Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

onsdag 10 januari 2018

Vart är vi på väg?



Igår hade Sveriges Radio ett reportage från Frankrike om hur antirasistiska och feministiska grupper på vänsterkanten mer och mer förespråkar censur och förbud mot åsikter som de själva inte gillar. Eftersom yttrandefrihet är ett av de mest heliga värdena i det franska samhället har nu grupper som försvarat detta uppvaktat regeringen för att värna om dessa självklara värden. Just detta starka engagemang för och stöd till yttrandefrihet hade också resulterat i att tidskriften Charlie Hebdo sålde miljoner exemplar efter attentatet även till människor som inte stödde deras politik, men väl deras självklara rätt att uttrycka den. Trots det måste numera redaktionen arbeta från en underjordisk bunker på hemlig ort och man är försiktiga med att skoja om katolska kyrkan, islam och en del andra brännbara ämnen.
Trots att vi följer nyhetsrapporteringen dagligen i etermedia så har det här inte nått oss här i Frankrike, men även här finns väl vissa prioriteringar av vad man rapporterar om.

 En spaning

Min reaktion på denna vilja till censur mot det man själv inte gillar även har blivit mer vanlig i Sverige i vissa kretsar. Jag har också upplevt att det mellanmänskliga tilltalet blivit råare i skrift, vilket personligen resulterat i att jag valt att lämna, i och för sig intressanta, diskussionsgrupper på Facebook.

Facebook är en fantastisk källa till kunskap. Jag är medlem i ett antal grupper om släktforskning, några om träarbeten - speciellt knivslöjd, några lokala grupper, samt några andra som behandlar ämnen som intresserar mig. Jag har startat en grupp med 11 000 medlemmar om släktforskning.

På Facebook vet man vad andra intresserar sig för och kan sluta sig till deras politiska hemvist ganska enkelt. Min egen grupp har medlemmar av alla politiska schatteringar och som följd av detta har jag ”vänner” med lika stort politiskt spektrum, av vilka jag inte delar värderingar i alla frågor med alla. Nu ser jag det som en tillgång eftersom de alla är kunniga och välartikulerade personer och håller en bra samtalston och respekterar varandras åsikter, vilket gäller både mina ”vänner” och i den grupp jag administrerar och i de grupper som har en smalare inriktning. Annorlunda har det visat sig vara i en del andra grupper som jag deltar i och där man inte hade förväntat sig personangrepp och invektiv.

Nu är det väl bäst att säga att jag inte deltar i grupper av typen ”Vi som står upp för …..”, eller ”Vi som värnar om …..”, där det redan i rubriken indikerar att man inte kommer att tillåta andra åsikter än den som anges. Jag har förstått att det i sådana grupper kan bli en ganska hatisk stil om någon ”tycker fel”, försöker problematisera eller till och med rättar felaktiga uppgifter och att personangrepp på oliktänkande inte beivras, men det är bara vad jag hört, eller fått refererat för mig – inte något jag har erfarenhet av personligen.

Mitt första belägg

Jag deltog en tid i en grupp där journalistik diskuterades, där jag snart insåg att kritik mot dagens medier inte var önskvärd utan utlöste en våg av indignation från deltagarna och ifrågasättande av skribentens intelligens, moral och sunda vätskor från en ”engagerad” del av medlemmarna. Jag insåg att det var fel grupp för mig när en känd journalist krävde uteslutning och blockering av en person för rasism och ”trolleri” som dristade sig till att anse att de som lät sig rekryteras till IS hade ett visst eget ansvar, liksom deras familjer, och inte automatiskt kunde kräva att bli omhuldade av det svenska samhället vid återkomsten. Den felande debattören var kritisk till en, som han tyckte, ”klemande” beskrivning av IS-rekryten.

Mitt andra belägg


Än mer förvånad blev jag i en grupp som specialiserade sig på kuriösa fakta, anomalier och onyttig kunskap. Inläggen var ofta både roliga, kunniga och kreativa ända tills en kvinna skrev att ”Man i Sverige kan få barnbidrag för sin hustru numera”. Då var det slut på friden. Några startade ett intensivt personangrepp mot personen och hon blev beskylld för att vara både rasist och troll. Eftersom liknade anomalier förekommer i Frankrike i socialförsäkringssystemet intresserade det mig att få reda på om det var korrekt, men det visade sig att trådstartaren blivit så skrämd av angreppen att hon raderat sin tråd. Hon försökte först skriva att hon inte alls hade några rasistiska avsikter, bara ville diskutera sakfrågan. Detta hjälpte dock inte det minsta.

Eftersom jag själv ställs inför sådana problem som administratör ibland så frågade jag administratören för gruppen varför denne inte ingrep mot personangreppen. Svaret blev att ”om jag inte begrep att tråden var tydligt rasistisk så var jag av samma sort själv”. Att uppgiften i tråden visade sig vara korrekt och en anomali i det svenska regelverket förelåg hjälpte inte alls.

