oriktighet, vilket tog Ingvar Kamprad hårt. Han blev sedermera friad på alla punkter, men det bidrog till att han ville flytta företaget utomlands.

Vid en expansion av ett företag är det normala att det börsintroduceras för att få in riskvilligt kapital. Redan tidigt hade Ingvar Kamprad insett att börsnotering inte gynnade långsiktigt strategisk utveckling av företaget eftersom aktieägarna ofta var mycket kortsiktiga ägare och ville ha utdelning på kort sikt. Ett annat problem han tidigt såg var risken för fientliga uppköp av kapitalstarka krafter som köpte upp en aktiemajoritet och därmed kunde styra företaget i en annan riktning än vad grundaren avsett. Detta ville han med alla medel undvika eftersom han hade en vision för företaget.

Vi ser idag hur flera av Sveriges största och viktigaste företag köpts upp av utländska ägare. Troligen hade IKEA gått samma väg som exempelvis Volvo, SAAB och ASEA, för att nämna några, om han tagit samma väg och börsintroducerat sitt företag.

Lösningen låg i en skyddad stiftelse och det finns inget land i Europa som har så strikta stiftelseregler som Nederländerna - Sverige inräknat. Många internationella organisationer, speciellt non-profit, är därför registrerade i Nederländerna.

I detta paket av kritik ligger också att han levt lyxliv i sin villa i Schweiz. Efter att ha tagit del av svenska medier hade jag fått uppfattningen att hans hem närmast var att jämföra med Lennart Bernadottes Mainau, (vilket man ju kan tycka att han kunde kosta på sig) men enligt Bertil Thorekull, som skrivit en bok om Kamprad, så levde Ingvar Kamprad ett mycket modest liv i en högst normal villa i Schweiz utan annan personal än en livvakt och allt-i-allo.

Höjden tycker jag ändå var när man i svensk press kunde läsa att han flyttat hem till sin hembygd i Småland för att profitera på den svenska åldringsvården och sjukvården på gamla dagar. Detta skriver man om en man som troligen kan köpa ett eget fullt utrustat sjukhus varhelst han vill i världen där det är mer angenämt att bo än i den småländska hembygden.

IKEA har pressat priserna gentemot underleverantörer och behandlat sin personal illa, samt har sugit ut befolkningen i producentländerna.

Först kan man fråga sig vilket seriöst företag eller privatperson som betalar mer än man måste. Kritiken kommer dessutom ofta från personer som väl vet att deras hemstads stadskärna utarmas för att de åker till billighetsaffärer utanför centrum för att tjäna några kronor och köper det mesta på postorder från Kina i stället för att gynna lokala eller svenska producenter. Eller – för den del väljer ”all-inclu” på semesterresan utan att bry sig om att det tar död på alla småföretagare och gör människor arbetslösa på turistorten. Ursäkta – nu blev jag känslomässig. Åter till verkligheten!

Under flera decennier har jag arbetat internationellt med företagsfrågor och där har företagsetik varit en viktig internationell frågeställning. Jag kan bara konstatera att IKEA i den internationella forskarvärlden under decennier setts som ett föredöme tillsammans med Reebok, som ordnat läs-och skrivundervisning för kvinnor i produktionsländerna och obligatorisk skola för barnen till arbetarna och med Bill Gates Foundation, som bekämpat svält i världen. Man har varit stolt som svensk över det goda sociala ryckte som IKEA haft.

Naturligtvis har det funnits kritik och historier – ofta initierade av konkurrerande företag som sett sina marknader och vinster eroderas av IKEA:s sociala prissättning, vilken gjort det möjligt för nya grupper att möblera sina hem med bra produkter. Vad som förvånat mig är att den svenska pressen varit mer än villiga att ansluta sig till den kören.

Sverigebilden

Som utlandsboende, och tidigare verksam utomlands, vet jag att finns det två företag som alla vet är svenska - det är IKEA och VOLVO. Båda dessa företag tar alla tillfällen i akt att redovisa sitt ursprung. Lustigt nog måste vi dela vår stolthet med holländarna i båda fallen. Om man tänker efter finns det en uppsjö av kända företag internationellt som ingen tänker på har sitt ursprung i Sverige och själva verkar de verkligen försöka att hålla sitt svenska ursprung okänt.

IKEA missar aldrig ett tillfälle att besvära utlänningar med att tvingas uttala Mönsterås och Kinnekulle eller lära ut svensk matkultur och svenska seder. Detta måste upplevas som obekvämt för alla de som visar att de skäms för det som resten av världen ser som det svenskaste som finns, näst
Zlatan Ibrahimović och ABBA (de senare också de föraktade av den svenska kultureliten - såvida de inte får frottera sig med Benny och gänget på någon gala förstås).

Så var det det där med nazismen

Det enda jag tänker säga om det är att många svenska kända familjer och personer har lik i garderoben, som de ärvt genom sin uppfostran eller skaffat genom egen förskyllan i ungdomen. Hur man ser på det handlar till syvende och sist om människosyn och huruvida man bedömer en medmänniska i sin helhet och huruvida man tror att någon kan kompensera misstag i livet med sina gärningar senare och förmå förändra sina värderingar senare i livet. Jag tror det, men det finns uppenbarligen de som hävdar att en gång på fel sida alltid på fel sida. Det är ofta den typen människor som yrkar på dödsstraff för hopplösa fall eller åtminstone inlåsning mycket länge eller den mer lagom svenska modellen med ständig social utfrysning. Det är ofta extremister som har dessa åsikter.

Nu har ju kommunistiska och fascistiska regimer och dess beundrare det gemensamt att detta bara har ett akademiskt intresse vad gäller de som inte delar deras vision om det perfekta samhället eller som anses för evigt undermåliga i tanken eller som människor. Man tar ju hand om dessa innan de får möjlighet att bevisa om de bättrat sig – ofta med nackskott, avrättningsläger eller inlåsning på institution.

onsdag 10 januari 2018

Vart är vi på väg?



Igår hade Sveriges Radio ett reportage från Frankrike om hur antirasistiska och feministiska grupper på vänsterkanten mer och mer förespråkar censur och förbud mot åsikter som de själva inte gillar. Eftersom yttrandefrihet är ett av de mest heliga värdena i det franska samhället har nu grupper som försvarat detta uppvaktat regeringen för att värna om dessa självklara värden. Just detta starka engagemang för och stöd till yttrandefrihet hade också resulterat i att tidskriften Charlie Hebdo sålde miljoner exemplar efter attentatet även till människor som inte stödde deras politik, men väl deras självklara rätt att uttrycka den. Trots det måste numera redaktionen arbeta från en underjordisk bunker på hemlig ort och man är försiktiga med att skoja om katolska kyrkan, islam och en del andra brännbara ämnen.
Trots att vi följer nyhetsrapporteringen dagligen i etermedia så har det här inte nått oss här i Frankrike, men även här finns väl vissa prioriteringar av vad man rapporterar om.

 En spaning

Min reaktion på denna vilja till censur mot det man själv inte gillar även har blivit mer vanlig i Sverige i vissa kretsar. Jag har också upplevt att det mellanmänskliga tilltalet blivit råare i skrift, vilket personligen resulterat i att jag valt att lämna, i och för sig intressanta, diskussionsgrupper på Facebook.

Facebook är en fantastisk källa till kunskap. Jag är medlem i ett antal grupper om släktforskning, några om träarbeten - speciellt knivslöjd, några lokala grupper, samt några andra som behandlar ämnen som intresserar mig. Jag har startat en grupp med 11 000 medlemmar om släktforskning.

På Facebook vet man vad andra intresserar sig för och kan sluta sig till deras politiska hemvist ganska enkelt. Min egen grupp har medlemmar av alla politiska schatteringar och som följd av detta har jag ”vänner” med lika stort politiskt spektrum, av vilka jag inte delar värderingar i alla frågor med alla. Nu ser jag det som en tillgång eftersom de alla är kunniga och välartikulerade personer och håller en bra samtalston och respekterar varandras åsikter, vilket gäller både mina ”vänner” och i den grupp jag administrerar och i de grupper som har en smalare inriktning. Annorlunda har det visat sig vara i en del andra grupper som jag deltar i och där man inte hade förväntat sig personangrepp och invektiv.

Nu är det väl bäst att säga att jag inte deltar i grupper av typen ”Vi som står upp för …..”, eller ”Vi som värnar om …..”, där det redan i rubriken indikerar att man inte kommer att tillåta andra åsikter än den som anges. Jag har förstått att det i sådana grupper kan bli en ganska hatisk stil om någon ”tycker fel”, försöker problematisera eller till och med rättar felaktiga uppgifter och att personangrepp på oliktänkande inte beivras, men det är bara vad jag hört, eller fått refererat för mig – inte något jag har erfarenhet av personligen.

Mitt första belägg

Jag deltog en tid i en grupp där journalistik diskuterades, där jag snart insåg att kritik mot dagens medier inte var önskvärd utan utlöste en våg av indignation från deltagarna och ifrågasättande av skribentens intelligens, moral och sunda vätskor från en ”engagerad” del av medlemmarna. Jag insåg att det var fel grupp för mig när en känd journalist krävde uteslutning och blockering av en person för rasism och ”trolleri” som dristade sig till att anse att de som lät sig rekryteras till IS hade ett visst eget ansvar, liksom deras familjer, och inte automatiskt kunde kräva att bli omhuldade av det svenska samhället vid återkomsten. Den felande debattören var kritisk till en, som han tyckte, ”klemande” beskrivning av IS-rekryten.

Mitt andra belägg


Än mer förvånad blev jag i en grupp som specialiserade sig på kuriösa fakta, anomalier och onyttig kunskap. Inläggen var ofta både roliga, kunniga och kreativa ända tills en kvinna skrev att ”Man i Sverige kan få barnbidrag för sin hustru numera”. Då var det slut på friden. Några startade ett intensivt personangrepp mot personen och hon blev beskylld för att vara både rasist och troll. Eftersom liknade anomalier förekommer i Frankrike i socialförsäkringssystemet intresserade det mig att få reda på om det var korrekt, men det visade sig att trådstartaren blivit så skrämd av angreppen att hon raderat sin tråd. Hon försökte först skriva att hon inte alls hade några rasistiska avsikter, bara ville diskutera sakfrågan. Detta hjälpte dock inte det minsta.

Eftersom jag själv ställs inför sådana problem som administratör ibland så frågade jag administratören för gruppen varför denne inte ingrep mot personangreppen. Svaret blev att ”om jag inte begrep att tråden var tydligt rasistisk så var jag av samma sort själv”. Att uppgiften i tråden visade sig vara korrekt och en anomali i det svenska regelverket förelåg hjälpte inte alls.

Inspirerad av Spanarna i P1 så lägger jag fram ytterligare ett tredje belägg för min tes om ett framtida hårdare samtalsklimat och censurkrav avseende våra tankar.

Mitt tredje belägg

Språk intresserar mig mycket och därför har jag deltagit i en grupp som diskuterar avarter i svenska språket. Deltagarna är kunniga och humoristiska och tonen är kamratligt rå men hjärtlig. Man bör inte göra grammatiska fel när man kommenterar och för säkerhets skull anges det i reglerna att man inte får ta illa upp för sakliga och hövliga tillrättavisningar avseende språket ens om de framförs med ironi. Det har fungerat bra fram till dess att en person ville diskutera könsspecifika titlars användning. Då spårade det ur totalt.

Ett antal personer informerade om att såväl Tyskland som Frankrike har könsspecifika yrkestitlar i många fall och några kvinnor meddelade att de inte alls ansåg det var kränkande att det framgick vilket kön en yrkesperson hade – tvärtom tyckte faktisk en kvinna med ett förflutet utomlands att det var positivt eftersom kvinnor förr, i Sverige, bara kunde få en titel som en spegling av mannens yrke (doktorinna o.dyl.).

Nu klarade sig de kvinnliga dissidenterna ganska helskinnade ur detta, men de manliga fick veta vad de gick för. De var inte bara sexistiska gubbar, utan dessutom ologiska, falska, okunniga, oinformerade, omoraliska, dumma i huvudet och allmän undermåliga som individer.
Märk väl att det inte var strukturer som kommenterades och beskrevs, utan omdömena var riktade direkt till personerna med namns nämnande.

Som extrabelägg kan jag väl erinra om den vänsterpolitiker som nyligen diagnostiserade personer med icke vänsteråsikter och speciellt utpekade en debattör i Göteborgs-Posten med namn, som tilltagande psykiskt sjuka och detta dessutom på en riksdagskvinnas websajt. Där ifrågasattes om personer med sådana åsikter, som uppenbarligen visade att de var psykiskt störda, skulle få plats i debatten över huvud taget.

Invändningar

Nu hör jag redan invändningen: ”Men högerkrafternas trollfabriker då?” Som jag sa så har jag ingen förstahandsinformation om dessa. Så långt sträcker sig inte min liberala informationsinhämtning eftersom de inte, utifrån mina fördomar, tror att de kan tillföra mig någon kunskap. Jag har emellertid aldrig tvekat om att i ett läge där ”tokhögern” får makten i ett land så kommer rätten till fri debatt att successivt inskränkas. Historien visar på att så är fallet både när extremhöger och extremvänster kommer till makten i ett land och att det sker ”för samhällets bästa”.

Och framtiden ...

Det som oroar mig är att det tydligen finns sådana tendenser på båda sidor i politiken idag. Nu tror jag inte att det är någon majoritet som omfattar dessa odemokratiska strävanden, men de är ganska resursstarka informationsmässigt, vilket tydligen oroar demokrater i Frankrike. Jag har också märkt en annan tendens:

Precis som såväl höger- som vänsterdemonstrationer, likaväl som fotbollsgalor, lockar en viss procent individer som främst gillar att slåss så lockar kampen mot ”felaktiga” åsikter och falsk information en liten klick som främst älskar att hänge sig åt personförföljelse och hat mot individer. För dessa blir personförföljelse för vad de menar vara ”i de godas tjänst” ett ypperligt tillfälle att få utlopp för sin inneboende frustration över vad den nu kan vara. Man kan säga att de använder verbala gatstenar och järnrör i sin utövning. Man kan ju förstå att det är mer heroiskt att framstå som om man värnar flaggan, den svenska kulturen, miljön, jämställdhet eller tiggarnas rättigheter än att bara vara en våldsbenägen verbal huligan.
Nu frågar vän av ordning vad jag har för belägg för detta. Det är grundat på ett antal exempel från grupper och av individer som jag följt under lång tid. Hur vanligt det är vet jag inte, men att det existerar kan nog var och en inse.
Det är därför det är så oerhört viktigt för en administratör av en grupp eller den som startar en tråd att hålla ordning på denna ”svans” av haverister som alltid uppstår. Det är på förmågan och viljan att stävja denna ”svans” som man känner igen en seriös debattör oavsett var de befinner sig politiskt.

Jag tror vi får se hur de som värnar om humanism, demokrati och yttrandefrihet i Sverige och annorstädes mer och mer kommer att pressas av krav på åtgärder mot oliktänkande både från höger och vänster och från representanter för hjärtefrågor om invandring, integration, miljö och genuspolitik.
Det som jag tycker är allra mest skrämmande är att det inte bara år åsikter man vill förhindra – man blir ofta än mer upprörd om någon ger faktisk information, grundad på kunskap, som inte stämmer helt med den egna bilden av sakernas tillstånd.