Inspirerad av Spanarna i P1 så lägger jag fram ytterligare ett tredje belägg för min tes om ett framtida hårdare samtalsklimat och censurkrav avseende våra tankar.

Mitt tredje belägg

Språk intresserar mig mycket och därför har jag deltagit i en grupp som diskuterar avarter i svenska språket. Deltagarna är kunniga och humoristiska och tonen är kamratligt rå men hjärtlig. Man bör inte göra grammatiska fel när man kommenterar och för säkerhets skull anges det i reglerna att man inte får ta illa upp för sakliga och hövliga tillrättavisningar avseende språket ens om de framförs med ironi. Det har fungerat bra fram till dess att en person ville diskutera könsspecifika titlars användning. Då spårade det ur totalt.

Ett antal personer informerade om att såväl Tyskland som Frankrike har könsspecifika yrkestitlar i många fall och några kvinnor meddelade att de inte alls ansåg det var kränkande att det framgick vilket kön en yrkesperson hade – tvärtom tyckte faktisk en kvinna med ett förflutet utomlands att det var positivt eftersom kvinnor förr, i Sverige, bara kunde få en titel som en spegling av mannens yrke (doktorinna o.dyl.).

Nu klarade sig de kvinnliga dissidenterna ganska helskinnade ur detta, men de manliga fick veta vad de gick för. De var inte bara sexistiska gubbar, utan dessutom ologiska, falska, okunniga, oinformerade, omoraliska, dumma i huvudet och allmän undermåliga som individer.
Märk väl att det inte var strukturer som kommenterades och beskrevs, utan omdömena var riktade direkt till personerna med namns nämnande.

Som extrabelägg kan jag väl erinra om den vänsterpolitiker som nyligen diagnostiserade personer med icke vänsteråsikter och speciellt utpekade en debattör i Göteborgs-Posten med namn, som tilltagande psykiskt sjuka och detta dessutom på en riksdagskvinnas websajt. Där ifrågasattes om personer med sådana åsikter, som uppenbarligen visade att de var psykiskt störda, skulle få plats i debatten över huvud taget.

Invändningar

Nu hör jag redan invändningen: ”Men högerkrafternas trollfabriker då?” Som jag sa så har jag ingen förstahandsinformation om dessa. Så långt sträcker sig inte min liberala informationsinhämtning eftersom de inte, utifrån mina fördomar, tror att de kan tillföra mig någon kunskap. Jag har emellertid aldrig tvekat om att i ett läge där ”tokhögern” får makten i ett land så kommer rätten till fri debatt att successivt inskränkas. Historien visar på att så är fallet både när extremhöger och extremvänster kommer till makten i ett land och att det sker ”för samhällets bästa”.

Och framtiden ...

Det som oroar mig är att det tydligen finns sådana tendenser på båda sidor i politiken idag. Nu tror jag inte att det är någon majoritet som omfattar dessa odemokratiska strävanden, men de är ganska resursstarka informationsmässigt, vilket tydligen oroar demokrater i Frankrike. Jag har också märkt en annan tendens:

Precis som såväl höger- som vänsterdemonstrationer, likaväl som fotbollsgalor, lockar en viss procent individer som främst gillar att slåss så lockar kampen mot ”felaktiga” åsikter och falsk information en liten klick som främst älskar att hänge sig åt personförföljelse och hat mot individer. För dessa blir personförföljelse för vad de menar vara ”i de godas tjänst” ett ypperligt tillfälle att få utlopp för sin inneboende frustration över vad den nu kan vara. Man kan säga att de använder verbala gatstenar och järnrör i sin utövning. Man kan ju förstå att det är mer heroiskt att framstå som om man värnar flaggan, den svenska kulturen, miljön, jämställdhet eller tiggarnas rättigheter än att bara vara en våldsbenägen verbal huligan.
Nu frågar vän av ordning vad jag har för belägg för detta. Det är grundat på ett antal exempel från grupper och av individer som jag följt under lång tid. Hur vanligt det är vet jag inte, men att det existerar kan nog var och en inse.
Det är därför det är så oerhört viktigt för en administratör av en grupp eller den som startar en tråd att hålla ordning på denna ”svans” av haverister som alltid uppstår. Det är på förmågan och viljan att stävja denna ”svans” som man känner igen en seriös debattör oavsett var de befinner sig politiskt.

Jag tror vi får se hur de som värnar om humanism, demokrati och yttrandefrihet i Sverige och annorstädes mer och mer kommer att pressas av krav på åtgärder mot oliktänkande både från höger och vänster och från representanter för hjärtefrågor om invandring, integration, miljö och genuspolitik.
Det som jag tycker är allra mest skrämmande är att det inte bara år åsikter man vill förhindra – man blir ofta än mer upprörd om någon ger faktisk information, grundad på kunskap, som inte stämmer helt med den egna bilden av sakernas tillstånd.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel